Gunnel Derning
Dikter
Jag är
snäckan
som odlat den silverglänsande pärlan
runt min hals
fångad av Ljuset
mitt rätta tillstånd
Jag Är
GUD
alla varelsers och väsens
innersta och yttersta gemensamma
Nämnare
I skogen
såg jag träden klä av sig
till skälvande ljusdräkt
när jag såg på mig själv
var jag även jag helt naken
klädd i oskuld
träden och jag
flöt in i varandras ljus
och talade med varandra
utan ord eller röst
och fåglarna
smyckade var skimrande gren
som små lysande ljuskäglor
träden och jag och fåglarna
sjöng i varandras ljushjärtan
marken var som soldis att vandra i
och solen som en spegel
att titta i
ljuset var inte för starkt
bara en reflektion av oss alla
denna stund
vår lovsång
flödande i ljussalen
(jan 98)
Ur min öppna hand
får du allt jag har
och är
från mitt väckta hjärta
flödar kärlek
min mun viskar ord
som från tidernas alla kärleksmöten
vi dansar Gudars och Gudinnors dans
i Tempellunden
rusiga leker vi oss fria
på Kärlekens altare
i vårt inres heliga rum
tills solen inom oss exploderar
i ett bländande vibrerande
NU
och alla solsystem ingår förening
min hand vilar öppen
(88-97)
Jag dansade hela kvällen på det stora golvet
någon fångade då och då upp mig
till pardans
helst var jag snart ensam igen
och dansade och dansade
en bekant spelade i orkestern
vad du är pigg ikväll Gunnel, sa hon
jag dansar till mammas ära sa jag
hon dog igår
Ur sjukjournalen
utbränd
i vilans vacuumväntan
sjukdomens efterdyning
uppskuren
ihopsydd
dränkt i medicinträsket
om än befriad
smärta, ångest och sömnlöshet en stund
biologisk chock, sa läkarn
jag var ju vegan och ren så ren efter fasta och tarmrensning
på min kursgård strax innan
uppstånden ur mörkaste intighet
och dyblöt frossa
med skälvande lemmar och i en kropp
som fett och muskler snabbt runnit av
och som hela tiden försökte hinna ifatt
den galopperande hjärtrytmen
ikappsprungen
till slut
av en ljusets budbärare
och av alla mina inre arméers
gamla motståndskraft
inte minst viljan
och en sorts längtan
som orkade sig fram
att få vara farmor
mamma, maka och kvinna
leva ett privatliv
som person och ej institution
att vara Med igen
i sömn och vaka
(97)
Jag är
och älskar konungen
som bär sitt konungarike inom sig
jag är drottningen på tronen
ödsligheten ekar
jag är barnet som med storögd blick åser sin far slås i bojor
och föras bort
jag är hustrun som blir lämnad
vid stranden av känslornas hav
jag är mamman som diar sitt gnyende barn
på väg att återvända till Fadren
jag är flickan som våldförs på sin oskuld
till alla djävlars ackompanjerande trumvirvlar
ledsagade av en prins i svart rustning
jag är i ständig förvandling
och ändå alltid densamma
jag är ryttaren med fyrspannet
och jag flyr för livet
jag är den gamla kvinnan på isflaket
utsatt och förbrukad
ett minne blott snart
jag är mannen som sprider sin vildhavre
desperat om att slå rot någonstans
jag är gossen som blödigheten piskas ur
som sväljer gråten och siktar på bytet
jag är mannen som stolt bär sitt byte över axeln
jag är Soldat lemlästad och stupad
jag är
jag är det nyfödda flickebarnet
som snart blir vargmat i den djupa skogen
jag är den som för en spottstyver genomborras av en lejd pil
och göms undan i träskmarkernas utkanter
jag är tiggerskan på de stinkande bakgatorna
jag är härledaren
som svingar sitt svärd för sent
jag är i ständig förvandling
och ändå alltid densamme
jag är sorgens alla sjukdomar
och laddar vredens vapen
jag är kvinnan som förskjuts efter övergreppet
och stenas på förste förövarens order
jag är den fattige som säljs till lägst bjudande
jag är barnet som får slag istället för mjölk
jag är gudadottern
som med seklers mellanrum trär kronan på lockarna
jag är gudadottern
i fångdräkt satt på vatten
och mörk fuktighet i kala rum
fyllda med magra råttor
jag är förtryckarens offer
piskan viner över rygg och länder
jag känner pistolmynningen mot tinningen
sparken i magen och slaget över näsan
innan jag dovt dunsar i marken
min insats var på jorden
otack är världens lön
jag är det nakna fotfolket
och hänger på korset
O Herre, varför har du övergivit mig
jag är Maria i vanmakt och kärlek
jag är lycklig över en brödsmula
och försöker hålla maskarna och lössen borta
jag är bäraren av tronen
som jag sitter på
jag är lakejen i skymundan
väntande på minsta vink
jag är kvinnan med barnen utan far, mat eller hem
jag är mannen med barnen utan mor
jag är i ständig förvandling
och ändå alltid densamme
jag är
medan jag mumlar mitt mantra
ber min "ske din vilja"
rullar ut mattan mot Mecka
besvärjer naturens alla nycker
jag är
blod som blandar sig med tårar
och rinner ut i havet
jag är elden
som brinner över haven och i människors längtan
jag är falkögats befriande överblick
jag är svarta hål i universums kaos och ordning
där ljuset drunknar
jag är humorn
som svart som natten fördriver väntan på ljuset
jag är ljuset självt
spruckna arbetshänder och skrovliga knän
jag är vandraren om natten utan hem eller mål
jag är barnen som tystnat i väntan på sin mor och mat
jag är barnen som offras i passionens hetta
jag är dem allihop och
Gud har gått på bridgeparty
med djävulen och männen
de är upptagna av att byta skepnader
och vet inte vem som är vem längre
jag ligger avknuffad i den glödheta ökensanden
med den vackraste oashägring i fjärran
jag är kvinnomadrassen
som alla män sticker sin kniv i innan de bränner den
jag är offret till Gud eller i svartmagiritualen
inälvorna som rinner ut på golvet
och den skabbigaste hyenan som glufsar upp dem
jag är kvinnan som dukar bordet åt den som aldrig kommer
jag är barnets mor
jag är faderns son
jag är drömmen om det goda och rättvisa
och den fulländade hämnden
jag är jordens alla ofullgångna foster
under kylig lupp
jag är fastbunden och lågorna slickar mina lemmar
under prästernas råa mässande
jag är kvinnan i konungasalen
med den tunga manteln i leopardpäls
jag är kvinnan i det kallaste kyffet
men med samma underliv
och det är tömt på blod och barn
jag är i ständig förvandling
och ändå alltid densamme
jag är
där bilan faller utan rättegång
jag kastas i lejongropen
snaran dras åt i enfaldens närvaro
jag kölhalas och blir hajmat
jag är den blinde som blir slagen
den döve som blir överkörd
den halte som får käppen bortsparkad
jag är den spetälske som alla flyr
jag är svart, gul eller röd och den vite mannen pissar på mig
och tvingar mig att krypa, buga och niga
jag är ratad och kastad på soptippen
och finns inte annat än som hinder
jag är själv hindret
jag är infångad oskadliggjord och begraven
och osynlig
på tredje dagen uppstånden
skådar jag ut över landskap och soptipp
och börjar sortera
Jag Är
(86)
Gunnel Derning
Fjällgatan 3 H
413 17 Göteborg
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX331.HTML