Artikel från 1984
Vägran att se
En ledare av J. Allen Hynek i tidskriften International UFO Reporter.
För en tid sedan skrev Herbert S. Taylor från Oceanside, New York - sedan länge medarbetare vid Center for UFO Studies - till mig om ett brev som han hade sänt till dr Carl Sagan. Han bad mig kommentera det samt svaret han fått från Louis Friedman, verkställande styrelsemedlem i Planetary Society som grundats och leds av dr Sagan.
Kanske kan denna ledare tjäna som ett försenat svar på Taylors brev, som jag är säker på att han inte har något emot att dela med våra läsare. Taylor skrev att "brevet var en klar utmaning till dr Sagan att försvara sitt starkt negativa ställningstagande i UFO-frågan. Jag ställde bestämda frågor, särskilt angående elektromagnetiska och fysiologiska effekter, och jag hänvisade till Cash-Landrumfallet (ett uppmärksammat fall med uppseendeväckande fysiologisk effekt). Svaret blev en klar besvikelse. Friedman kunde inte svara på några av de frågor jag ställt. I sitt svar rättfärdigar han, på ett mycket besynnerligt sätt, den fullständiga vägran som finns hos de flesta vetenskapsmän att verkligen studera fakta om UFO-fenomenet. Dessa stora leverantörer av sanning håller märkligt nog fast vid att allting som inte passar in i deras verklighetsuppfattning skall uteslutas - en inställning som fortsätter att dominera. Är det inte sorgligt! Skulle du vilja kommentera denna ömkansvärda situation?"
Här följer först det väsentliga i det svar som Taylor fick från styrelsemedlemmen i Planetary Society:
"Vad beträffar Er undran varför inte Planetary Society tar berättelserna om UFO-kontakt på större allvar, så låt mig säga att inte i någon av UFO-anekdoterna har det funnits övertygande fysiska bevis på utomjordisk kontakt. Det är ironiskt och verkligen absurt att anta att alla dessa utomjordiska kontakter skett på sådant sätt att människor bara har historier att berätta, men inga bevis att visa upp. Planetary Society och vetenskapssamfundet skulle verkligen finna det spännande att undersöka seriösa fysiska bevis från ett hypotetiskt utomjordiskt möte."
Vilken snävsynthet! Tyvärr har inte ens Planetary Society tagit lärdom av vetenskapens historia. Denna är fylld av sorgliga berättelser om hur gångna tiders vetenskap inte kunnat ta framlagda bevis på allvar därför att bevisen inte fallit inom föreskrivna ramar. Listan över dem som försökt få sina kolleger att uppmärksamma tecken som varslat om genombrott i vetenskapen, är imponerande: Galilei, Pasteur, Semmelweis, Wegener, Fessenden... och en mängd andra.
Vetenskapens historia visar att det inte så mycket varit så att bevisen för något nytt vid horisonten saknats, utan mer en vägran att se på bevisen därför att de inte varit i en form som accepterats av den tidens vetenskapliga kritiker eller därför att de stridit mot förutfattade meningar. Ett anmärkningsvärt exempel på det senare är Galileis kollegers vägran att genom hans teleskop titta på solfläckar därför att: Solen är den synliga symbolen för Gud. Gud är fullkomlig, och därför är solen fullkomlig och kan inte ha några fläckar, och därför är det ingen idé att titta!
Vi känner alla till historien om "stenarna i skyn". Då det var uppenbart för alla rätt tänkande vetenskapsmän på 1700-talet att det bara inte kunde finnas stenar i skyn, var det lika uppenbart att det inte kunde finnas meteoriter. Men det finns meteoriter! Man såg på fenomenet ur en felaktig synvinkel, det var allt. Det fanns naturligtvis inga stenar i himlen som väntade på att falla ned på jorden, men det fanns materieklumpar i respektabla banor runt solen, vilka ibland stötte samman med jorden. Men fast den celesta mekaniken var väl utvecklad på den tiden, tänkte ingen på att använda den som en forskningsväg. Vetenskapsmännen sa inte: "Här har vi ett fenomen. Människor med gott anseende har berättat till synes löjliga historier om stenar som dimper ner från himlen. De har faktiskt visat oss prov på sådana stenar. Vad för slags teori skulle kunna förklara det observerade fenomenet?" (Man tittade inte på bevisen, utan avfärdade dem som stenar som utan tvivel träffats av blixten. På liknande sätt har bevis i UFO-fall med fysiska spår blivit avfärdade antinigen som verk av skojare eller som något som har naturliga orsaker eller tillverkats av människor.) Den tidens vetenskapsmän vägrade att se närmare på berättelserna och bevisen eftersom sådana saker bara inte kunde finnas, så varför besvära sig? Att vägra se har varit en vanlig vägspärr inom vetenskapen.
Det stora misstaget i detta fall var att ersätta fenomenet meteoriter med en viss teori om det. Och är det inte just detta som sker inom vetenskapen idag, när det gäller UFO-fenomenet - att man vägrar studera de rikliga bevis som finns tillgängliga bara därtör att de inte verkar passa till en viss teori - den om besökare från mycket avlägsna platser! Kanske är detta den felaktiga synvinkeln. Borde vi inte hellre säga: "Se här, under de senaste tre årtiondena, och ännu längre tillbaka, har vi stött på ett fenomen som år förbryllande: det är globalt, finns i olika kulturer, och i det jämna flödet av rapporter finns det iakttagelser gjorda av människor som är erkänt kunniga och skolade och förvisso förnuftiga och vederhäftiga enligt sina kamraters uppfattning. Dessutom utgör dessa rapporter inte ett sammelsurium, utan de faller in i klara mönster. Låt oss försöka ta reda på vad som ligger bakom dessa berättelser och rapporter! Det kan ligga ett vetenskapligt genombrott på lur någonstans i kulisserna."
Eftersom vi befinner oss i rymdålderns gryning och har växt upp i Buck Rogers science fiction-era, har vi dragit den förhastade slutsatsen att UFOn måste vara rymdskepp som styrs av utomjordingar. Men kan inte detta vara ännu en sådan situation som när "stenar föll från skyn"? Kanske är vår synvinkel felaktig även här.
Borde inte vår rätta inställning vara att säga: "De som har studerat UFO-fenomenet under åren och är vetenskapligt kompetenta (liksom de vetenskapsmän från många olika områden som är anslutna till erkänt seriösa UFO-undersökningsgrupper som CUFOS, MUFON och APRO i USA samt många liknande grupper i andra länder) har sagt oss att UFO-fenomenet är verkligt och definitivt värt att vetenskapligt studera. Olika synvinklar bör prövas; en av dem bör alltjämt vara att UFOn, på något sätt som dagens vetenskap ännu inte förstår, kan ha med utomjordiska intelligenser att göra. Men vi bör inte ha ett begränsat synsätt, utan även erkänna möjligheten att UFO-fenomenet kan visa på någon aspekt av tillvaron som hittills undflytt oss. Kanske bör vi gå ännu längre och erkänna att 1900-talets vetenskap kanske inte räcker till för en slutlig lösning av UFO-fenornenet, lika litet som 1800-talets vetenskap kunde ha haft ens en avlägsen föreställning om kärnenergin. Men vi hoppas att det kommer en det 21:a och det 25:e århundradets vetenskap som kan ge oss lösningen. Men detta får inte bli en ursäkt för att inte studera fenomenet självt. Vi bör inte vara bundna i samma snävsynthet som Planetary Society.
Planetary Society bör göras medvetet om att allt fler vetenskapsmän redan har en öppnare syn på UFOfenomenet. Det mest anmärkningsvärda är kanske den grupp som dr Peter Sturrock vid Stanforduniversitetet tagit initiativet till, nämligen Society for Scientific Exploration, som enbart består av vetenskapsmän, erkända inom sitt specialområde, vilka söker utforska de vetenskapens gränstrakter (bl.a. UFO) som ännu inte fått vara med på den ortodoxa vetenskapens tummelplats. I den riktningen finns de genombrott som blir en del av vetenskapen under nästa århundrade.
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX375.HTML
