Göran Brusewitz:
Fallet Folkeson
Mediet Kjell Folkeson mötte motstånd när han framträdde offentligt och för vetenskapsmän på 30-talet - på liknande sätt som medier idag, bland dem Uri Geller, möter opposition från vetenskap och press.
När mediet Kjell Folkeson blev allt mer uppmärksammad, ville människor veta mer om honom och hans förmågor, vad som var sant och inte sant. Harald Schiller gjorde i boken "Fallet Folkeson - En objektiv redogörelse" (Åhlén & Åkerlunds förlag 1935) en sammanställning av vad som hänt och skrivits. Den boken är källan till denna artikel.
Det är på tre punkter som jag anser Folkeson intressant: 1. Han var allmänt medial. 2. Det han framför allt behärskade var psykometri, vilket är och var en ganska ovanlig psykisk förmåga. 3. Den reaktion som uppstod bland den tidens vetenskapsmän var typisk. Motståndet mot Folkeson kan jämföras med det som idag drabbar bl a Uri Geller.
ATT LÄSA FÖREMÅLS HISTORIA
Den av Folkesons förmågor som blev mest undersökt och debatterad var den psykometriska. Hans ögon förbands med leukoplast och handduk, vilket man antog skulle göra det omöjligt för honom att se de föremål han fick att uttolka. Sedan fick han försöka med olika föremål, brev eller namnteckningar. Han kunde därvid berätta något om föremålets historia eller om ägarens historia. När det gällde brev, kunde han berätta om avsändare och mottagare, deras bostäder och om händelser som var förknippade med brevets avsändare. Av en namnteckning fick Folkeson olika intryck som gällde personens liv, arbete, miljö och dylikt.
En annan förmåga han ägde var
att i självframkallad trans snabbt besvara frågor. Han skrev då med vänster hand och var själv ovetande om vad han skrev. Svaren kunde komma på fjorton olika språk, bl a runskrift. Anmärkningsvärt var att Folkeson i vaket tillstånd skrev med höger hand. OFFENTLIGA FRAMTRÄDANDEN
Namnet Kjell Folkeson var en pseudonym, vald för att dess bärare skulle undgå offentligheten. Hans rätta namn var Kjell Folkeson Palander. Han var född i Stockholm 1910.
Han upptäcktes av Harald Schiller, när han skulle försöka avgöra om några tavlor, som var odaterade och utan signatur, kunde vara äkta. Det blev sedan fler privata seanser, där han fick demonstrera sina förmågor, främst att uttolka olika föremål. Alla som deltog i dessa seanser blev mycket fascinerade, och ryktet om Folkeson spred sig snabbt. Det ledde till att han ställde sig till Sydsvenska Dagbladet Snällpostens förfogande för dess julinsamling för nödlidande och gjorde tre offentliga framträdanden, två i november 1934 och ett i januari 1935. Dessutom ordnade han själv två framträdanden. Fyra av dessa framträdanden förlöpte väl, men det sista blev inledningen till den häftiga diskussionen för och emot honom.
POSITIVA OMDÖMEN
Dr Sten Broman recenserade de tre första framträdandena, och hans kommentarer var mycket positiva för Folkeson. Han redogjorde ingående för de olika föremål som Folkeson försökte uttolka, och man slås, när man läser Schillers bok, av hur bra Folkesons beskrivningar stämmer. Föremålen hade ofta en mycket speciell historia, som det måste ha varit helt omöjligt att få fram även för den som ser föremålen. Folkeson hade som sagt alltid leukoplast för ögonen och en handduk runt huvudet.
Vid dessa offentliga framträdanden inför publik inledde han alltid med uttolkningar av föremål, brev och handstilar och avslutade med att i trans besvara frågor. Närvarande var även vetenskapsmän och läkare.
Strax efter seansen i januari 1935 ställde han upp i en första seans bara för vetenskapsmän och lyckades mycket bra. Pressens intervjuer med några av de närvarande var övervägande positiva. Sten Broman framhöll att ögonen på mediet överklistrats så grundligt att det efter seansen var mycket svårt att få bort klistret.
PRESSEN GER SKEPTIKERNA STÖD
Efter nästa framträdande inför publik i Landskrona den 27 januari började den offentliga debatten. En folkskollärare visade för en journalist hur man kunde göra: Han gned in ögonbryn och ögonhår med vaselin innan leukoplasten klistrades på. Sedan kunde han med några få rörelser med ögonbryn och panna få plåstren att lossna så att det blev fri passage för blicken längs näsan.
Folkskolläraren ville visa att det under vissa betingelser fanns möjlighet att se trots leukoplast och handduk. Han sade sig dock aldrig ha "avslöjat" Folkeson. Att han senare beskylldes för detta berodde mycket på det sätt på vilket journalisten avslutade artikeln i tidningen. Han försökte där visa hur Folkeson, om han använt sig av detta sätt att se de olika föremål han fick i sin hand, kanske hade kunnat dra tillräckliga slutsatser för att kunna beskriva föremålens historia. Många okritiska människor läste detta som att Folkeson blivit "avslöjad". Sten Broman och flera andra som intervjuades påpekade det orimliga i denna "förklaring". Folkeson var ju inte hjälpt av att kunna se föremålen - föremål och namn/brev sade i sig inte tillräckligt. Dessutom påpekade Broman att han själv hade satt på plåstren vid experimenten i Lund, och vid det tillfället fanns ingen vaselin på ögonen.
Folkeson fick också själv kommentera kritiken mot honom och nämnde då bl a ett försök som genomförts på en tidningsredaktion i Helsingfors inför en synnerligen väl utvald kontrollkommitté. En av Finlands skickligaste ögonkiruger var närvarande och förseglade Folkesons ögon med ett bandage som han själv medfört och som var fullständigt ogenomskinligt och oförskjutbart. På ögonen lades först bomull, sedan s k ögonskållor, därefter bomull och ytterst lindades flera meter elastisk ogenomskinlig binda runt hela ansiktet.
För en samling psykiatrer gjordes lyckade experiment, dels i mörker, dels med en pappskiva mellan Folkeson och föremålen.
EXPERIMENT INFÖR KRITIKER
Därefter blev det några privata seanser, först en som Folkeson avbröt. Den seansen var från början tänkt som ett litet samtal med docent Malmros i Lund. På lasarettets öronklinik, dit de åkte för att kunna samspråka i lugn och ro, väntade dock en skara vetenskapsmän i operationssalen. De flesta av dessa var okända för Folkeson. De var alla synbarligen inriktade på att en utlovad seans skulle äga rum.
Folkeson blev helt överrumplad. Han ansåg sig oförmögen och alltför trött att genomföra några försök, men ändrade sig - som han senare förklarade, eftersom de församlade annars troligen skulle ha sagt att han i det avgörande ögonblicket dragit sig undan.
Folkeson blev dock förargad över den oerhörda misstänksamhet de visade och avbröt seansen.
Efter denna avbrutna seans följde några mycket lyckade privata seanser inför människor som var mer intresserade av att försöka förstå än av att avslöja och som var mer humanister än naturvetare och därför bättre lämpade att förstå metapsykiska fenomen: docent Olle Holmberg, dr Sten Broman, författaren Harald Schiller och professor Efraim Briem.
All debatt gjorde att Folkeson välvilligt ställde sig till förfogande för ytterligare en seans inför vetenskapsmän, i Lund. Han ställde då som absoluta krav att få bestämma tid, plats och publik samt att seansen skulle bli absolut privat. Professor Briem fick i uppdrag att sammankalla lämpliga personer vilka skulle träffas i förväg och välja ut lämpliga föremål. Av detta blev dock intet. Docent Malmros och professor Wallengren hade redan ordnat experimenten efter sina begrepp och professor Briem fick först mot slutet av seansen anordna ett experiment. I stället för psykologer blev det läkare och naturvetare i publiken, platsen blev ett undersökningsrum, vilket är deprimerande och hämmande på psykiska krafter. Han kände dessutom misstron och oviljan strömma emot sig. Här gällde det inte att observera något nytt, något som kunde förändra de en gång uppritade cirklarna, utan här gällde det att avslöja "humbug".
Diskussionen redovisades efteråt. Att notera är att Folkeson, kanske lite väl dumdristigt, än en gång ställt upp på seans trots att villkoren aldrig blev hans egna. Han ställde sig frivilligt och gratis till förfogande för att få sin förmåga granskad, trots att han efter de föregående seanserna hade blivit hånad och utskrattad i pressen som "avslöjad".
SÖKANDE EFTER FUSK
Kritikerna visade i tre experiment hur en person på olika sätt kan se ett brev eller ett föremål trots att ögonen är förbundna. De var helt fixerade vid att förklara Folkesons förmåga med att han kunde se det föremål han skulle försöka uttolka och glömde helt bort att detta oftast inte spelade någon avgörande roll. Han kunde ju berätta mycket mer om föremål, föremåls ägare, brevs avsändare och mottagare än man kan få fram genom att se föremålet eller brevet.
Folkesons kritiker benämner jag kritikerna och det andra lägret oppositionen.
I det första experimentet visades att man kan läsa ett brev utan att öppna det - om det genomdränkts med eter! Invändningarna här var att detta inte räckte för hopvikta brev, som Folkeson också hade lyckats med, samt att det skulle ha märkts, framför allt på lukten, om Folkeson använt eter!
I nästa försök visades att man kan se genom leukoplast och handduk - genom att leukoplasten så småningom mjuknar, varvid man kan skönja en svag ljusstrimma. Samtliga närvarande erkände att detta förband ej var tillräckligt. Invändningen från oppositionen var att det inte slagits fast att Folkeson hade sett. Kritikerna ansåg att alla hans experiment var tvivelaktiga på grund av förbandets ineffektivitet. "Kritiken dömde Folkeson endast efter vad den själv sett och ansåg sig ej kunna eller vilja uttala sig om värdet av de experiment som oppositionen framlade", bl a de fall där det inte kan ha haft någon betydelse om han sett eller ej.
I det tredje försöket visade en läkare att han kunde läsa ett i absolut mörker framlagt brev utan att de närvarande alls kunde märka det - genom att han i handen gömde en mycket liten tub med reflexspegel och lampa! Men några bevis för att Folkeson verkligen använt hjälpmedel företeddes inte.
Kritikerna försökte alltså visa hur Folkeson med olika hjälpmedel kunde ha läst ett förseglat brev och kunde ha sett/läst i mörker. Däremot kunde de inte bevisa att Folkeson verkligen hade använt sig av dessa hjälpmedel. Inte heller kunde de på något godtagbart sätt förklara hur Folkeson kunnat yttra sig om förhållanden som inte brev eller föremål i sig gav några upplysningar om.
OKRITISK KRITIK
Vad kan man säga om det sätt på vilket Folkeson bemöttes? Hur objektiv och neutral jag än försöker vara kan jag inte annat än se att kritikerna endast och till varje pris ville bevara sina cirklar orubbade och "avslöja humbugen". Bara de kunde peka på någon liten svaghet, så ansåg de ett experiment avslöjat.
Någon förståelse för vad psykiska krafter är visades ej. Olämpliga lokaler valdes. Folkesons egna krav godtogs inte. Kritikerna ansåg att de kunde behandla honom hur som helst, som ett försöksobjekt vilket när som helst skulle stå redo att undersökas och eventuellt avslöjas.
Folkesons försvarare såg mera realistiskt på experimenten. De erkände vissa svagheter i arrangemangen, men ansåg, att Folkeson inte genom fusk hade kunnat uttolka föremålen på det sätt han gjorde. Kontrollåtgärderna var inte hundranrocentiga men ändå tillräckligt goda för att man skulle ta honom på allvar.
FOLKESON - GELLER
Den mentala försvarsinställningen mot det som kunde rubba uppdragna cirklar var avgörande i reaktionerna på Folkeson. Och likadant är det med dagens kritiker av parasykologiska fenomen, t ex de kritiker som avvisar Uri Geller. Många lyckade experiment nämns aldrig av kritikerna, men vissa teoretiska möjligheter att fuska nämns och görs stor affär av - radiosändare i tänderna och dylikt. Men det visas aldrig att Geller verkligen har använt sig av otillåtna hjälpmedel.
SKULLE ENS DET PERFEKTA FÖRSÖKET GODTAS?
Vi vet ju numer att det krävs av parapsykologiska experiment att alla försiktighetsåtgärder vidtagits, så att kritikerna inte kan peka på en enda svag punkt. Men hur reagerar de om de ställs inför ett helt säkert experiment om ett sådant är möjligt, därom råder delade meningar. Kanske anser de då att detta fenomen inte är värt en närmare undersökning...
Artikeln var införd i ett gemensamt nummer Medium för Psykobiofysik nr 20 (1981) och Sökaren nr 5, 1981.
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX357.HTML