"Det existerar ett problem, det finns en vetenskaplig gåta att lösa."
Flygande tefat är inte nonsens
Som de flesta vetenskapsmän trodde professor J. Allen Hynek till en början att allt tal om flygande tefat var dumheter, och han kunde bara skratta åt det. Men hans öde blev, som han beskriver det, likt "en oskyldig som stod bredvid och blev skjuten". Han ombads av amerikanska flygvapnet att bli vetenskaplig konsult i frågor rörande oidentifierade flygande föremål (UFOs) med huvuduppgift att avgöra om det kunde finnas en astronomisk förklaring till olika UFO-rapporter. Att valet föll på honom berodde på att han vid den tiden var chef för McMillinobservatoriet i Ohio och den närmaste astronom som fanns till hands.
I 20 år var han konsult och gjorde under den tiden en stor mängd egna undersökningar av UFO-fall - till dess flygvapnet 1969 lade ned "Project Blue Book" som en följd av Condon-rapporten. (Den vetenskapliga Condon-kommittén vid Coloradouniversitetet studerade i två års tid UFOs på uppdrag av flygvapnet och rekommenderade i sin slutrapport myndigheterna att inte mer ägna sig åt omfattande utredningar av UFO-fall.)
1972 kom Hynek ut med en bok, "The UFO Experience, A Scientific Inquiry" (Henry Regnery Co., Chicago) där han lägger fram sin syn på UFOfrågan. (Boken anmäldes i Sökaren nr 1, 1973 av Gösta Rehn, men här följer ytterligare informationer om dess innehåll.)
I inledningen understryker Hynek att vårt vetande är som en droppe och vår okunnighet som ett hav. All vetenskaplig överlägsenhet är således helt omotiverad. I det spetsiga kapitel 1 skriver han om "vetenskapens skratt": hur många gånger har inte vetenskapare skrattat ut det nya som de inte förstått men som senare blivit bekräftat och införlivat med vårt vetande. Vetenskapens inställning till UFOs har varit just denna: man har skrattande avfärdat problemet. UFOs finns inte, för de kan inte finnas, det har varit en allmän förvissning. Och vetenskapsmän har visat en emotionellt laddad, överdriven reaktion på varje nämnande av UFOs. Ibland har Hynek roat sig med, skriver han, att släppa en katt bland duvorna genom att liksom av en tillfällighet nämna UFOs bland vetenskapliga kolleger. Reaktionen har legat helt utanför den traditionelIa vetenskapliga attityden hos mogna forskare att noga väga och bedöma.
Hundratals trovärdiga UFO-vittnen har utfrågats av J. Allen Hynek. Alltid har han haft intrycket att de berättat om något mycket verkligt, inte drömartat. Hynek vänder sig mot påståendet att "folk ser vad de vill se". I stället försöker de anknyta sin oväntade upplevelse till något som de känner till. Ett UFO som sänker sig mot marken uppfattas först som ett flygplan som skall nödlanda, men sen upptäcker vittnet att det i verkligheten är något annat, något han inte kan förklara.
Vad för slags människor är det som rapporterar UFOs? Ja, de har mycket litet gemensamt, det är folk av alla slag ur alla samhällsklasser. Hynek har för sin bok valt ut en rad av de mest övertygande fallen som han personligen undersökt. I många av dessa rapporteras fullständigt otroliga händelser av synbarligen ärliga och trovärdiga människor. Dessa rapporter kan inte avvisas, skriver Hynek, såvida man inte antar att mer än 250 till synes vederhäftiga personer varit fullständiga idioter. (I samtliga fall som han beskriver - med några få undantag - finns mer än ett vittne.)
UFO-händelser är inte sällsynta. Det är Hyneks bedömning att för varje UFO-iakttagelse som rapporteras finns det minst 10 orapporterade. Många tvekar att tala om, att de sett UFO, eftersom de inte vill bli förlöjligade. (Det finns ett fall där en polisman rapporterade ett UFO och därefter utfrågades av en undersökare från flygvapnet, major Quintanilla, vilken tolkade det föremål som polismannen och några kolleger till honom jagat som planeten Venus. Denne man blev så förlöjligad och nedvärderad i samband med detta att hela hans liv föll samman, hans äktenskap sprack och han förlorade sin polistjänst. I Blue Books statistik har fallet tagits upp som en observation av planeten Venus, utan att man hörde den astronomiske konsulten Hyneks uppfattning.)
Hynek vet efter personlig kontakt med flygpiloter att många av dem inte kan tänka sig att officiellt rapportera UFO-iakttagelser. "De vet bättre", kommenterar Hynek. Några av dem har helst velat glömma att de haft sådana upplevelser. Men några har gått med på att utfrågas av Hynek, sedan de fått försäkran om anonymitet.
Att se ett UFO är att se något nytt, och genomgående är att vittnena har svårt att beskriva sin märkliga upplevelse. De söker efter ord och försöker på bästa sätt tala om, vad de sett, kanske genom att likna UFOt vid något känt föremål, såsom en utbåt, två tefat lagda mot varandra, en soppskål, ett ägg, en rugbyboll, en förhistorisk fågel, en svamp. Många ger offentlighet åt sin upplevelse i förhoppningen att få veta förklaringen till det de varit med om. De blir besvikna när undersökaren (om det varit Hynek) medger att han vet lika litet som de.
Ibland har UFOs observerats samtidigt visuellt och med radar. En del bra sådana fall finns, som är synnerligen förbryllande - och fler hade kunnat finnas, om Blue Book gjort riktiga undersökningar.
Det finns fotografier av UFOs, och Hynek skriver att några som han undersökt kan vara autentiska, eftersom han inte funnit något tecken på trick. Men många förfalskningar finns. Ett foto är aldrig i sig självt övertygande: det måste finnas trovärdiga vittnen som med sina ögon sett det som fotograferats, negativen måste kunna studeras, liksom kameran. Ett fotografi är i allmänhet inte mer tillförlitligt än fotografen som tagit det.
En del människor har observerat UFOs på nära håll, på mindre än 150 meters avstånd, någon gång bara fem-sex meter från föremålet. Vid närobservationer kan det inte röra sig om missuppfattningar av något vanligt, utan man måste anta att vittnet endera har haft den upplevelse han beskrivit eller också varit berövad sitt förstånd. Men yrke, utbildning och personligt anseende ger ingen antydan om att det senare skulle vara fallet. "Har vi då ett fenomen, där åtskilliga personer lider av vanvett vid ett bestämt tillfälle men aldrig någonsin före eller efter?" frågar Hynek retoriskt.
Hur ser UFOs ut? Föremålen skiner, ibland mycket skarpt, ibland liksom självlysande. De är skivformade, klotformade eller ovala (som en rugbyboll) ofta med en kupol upptill, de kan också vara avlånga. Inte sällan rapporteras att farkosten eller dess ljuspunkter eller mittpartit roterar motsols. Farkosten svävar ofta, ljudlöst, och ibland ger den sig iväg ofattbart snabbt, men utan buller. Det är anmärkningsvärt hur litet de iakttagelser som gjorts av vederhäftiga vittnen skiljer sig från varandra, kommenterar Hynek. Färgen väcker ofta undran. "Jag har aldrig sett en sådan färg förut" är ett typiskt uttalande.
Vad gjorde nu amerikanska flygvapnet åt dessa uppseendeväckande rapporter? Jo, man arbetade strikt efter hypotesen att alltsammans hade "naturliga" orsaker. Hynek underkänner helt Blue Books UFO-undersökningar. De leddes av för saken inkompetenta personer. Värst av alla var kanske major Quintanilla, som var chef för Project Blue Book under många år. Hans metod var enkel: att bortse från allt som stred mot hans hypotes. Om det i ett fall fanns någonting som kunde tydas så att det var en ballong, ett flygplan etc., då ansågs fallet vara förklarat och avslutat. Rapporter omtolkades, man lyssnade inte till vittnen, man karakteriserade vittnen som "otillförlitliga", och man struntade i att göra ordentliga undersökningar. Typiskt, skriver Hynek, var att när han själv förklarat ett fall som feltolkning eller ansåg att vittnesuppgifter var otillförlitliga, då gjordes en hel del ansträngningar för att fastställa dessa tolkningar, men om han bedömde det som en öppen fråga hur en händelse skulle förklaras, då lades fallet åt sidan med ointresse. Många fall, skriver Hynek ironiskt, identifierades av Blue Book - som "oidentifierade". Och därmed lät man saken vara.
UFO-fall är inte bara iakttagelser av något undflyende okänt. Ibland har UFOs lämnat spår efter sig, t.ex. märken på marken, ofta cirkelformade, bränd, svedd eller på annat sätt skadad växtlighet, eller tillfällig paralysering av vittne. Många vittnen har omtalat tillfällig förlamning av sina lemmar vid närobservation av UFO.
Bland de mest anmärkningsvärda typerna av UFO-fall är de där bilmotorer stannat, billyktor slocknat och bilradio tystnat, medan UFO varit i närheten. Sedan UFOt avlägsnat sig, har allt fungerat normalt igen. Man kan, skriver Hynek, inte avfärda dessa fall, såvida man inte antar att flera som det synes solida vittnen varit patologiska lögnare.
Professor Hynek berättar också om händelser med UFO-varelser. Många seriösa ufologer skyr dessa fall, de vill inte gärna veta av historier om "små gröna män", men Hynek skriver att det kan hända att just humanoid-fallen visar sig ha nyckeln till hela problemet. Han upplyser att det finns stora likheter mellan vederhäftiga rapporter från hela världen om UFO-varelser, både i fråga om utseende och beteende. Varelserna rapporteras bl.a. samla prov på jord och berggrund och bära in detta i farkosten - på liknande sätt som våra astronauter har samlat prov från månen. Men Hynek håller den möjligheten öppen att det kan vara fråga om robotar och inte varelser av kött och blod.
Att studera UFOs är ännu inte vetenskapligt respektabelt, och man får lätt etiketten tokskalle, om man sysslar med det. Men Hynek meddelar att det finns ett tilltagande intresse för UFOs bland vetenskapsmän. De flesta av dessa forskare vill ännu förbli anonyma men skulle kunna åta sig UFO-forskning, om tillräckliga resurser gavs.
Amerikanska flygvapnets Project Blue Book förklarade bort UFOfenomenet, liksom Condon-kommittén gjorde - båda kraftigt kritiserade av Hynek, som påpekar att det i vetenskapens historia finns en mängd andra exempel på bortförklaringar i syfte att bevara status quo.
Redan tidigt upptäckte Hynek, skriver han, hur inkompetent flygvapnets UFO-undersökningar sköttes samt att UFO-data var provokativa fastän inga säkra slutsatser kunde dras. Men han var själv på den tiden blott en yngre vetenskapsman och obenägen att bli någon martyr för UFO-saken eller dumma sig genom att tvingas hänvisa till ofullständiga data, så han beslöt att avvakta och förbli neutral samt låta fenomenet bevisa eller motbevisa sig självt. Så småningom blev det dock helt klart för honom att det fanns många UFO-fall som inte kunde förklaras på vanligt sätt som kända företeelser. Han började då ge sin kritik tillkänna (och den kritiken ledde småningom till bildandet av Condon-kommittén).
Hynek skriver att Pentagons negativa attityd till UFO-rapporter till en del beror på den vetenskapliga världens attityd. 1953 hade en panel av framstående vetenskapsmän, den s.k. Robertson-panelen, under delar av fem dagar ytligt studerat UFO-frågan och uttalat sig helt negativt. UFOs utgjorde inget direkt hot mot Förenta staternas säkerhet, förklarade panelen - och det var dess fasta övertygelse att det inte existerade någon återstod av fall som tydde på något av främmande hand tillverkat, i stånd till fientliga handlingar och att det inte fanns något bevis på fenomen som krävde ändring av nuvarande vetenskapliga begrepp.
Harvard-astronomen professor Menzel har många gånger uttalat att alla rapporter om flygande tefat är nonsens och kan förklaras fullt naturligt, framför allt som hägringar. Många andra vetenskapsmän har trätt fram och avfärdat hela tefatsproblemet. Allt detta har påverkat Pentagons attityd, och uppgiften för flygvapnets UFO-undersökningsavdelning blev till sist väsentligen att ge alla tefatsrapporter en "naturlig" förklaring. Men ursprungligen fanns bland UFO-undersökarna inom flygvapnet en grupp som trodde på en utomjordisk förklaring (andra trodde att UFOs var ryska, åter andra att allt det där om tefat var bara dumheter).
En orsak till den vetenskapliga världens ointresse för UFOs har enligt Hynek varit att under många år omöjliga s. k. kontakthistorier (à la Adamski) satt sin prägel på hela saken. Flygande tefatskulter med pseudoreligiös förkunnelse har för många varit det mest genuina uttrycket för UFO-fenomenet. Och sådant ville ingen vetenskapsman befatta sig med.
Men till slut igångsattes ändå ett vetenskapligt studium av UFOs, den s.k. Condon-kommittén. Om dess rapport, som utgavs i januari 1969, påpekar Hynek att allmänheten genom pressen endast fick kännedom om professor Condons egen missvisande inledning med dess uttalade åsikt att det saknades skäl att fortsätta omfattande UFO-undersökningar, eftersom det var osannolikt att något av vetenskapligt värde kunde utvinnas därur. Men i verkligheten ger rapporten, om man läser den i dess helhet, besked om att det existerar ett UFO-problem: till över en fjärdedel av de undersökta fallen hade kommittén inte kunnat finna en adekvat förklaring. Undersökarna kommer med många provokativa uttalanden, t.ex.: "Som slutsats kan sägas att fastän konventionell eller naturlig förklaring inte alls kan uteslutas, synes sannolikheten för en sådan låg i detta fall, och sannolikheten att åtminstone ett genuint UFO var inblandat, synes vara tämligen hög." En annan bedömning: "Detta måste betraktas som ett av de mest förbryllande radarfallen som finns belagda, och ingen slutsats är möjlig för närvarande." Ytterligare en bedömning: "Det framgår att dessa iakttagelser trotsar förklaring på konventionellt sätt."
Det är Hyneks uppfattning att Condon-kommittén formulerade UFO-problemet på fel sätt. Den såg som sin uppgift att undersöka fall av observationer som varit förbryllande för iakttagaren. I stället skulle den, efter en inledande granskning, ha sysselsatt sig endast med sådana fall där en iakttagelse förblivit oförklarad med konventionella medel. Dessa genuina UFOs skulle ha studerats ingående, inga andra.
Det var en brist att ingen i Condon-gruppen hade någon kännedom om UFO-problemet på förhand. Men Hynek skriver att han bland forskarna inte fann några fördomar - utom hos projektledaren fysikprofessor Condon. Denne gjorde redan från början offentliga uttalanden som visade hans förutfattade mening. Och Condon intresserade sig nästan uteslutande för dåliga fall, lätta att förklara, och för "stollar", som han skrattade åt, t.ex. kontaktpersoner, och det var sådant som han använde för att illustrera sin uppfattning av UFO-problemet. De verkligt förbryllande, allvarliga fallen undvek han att tala om.
Vilken är nu professor Hyneks slutsats? Frågan vad UFOs är söker han inte besvara (även om han ibland i beskrivning av fall använder beteckningen "farkost"). Men han hävdar med all möjlig bestämdhet att det existerar ett problem, det finns en vetenskaplig gåta att lösa. Ty UFOs kan inte genomgående förklaras som feltolkningar av meteorer, flygplan, ballonger, stjärnor osv. eller som bluff av förvirrade eller publicitetshungriga personer. Det finns en rad fall som aldrig har getts en tillfredsställande förklaring. Flygvapnets och Condon-kommitténs UFO-undersökningar betecknar Hynek som en komedi. Komedin bör nu vara avslutad, skriver han, så att den allvarliga forskningen kan börja!
SM
Ur Sökaren 8, 1974.
UFO
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX318.HTML