Artikel från 1984
Rupert Sheldrake
ett kätterskt geni?
Rupert Sheldrake är växtfysiolog. I början av karriären anslöt han sig till den vanliga uppfattningen bland biologer att de olika livsföreteelserna kan förklaras mekanistiskt, med fysik och kemi: de levande organismerna är mycket komplexa maskiner. Detta är ett betraktelsesätt som tillfredsställer de flesta biologer, men det har alltid funnits några som betvivlat att det kan lösa alla problemen inom biologin - även om det varit mycket framgångsrikt - och Rupert Sheldrake har nu slutit sig till kritikerna. Han har blivit en kättare inom vetenskapssamfundet.
1981 utkom Sheldrakes bok A New Science of Life och väckte stort uppseende. Den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature skrev i en ledare att fastän man inte bör bränna böcker, så var Sheldrakes bok "den bästa kandidaten för att brännas som har funnits på många år". Den borde "bestämt placeras bland de intellektuella villfarelsernas litteratur".
1983 kom A New Science of Life i en svensk översättning, gjord av Lars Adelskogh, med titeln Mot en ny livsvetenskap på förlaget Akademilitteratur.
Sheldrake anser att vi faktiskt inte förstår hur de komplexa formerna i universum bildas. Det är möjligt, understryker han, att vissa livsföreteelser beror på faktorer som naturvetenskapen idag saknar kännedom om, att det faktiskt finns något mer bakom formernas uppkomst och bevarande än rent mekaniska skeenden.
För att försöka lösa de olösta problemen har Rupert Sheldrake lagt fram en hypotes, mycket spekulativ, det erkänner han, men möjlig att experimentellt pröva, om orsaken till formbildningen i naturen. Det är en hypotes om specifika formorsakande fält, som innebär att en hittills okänd orsaksfaktor växelverkar med fysikaliska och kemiska processer.
Idén om ett slags formbildningsfält är inte ny. Sheldrake har inte uppfunnit den, fast han uppfattar den på ett nytt sätt. Den har inte tidigare slagit igenom, eftersom det aldrig kunnat ges några övertygande belägg för den. Men embryologin och utvecklingsbiologin har använt den i försöken att förklara hur bland annat embryon bildas och hur biologiska organismer kan återbilda skadade eller förlorade kroppsdelar.
Hur antas de formorsakande fälten uppkomma? Ja, de härrör ur tidigare existerande liknande fält, vilka förstärks eller modifieras av nyuppkomna strukturer. Redan existerande fält förblir närvarande för alla senare liknande system med en förstärkt verkan tvärs genom tiden och rummet. Kraften i fälten försvagas inte genom avstånd i tiden och rummet.
Nya strukturer kan tänkas uppkomma av en slump och medför då att nya formorsakande fält bildas. De nya fälten ger upphov till fler exemplar av den nya strukturen - eller fler beteenden av det nya slaget; ty dessa fält reglerar inte bara former utan även levande varelsers beteenden.
Varje formenhet har sitt eget karakteristiska fält. Ett sådant specifikt fält förstärks alltså genom formresonans av de nya strukturer som bildas i överensstämmelse med fältet. Former som funnits under mycket lång tid, exempelvis väteatomen, är så väletablerade att de är oföränderliga. Men andra former kan förändras under inverkan från nya former som blir framgångsrika i naturen.
Det sker alltså - enligt Sheldrakes hypotes - en upprepning i naturen på grund av verkan från formorsakande fält. Molekylerna i ett ämne kristalliserar i ett karakteristiskt mönster på grund av att samma ämne kristalliserat så förut. En växt och ett djur får sin karakteristiska form på grund av att tidigare exemplar av arten antagit den formen. Och djur får en tendens att bete sig på samma sätt som djur av samma art gjort förut.
De formorsakande fälten bestämmer utformningen av både biologiska och icke-biologiska system, både komplexa och icke-komplexa strukturer, både yttre och inre strukturer. Fålten har ingen energi. De kan jämföras med gravitationsfält och elektromagnetiska fält däri att de inte kan uppfattas med våra fem sinnen fast deras verkningar är synliga. Men medan ett elektromagnetiskt fält motsvarar den aktuella strukturen, så tecknar det formorsakande fältet den slutliga strukturen redan innan denna har blivit till.
Men inte alla strukturer bestäms av fälten. Vissa mönster torde uppstå genom slumpprocesser. Och det formorsakande fältet för en art är inte bestämt en gång för alla, utan förändras allteftersom arten förändras.
Det naturliga urvalet i kampen för tillvaron har betydelse för artens utveckling. I naturen finns alltid fler individer med högt överlevnadsvärde än med lågt. Därför påverkar individerna med högt överlevnadsvärde de formorsakande fälten, och det blir som en följd allt fler sådana individer.
De formorsakande fälten verkar tillsammans med de kända orsaker som vetenskapen studerar.
Ärftligheten då? Ja, den beror enligt hypotesen både på genetisk nedärvning och på formresonans från liknande tidigare former.
Finns det några belägg för att dessa formorsakande fält existerar? Ja, Sheldrake pekar på att kemister som syntetiskt framställer helt nya ämnen ofta finner att det är svårt att få dessa ämnen att kristallisera första gången. Men med tiden går kristalliseringen allt lättare.
Om ett djur eller en människa lär sig något nytt som ingen förut gjort, då blir det, enligt Sheldrakes hypotes, lättare för alla andra individer av samma art att lära sig detta, eftersom det formorsakande fältet har påverkats, låt vara rnycket litet, av den nya kunskapen. Hypotesen kan testas på djur i laboratoriet. Lär råttor något nytt - föreslår Sheldrake - och undersök om andra råttor i andra laboratorier därefter kan lära sig det nya lättare! Och det finns faktiskt redan gjorda experiment som tyder på att det är så. I en lång serie försök som påbörjades vid Harvard 1920, fann William McDougall att nya generationer råttor lärde sig snabbare än sina förfäder att ta sig ur en speciell konstruerad vattenlabyrint. Detta gällde även råttor vars förfäder varit långsamma att ta sig ur labyrinten. (McDougall tolkade resultatet som ett belägg för att förvärvade egenskaper går i arv.) Liknande experiment har gjorts av andra, och McDougalls resultat har bekräftats.
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX363.HTML