Mina biologiska rötter
Jag är sondotterson till "Svess-Märta", en ogift piga och torparedotter i Hälsingland, som fick en son, Olof. "Fader ej antecknad." Olof "rymde" till Amerika, troligen för att slippa militärtjänsten, arbetade där på olika platser men blev sjuk och efter två år skickad tillbaka till Sverige. När han återkom till Söderala församling, var hans mor inte längre i livet. Olof hade varit hennes "allt".
Jag är dotterdotterson till Anders i Täppa, en bonde i Norra Råda, Värmland. Hans rödhåriga dotter Ingeborg, Bolla, var kolarpiga, dvs hon hushållade åt ett lag kolare, gifte sig med en av dem. Mannen dog, huset brann ned; en av dem som var med och byggde det nya huset var snickaren Olof Bergström, min morfar, som blev Bollas andra man. Han jobbade senare som körkarl. Han höll på Högerpartiet och på Tyskland i första världskriget, var "inte troende" och levde i 70 år.
Morfar och mormor bodde i en röd stuga med vita knutar vid skogens bryn. Stugan hade ett stort kök, ett stort skafferi och ett litet finrum som stod till morfars förfogande, när han kom hem från sitt arbete på lördagseftermiddagarna för att sedan på söndagskvällarna gå tillbaka från Östanbo över Gusseskogen till Ljusne, där han arbetade. Troligen utnyttjades även vinden som bostad.
Bolla var frisk, stark och vig och blev 95 år. Vi tillbringade två-tre veckor varje sommar hos henne i Hälsingland, när jag var barn och tonåring. Myggen och knotten förstörde den tiden.
Bolla hade fem barn, varav fyra med Olof. Hennes man var skötsam, och mamma upplevde aldrig att de var fattiga.
Mormor var nog inte religiöst intresserad. Men en gång tog hon fram Bibeln och satt och läste. För detta blev hon pikad av sitt barnbarn Allan, som var kommunist, varpå hon förargad smällde igen boken. Annars tyckte hon bra om Allan, som hjälpte henne en del med huset.
Min mor satt vid sin mors dödsbädd. Hon berättade att i den sista stunden lyfte den gamla huvudet från kudden och det var som hon såg något. Sedan föll huvudet tillbaka och hon var död.
Mammas äldsta syster, Ida, gifte sig med en statare. En gång, när vi besökte henne och hennes barn, efter mannens död, bodde de på en ö, Haret. Man kunde ta sig dit bara med en eka, som tog in vatten, så att någon hela tiden raskt måste ösa ut vattnet med en skopa.
Ida bodde i stugan i Östanbo med sin mor under flera av dennas sista år, trots att hon var änka med egen familj. Men hennes barn skötte sig själva. Ida hade sett bra ut som ung, men jag minns henne som en gammal, rynkig och kutig gumma.
När Ida dog, hörde mamma hur en fågel satt och pickade märkligt ihållande på fönsterblecket i vår bostad - efteråt fick hon veta att systern hade dött.
Jag är sonsonsonson till Olof Olofsson, "Olle Bagge", torpare i Värmland, vilken torde ha invandrat från Norge. "Bagge" syftar på att han var "norrbagge". Han inflyttade 1804 till Värmskogs församling från okänd ort, "utan attest".
Farfars far bodde i Gillberga, Värmland. I Linus Brodins bok om Gillberga socken nämns fint folk som bodde där, som präster, klockare, kyrkvärdar och lärare, men också förre fattighjonet korpralen Jan Olsson Ram, som blev häradstjänare, dvs vaktmästare på tingshuset. Han var min farfars far.
Jag är sonson till Lill-Magnus, lantarbetare och sedermera fabriksarbetare, vilken endast med möda kunde skriva sitt eget namn; kanske kunde han läsa hjälpligt. Han tog till flaskan, och familjen var mycket fattig.
Jag är barnbarnsbarnbarnsbarnbarn till soldaten Jan Karsman, som stupade under Gustav III:s ryska krig. (I. Stake skriver i "Värmskogs socken i äldre och nyare tid": "Våra soldater voro med i den ärofulla striden vid Pardakoski den 15 april 1790, då de på ett så ärofullt sätt utmärkte sig, att de öfverlevande och de i striden fallnas änkor fingo prispenningar, som här utdelades d. 20 maj 1804. Segern blef dock för våra soldater dyrköpt, ty det var antagligen vid detta tillfälle som åtminstone flertalet af de år 1790 omkomna 8 soldaterna från denna socken stupade. De tappras namn förtjäna bevaras. De voro Nils Strand, Jon Lundsfeldt (Björnebol), Jon Näsman, Per Rombott, Anders Gantz, Jan Karsman, korpr. Jan Prästberg och piparen Anders Skjerman.")
Jag är barnbarnsbarnbarnsbarn till rustmästaren Anders Berglund, vilken som änkeman gifte om sig, 62 år gammal, med nämnde Karsmans 21-åriga dotter och med henne fick fem barn, äldst av dem Catharina, som gifte sig med "Olle Bagge".
Farfar och farmor fick nio barn, men endast fyra uppnådde 20 års ålder. De hade ibland inte mat på bordet. En dotter, som blev 19 år, var soldat i Frälsningsarmén. Farmor var, tidvis, tvätterska. Hon var bonddotter. Ett öga hade hon förlorat genom en olyckshändelse i barndomen. Hon höll på Högerpartiet och Svenska kyrkan och ville att jag skulle bli präst. På slutet sköttes hon av sin dotter Hilma. En dag, när hon var 85 år gammal och svag låg i sängen, bad hon Hilma hämta psalmboken. När Hilma kom med boken, var farmor död. Jag såg henne sedan, när hon låg i sin kista. Då var jag fyra år.
Min far var fabriksarbetare, listförgyllare, arbetade på ackord och tjänade bra, över 50 år i samma fabrik. I barndomen var han granne med blivande författaren Tage Aurell. Den miljö som Aurell tecknar i romanen "Tybergs gård" torde likna min fars uppväxtmiljö.
Min mor arbetade som ung på en brädgård och i ett kafé och därefter i familj tills hon blev hemmafru - på den tiden kunde en arbetare ha sin fru hemma. Men hon städade också i ett par affärer och under en tid sydde hon i knappar åt en trikåfabrik. Hon var snäll och hade ett ljust sinnelag, var alltid frisk. Hon var 153 cm lång.
Mamma var med i Hemförbundet, som är Frälsningsarméns syförening. Det var nog mest för att det var roligt där. Vi pratade aldrig om religion hemma och hade inga religiösa böcker, förutom bibel och psalmbok. Mina föräldrar visade inget religiöst beteende och hade inget religiöst språk. Men visst kände mamma sympati för "armén".
Foton finns av farfarsfar, en kraftig karl, född 1823, som var distinktionskorpral, och mormorsfar, bonden Anders Persson, född 1815, i Täppåsen, Norra Råda, Värmland, som gammal, i brett och välkammat skägg, sitter vid ett bord. Han levde i 93 år.
Mina förfäder är svensk allmoge: bönder, torpare, soldater, arbetare. En nämndeman.
Den genomsnittliga levnadsåldern för mina kända förfäder är 70 år. Pappa blev 87, mamma 93.
Förfädersuppgifterna är hämtade ur kyrkböcker och husförhörslängder och kan vara osäkra.
Mina släktingar är "vanligt folk". Där finns varken idioter eller snillen, en europamästare i friidrott, en distriktsmästare i tyngdlyftning, folkskollärare och ingenjörer, bönder, tjänstemän, ett par arkitekter, några murare och andra yrkesarbetare, en kinamissionär. Min morbror, John, körde spårvagn på linje 2 i Stockholm och var duktig schackspelare. En kusin var flyttkarl, en annan frisksportare, och hos honom fick jag syn på tidningen Frisksport, vars filosofi blev som en uppenbarelse av ett högre liv för mig. Där fanns annonser för Are Waerlands böcker, vars innehåll jag med övertygelse tog till mig.
Kusin Allan var murare och släktens kommunist, som vid händelserna i Ådalen 1931 tog sin cykel och for upp från södra Norrland till Ångermanland för att demonstrera sin sodidaritet med arbetarna. Varje gång vi träffade honom sa han: "Jag är rödare än någonsin."
En kusin var ingenjör med hus i Spanien. En annan kusin var socialdemokratisk lokalpolitiker, i andra ledet.
En släkting, Petrus, var lots på Vänern.
En faster, Alma, hade modeaffär och ägde två hus. Uppväxt i fattigdom höjde hon sig till medelklass.
En faster, Agnes Elisabet, arbetade i familj vid Stureplan i Stockholm. I 50-årsåldern köpte hon en tomt i Karlstad och lät bygga ett hus där. Pengar lånade hon av sin syster med affären och i Sparbanken. Hon tog hand som sin moster, Kristin, under dennas sista tid.
En kusin till pappa var skomakare. Han blev överkörd av tåget och förlorade ett ben; sedan gick han med ett gummiben, som han slängde framför sig. Förtidspensionerad höll han gärna till på ett ölschapp. Han var ingen "fin" kusin, såg ut som en zigenare eller tattare, men hade vänliga, glittrande ögon och lyste upp när jag sa "god dag" till honom på stan. Han bodde med sin ogifta mor, Betty, i ett rum, stort som en jungfrukammare. En dag kom jag dit med litet mat från min mor. Då låg Betty, som var över 90, i sängen och andades häftigt. Sonen, Carl Carlsson, satt vid hennes sida och sa: "Nu är det snart slut." Dagen efter fick vi höra att Betty hade dött.
Carl Carlsson, som var ogift, hade likväl en dotter, och hon gifte sig med en byggmästare.
Pappas moster, Kristin, var husföreståndarinna hos landshövding Ekström. Hon fick överta en bäddsoffa av landshövdingen. Till slut ärvde jag den. Soffan var outslitlig men jag bytte ut den mot en modernare soffa, som det alltid har varit problem med.
En släkting på farmors sida, Anders Pers-Waern, var ingenjör och samarbetade med uppfinnaren John Ericsson. Fastern med affären hade klippt ut hans nekrolog ur en tidning och tyckte att jag var lik honom: stor näsa.
Uppgifterna om släktingar kommer från samtal och brev, och kan i några fall vara osäkra.
SM
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX368.HTML