Reinkarnationsfrågan
Fall som tyder på reinkarnation
Professor Ian Stevenson, psykiater vid Virginiauniversitetet i Charlottesville, USA, har undersökt en stor mängd fall av reinkarnationstyp. Det är en betydelsefull pionjärforskning.
En genomsnittsamerikan har 15-18 födelsemärken, skriver professor Ian Stevenson (bilden) i nr 4, 1993 av Journal of Scientific Exploration. Men, tillägger han, vi vet mycket litet om deras orsak, frånsett när de är förknippade med någon ärftlig sjukdom. Ännu mindre vet vi varför födelsemärken sitter just där de sitter. (I ett fåtal fall är en genetisk faktor troligen förklaringen.) Likaså saknar vi kunskap om orsaken till många medfödda kroppsliga missbildningar.
Stevenson, som i många år undersökt fall av reinkarnationstyp, har träffat flera människor där födelsemärken tycks ha samband med dödliga sår hos tidigare levande personer.
Bland 895 undersökta fall, där barn säger sig minnas ett tidigare liv, finns 309 fall (35%) med födelsemärken eller medfödda missbildningar, som kan ha samband med det tidigare livet. Födelsemärket eller missbildningen hos barnet motsvarar ett sår (vanligen dödligt) eller något annat hos den döde, vars liv barnet säger sig minnas som sitt eget.
Ian Stevenson har tillsammans med medarbetare studerat 210 sådana fall.
Barn som säger sig minnas tidigare liv, har påträffats i alla delar av världen, där man sökt efter sådana fall, men det är lättast att finna dem i södra Asien. Typiskt är att ett barn börjar prata om ett föregående liv nästan omedelbart efter att det börjat tala, vanligen mellan två och tre års ålder, för att sedan sluta med detta mellan fem och sju års ålder. Fastän en del av barnen endast gör vaga uttalanden, berättar andra om namn och händelser, så att man ibland kan hitta en person vars liv och död stämmer med vad barnet säger. Ibland är denna person känd av barnets familj, men i många fall är det inte så. Flera av dessa barn har också ett uppträdande som är ovanligt i deras familj men stämmer med hur den döde uppträdde.
Födelsemärkena hos dessa barn brukar vara rynkiga och ärrliknande, ibland litet nedsänkta i jämförelse med huden runt omkring, och hårlösa.
Stevenson undersökte dessa fall genom samtal med barnen och medlemmar av deras familj och med den dödes familj. Dödsattester och andra dokument studerades. Naturliga förklaringar till barnens uttalanden söktes, exempelvis att barnet fått sin kunskap om den döde genom någon gemensam bekant till de båda familjerna, i de fall där familjerna inte kände varandra.
Ian Stevenson arbetar vetenskapligt kritiskt. Han har inte accepterat något kroppsmärke som ett födelsemärke om inte ett förstahandsvittne försäkrat att märket blivit upptäckt omedelbart efter födelsen eller några veckor därefter.
Naturliga förklaringar till missbildningar vid födelsen har eftersökts.
Överensstämmelse mellan födelsemärke och sår på den dödes kropp bedömdes vara tillfredsställande om båda befann sig inom ett område av 10 kvadratcentimeter. Men många av födelsemärkena och de dödliga såren var mycket närmare varandra än så. Medicinska dokument kunde studeras i 49 fall.
Ibland har det funnits två eller flera födelsemärken som motsvarat olika sår hos den döde. Hos en thailändsk man fanns en stor missbildning i huden på baksidan av huvudet. Denne hade som barn erinrat sig ett tidigare liv som sin farbror, vilken blivit huggen i huvudet med en stor kniv och nästan omedelbart avlidit. Mannen hade också en deformerad nagel på högra stortån, vilket motsvarade en kronisk infektion i samma tå, som farbrodern hade lidit av.
Hos 18 personer, som undersöktes, fanns två födelsemärken som motsvarade två olika ställen på den dödes kropp där en kula gått in i och ut ur kroppen. Hos 14 av dessa personer var det ena födelsemärket större än det andra, och hon 9 av de 14 motsvarade det mindre märket, som vanligen var runt, det ställe där kulan gått in i kroppen,, medan det större, som vanligen hade oregelbunden form, motsvarade det ställe där kulan gått ut ur kroppen. Detta stämmer med det faktum att ingångshålet för en kula vanligen är mindre än utgångshålet.
Några exempel
En thailändsk kvinna hade tre linjära underpigmenterade sårliknande födelsemärken nära mitten av ryggen. Som barn hade hon erinrat sig ett liv som en kvinna vilken hade dödats när hon blivit huggen tre gånger i ryggen med en yxa.
En burmesisk flicka kom ihåg ett liv som sin döda faster, vilken hade avlidit under en operation för en medfödd hjärtåkomma. Flickan hade ett långt underpigmenterat födelsemärke i form av en vertikal linje vid nedre delen av bröstet och övre delen av buken. Födelsemärket motsvarade det kirurgiska ingrepp som hade gjorts.
En burmesisk kvinna hade som barn kommit ihåg ett tidigare liv som en flicka vilken hade blivit biten i foten av en orm och dött. I detta fall hade barnets farbror anbragt en brinnande cigarill vid det ställe där barnet blivit bitet - ett folkligt botemedel vid ormbett. Kvinnans födelsemärke var runt och beläget på det ställe på foten där farbrodern hade anbragt cigarillen.
En turkisk pojke hade ett outvecklat och deformerat högeröra. Högra delen av ansiktet var också underutvecklad. Han sa att han kom ihåg ett liv som en man vilken blivit skjuten till döds. Mannen hade avlidit på ett lasarett på grund av skador på hjärnan, sedan en kula trängt igenom högra delen av huvudet.
Ett barn i Indien föddes nästan utan fingrar på högra handen. Detta barn sa sig minnas ett liv som ett annat barn vilket förlorat sina fingrar genom en olyckshändelse. En sådan medfödd missbildning är mycket sällsynt, upplyser Ian Stevenson.
En burmesisk flicka var född utan höger underben - en sällsynt missbildning. Hon sa sig minnas ett liv som en flicka vilken blivit överkörd av tåget. Ögonvittnen sa att tåget hade avskilt det högra benet först, innan det körde över bålen.
Diskussion
Hur skall sådana här fall förklaras? Eftersom de flesta av dem har påträffats i miljöer där man tror på reinkarnation, kan det ligga nära till hands att tro att föräldrar och andra anhöriga har velat tolka födelsemärken och medfödda missbildningar, som drabbat barn, i överensstämmelse med reinkarnationstron. Och detta förekommer säkert också. Men är det hela förklaringen?
Stevenson skriver att föräldrarna inte har något behov av att hitta på och berätta enskildheter av ett tidigare liv för att förklara det som drabbat deras barn. Eftersom de tror på reinkarnation, vilket de flesta av dem gör, är de nästan alltid nöjda med att tillskriva ett märke eller en missbildning någon händelse i ett tidigare liv utan att söka efter en bestämd människas liv som stämmer på barnet. Dessutom har de personer, som barnen säger sig minnas att de varit, inte alltid levt ett gott liv. Många har varit fattiga eller på annat sätt levt ett liv, som inte varit eftersträvansvärt. Få föräldrar skulle ha velat se dessa människor som deras barns tidigare inkarnation.
Och fastän i de flesta fallen de båda familjerna har känt varandra, eller rent av varit släkt, säger Stevenson att i åtminstone 13 fall av omkring 210 noggrant undersökta, hade de båda familjerna tidigare tydligen inte ens hört talas om varandra. Ändå visade det sig att barnens minnen stämde med en avliden person i den andra familjen. I ytterligare 12 fall hade barnets föräldrar hört att personen ifråga avlidit, men de hade ingen kännedom om de skador som lett till döden.
Dessa fall med födelsemärken och missbildningar är inte vetenskapliga bevis för reinkarnation. Men de utgör kanske ett indicium för att återfödelse förekommer.
Fall av reinkarnationstyp i Indien
1966 utkom professor Ian Stevensons rapport "Twenty Cases suggestive of Reincarnation", x) där han redogör för undersökningar av tjugo fall som tyder på reinkarnation. Den boken är ett viktigt pionjärarbete inom reinkarnationsforskningen. Tyvärr finns ingen svensk översättning. 1975 kom en andra bok av Stevenson om fall av reinkarnationstyp. Den heter "Cases of the Reincarnation Type. Ten Cases in India". xx)
Den andra rapporten kan uppfattas som en utvidgning snarare än en fördjupning av Stevensons tidigare undersökningar. Det rör sig om nya fall, men de liknar de förut beskrivna. Forskarens arbetssätt är detsamma som förut, fast förbättringar har skett i detaljer. Boken om de tio fallen i Indien sprider inget nytt ljus över problematiken. Stevenson har, liksom tidigare, visat att fallen knappast kan ges en naturlig förklaring. Barn upplever att de har minnen från tidigare liv - de kan riktigt nämna, och känna igen, människor, saker och händelser från det föregående livet.
En del kritiker av Stevensons forskning menar att han kan ha blivit missledd av asiater som velat överbevisa honom om reinkarnationens sanning. Stevenson invänder bland annat att genomsnittsmänniskan i Asien är nästan helt upptagen av arbete för sin och familjens försörjning. Hennes lott är hård, och hon är inte mer intresserad av att övertyga en västerlänning om reinkarnation än en genomsnittlig farmare i Iowa är att omvända en asiat till kristendomen. Åtskilliga indier, i synnerhet i byarna, har inte ens hört talas om reinkarnation. Och det är i byarna som Stevenson har träffat på de flesta fallen.
De båda berörda familjerna bor i allmänhet i skilda men relativt närbelägna samhällen. Men det förekommer också fall där den föregående och den nuvarande inkarnationen tillhör samma familj.
Hur är det med den själavandringstro, vanlig i Asien, som innebär att en människa har varit, och kan bli, djur? Jo, säger Stevenson, i det indiska materialet saknas stöd för denna tro, medan det däremot i Burma och Thailand, som är buddhistiska länder, har gjorts påståenden av barn med innebörden att de tidigare varit djur. Stevenson kan inte förklara denna skillnad.
Fallet Gopal
Här följer en kort redogörelse för fallet Gopal Gupta.
Gopal föddes i Delhi 26 augusti 1956. Han är ende sonen i familjen och har en yngre syster. Fadern var föreståndare för en bensinstation, när de första händelserna ägde rum, men har därefter startat en egen firma som säljer maskindelar.
När familjen Gupta första gången märkte något ovanligt hos Gopal, var han två och ett halvt år gammal. Familjen hade en gäst. Gopal gav gästen ett glas vatten, men när han ombads att ställa undan det använda glaset, förvånade han alla med att säga: "Det bryr jag mig inte om. Jag är en sharma." (Sharma är en brahminkast. Familjen Gupta tillhör en lägre kast.) Sedan fick han ett raseriutbrott och slog sönder flera glas. När man bad Gopal att förklara sitt beteende, sa han att han var från Mathura, där han hade annan far och två bröder, av vilka den ene hade skjutit honom. Han nämnde också andra detaljer, såsom att han hade grälat med sin fru och ägt en firma som hade med mediciner att göra. Firman hade namnet Sukh Shancharak. Han sa vidare att han var ägare till ett stort hus med många tjänare, vilka tog hand om alla använda kökskärl.
Gopals fader nämnde sonens påståenden för bekanta. Detta ledde omsider till att uppgifterna om det tidigare livet förknippades med en välbärgad affärsman, Shaktipal Sharma i staden Mathura, vilken 34 år gammal blivit skjuten till döds av sin yngre broder i maj 1948.
Men Gopals påståenden började inte kontrolleras förrän 1964, när fadern i ett religiöst ärende för första gången var i Mathura och då passade på att besöka det företag, Sukh Shancharak Company, som Gopal hade nämnt, för att höra om det som sonen sagt stämde med verkligheten. Detta ledde till att Gopal senare, åtta år gammal, träffade medlemmar av sin påstådda tidigare familj. Han kände igen sin hustru, sin syster och systerson från det föregående livet. Senare fick Gopal besök av sin äldre broder i det tidigare livet och dennes hustru, och han kände igen dem. Däremot kände han inte riktigt igen en av sina (Shaktipals) systrar. En tid därefter inbjöd hon och hennes man Gopal och hans familj till sitt hem. Då kände Gopal spontant igen sin yngre broder, som mördat honom. Denne hade dömts till livstids fängelse men släppts fri efter några år på grund av sjukdom.
I mars 1965 togs Gopal för första gången till Mathura. Han var då nästan nio år gammal. Besöket väckte stor uppmärksamhet. Shaktipal hade varit en framstående person i samhället, och tidningarna skrev om fallet. På så sätt fick Stevenson kännedom om det.
I oktober 1965 började forskare intressera sig för Gopal och gjorde intervjuer med honom och med personer som varit vittnen till vad han sagt samt med sådana som känt Shaktipal väl. I mars 1969 började Stevenson själv undersöka fallet och gjorde under kommande år flera besök hos berörda personer av vilka de flesta inte talade någon engelska, så att tolk fick användas. Men flera medlemmar av familjen Sharma var välutbildade och talade flytande engelska.
Fallet Gopal undersöktes ovanligt sent. Det finns annars i Stevensons andra bok flera fall som började studeras endast veckor eller månader efter de viktigaste händelsernas början. Gopal var nästan nio år gammal, när han första gången fick träffa och kände igen flera personer från det tidigare livet. Det är en ålder när många "reinkarnationsbarn" redan har glömt alla minnena. Gopal misslyckades med att identifiera några personer, och fotografier av personer, som Shaktipal hade känt mycket väl. Han kände inte igen två av Shaktipals svågrar och en av dennes söner och inte heller en person som varit anställd hos Shaktipal.
Stevenson presenterar en lista med 46 påståenden som Gopal gjorde om sitt föregående liv och av vilka nästan alla kunnat bekräftas. Här följer några av de påståenden som bekräftats.
Han (Shaktipal) var en sharma.
Han hade tjänare som tog hand om kökskärlen på bordet.
Han kom från Mathura.
Han ägde ett mycket stort hus i Mathura.
Hans företag hette Sukh Shancharak.
Företaget handlade med mediciner.
Företaget hade en utställningslokal.
De hade också ett hus utanför staden, vilket hade en trädgård.
Han hade en bil.
Han åkte till college i bil.
Han tog graden M.A.
Hans företag brukade ge medicin gratis till de fattiga.
Hans anställda var lyckliga, eftersom han brukade skänka dem vin.
Han var en av tre bröder.
Hans yngre broder brukade dricka mycket.
Hans yngre broder var gift med en kvinna från Assan.
Han bad sin hustru ge honom penninghjälp, men hon vägrade.
En av hans bröder sköt honom till döds.
Han sköts i bröstet.
Gopal kände också igen flera personer, bland annat på fotografier, saker och platser från det tidigare livet.
När de kom till Shaktipals hus i Mathura, sa Gopal: "Detta är mitt hus." Inne i huset sa han: "Detta är mitt vardagsrum." När han rörde vid pianot i Sharmas hus och blev förebrådd för detta, svarade han: "Varför skulle jag inte röra vid det? Det tillhör mig." I ett annat rum sa han: "Detta är mitt sovrum." På vägen till Shaktipals företag försökte hans fader missleda honom, men Gopal sa: "Behandla mig inte som ett barn. Jag vet vägen."
Gopal identifierade sig starkt med Shaktipal. Han ville till exempel ta med sig ett fotografi av denne som familjen Sharma hade visat honom. Han hade också flera karaktärsrag gemensamma med Shaktipal. Han visade tillgivenhet för en av Shaktipals systrar men förhöll sig kallsinnig till dennes änka. (Shaktipal hade varit olyckligt gift.) Han var noga med kläder, generös mot andra men ovillig att åta sig hushållsgöromål.
Familjen Sharma förhöll sig mera reserverad än familjen Gupta till Gopals påståenden. De pekade på en del luckor i hans minne och att han inte kände igen några personer som varit välbekanta för Shaktipal. Ändå gjorde Gopal intryck på nästan alla i familjen Sharma. Ibland rördes de till tårar, såsom när Gopal kände igen två fotografier av Shaktipal, där ansiktet var dolt. Flera medlemmar av familjen Sharma blev övertygade om att Gopal var deras döde släkting, återfödd.
;Stevenson drar slutsatsen att Gopal inte kan ha fått kännedom om Shaktipal Sharmas liv på normalt sätt, när han vid två och ett halvt års ålder börjde prata om att han levt ett tidigare liv - och redan då sa det mesta av det som finns i fallet.
En rad fall utgör, liksom det ovan relaterade, indicier för återfödelse. Men Stevenson påstår inte att han har bevisat reinkarnation.
x) American Society for Psychical Research, New York, 1966.
xx) University Press of Virginia, Charlottesville, 1975.
University of Virginia Health Sciences Center
Kan man bevisa reinkarnation med regression?
Det är en spridd föreställning att man kan hypnotisera fram fakta om tidigare liv. Men en kritisk undersökning visar att den uppfattningen kan ifrågasättas.
Free Inquiry är en amerikansk tidskrift för "fritänkare". Redaktören heter Paul Kurtz, samme man - en filosofiprofessor - som är ordförande i skeptikerorganisationen CSICOP. I höstnumret 1986 tas reinkarnationen upp till kritisk granskning i två artiklar. Den ena är skriven av den brittiske journalisten Melvin Harris, som vänder sig mot tanken att man med hypnotisk regression kan återföra en person till tidigare liv. Det följande är ett referat av Harris artikel.
Harris inleder med att säga att intresset för regression till tidigare liv började efter utgivningen i USA 1952 av Morey Bernsteins bok The Search for Bridey Murphy (svensk översättning Sökande i det fördolda 1956). Den blev en bästsäljare, och i Bernsteins efterföljd gjorde en rad hypnotisörer experiment med regression till "föregående liv".
Tjugo år efter fallet Bridey Murphy gjorde Bloxhambanden sensation. De presenterades först för brittisk allmänhet i ett dokumentärprogram i TV, producerat av Jeffrey Iverson. Samtidigt utkom Iversons bok More Lives Than One? 1976 (svensk översättning Ett liv - många liv 1979) om dessa märkliga bandinspelningar som av några bedömare betraktades som de mest häpnadsväckande bevis för reinkarnation som någonsin lagts fram. Inspelningarna hade gjorts under flera års tid av en äldre engelsk hypnosterapeut, Arnall Bloxham, vilken gjort regressionsexperiment med över fyrahundra personer, och banden innehöll mycket detaljerade berättelser om tidigare liv.
TV-producenten Jeffrey Iverson hörde först talas om de märkliga banden på en fest. Han uppsökte Bloxham och lyssnade på en del av inspelningarna. Sedan valde han ut några få, vilka innehöll detaljerade uppgifter om kända men dunkla perioder i historien, där de hypnotiserade personerna pratade om städer och länder som de av allt att döma inte hade besökt i det nuvarande livet.
Som det allra viktigaste fallet framstod en walesisk hemmafru, Jane Evans, vilken berättade om sex föregående liv, med en stor mängd detaljer i tre av dem. Två av inkarnationerna rörde sig kring staden York. I en av dem levde hon på 200-talet, vid samma tid som Carausius, den upproriske romerske amiralen som tog makten i Britannien och utropade sig själv till kejsare. På den tiden var Jane Evans Livonia, hustru till Titus, vilken var lärare åt sonen till guvernören Constantius och dennes hustru Helena.
Som Livonia berättar Jane Evans hur Constantius tvingas återvända till Rom och hur upproret äger rum under hans frånvaro. Livonia, hennes make Titus och Constantius övriga hushåll flyr från Eboracum (York) till Verulam (St. Albans) där de lever i fruktan tills upprorsmännen besegras av en armé under Constantius ledning. Men för Helena medför hennes makes segerrika återkomst bara sorg. Romersk maktkamp leder till att han tvingas skilja sig från henne och ingå ett nytt äktenskap med Theodora, dotter till kejsar Maximinus. Helena beslutar sig för att stanna i Verulam tillsammans med Livonia och Titus. Där kommer de under inflytande av den kristne träsnidaren Albanus, och Titus blir så hängiven i sin nya tro att han beslutar sig för att bli präst. Men samma kväll som Titus skall installeras som präst angriper romerska trupper kristna hus och bränner ner dem. Titus dör i stridsvimlet, och Livonia avlider uppenbarligen en kort tid senare.
Jane Evans andra liv i York slutade också tragiskt. Det började 1189 i norra delen av staden, där "de flesta välbärgade judar bor". Hon var då Rebecca, hustru till Joseph, en rik judisk penningutlånare. Det var svåra tider för judarna. Antijudiska upplopp hade förekommit i "Lincoln, London och Chester". I York utsattes judarna för smädelser och hot. En jude, Isaac, mördades av pöbeln. På våren följande år förberedde sig Rebecca och hennes familj för att lämna staden, men det var för sent. Ett beväpnat gäng bröt sig in i grannhuset, dödade människorna där, plundrade huset och tände eld på det. Joseph, Rebecca och deras två barn tog sin tillflykt till en kyrka, där de tog prästen och klockaren till fånga och gömde sig i källaren. Senare kunde de från kyrktaket se bränder och höra pöbeln skrika: "Bränn judarna, bränn judarna!"
Men Rebeccas familj fick en kort respit. Deras fångar kom undan och återvände med soldater i sitt följe. Vid denna punkt i berättelsen, när soldaterna tog Rebeccas dotter, började Jane Evans prata osammanhängande och skräckslaget. Sedan viskade hon "mörker ... mörker" och dog förmodligen.
Jane Evans hade också levt i Frankrike vid mitten av 1400-talet. Hon hette då Alison och var en ung egyptisk tjänarinna åt handelsfursten Jacques Coeur. Hon pratade ingående och med stor kännedom om Coeurs' intriger och om kungens älskarinna Agnes Sorel. Hon visste en hel del om Coeurs egendomar och hans märkvärdiga hus i Bourges. Hon visste också mycket om de kläder som hennes husbonde bar. Dessa upplysningar var korrekta. Riktigt var också det hon berättade om Jacques Coeurs fall. Han stod en tid kungen nära, men efter Agnes Sorels död spreds ett rykte att han hade förgiftat henne. Coeur blev arresterad, åtalad och satt i fängelse. Men Alison visste endast att han hade blivit arresterad. Enligt hennes berättelse bjöd han henne en giftdryck, när soldaterna kom för att hämta honom, och hon slutade sitt liv genom att acceptera drycken.
När TV-tittare såg Jane Evans under hypnos och hörde de häpnadsväckande historier som hon berättade, blev de, helt naturligt, imponerade. Det verkade inte som hon spelade. När ångest och fruktan hördes i hennes röst, stod det klart att det rörde sig om äkta känslor. Och hennes lätthet att uttala ofta svåra namn på personer och platser gav intrycket att hon verkligen kom ihåg sådant som hon en gång haft intim kännedom om. Vid normalt medvetande försäkrade Jane Evans att hon inte visste någonting om Jacques Coeur och ingenting om Carausius och hans tid eller om massakern på judarna i York.
Jeffrey Iverson uppgav att det hade gjorts undersökningar av det som berättades på Bloxhambanden och att det inte fanns något bevis för att det rörde sig om fantasier. Men gjordes verkligen riktigt noggranna undersökningar? frågar Melvin Harris. Kan innehållet på banden förklaras på annat sätt än genom reinkarnation?
Kryptomnesi
Harris anser att en noggrann utforskning av detta problem ger svaret att regressionerna till "tidigare liv" är exempel på kryptomnesi.
Vad är då kryptomnesi? För att förstå det måste vi föreställa oss det undermedvetna som ett stort men oordnat informationsförråd, skriver Harris. Informationerna kommer från böcker, tidningar och tidskrifter, från föredrag, TV och radio, från direkt iakttagelse och även från delar av samtal som uppsnappats. Under normala omständigheter erinrar man sig inte mycket av detta, men ibland återupplivas dessa djupt begravda minnen. De kan komma tillbaka på ett överraskande sätt, eftersom deras ursprung är glömt.
Men kan sådan kryptomnesi förklara Jane Evans och liknande fall? Är dessa "tidigare liv bara omedvetna fantasier i det hypnotiska tillståndet? 1956 visade dr Edwin S. Zolik vid Marquette University ett sätt att få de frågorna besvarade. Han hypnotiserade försökspersoner och sa åt dem att erinra sig tidigare existenser. Personerna lydde uppmaningen och kom med övertygande redogörelser för tidigare liv. I det vanliga vakentillståndet försäkrade de att de inte visste något om dessa tidigare liv. Men när de hypnotiserades på nytt, kunde de erinra sig vilka källor de hade öst ur. Zolik visade att "minnen från tidigare liv" tycktes bygga på en blandning av minnen från det nuvarande livet.
Zolik rekommenderade alla som var allvarligt intresserade av att finna sanningen, att använda hans metod att under hypnosen fråga försökspersonerna om källorna till deras uppgifter. Tyvärr tog knappast någon av de entusiastiska personer som återförde försökspersoner till tidigare liv någon notis om hans råd. I stället hölls en lång rad hypnossessioner utan att det gjordes några som helst försök att bringa klarhet i ursprunget till det som sades. Hypnosterapeuten Arnall Bloxham gjorde exempelvis över fyra hundra regressioner till tidigare liv och tog upp allt på band utan att någonsin fråga sig om källorna till uppgifterna kunde finnas i det nuvarande livet.
Den finske psykiatern dr Reima Kampman däremot gjorde under flera år en systematisk undersökning av det kryptomnesiska ursprunget till berättelser om tidigare liv. (Reima Kampman Du är inte ensam, A&K 1975.) Dr Kampman experimenterade med frivilliga försökspersoner. Alla som kunde gå in i ett djupt hypnotiskt tillstånd valdes ut för noggrannare studier. Kampman fann att det var ganska lätt att åstadkomma "minnen av tidigare liv" som följd av suggestionsorden "Gå tillbaka till en tid före din egen födelse, när du är någon annan, någon annanstans". Hans mest häpnadsväckande försöksperson var en flicka som uppfann åtta tidigare liv. Hon hade levt i det forntida Babylon, i Nanking, i Paris, i England och slutligen i revolutionens Ryssland. Som Dorothy, en engelsk värdshusvärds dotter på 1400-talet, förvånade hon alla genom att sjunga en sång som ingen av åhörarna var bekant med. Språket i sången studerades av en expert på engelska språket, och han kunde utan svårighet känna igen orden som gammalengelska. Flickan hade inget minne av att hon någonsin hade hört musiken eller orden förut. Lösningen på gåtan kom under ett senare experiment, när hon uppmanades att gå tillbaka till en tid när hon kunde ha sett orden och musiken eller hört sången sjungas. Hon återvände då till tretton års ålder och kom ihåg att hon tagit en bok från en hylla i ett bibliotek. Hon hade bara bläddrat i den - ändå kunde hon i hypnotiskt tillstånd inte bara erinra sig bokens titel, utan även uppge var i boken den sång hon sjungit kunde återfinnas.
Efter flera liknande framgångar ansåg Kampman att han visat att upplevelser som den nuvarande personligheten haft återspeglas i de sekundära personlighetema.
Fallet Bridey Murphy
När fallet Bridey Murphy först blev känt, hälsades det med entusiasm av en del och möttes med skepsis av andra. I tidningen Chicago American hävdades det att Ruth Simmons hade fått sin kunskap om Irland från släktingar och vänner i Chicago. Denver Post å andra sidan skickade en reporter till Irland för att där söka stöd för Ruth Simmons påståenden. De båda tidningarna hade motsatt uppfattning, men ingen av dem kunde lägga fram något slutgiltigt svar.
Nu är det ju så, påpekar Harris, att bevisbördan alltid ligger hos den som gör positiva påståenden. Och Bernstein och hans meningsfränder gjorde alltför bestämda påståenden på alltför dålig grund. De häpnade över Ruths kännedom om det gamla bruket att kyssa Blarneystenen, men de kom aldrig underfund med att det finns en bok som behandlar denna sed, nämligen John Hewletts The Blarney Stone, som utgavs i New York 1951. De blev också mycket imponerade av Ruths kännedom om andra irländska seder och bruk och om irländsk geografi. Hon hade aldrig satt sin fot i Irland, och ändå kände hon till små detaljer om Irland på 1800-talet, såsom jiggdans och uilleanska pipor. Men de förbisåg att en amerikan kunnat skaffa sig goda kunskaper om Irland utan att lämna Amerika. 1893 var det världsutställning i Chicago. Bland det som visades var en irländsk by med femton stugor. Stugorna var grupperade kring en gräsplan, och där fanns en kopia i full storlek av Blarney Castles torn. För att ge utställningsbyn liv hade man engagerat irländska flickor som spann, sjöng, kärnade smör och dansade jigg. Varje dag i sex månaders tid kunde besökare i utställningsbyn höra uilleanska pipor spelas, lyssna till gamla irländska sånger och se traditionell jiggdans. Det fanns också en stor reliefkarta av Irland, böcker och souvenirer, och dessutom kunde man kyssa en kopia av Blarneystenen på traditionellt vis högst uppe i Blarney Castle-tornet.
På invigningsdagen betalade omkring 20.000 personer tjugofem cent för att komma in i den irländska byn. Byn blev sedan en av de stora attraktionema på utställningen. När utställningen var slut, hade mer än tre och en halv miljon människor varit i kontakt med sådant som var irländskt. Men det var inte slut med det. Den irländska byn blev en sådan succé att en liknande by uppfördes på utställningen i St. Louis 1904.
Ruth Simmons - hon hette egentligen Virginia Tighe - föddes 1923 i Chicago. Under sin uppväxt träffade hon antagligen många människor som hade besökt dessa irländska byar.
Dessa tänkbara naturliga källor till Virginias kännedom om Irland förbisågs av entusiastema. De förbisåg också den framgångsrikt prövade metoden att under hypnos fråga efter källorna till det som sades om de föregående liven. Men, skriver Melvin Harris, det kanske inte är för sent idag. En oberoende hypnotisör skulle kunna ställa de rätta frågorna till Virginia. Så länge detta inte har skett, kan fallet bara betraktas som en berömd kuriositet och ingenting mer.
Bloxhambanden
Melvin Harris gjorde en egen undersökning av Bloxhambanden. Han koncentrerade sig på Jane Evans sex föregående liv, eftersom Iverson betraktade dessa som de allra märkligaste i Bloxhams samling.
Harris fann snart att det saknades anledning tro att Jane Evans hade berättat om verkliga tidigare liv. Ett av hennes liv, som tjänarinna åt Catherine av Aragon, kan ha baserats, sekvens efter sekvens, på Jean Plaidys historiska roman Katherine, The Virgin Widow. När det gäller Jane Evans liv som Alison, en tonårig tjänarinna åt Jacques Coeur, sades det att hon visade anmärkningsvärd kännedom om medeltidens Frankrike, fastän hon i sitt vanliga vakentillstånd sa att hon aldrig hade läst något om Jacques Coeur, ja inte ens hört talas om honom.
Jeffrey Iverson menade att Jane Evans inte kunde ha plockat upp sina kunskaper ur standardkällor om medeltidens Frankrike. Det var ju så mycket hon visste: hon hade exempelvis kännedom om de intriger som omgav kungens älskarinna Agnes Sorel, och hon kunde beskriva både exteriörer och interiörer i Coeurs magnifika hus - hon beskrev bland annat detaljer i skulpturerna ovanför eldstaden i hans stora festsal. Ännu mer häpnadsväckande var det hon sa om Agnes Sorels grav, som fanns i en kyrka. Enligt Iverson hade denna grav under franska revolutionen placerats i en källare, så att ingen visste om dess existens förrän den återupptäcktes 1970. Men liksom så mycket annat i boken More Lives Than One? klarar inte detta påstående en kritisk granskning. Sanningen är att Agnes Sorels grav sattes på sin nuvarande plats inte senare än 1809. Den har varit en turistattraktion under hela 1900-talet, och den beskrivs ingående i H. D. Sedgwicks A History of France, som utgavs 1930. Boken var mycket läst i decennier och fanns på många bibliotek. Sorels grav har också nämnts i många andra böcker, och den har ofta varit fotograferad.
Det förhåller sig på liknande sätt med Jacques Coeurs hus. Det är ett av de mest fotograferade husen i Frankrike. Fina fotografier finns exempelvis i Dame Joan Evans bok Life in Medieval France. Där kan man se stenskulpturerna ovanför eldstaden och få en god uppfattning om hur huset såg ut inuti och utanpå. Det är ganska klart att Jane Evans har sett dessa eller liknande fotografier. Och det finns mycket starka bevis för att det övriga som Jane Evans har sagt under hypnos om denna inkarnation i Frankrike kommer från en källa som var okänd för Iverson, nämligen romanen The Moneyman av C. B. Costain. Den baseras på Coeurs liv och innehåller nästan alla de karakteristiska drag som finns i Jane Evans erinringar av tidigare liv. Boken besvarar en betydelsefull fråga som Iverson och en del andra ställt: Varför vet inte Alison att hennes husbonde är gift? Hur kommer det sig, undrar Iverson, att denna flicka kan veta att Coeur har en egyptisk slav som tjänare men inte vet att han är gift och har fyra barn - fakta som uppges i varje historisk redogörelse för Coeurs liv! Costains inledning till romanen förklarar mysteriet. Där står det: "Jag har inte skrivit något om Jacques Coeurs familj av det skälet att den inte spelade någon verklig roll i de händelser som förde hans karriär till dess kulmen."
Ett par av Jane Evans andra tidigare inkarnationer har också kontrollerats. Som Rebecca, judinnan i York, skall hon ha mött döden under en massaker 1190. Hennes död inträffade i en kyrkkällare, dit hon hade tagit sin tillflykt. Det har sagts att kyrkan är St. Marys i Castlegate och att en krypta upptäcktes där efter Janes regression. Sanningen är att i det ursprungliga TV-programmet sades det att det fanns tre kyrkor som kunde vara den kyrka som dessa judar hade flytt till. St. Marys valdes för filminspelningen, eftersom den passade bäst då den hade gjorts om till museum. Och det var den förändringen som hade lett till att man upptäckt en öppning under koret. För troende var detta naturligtvis en medeltida krypta och ett bevis på sanningen i Rebeccas berättelse. Men i en rapport från Royal Commission on Historical Monuments 1981 sägs att det under östra delen av koret finns ett likvalv, förmodligen av senare datum och nu otillgängligt.
Men, menar Melvin Harris, striden om kryptan är meningslös, eftersom personligheten Rebecca helt klart är en fantasiprodukt.
Beviset för att det rör sig om fantasier ligger i de historiska orimligheter som finns i Jane Evans berättelse. Rebecca säger flera gånger att judarna i York tvingades bära ett gult märke som kännetecken. Hon beskrev detta som "en cirkel över hjärtat". Men det judiska märket infördes inte förrän under följande århundrade, och det bestod i England av två avlånga vita tygremsor, vilka representerade Moses stentavlor. Den gula cirkeln var det märke som judar bar i Frankrike och Tyskland efter 1215.
Andra orimligheter har upptäckts i de delar av banden som inte togs med i filmen och boken. I dessa avsnitt berättar Rebecca att hon bor i ghettot i norra delen av York. Detta ghetto är ett område där endast rika judar bor, säger hon, och hon nämner en fattig jude som är tvungen att bo mitt i York vid en gata med namnet Coney Street.
Men det fanns aldrig något judiskt ghetto i York. Judarna bodde utspridda bland de kristna i olika delar av staden. Tanken att en jude tvingades bo på Coney Street på grund av sin fattigdom är löjlig. Coney Street var en gata där många rika judar valde att bo, inklusive Josce, ledaren för det judiska samfundet!
För övrigt, påpekar Harris, tillkom det första judiska ghettot så sent som 1516 i Venedig, Italien!
Det står helt klart, anser Harris, att Jane Evans har förmågan att lagra livfulla historier i sitt undermedvetna och sedan skapa om detta till berättelser där hon själv är en huvudperson. Beviset för att det är så utgör personligheten Livonia. Den regressionen är grundad på en enda källa. Livonia lever under en orolig tid i Britanniens historia, med uppror och instabila förhållanden. Namnet på den romerske guvernören i Britannien under denna tid finns inte i historiska dokument. Men Jane Evans uppger att hans namn är Constantius, fader till Konstantin den store. Sedan Iverson tittat efter i referensböcker, drar han den glada slutsatsen att denna regression inte kan avfärdas som en fantasi, byggd kring en blank period i historien. Livonia känner till åtskilliga historiska fakta som kan verifieras, anser Iverson och tillägger att ingen historiker i våra dagar kan tillbakavisa de namn och händelser som hon berättar om. Professor Brian Hartley, en auktoritet på Britannien under romerskt styre, har lyssnat på banden, och han tycks hålla med Iverson i det han säger att Evans kände till en del anmärkningsvärda historiska fakta och att om någon försökt skissera huvuddragen i en sådan historia, hade han behövt konsultera ett stort antal publicerade verk.
Professor Hartley hade rätt, konstaterar Harris. Det låg mycket forskningsarbete bakom Janes historia, men det hade utförts av Louis De Wohl. 1947 utgav De Wohl romanen The Living Wood, som blev en bästsäljare, och Janes liv som Livonia är hämtat direkt från den boken.
Livonias berättelse börjar i Britannien 286 e. Kr. Hon beskriver trädgården till det hus som ägs av guvernören Constantius. Hans hustru är Lady Helena, och hans son heter Constantine. Om sonen berättar Evans att han fick undervisning i hur man använder sköld, svärd och vapen av sin militäre lärare Marcus Favonius Facilis. Hela denna berättelse är hämtad från bok 2, kapitel 2 i De Wohls roman, där Constantine tränas i användningen av vapen av sin lärare Marcus Favonius, kallad Facilis, eftersom allt var så lätt för honom. De Wohl baserade denna karaktär på en befälhavare som verkligen levat och vars grav finns i Colchester Castle Museum. Men hans berättelse om denna befälhavares liv är ren fiktion, eftersom Facilis dog under första århundradet e. Kr.
Livonia berättar också om ett besök av Allectus, som är en historisk gestalt. Han har med sig ett brådskande budskap från Rom till Constantius, men trots brådskan "stannade Constantius i Gessoriacum för att träffa Carausius som stod i spetsen för flottan". Detta avsnitt i Livonias berättelse är hämtat från samma del av romanen som det ovan nämnda, där besöket leder till att den upproriske Carausius tar över makten i Britannien och får hjälp av Allectus. Iverson skriver: "Livonia ger en i grunden korrekt bild av denna dunkla historiska händelse." Helt riktigt, men det beror endast på att det hon berättar grundar sig på de kunskaper som De Wohl hade skaffat sig.
På samma sätt kan varje del i Jane Evans berättelse spåras till De Wohls påhittade historia. Hon berättar om händelserna i samma ordningsföljd som De Wohl gör, och hon talar om de påhittade gestalterna, såsom Curio och Valerius, som om de vore verkliga människor.
Melvin Harris har visat att de viktigaste och till synes mest övertygande av Jane Evans "tidigare liv" endast är fantasiskapelser av den hypnotiserade kvinnan.
Sanningen låg nära
I samma nummer av Free Inquiry upplyser filosofiläraren Paul Edwards att när Morey Bernsteins bok om fallet Bridey Murphy kom ut, var det väl bekant att man under hypnos brukar kunna få en försöksperson att avslöja källor till vad som tidigare sagts i hypnotiskt tillstånd. Eftersom Bernstein faktiskt hade goda kunskaper om litteraturen om hypnos, är det egendomligt, menar Edwards, att han aldrig ställde några frågor till Virginia Tighe, medan hon var hypnotiserad, om källorna till hennes uppgifter.
I en artikel i sommarnumret 1956 av Tomorrow, en nu nedlagd tidskrift, som tog upp psykisk forskning och ofta gav utrymme åt skeptiker, underströk den brittiske forskaren Eric Dingwall att om Virginia Tighe under hypnos hade tillfrågats varifrån hon fått historien om Bridey Murphy, är det möjligt att hon gett det riktiga svaret. Ett par ledande hypnotisörer uttryckte samma uppfattning.
Stevensons, och andras, mening
1972 gjorde jag en brevintervju med professor Ian Stevenson På frågan om han trodde att de transpersonligheter som kommer fram under regressionsexperiment med hypnos verkligen är de hypnotiserades tidigare inkarnationer, svarade han:
"Nej, det tror jag definitivt inte - med få undantag. Jag tror att de flesta av de 'föregående inkarnationer', som framkallas under så kallade hypnotiska regressionsexperiment, är fantasier som uppkommer under inflytande av hypnotisören och suggestionen att 'gå tillbaka till ett föregående liv'. Det är lätt att visa att den 'föregående inkarnationen' i många fall måste vara en fantasiprodukt på grund av de orimligheter och anakronismer som kommer in i det 'föregående livet'. Många av dessa fall publiceras uppenbarligen av halvbildade personer som börjar hypnotisera som amatörer och tar dessa transpersonligheter för vad de omedelbart synes vara utan förstånd att studera materialet kritiskt. I ett publicerat fall uppgavs t ex den 'föregående inkarnationen' ha varit engagerad som regeringskurir av något slag under korstågstiden i Frankrike. 'Han' sa att han förmedlade budskap mellan Versailles och andra franska städer, såsom Bordeaux. Försökspersonen och hypnotisören visste tydligen inte att Versailles inte blev centrum för den franska regeringen förrän på 1600-talet och med säkerhet inte var det under korstågstiden."
Stevenson ansåg att man måste utesluta 95 procent av sådana fall som värdelösa, men att det likväl någon gång kan röra sig om minnen från tidigare liv.
I en recension av Johan Wretmans bok Kommer vi tillbaka? skrev jag bland annat följande.
I tre olika liv skall Bengt ha omkommit i vatten och dy, nedtryckt av ovänner. (Upplevelsen av dessa livsslut knöt an till en händelse i det nuvarande livet, när Bengt, hånad av kamrater, försökte fiska upp en sked från botten av en sjö.) Det torde vara osannolikt att en person i tre inkarnationer råkat ut för döden genom dränkning. I sitt nuvarande liv känner sig Bengt nedtryckt av andra människor Det verkar troligt att det är denna känsla som återkommer i de drömartade reinkarnationsupplevelserna. I ett av de tre liv när han dränktes, tycks han ha använts som "fyllnadsmaterial" i en spång, som många människor trampade på (vilket verkar mera drömartat än verkligt). I sitt nuvarande liv använder Bengt ofta uttrycket "människor trampar på mig" om sin situation.
Ett annat skäl för skepsis:
Alltför många Bengt-inkarnationer förläggs till de senaste 150 åren. Man behöver nog stoppa in åtminstone fyra-fem av dem från mitten av 1800-talet till omkring 1930, när Bengt föddes. En person var barn på krinolinernas tid - krinolinmodet började omkring 1850. En norsk dvärg levde på ånglokens tid - järnvägarna kom till Skandinavien i mitten av 1800-talet. En person var med om en spiritistisk bordsseans i en sekt - folklig religiös rörelse kring borddansfenomenet torde vara en företeelse från tidigast mitten av 1800-talet. En f d gruvarbetare i Wales, som sålde försäkringar till allmogen, torde också få placeras in i tiden efter 1850. Även några andra av Bengts inkarnationer får nog anses höra hemma i relativt sen tid, såsom emigranten till Kanada, den kristnade afrikanen, mannen med idéer om egendomsgemenskap, den lungsjuke poeten och den misslyckade Uppsalastudenten. Det blir en trängsel av Bengt-inkarnationer inom en tidsrymd där de knappast alla får plats.
Flera beskrivningar av händelser i föregående liv kan, som Wretman själv påpekar, mycket väl ses om uttryck för attityder hos Bengt i hans nvuarande liv: "Jag kommer krypande till dem", "Jag ligger vid deras fötter", "De ser ner på mig", osv.
Jan Erik Sigdell, som i sin bok Emotionell befrielse genom regression beskriver en icke-hypnotisk regressionsmetod, visar där inte upp några bevisande fall, men i en artikel i nr 5, 1990 av Sökaren antyder han på sidan 24 att det skulle finnas bevis. Det gäller ett australiskt TV-program från 1985, där man gjorde regressionshypnos med fyra australiska kvinnor, varefter man reste till de orter i Europa där kvinnorna sade sig ha levat. De hade inte varit i de länderna i det här livet. Sigdell berättar att en av kvinnorna ibland under hypnosen talade franska och alltid förstod frågor på franska, fast hon inte kunde språket i sitt nuvarande liv. Hon hade varit fransk adelsdam i ett tidigare liv, hittade ruinen av det slott där hon hade dött, instängd i ett torn. Hon ledde gruppen direkt till tornet.
En annan av kvinnorna hade varit manlig skotsk läkare i ett tidigare liv. Hennes beskrivning av universitetet visade sig stämma exakt med gamla ritningar. Läkarens namn hittades också i gamla register.
Också i ett tredje fall hittade man nämnda personnamn i gamla nedteckningar.
I ett fjärde fall fann man, enligt Sigdell, "övertygande överensstämmelser".
Men för att vara bevisande måste dessa fall noga undersökas i en kritisk vetenskaplig anda. Sigdell skriver inte att detta har skett. Åtskilliga påståenden om fallen kan vid närmare studium visa sig vara felaktiga, överdrivna eller ha en naturlig förklaring. TV-folk är knappast de rätta att göra grundliga vetenskapliga undersökningar.
Mitt intryck är att det finns ett genomgående mönster: det som sägs under regressioner har naturliga förklaringar. Om det kan visas att detta mönster ibland bryts genom att några fall synes kunna vara äkta, så är detta naturligtvis av stort intresse.
Hur skall man då förklara upplevelser under regression till tidigare liv?
Jag utesluter inte helt att det i några fall kan röra sig om minnen av ett verkligt liv, men jag tror det är så här:
När ingående sinnesintryck är reducerade till ett minimum, exempelvis vid stor avslappning, och ibland vid meditation, börjar hjärnan lätt att själv producera inre bilder.
Detta händer troligen vid reinkarnationsterapi, där en person får ligga ned och slappna av. Terapeuten uppmanar personen att slappna av, kroppsdel för kroppsdel: i tårna, i vaderna, i knäna osv tills hela kroppen har gåtts igenom och personen ligger fullkomligt avspänd. I det tillståndet börjar hjärnan att producera bilder efter frågor som terapeuten ställer, och bilderna uppfattas som minnen. Personer som den avslappnade känner i det nuvarande livet uppträder ofta i andra skepnader som vore det i ett annat liv. Illusionen av verkliga minnen blir mycket stark.
Även under hypnos sker en avskärmning från omgivningen - och då hittar hjärnan på...
Eller kanske vi skall säga att det är det undermedvetna som fantiserar, genom hjärnan. I vilket fall som helst har vi en benägenhet för oavsiktliga fantasier, när medvetandet inte tar emot de vanliga sinnesintrycken från omgivningen.
SM
Reinkarnation
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX31.HTML