Mirakelkursen
En kväll i oktober 1965 hörde dr Helen Schucman, psykolog vid Columbiauniversitetet i USA, plötsligt en "inre röst" som talade till henne. Den sa: "Detta är en kurs i mirakler - skriv ned den!" Hon blev oroad och ringde till sin kollega och chef, professor William Thetford, och berättade för honom vad som hänt. Thetford rådde henne att skriva ned allt hon hörde, så skulle de nästa dag se på det tillsammans. Dagen därpå började Helen Schucman och William Thetford ett mångårigt samarbete. Hon stenograferade ned vad "rösten" sa, och han skrev ut texten på maskin.
Diktamen pågick i nästan åtta år. 1975 började fotokopior av texten att cirkulera bland intresserade. Följande år trycktes kursen och utgavs med titeln "A Course in Miracles". Den är ett verk i tre volymer på sammanlagt 1188 sidor.
Medan Helen Schucman levde, avslöjades det inte att hon var den som tagit diktamen till mirakelkursen. Inte heller yppades professor Thetfords namn.
Helen Schucman var född 1909 och avled 1981. Hon uppfattade sig närmast som ateist. Men så kom rösten... Så här beskriver hon den själv:
"Rösten var ljudlös, ett slags snabb, inre diktamen efter vilken jag skrev ned stenografiskt i ett anteckningsblock. Nedskrivningen skedde aldrig automtiskt utan stod hela tiden under min medvetna kontroll. Den kunde avbrytas när som helst och sedan återupptas igen, där den slutat."
Etiken i kursen är "den gamla vanliga": älska din nästa! Den säger att vi i livet har att välja mellan motsatserna kärlek och fruktan. Antingen älskar man och accepterar eller också fruktar man och avvisar.
Tankarna som kom genom rösten, var ingenting som Helen Schucman var förtrogen med, har det sagts. Hon hade haft ett religiöst intresse i sin ungdom men gett upp det och kommit att betrakta sig som ateist. Som forskande psykolog hade hon en vetenskaplig inställning och intresserade sig inte för något andligt och obevisbart. Hon var obekant med andlig litteratur, ändå står de tankar som hon skrev ned efter röstens diktamen i god överensstämmelse med mystisk tradition.
Jesus sägs vara kursens författare, men innehållet ligger närmare österländsk tanke än traditionell kristen tro. Det sägs att Gud är inom oss alla; vi är alla Gud. Min ande är en del av Guds ande. Jag är helig, och vi är alla Guds barn.
Kursen förklarar att mirakler är naturliga händelser i våra liv. Om de inte inträffar, är det något som är fel.
"A Course in Miracles" är idag en omtyckt visdomsbok i New Age-kretsar. Men kritiska röster har hörts. Det har bland annat sagts att det tycks vara mer av Helen själv i kursen än man först trodde. Innehållet stämmer väl med tankar inom New Thought-rörelsen, som hon var väl förtrogen med under sin uppväxt.
I alla händelser har många inspirerats och berikats av mirakelkursen. En av dessa är den amerikanske psykiatern Gerald Jampolsky. 1983 kom hans bok "Kärlek är att släppa rädslan" på svenska. Före sin "omvändelse", som innebar just insikten att "kärlek är att släppa rädslan", var han en framgångsrik yrkesman, men i sitt inre kaotisk, tom och olycklig. Hans äktenskap hade kraschat och han drack sprit. Men så började han läsa "A Course in Miracles" och han accepterade då att kärnan i vårt mänskliga väsen är kärlek. Kursen förkunnade också att det bara finns två känslor, nämligen kärlek och rädsla. Den första är vårt naturliga inre tillstånd, den andra skapas av vårt sinne genom felaktiga tankar. Kursen lärde att vi kan ge upp rädslan genom förlåtelse och genom att se alla, inklusive oss själva, som skuldfria.
När Jampolsky började tillämpa kursens lärdomar, blev han förändrad och fick en inre frid som han inte tidigare kunnat tänka sig var möjlig.
1985 kom Jampolskys "Lev och lär kärlek". Där förklaras att kärleken är själva livets väsen, det universella Medvetandets väsen. Det gäller för en människa att förstå vad som är vår natur och ta bort hindren för kärlekens utövande. Då frigörs den förvandlande kraften.
Det finns en enda källa till allt liv, förklarar Jampolsky, ett ursprung, där alla medvetanden är förenade i ett. Det råder alltså i djupet av vårt väsen en identitet med allt. Vi är alla i grunden samma, på liknande sätt som varje våg på havet är uttryck för samma hav. Inser vi detta, är det lätt att visa andra varelser vänlighet.
När vi ser på vår nästa, som kommer ur samma universella källa som vi, kan vi förstå att nästan också har den inre kärlekens röst. Vi kan lyssna efter den och upptäcka att den verkligen finns. Ideligen kan vi observera små eller stora kärlekens handlingar hos våra medmänniskor - om vi söker efter dessa handlingar och inte bara efter fel och brister.
| www.sokaren.se/INDEX312.HTML |