Hypnotisk regression till tidigare liv





Kan man bevisa reinkarnation med hypnotisk regression?




Free Inquiry är en amerikansk tidskrift för "fritänkare". I höstnumret 1986 tas reinkarnationstron upp till kritisk granskning. En artikel är skriven av den brittiske journalisten Melvin Harris, som vänder sig mot tanken att man med hypnotisk regression kan återföra en person till tidigare liv. Det följande är ett referat av Harris artikel.

Harris inleder med att säga att intresset för regression till tidigare liv började efter utgivningen i USA 1952 av Morey Bernsteins bok The Search for Bridey Murphy (svensk översättning Sökande i det fördolda 1956). Den blev en bästsäljare i Amerika, och i Bernsteins efterföljd gjorde en rad hypnotisörer experiment med regression till "föregående liv".

Tjugo år efter fallet Bridey Murphy gjorde Bloxhambanden sensation. De presenterades först för brittisk allmänhet i ett dokumentärprogram i TV, producerat av Jeffrey Iverson. Samtidigt utkom Iversons bok More Lives Than One?1976 (svensk översättning Ett liv - många liv 1979) om dessa märkliga bandinspelningar som av några betraktades som de mest häpnadsväckande bevis för reinkarnation som någonsin lagts fram. Inspelningarna hade gjorts under flera års tid av en äldre engelsk hypnosterapeut, Arnall Bloxham, vilken gjort regressionsexperiment med över fyrahundra personer (!) och banden innehöll mycket detaljerade berättelser om de hypnotiserades tidigare liv.

TV-producenten Jeffrey Iverson hörde först talas om de märkliga banden på en fest. Han uppsökte Bloxham och lyssnade på en del av inspelningarna. Sedan valde han ut några få, vilka innehöll detaljerade uppgifter om kända men dunkla perioder i historien, där de hypnotiserade personerna pratade om städer och länder som de av allt att döma aldrig hade besökt i det nuvarande livet.

Som det allra viktigaste fallet framstod en walesisk hemmafru, Jane Evans, vilken berättade om sex föregående liv, med en stor mängd detaljer i tre av dem. Två av inkarnationerna rörde sig kring staden York. I en av dem levde hon på 200-talet, vid samma tid som Carausius, den upproriske romerske amiralen som tog makten i Britannien och utropade sig själv till kejsare. På den tiden var Jane Evans Livonia, hustru till Titus, vilken var lärare åt sonen till guvernören Constantius och dennes hustru Helena. Som Livonia berättar Jane Evans hur Constantius tvingas återvända till Rom och hur upproret äger rum under hans frånvaro. Livonia, hennes make Titus och Constantius övriga hushåll flyr från Eboracum (York) till Verulam (St. Albans) där de lever i fruktan tills upprorsmännen besegras av en armé under Constantius ledning. Men för Helena medför hennes makes segerrika återkomst bara sorg. Romersk maktkamp leder till att han tvingas skilja sig från henne och ingå ett nytt äktenskap med Theodora, dotter till kejsar Maximinus. Helena beslutar sig för att stanna i Verulam tillsammans med Livonia och Titus. Där kommer de under inflytande av den kristne träsnidaren Albanus, och Titus blir så hängiven i sin nya kristna tro att han beslutar sig för att bli präst. Men samma kväll som Titus skall installeras som präst angriper romerska trupper kristna hus och bränner ner dem. Titus dör i stridsvimlet, och Livonia avlider uppenbarligen en kort tid senare.

Jane Evans andra liv i York slutade också tragiskt. Det började 1189 i norra delen av staden, där "de flesta välbärgade judar bor". Hon var då Rebecca, hustru till Joseph, en rik judisk penningutlånare. Det var svåra tider för judarna. Antijudiska upplopp hade förekommit i "Lincoln, London och Chester". I York utsattes judarna för smädelser och hot. En jude, Isaac, mördades av pöbeln. På våren följande år förberedde sig Rebecca och hennes familj för att lämna staden, men det var för sent. Ett väpnat gäng bröt sig in i grannhuset, dödade människorna där, plundrade huset och tände eld på det. Joseph, Rebecca och deras två barn tog sin tillflykt till en kyrka, där de tog prästen och klockaren till fånga och gömde sig i källaren. Sedan kunde de från kyrktaket se bränder och höra pöbeln skrika: "Bränn judarna, bränn judarna!"

Men Rebeccas familj fick en kort respit. Deras fångar kom undan och återvände med soldater i sitt följe. Vid denna punkt i berättelsen, när soldatema tog Rebeccas dotter, började Jane Evans prata osammanhängande och skräckslaget. Sedan viskade hon "mörker...mörker" och dog förmodligen.

Jane Evans hade också levt i Frankrike vid mitten av 1400-talet. Hon hette då Alison och var en ung egyptisk tjänarinna åt handelsfursten Jacques Coeur. Hon pratade ingående och med stor kännedom om Coeurs intriger och om kungens älskarinna Agnes Sorel. Hon visste en hel del om Coeurs egendomar och hans märkvärdiga hus i Bourges. Hon visste också mycket om de kläder som hennes husbonde bar. Dessa upplysningar var korrekta. Riktigt var också det hon berättade om Jacques Coeurs fall. Han stod en tid kungen nära, men efter Agnes Sorels död spreds ett rykte att han hade förgiftat henne. Coeur blev arresterad, åtalad och satt i fängelse. Men Alison visste endast att han hade blivit arresterad. Enligt hennes berättelse bjöd han henne en giftdryck, när soldaterna kom för att hämta honom, och hon slutade sitt liv genom att acceptera drycken.

När TV-tittare såg Jane Evans under hypnos och hörde de häpnadsväckande historier som hon berättade, blev de helt naturligt imponerade. Det verkade inte som hon spelade. När ångest och fruktan hördes i hennes röst, stod det klart att det rörde sig om äkta känslor. Och hennes lätthet att uttala ofta svåra namn på personer och platser gav intrycket att hon verkligen kom ihåg sådant som hon en gång haft intim kännedom om. Vid normalt medvetande försäkrade Jane Evans att hon inte visste någonting om Jacques Coeur och ingenting om Carausius och hans tid eller om massakern på judarna i York.

Jeffrey Iverson uppgav att det hade gjorts undersökningar av det som berättades på Bloxhambanden och att det inte fanns något bevis för att det rörde sig om fantasier. Men gjordes verkligen riktigt noggranna undersökningar? frågar Melvin Harris. Kan innehållet på banden förklaras på annat sätt än genom reinkarnation?


Kryptomnesi

Harris anser att en noggrann utforskning av detta problem ger svaret att regressionerna till "tidigare liv" är exempel på kryptomnesi.

Vad är då kryptomnesi? För att förstå det måste vi föreställa oss det undermedvetna som ett stort men oordnat informationsförråd. Informationerna kommer från böcker, tidningar och tidskrifter, från föredrag, TV och radio, från direkt iakttagelse och även från delar av samtal som uppsnappats. Under normala omständigheter erinrar man sig inte mycket av detta, men ibland återupplivas dessa djupt begravda minnen. De kan komma tillbaka på ett överraskande sätt, eftersom deras ursprung är glömt.

Men kan sådan kryptomnesi förklara Bridey Murphy och liknande fall? Är dessa "tidigare liv" bara omedvetna fantasier i det hypnotiska tillståndet? 1956 visade dr Edwin S. Zolik vid Marquette University ett sätt att få de frågorna besvarade. Han hypnotiserade försökspersoner och sa åt dem att erinra sig tidigare existenser. Personerna lydde uppmaningen och kom med övertygande redogörelser för tidigare liv. I det vanliga vakentillståndet försäkrade de att de inte visste något om dessa tidigare liv. Men när de hypnotiserades på nytt, kunde de erinra sig vilka källor de hade öst ur. Zolik visade att "minnen från tidigare liv" tycktes bygga på en blandning av minnen från det nuvarande livet.

Zolik rekommenderade alla som var allvarligt intresserade av att finna sanningen, att använda hans metod att under hypnosen fråga försökspersonerna om källorna till deras uppgifter. Tyvärr tog knappast någon av de entusiastiska personer som återförde försökspersoner till tidigare liv någon notis om hans råd. I stället hölls en lång rad hypnossessioner utan att det gjordes några som helst försök att bringa klarhet i ursprunget till det som sades. Hypnosterapeuten Arnall Bloxham gjorde exempelvis över fyra hundra regressioner till tidigare liv och tog upp allt på band utan att någonsin fråga sig om källorna till uppgifterna kunde finnas i det nuvarande livet.

Den finske psykiatern dr Reima Kampman däremot gjorde under flera år en systematisk undersökning av det kryptomnesiska ursprunget till berättelser om tidigare liv. (Reima Kampman Du är inte ensam, A&K 1975.) Dr Kampman experimenterade med frivilliga försökspersoner. Alla som kunde gå in i ett djupt hypnotiskt tillstånd valdes ut för noggrannare studier. Kampman fann att det var ganska lätt att åstadkomma "minnen av tidigare liv" som följd av suggestionsorden "Gå tillbaka till en tid före din egen födelse, när du är någon annan, någon annanstans". Hans mest häpnadsväckande försöksperson var en flicka som uppfann åtta tidigare liv. Hon hade levat i det forntida Babylon, i Nanking, i Paris, i England och slutligen i revolutionens Ryssland. Som Dorothy, en engelsk värdshusvärds dotter på 1400-talet, förvånade hon alla genom att sjunga en sång som ingen av åhörarna var bekant med. Språket i sången studerades av en expert på engelska språket, och han kunde utan svårighet känna igen orden som gammalengelska. Flickan hade inget minne av att hon någonsin hade hört musiken eller orden förut. Lösningen på gåtan kom under ett senare experiment, när hon uppmanades att gå tillbaka till en tid när hon kunde ha sett orden och musiken eller hört sången sjungas. Hon återvände då till tretton års ålder och kom ihåg att hon tagit en bok från en hylla i ett bibliotek. Hon hade bara bläddrat i den - ändå kunde hon i hypnotiskt tillstånd inte bara erinra sig bokens titel, utan även uppge var i boken den sång hon sjungit kunde återfinnas.

Efter flera liknande framgångar ansåg Kampman att han visat att upplevelser som den nuvarande personligheten haft återspeglas i de sekundära personligheterna.


Fallet Bridey Murphy

När fallet Bridey Murphy först blev känt, hälsades det med entusiasm av en del och möttes med skepsis av andra. I tidningen Chicago American hävdades det att Ruth Simmons hade fått sin kunskap om Irland från släktingar och vänner i Chicago. Denver Post å andra sidan skickade en reporter till Irland för att där söka stöd för Ruth Simmons påståenden. De båda tidningarna hade motsatt uppfattning, men ingen av dem kunde lägga fram något slutgiltigt svar.

Nu är det ju så, påpekar Harris, att bevisbördan alltid ligger hos den som gör positiva påståenden. Och Bernstein och hans meningsfränder gjorde alltför bestämda påståenden på alltför dålig grund. De häpnade över Ruths kännedom om det gamla bruket att kyssa Blarneystenen, men de kom aldrig underfund med att det finns en bok som behandlar denna sed, nämligen John HewIetts The Blarney Stone, som utgavs i New York 1951. De blev också mycket imponerade av Ruths kännedom om andra irländska seder och bruk och om irländsk geografi. Hon hade aldrig satt sin fot i Irland, och ändå kände hon till små detaljer om Irland på 1800-talet, såsom jiggdans och uilleanska pipor. Men de förbisåg att en amerikan kunnat skaffa sig goda kunskaper om Irland utan att lämna Amerika. 1893 var det världsutställning i Chicago. Bland det som visades var en irländsk by med femton stugor. Stugorna var grupperade kring en gräsplan, och där fanns en kopia i full storlek av Blarney Castles torn. För att ge utställningsbyn liv hade man engagerat irländska flickor som spann, sjöng, kärnade smör och dansade jigg. Varje dag i sex månaders tid kunde besökare i utställningsbyn höra uilleanska pipor spelas, lyssna till gamla irländska sånger och se traditionell jiggdans. Det fanns också en stor reliefkarta av Irland, böcker och souvenirer, och dessutom kunde man kyssa en kopia av Blarneystenen på traditionellt vis högst uppe i Blarney Castle-tornet.

På invigningsdagen betalade omkring 20.000 personer tjugofem cent för att komma in i den irländska byn. Byn blev sedan en av de stora attraktionerna på utställningen. När utställningen var slut, hade mer än tre och en halv miljon människor varit i kontakt med sådant som var irländskt. Men det var inte slut med det. Den irländska byn blev en sådan succé att en liknande by uppfördes på utställningen i St. Louis 1904.

Ruth Simmons - hon hette egentligen Virginia Tighe - föddes 1923 i Chicago. Under sin uppväxt träffade hon antagligen många människor som hade besökt dessa irländska byar.

Dessa tänkbara naturliga källor till Virginias kännedom om Irland förbisågs av entusiasterna. De förbisåg också den framgångsrikt prövade metoden att under hypnos fråga efter källorna till det som sades om de föregående liven. Men, skriver Melvin Harris, det kanske inte är för sent idag. En oberoende hypnotisör skulle kunna ställa de rätta frågorna till Virginia. Så länge detta inte har skett, kan fallet bara betraktas som en berömd kuriositet och ingenting mer.


Bloxhambanden

Melvin Harris gjorde en egen undersökning av Bloxhambanden. Han koncentrerade sig på Jane Evans sex föregående liv, eftersom Iverson betraktade dessa som de allra märkligaste i Bloxhams samling.

Harris fann snart att det saknades anledning tro att Jane Evans hade berättat om verkliga tidigare liv. Ett av hennes liv, som tjänarinna åt Catherine av Aragon, kan ha baserats, sekvens efter sekvens, på Jean Plaidys historiska roman Katherine, The Virgin Widow.

När det gäller Jane Evans liv som Alison, en tonårig tjänarinna åt Jacques Coeur, sades det att hon visade anmärkningsvärd kännedom om medeltidens Frankrike, fastän hon i sitt vanliga vakentillstånd sa att hon aldrig hade läst något om Jacques Coeur, ja inte ens hört talas om honom.

Jeffrey Iverson menade att Jane Evans inte kunde ha plockat upp sina kunskaper ur standardkällor om medeltidens Frankrike. Det var ju så mycket hon visste: hon hade exempelvis kännedom om de intriger som omgav kungens älskarinna Agnes Sorel, och hon kunde beskriva både exteriörer och interiörer i Coeurs magnifika hus - hon beskrev bland annat detaljer i skulpturerna ovanför eldstaden i hans stora festsal. Ännu mer häpnadsväckande var det hon sa om Agnes Sorels grav, som fanns i en kyrka. Enligt Iverson hade denna grav under franska revolutionen placerats i en källare, så att ingen visste om dess existens förrän den återuppäcktes 1970. Men liksom så mycket annat i boken More Lives Than One? klarar inte detta påstående en kritisk granskning. Sanningen är att Agnes Sorels grav sattes på sin nuvarande plats inte senare än 1809. Den har varit en turistattraktion under hela 1900-talet, och den beskrivs ingående i H. D. Sedgwicks A History of France, som utgavs 1930. Boken var mycket läst i decennier och fanns på bibliotek. Sorels grav har nämnts i många andra böcker, och den har ofta varit fotograferad.

Det förhåller sig på liknande sätt med Jacques Coeurs hus. Det är ett av de mest fotograferade husen i Frankrike. Fina fotografier finns exempelvis i Dame Joan Evans bok Life in Medieval France. Där kan man se stenskulpturerna ovanför eldstaden och få en god uppfattning om hur huset såg ut inuti och utanpå. Det är ganska klart att Jane Evans har sett dessa eller liknande fotografier. Och det finns mycket starka bevis för att det övriga som Jane Evans har sagt under hypnos om denna inkarnation i Frankrike kommer från en källa som var okänd för Iverson, nämligen romanen The Moneyman av C. B. Costain. Den baseras på Coeurs liv och innehåller nästan alla de karakteristiska drag som finns i Jane Evans erinringar av tidigare liv. Boken besvarar en betydelsefull fråga som Iverson och en del andra ställt: Varför vet inte Alison att hennes husbonde år gift? Hur kommer det sig, undrar Iverson, att denna flicka kan veta att Coeur har en egyptisk slav som tjänare men inte vet att han är gift och har fyra barn - fakta som uppges i varje historisk redogörelse för Coeurs liv! Costains inledning till romanen förklarar mysteriet. Där står det: "Jag har inte skrivit något om Jacques Coeurs familj av det skälet att den inte spelade någon verklig roll i de händelser som förde hans karriär till dess kulmen."

Ett par av Jane Evans andra tidigare inkarnationer har också kontrollerats. Som Rebecca, judinnan i York, skall hon ha mött döden under en massaker 1190. Hennes död inträffade i en kyrkkällare, dit hon hade tagit sin tillflykt. Det har sagts att kyrkan är St. Marys i Castlegate och att en krypta upptäcktes där efter Janes regression. Sanningen är att i det ursprungliga TV-programmet sades det att det fanns tre kyrkor som kunde vara den kyrka som dessa judar hade flytt till. St. Marys valdes för filminspelningen, eftersom den passade bäst då den hade gjorts om till museum. Och det var den förändringen som hade lett till att man upptäckt en öppning under koret. För troende var detta naturligtvis en medeltida krypta och ett bevis på sanningen i Rebeccas berättelse. Men i en rapport från Royal Commission on Historical Monuments 1981 sägs att det under östra delen av koret finns ett likvalv, förmodligen av senare datum och nu otillgängligt.

Men, menar Melvin Harris, striden om kryptan är meningslös, eftersom personligheten Rebecca helt klart är en fantasiprodukt.

Beviset för att det rör sig om fantasier ligger i de historiska orimligheter som finns i Jane Evans berättelse. Rebecca säger flera gånger att judarna i York tvingades bära ett gult märke som kännetecken. Hon beskrev detta som "en cirkel över hjärtat". Men det judiska märket infördes inte förrän under följande århundrade, och det bestod i England av två avlånga vita tygremsor, vilka representerade Moses stentavlor. Den gula cirkeln var det märke som judar bar i Frankrike och Tyskland efter 1215.

Andra orimligheter har upptäckts i de delar av banden som inte togs med i filmen och boken. I dessa avsnitt berättar Rebecca att hon bor i ghettot i norra delen av York. Detta ghetto är ett område där endast rika judar bor, säger hon, och hon nämner en fattig jude som är tvungen att bo mitt i York vid en gata med namnet Coney Street.

Men det fanns aldrig något judiskt ghetto i York. Judarna bodde utspridda bland de kristna i olika delar av staden. Tanken att en jude tvingades bo på Coney Street på grund av sin fattigdom är löjlig. Coney Street var en gata där många rika judar valde att bo, inklusive Josce, ledaren för det judiska samfundet!

För övrigt, påpekar Harris, tillkom det första judiska ghettot så sent som 1516 i Venedig, Italien!

Det står helt klart, anser Harris, att Jane Evans har förmågan att lagra livfulla historier i sitt undermedvetna och sedan skapa om detta till berättelser där hon själv är en huvudperson. Beviset för att det är så utgör personligheten Livonia. Den regressionen är grundad på en enda källa. Livonia lever under en orolig tid i Britanniens historia, med uppror och instabila förhållanden. Namnet på den romerske guvernören i Britannien under denna tid finns inte i historiska dokument. Men Jane Evans uppger att hans namn är Constantius, fader till Konstantin den store. Sedan Iverson tittat efter i referensböcker, drar han den glada slutsatsen att denna regression inte kan avfärdas som en fantasi, byggd kring en blank period i historien. Livonia känner till åtskilliga historiska fakta som kan verifieras, anser Iverson och tillägger att ingen historiker i våra dagar kan tillbakavisa de namn och händelser som hon berättar om. Professor Brian Hartley, en auktoritet på Britannien under romerskt styre, har lyssnat på banden, och han tycks hålla med Iverson i det han säger att Evans kände till en del anmärkningsvärda historiska fakta och att om någon försökt skissera huvuddragen i en sådan historia, hade han behövt konsultera ett stort antal publicerade verk.

Professor Hartley hade rätt, konstaterar Harris. Det låg mycket forskningsarbete bakom Janes historia, men det hade utförts av Louis De Wohl. 1947 utgav De Wohl romanen The Living Wood, som blev en bästsäljare, och Janes liv som Livonia är hämtat direkt från den boken.

Livonias berättelse börjar i Britannien 286 e. Kr. Hon beskriver trädgården till det hus som ägs av guvernören Constantius. Hans hustru är Lady Helena, och hans son heter Constantine. Om sonen berättar Evans att han fick undervisning i hur man använder sköld, svärd och vapen av sin militäre lärare Marcus Favonius Facilis. Hela denna berättelse är hämtad från bok 2, kapitel 2 i De Wohls roman, där Constantine tränas i användningen av vapen av sin lärare Marcus Favonius, kallad Facilis, eftersom allt var så lätt för honom. De Wohl baserade denna karaktär på en befälhavare som verkligen levat och vars grav finns i Colchester Castle Museum. Men hans berättelse om denna befälhavares liv är ren fiktion, eftersom Facilis dog under första århundradet e. Kr.

Livonia berättar också om ett besök av Allectus, som är en historisk gestalt. Han har med sig ett brådskande budskap från Rom till Constantius, men trots brådskan "stannade Constantius i Gessoriacum för att träffa Carausius som stod i spetsen för flottan". Detta avsnitt i Livonias berättelse är hämtat från samma del av romanen som det ovan nämnda, där besöket leder till att den upproriske Carausius tar över makten i Britannien och får hjälp av Allectus. Iverson skriver: "Livonia ger en i grunden korrekt bild av denna dunkla historiska händelse." Helt riktigt, men det beror endast på att det hon berättar grundar sig på de kunskaper som De Wohl hade skaffat sig.

På samma sätt kan varje del i Jane Evans berättelse spåras till De Wohls påhittade historia. Hon berättar om händelserna i samma ordningsföljd som De Wohl gör, och hon talar om de påhittade gestalterna, såsom Curio och Valerius, som om de vore verkliga människor.

Melvin Harris har visat att de viktigaste och till synes mest övertygande av Jane Evans "tidigare liv" är blott och bart fantasiskapelser av den hypnotiserade kvinnan.


Sanningen låg nära

I samma nummer av Free Inquiry har filosofiläraren och skribenten Paul Edwards en antireinkarnationsartikel, där han upplyser att när Morey Bernsteins bok om fallet Bridey Murphy kom ut, var det väl bekant att man under hypnos brukar kunna få en försöksperson att avslöja källor till vad som tidigare sagts i hypnotiskt tillstånd. Eftersom Bernstein faktiskt hade goda kunskaper om litteraturen om hypnos, är det egendomligt, menar Edwards, att han aldrig ställde några frågor till Virginia Tighe, medan hon var hypnotiserad, om källorna till hennes uppgifter.

I en artikel i sommamumret 1956 av Tomorrow, en nu nedlagd tidskrift som tog upp psykisk forskning och ofta gav utrymme åt skeptiker, underströk den brittiske forskaren Eric Dingwall att om Virginia Tighe under hypnos hade tillfrågats varifrån hon fått historien om Bridey Murphy, är det möjligt att hon gett det riktiga svaret. Ett par ledande hypnotisörer uttryckte samma uppfattning.

SM



Reinkarnation

Till sidan 1!



www.sokaren.se/INDEX328.HTML