Shankara

Själen är gudomlig

En av de viktigaste hinduiska tänkarna är Shankara, som levde för 1300 år sedan. Han lärde att "själen till sin natur är gudomlig", och religion var för honom att bringa i dagen människans gudomliga natur. I ett högre medvetandes perspektiv framstår denna gudomlighet som ett ofrånkomligt faktum, ansåg han. Hans budskap var att det gudomliga finns inom människan, men genom egna ansträngningar måste hon lyfta bort den slöja som döljer sanningen. Genom att blicka in i sig själv kan människan inse sin sanna natur.

Shankaras bok Vivekachudamani, ett litet verk på 580 verser, betecknas som en juvel i det religiösa tänkandet. Den anses redovisa den högsta insikten om människan och verkligheten.

Shankara understryker i inledningen att om man inte inser Atmans, sitt eget jags, identitet med Brahman, den högsta verkligheten, då kan man aldrig uppnå inre frihet.

I inre stillhet förstår man sanningen om sig själv. Och denna stillhet uppnås genom självförnekelse.

En vanlig mänsklig villfarelse är att människan är sin kropp, och det gäller för vishetssökaren att frigöra sig från den vanföreställningen genom att skilja Jaget från icke-Jaget och inse att det verkliga Jaget är Absolut Vara, Kunskap och Sällhet. Jaget är alltså ett med Brahman, verklighetens grund.

Shankara skriver: "Insikten om ens identitet med Brahman ger frihet från samsaras bojor." (Samsara är återfödelsernas kretslopp.) "Genom denna insikt når den vise Brahman, det Enda, den Absoluta Sällheten. /.../ I insikten om den Högsta Sanningen är endast Enheten verklig, eftersom det inte finns något annat än Jaget."

Sökaren uppmanas att alltid vara medveten om sin verkliga natur. "Detta som är bortom kast, seder och bruk, familj och ras, och som är utan namn och form, som är bortom gott och ont och som överskrider tid, rum och ting, detta Brahman är du; meditera på det i din innersta Själ! Detta Högsta, Brahman, som är bortom alla ord, men som kan nås av det rena medvetandets öga, detta som är den förkroppsligade Kunskapen, det Eviga Väsendet, detta Brahman är du, inse det i din innersta Själ! Detta som är fritt från födelse, växt, utveckling, förfall, sjukdom och död, detta som inte undergår någon förändring men ändå är orsaken till universums skapelse, upprätthållande och upplösning, detta Brahman är du, meditera på det i din innersta Själ!"

Man skall ständigt leva i absolut identifikation med det Högsta Jaget, menar Shankara. "Genom att inse vad ditt eget Jag är, det inre vittnet till själens förändringar, och ständigt meditera på tanken 'Jag är Han, det Högsta Jaget' kan du övervinna den ihållande identifieringen med icke-Jaget."

Den vises insikt beskrivs sålunda: "Den vise finner i sin själ, genom samadhi, Brahman, det Eviga medvetandet, den Absoluta Sällheten, bortom alla gränser, alla jämförelser, alla egenskaper; gränslös som himlen, utan delar, det absoluta, det perfekta. /.../ Den vise finner i sin själ, genom samadhi, Brahman, som är fri från naturens växlingar och bortom allt tänkande, lika för alla och ändå utan någon like, omätlig, Brahman, som vedaskrifterna förkunnat och som är vårt väsens innersta natur, vårt Jags Jag, det perfekta."

Resultatet av kunskapen om Jaget är "oberördhet av allt som kan inträffa". "Den vise är befriad från det overkliga. Han kan inte förmås att göra något själviskt. Frånvaron av egoism är karakteristisk för honom. Sinnet slungas inte längre hit och dit och ger inte upphov till några krusningar. Den vises själ är helt sammansmält med Brahman, och han lever i evig sällhet."

Hos en vis, som är fri redan i detta livet, uppkommer inte idéerna "jag" och "mitt". Han befinner sig alltid i det transcendenta tillståndet av insikt om enheten med Brahman. Han ser Brahman överallt. Universum och det individuella Jaget uppfattas inte som åtskilda från Brahman.

I Shankaras efterföljd framhåller många hinduer att hinduismens kärna är insikten att människan är gudomlig. Denna tanke återspeglas också i New Age-tänkandet. Och liksom österländska mystiker framhåller flera av den nya tidsålderns tänkare att upplevelsen av separation mellan själen och Gud är en illusion som gör människan olycklig. Lycksalighet uppkommer när människan inser sin enhet med Gud.

SM


Till sidan 1!

www.sokaren.se/INDEX300.HTML