Homeopati i TV2

I juni 2003 sändes ett vetenskapsprogram i TV2 om homeopatin, gjort av brittiska BBC. Det mesta tydde på att homeopatisk medicin faktiskt verkar, även på djur. Forskarna Jacques Benveniste, Madeleine Ennis och David Reilly hade fått resultat som stödde homeopatin.

Professor Benveniste, en framstående fransk biolog, gjorde sin upptäckt av en ren tillfällighet, när han forskade om medel mot allergier. En assistent fann att vatten, som inte borde ha någon effekt (på basofiler) eftersom det inte hade någon aktiv substans kvar, faktiskt ändå hade en verkan. Vattnet tycktes ha ett minne av vad det tidigare innehållit. De gjorde hundratals experiment, och den naturvetenskapliga tidskriften Nature publicerade sedan, 1988, en redogörelse för experimenten. Det var en vetenskaplig sensation.

Senare besökte Natures chefredaktör John Maddox professor Benvenistes laboratorium tillsammans med Walter Stewart, en forskare med inriktning bl a på att avslöja bluff, samt den amerikanske illusionisten James Randi. Under Nature-gruppens överinseende upprepades försöken, och resultatet blev positivt. Men Maddox lade märke till att forskarna visste vilka provrör som innehöll homeopatiskt medel och vilka som (för kontrollens skull) inte gjorde det, och han tänkte att detta kunde ha någon betydelse. När de franska forskarna i ett upprepat försök, som observerades av de tre skeptikerna, inte visste vilka som var vilka av provrören, blev resultatet slumpmässigt. - Mycket intressant! Men hur denna skillnad i upplägget kan förklara olikheterna i resultat vet man inte. Och det bör man kunna förklara, om man skall underkänna Benviniste-gruppens undersökningar.

Sedan Nature publicerat det negativa resultatet och beskyllt Benveniste för "dålig forskning", var hans anseende som forskare förstört.

Professorn i farmakologi Madeleine Ennis var skeptisk till Benvenistes resultat men antog en utmaning att själv undersöka påståendet om vattnets minne. Hon ingick i ett internationellt forskarlag och fick ett positivt resultat, vilket överraskade henne stort. Hon var övertygad om att de inte gjort något fel. En grupp forskare upprepade sedan i BBC:s regi Ennis försök "under kontrollerade former" och resultatet blev negativt. Men vad det var för fel, om något, på Ennis experiment fick tittarna inte veta.

Läkaren David Reilly gjorde experiment med homeopatisk medicin mot hösnuva och utfallet blev tydligt positivt. Den vetenskapliga världen avvisar emellertid hans resultat, eftersom han inte har kunnat lägga fram någon teori om hur homeopatin verkar.

Två experiment, som togs upp i programmet, gav alltså inget stöd för homeopatin. Vad kan nu detta ha berott på? Skeptiker säger att försöken med negativt utfall var bättre gjorda än de andra. Men skillnaderna i resultat påminner om forskning inom parapsykologin, när "skeptiker" inte finner psi, medan andra forskare gör det. I de fallen talar man om en "försöksledareffekt". ( Att det finns en försöksledareffekt vet man bland annat från olika försök som utförts exakt lika, men där resultatet blivit negativt när skeptiker gjort försöken och positivt när icke-skeptiker gjort dem. Det tycks röra sig om en mental påverkan på skeendet.) Man kan därför undra om skeptikers närvaro vid de "misslyckade" undersökningarna kan vara förklaringen till det negativa utfallet, att alltså det mentala inflytandet från skeptikerna påverkade det skeende som undersöktes.

Kanske är det så att de forskare som fått ett positivt resultat har haft en attityd av positiv förväntan - eller åtminstone en neutral inställning - till skillnad från forskarna i BBC-försöket.

Kanske sker alltså en mental påverkan på vattnet medan forskarna håller på med det. Från kvantfysiken vet vi ju att observatören anses påverka det han observerar. Det är tänkbart, kanske sannolikt, att förväntansfulla forskare som vet att ett provrör innehåller homeopatisk medicin, och inte placebo, tänker på detta på ett speciellt sätt och därmed med tanken påverkar innehållet i provröret. (För skeptiker är en sådan tankegång orimlig, eftersom de inte tror att en mental påverkan på materia är möjlig.)

Det bästa torde vara att testa homeopatiska medel kliniskt, på mänskliga åkommor - och utan närvaro av skeptiker.

Många patienters uttalanden att homeopatisk medicin har hjälpt dem kan inte bara nonchaleras. (Det sades i programmet att under 200 år har miljoner människor använt homeopatisk medicin och blivit övertygade om att den har hjälpt dem.) De måste tas med i bilden.

Skeptiker talar om placeboeffekten, att en medicin kan verka hos en person som tror på den. Men detta kan inte gälla för djur, som inte kan förstå att en behandling kan vara bra. Enligt uppgift i programmet använder allt fler veterinärer homeopatiska mediciner och finner att de fungerar. Veterinären Mark Elliot framträdde och rapporterade om imponerande resultat.

Mot bakgrund av den forskning som utförts och den erfarenhet som för övrigt finns är det orimligt att dra negativa slutsatser om homeopatin. James Randi hade rätt, när han sa att det behövs fler undersökningar.

En grundtanke i homeopatin är att "lika botar lika", dvs som medel mot en sjukdom sätter man in det som framkallar sjukdomen hos friska personer. En annan grundtanke är att ju mer ett ämne späds ut desto starkare verkan har det. I de allra starkast verkande homeopatiska medicinerna finns inte en enda molekyl av det aktiva ämnet kvar. Det verkar i stället som om vattnet har ett minne av den substans som det tidigare innehöll. Utspädningen kallas potentiering.

Det har gjorts fler vetenskapliga undersökningar av homeopatisk medicin. Jag har ingen överblick över området, men har följande informationer från septembernumret 1989 av den seriösa amerikanska tidskriften Brain/Mind Bulletin, som tar upp nya tankar.

I British Medical Journal 5 augusti 1989 publicerades en rapport om en undersökning utförd vid St. Bartholomew's Hospital i London, vilken gav stöd åt homeopatin. Forskarna E. C. Huskisson, Paul Turner och Peter Fischer testade 30 patienter med en reumatisk sjukdom. Patienterna hade undersökts av en homeopat som hade rekommenderat en viss homeopatisk medicin.

Patienterna fick dels den homeopatiska medicinen, dels placebo (dvs man lät patienterna tro att de fick en verksam medicin) vardera i en månads tid. Varken patienterna eller läkarna visste, när den ena eller andra medicinen gavs. Undersökningen gjordes alltså som ett s k dubbelblindtest.

Det visade sig att patienterna blev signifikant bättre, sedan de fått den homeopatiska medicinen, i jämförelse med placebo. Chansen att slumpen åstadkommit resultatet var mindre än en på tusen.

Flera andra undersökningar av homeopatisk medicin har också gett positiva resultat.

I tidningen Lancet, 22 april 1989, tog man upp resultatet av en stor fransk dubbelblindundersökning (149 läkare och nära 500 patienter deltog) där influensavirus framgångsrikt hade bekämpats. Lancet beskrev undersökningen, publicerad i British Journal of Pharmacology (27:329-335) och kommenterade de uppnådda resultaten i positiva ordalag utan att nämna vilken substans som använts, men gjorde till sist det överraskande tillkännagivandet att den verksamma behandlingen var en homeopatisk medicin.

Hur många seriösa undersökningar av homeopatisk medicin som gjorts vet jag (SM) inte. Men det ovanstående visar att skeptikers påstående att homeopati är utan verkan är minst sagt tvivelaktigt.

Över 200 vetenskapliga undersökningar av homeopatiska mediciner har publicerats. De flesta har redovisat någon positiv effekt av medicinen. Källa: BBC

Jacques Benveniste

website




Till sidan 1!


www.sokaren.se/INDEX378.HTML