Krishnamurti, en av vår tids vise
med drag av Sokrates och Buddha.
Krishnamurti - en upplyst?
Krishnamurti är en av vår tids mest uppmärksammade andliga gestalter. Han talar vid universitet, reser runt i världen och diskuterar andliga ämnen, nu 90 år gammal. Böcker grundade på hans tal säljs i mycket stora upplagor.Vad säger han som lockar många människor att lyssna? Talar han om Guds allmakt och kärlek och en väg till frälsning? Har han en populär lära om själens odödlighet? Nej. Han talar mot alla former av tro!
- Det finns ingen verklig kunskap om metafysiska ting, menar han. Vi vet inget om "Gud", och inget om ett liv efter detta. Inga vägar leder till sanningen - varken prästernas vägar eller swamiernas eller guruernas eller filosofernas vägar.
Krishnamurti talar om faran i att tro på andliga auktoriteter, att acceptera färdiga trossystem. Han förespråkar en radikal skepsis. Ändå är han populär bland många sökande människor. Hur kan det komma sig? Hur kan en som inte tror tala till andliga sökare, så att de gillar vad han säger och tar intryck av det?
Kanske beror den sympati och det intresse han möts av på att han själv är en människa som tar livet och de religiösa frågorna på största allvar. Han är ingen utomstående, som talar till sökarna, utan en av dem. Han är vänlig, och hans tal är lugnt och oaggressivt. Och säkert uttalar han tankar av skeptisk art som många, som lyssnar till honom, själva har - fast de samtidigt kanske bär på en tro i sitt hjärta. Kanske är det så att han formulerar ett utbrett tvivel på etablerade läror, som finns även hos trosbenägna människor. Men samtidigt stannar han inför livets under, och han utesluter inte att man kan se sanningen - om man ser på rätt sätt, direkt utan att tolka det man ser.
I sin ungdom ansågs Jiddu Krishnamurti av teosoferna vara den blivande världsläraren.
När han var fjorton år gammal, upptäcktes han av den ledande teosofen C. W. Leadbeater. Denne såg honom leka på en strand och lade märke till hans aura, som inte visade någon som helst själviskhet. Leadbeater ansåg att han i den indiske pojken, av en fattig, barnrik brahminfamilj, hade funnit världsläraren.
Teosoferna trodde att Herren Maitreya, som tidigare inkarnerat som Buddha och Kristus, skulle återkomma till jorden för att upplysa människorna. Och många teosofer anslöt sig till Leadbeaters uppfattning att Krishnamurti var vår tids inkarnation av Maitreya. Pojken togs om hand av den teosofiska rörelsen, gavs en god västerländsk utbildning och förbereddes noga för sitt kommande värv. Men Krishnamurti var besvärad av den uppmärksamhet han blev föremål för av teosoferna, och det blev med åren alltmer klart att han var ointresserad av att bli världslärare. Han var inte lycklig i den roll han förväntades spela, och i augusti 1929 - när han var 34 år gammal - förklarade han under ett tal i Ommen, Holland, inför 3.000 människor att "sanningen är ett väglöst land" och att man inte kan finna den inom någon existerande religion. I stället för att predika en andlig lära såg Krishnamurti som sin uppgift att göra människorna totalt fria - fria från färdiga trossystem, från auktoriteter som förklarar vad man skall tro och göra, fria från fruktan, från sorg och beroende, och fria från trostvång, så att de kan växa till de unika personligheter som de har möjligheter att bli.
Krishnamurti inser människans begränsning, när det gäller att förstå tillvaron, och han menar att denna begränsning är ett grundläggande faktum som man måste beakta, när man reflekterar över vår existens och universums natur.
Krishnamurti menar att man skall överge alla färdiga läror och utgå från noll, så att ingenting - ingen tanke, ingen förutfattad mening står mellan iakttagaren och det iakttagna. Att se direkt är hans metod, bara se, inte tänka människotankar kring det man ser, inte tolka, försöka förklara, bara "ta in" verkligheten precis som den är.
Det finns många röster som talar om för oss hur vi skall tänka, vad vi skall göra: lärare, massmiediafolk, präster, terapeuter, vetenskapsmän, alla sorters specialister. Vem kan göra sig oberoende av alla dessa auktoriteter och tänka fritt och klart? Kan någon göra det? Det är inte säkert. I alla händelser är det svårt, säger Krishnamurti. Men man bör kämpa sig fri, ty alla dessa förkunnelser sätter gränser för oss, gör oss ofria, programmerade. Om vi inte gör oss fria, kan vi inte se med oförvillad blick, utan bara så som någon eller några auktoriteter förklarar för oss att vi skall se. Vi blir andliga slavar, utan egen uppfattning.
Krishnamurti vänder sig mot "tro i andra hand", mot att ta över en tro som tänkts fram av andra. Själv tror han inte något av vad auktoriteter säger, vare sig Buddha, Kristus eller någon annan.
- Jag står ensam, säger han, och tillägger: Det är inte lätt. Ingen vill göra det. Det fordras alldeles speciella egenskaper för att klara det.
Finns det då någon sanning?
- Ja, svarar Krishnamurti, men det är inte det jag tror, eller det du tror. Det finns ingen utstakad väg som leder till sanningen - ingen kristen väg, ingen buddhistisk eller hinduisk eller judisk eller någon annan väg. Vi människor har prövat många vägar. Men de har inte fungerat.
Ingen religion är sann, anser Krishnamurti. Religionerna, med deras tro på Gud, skapar en inbillad trygghet. Att tro på en allsmäktig Gud som i kärlek och vishet har ordnat allting som det är, fast vi inte alltid förstår honom, kan vara en tröst, men det innebär också en vägran att se verkligheten precis som den är, en flykt in i en orealistisk föreställningsvärld.
- Religionerna är skapelser av mänsklig tanke, säger Krishnamurti. De kommer inte från Gud. Och så har det alltid varit: människan skapar sig religioner att tro på. Dessa är inte sanning, utan de står i vägen för upptäckten av sanningen.
- Gud skapar vi med vår egen inbillning, säger han också. Vi är inte skapelser av Gud. Men jag önskar att vi vore det.
Dock har Krishnamurti aldrig direkt sagt att Gud inte finns.
Krishnamurti är inte hindu. Han är "fri från det", säger han. Han är fri från det speciella fängelse som kallas hinduisk tro. Han är fri från andra fängelser också. Men kanske inte alla? Vi skapar oss ständigt nya fängelser, påpekar han.
Man måste vara fri från alla utstakade vägar för att kunna själv upptäcka sanningen, förklarar Krishnamurti. Han menar att envar måste förlita sig på sin egen förmåga att se och inte vara beroende av någon annan. Fri är man först när man ställt alla färdiga trossystem åt sidan och beslutat sig för att söka själv, utan ledare, utan auktoriteter. Det gäller att se bortom alla föreställningar om världen, om hur den bör vara, fri från alla begränsande och förvanskande tankar om världen. I den djupa inre stillheten, där sinnet är tomt, tankarna utan syfte, kan människan se klart och sant hur det verkligen är.
Det är inga särskilt angenäma ord som kommer från Krishnamurtis läppar. Han har inga allmängiltiga, populära svar. Han lovar inte frälsning och evigt liv, inte upplysning och frid. Han ser ingen hemlighetsfull djup mening med människolivet. Men han ser förljugenheten, tomheten i läror och levnadsregler, som människor ansluter sig till.
Krishnamurti säger att "mycket få människor hungrar efter den här sortens undervisning". Kanske, menar han, har ändå några förändrats efter kontakten med undervisningen. Men han pekar på att Buddha sägs ha predikat i 40 år och ändå var det bara två av hans lärjungar som till fullo förstod honom.
Krishnamurti ser inte sig själv som en guru, och han vill inte ha lärjungar eller "uttolkare". Han uppmanar dem som lyssnar på honom att inte bara tro på hans ord, utan reflektera och uppleva själva. Ty envar måste vara sin egen auktoritet.
- Lita inte på mig! säger han. Jag kan ha fel.
Men det är ingen nihilism som Krishnamurti stannar vid. Bortom de grundlösa lärorna om verkligheten ser han ett friare och rikare liv i förståelse och kärlek.
Krishnamurti intresserar sig mycket för mänsklighetens andliga utveckling. På det materiella planet har vi gjort stora framsteg under de senaste århundradena, men, poängterar han, den inre utvecklingen har stått praktiskt taget stilla. Vi tänker fortfarande förvirrat - i vårt inre bubblar tankarna fram på ett okontrollerat sätt, utan att vi är medvetna om de tankeprocesser som styr oss. Och vi går omkring med fruktan och splittring i sinnet, skapar konflikter och krig, saknar den sanna kärleken.
En väsentlig del av Krishnamurtis verksamhet har varit att grunda skolor med syftet att skapa en ny mänsklig varelse, fri från aggressivitet och konkurrensmentalitet, kärleksfull, medveten och intelligent. Dessa skolor - i Indien, England, USA och Kanada - har han ägnat en stor del av sin tid.
Om det allmänna skolväsendet säger Krishnamurti att om skolorna ville förändra människorna, så skulle de kunna göra det. De skulle kunna skapa en ny och annorlunda människa. Men de bryr sig inte om detta. I stället stoppar de ungdomarna fulla med fakta inom matematik, naturvetenskap, teknik. De vill skapa goda tekniker, ty samhället behöver goda tekniker. Skolorna håller framtiden i sina händer. De har ett enormt ansvar. Men de saknar den holistiska synen på livet och den intelligens som har sitt ursprung i kärlek. Därför har Krishnamurti grundat skolor, där man prövar hans tankar. Men föräldrarna vill inte att deras barn skall bli annorlunda än de själva, säger han. De vill att barnen skall få bra jobb, gifta sig och leva ett liv i välstånd. Detta väntar sig också samhället av de unga. Så allt förblir vid det gamla ...
Världen är i kris, säger Krishnamurti, och krisen har sin rot i människornas inre. Vi måste ändra oss. Om vi inte ändrar oss radikalt, så blir framtiden vad nuet är. Men ingen vill ändra sig i grunden. Människor ändrar sig litet grand i något avseende, och litet grand i något annat. Om man vill hafred, måste man leva fredligt. Men ingen vill ha verklig fred. Alla är aggressiva och slår vakt om sina intressen, utan fred i sinnet. Detta gäller både världsliga och andliga ledare. Ingen vill göra slut på konflikter genom att finna de verkliga orsakerna till dem.
Människan ändrar sig inte, konstaterar Krishnamurti. Varken religion, hotelser, krig eller något annat i yttervärlden förmår henne att ändra sig. För att kunna ändra sig måste man gå djupt in i frågorna, och söka fritt. Detta är ett helt livs uppgift. Munkar, sannyasins, bikkhus menar sig vara totalt hängvina en andlig undervisning som gör människan ny. Men de är bundna vid en speciell lära, uttänkt av andra, och inte fria att verkligen gå på djupet.
Ingenting tyder på att människan någonsin blir annorlunda, menar Krishnamurti. I alla tider har hon varit hänsynslös, utnyttjat andra, krigat, dödat. Kan man förändra roten till det onda? Kan man påverka människor genom ett gott inflytande? Nej, det tror inte Krishnamurti. Han ställer frågan om exempelvis Buddha har haft något egentligt inflytande. Det är mycket tveksamt, om han haft det, svarar han. Och Jesus, har han haft något inflytande? Det har varit tvåtusen år av kristen förkunnelse. Jesus har framställts som människornas frälsare, och han har en lära om kärlek till nästan, men kyrkorna har förföljt människor, torterat, bränt till döds och fört brutala krig. Kristna människor har varit bland de största mördarna i historien. Kristendomen skulle skapa "frid på jorden", men har det blivit någon frid? Nej. Jesus sa att man skall älska sin nästa såsom sig själv. Men de kristna, och alla andra, bryr sig inte om detta. Så frågan är: kan mänskligheten påverkas av upplysta lärare? Kan någonting alls påverka människan?
I en människa finns mycket fruktan, oro, ensamhet och lidande, säger Krishnamurti. En människa för en ständig kamp för sin egen lycka gentemot en omild och hotande värld. Så är det för oss alla. Vi delar dessa livets förutsättningar. Därför betyder andliga lärares höga principer inte så mycket. Buddha var inte som andra. Han såg livet på ett annat sätt. Han lämnade vårt sätt att tänka, höjde sig över det, så att han blev annorlunda än vi. Vi följer inte i hans spår. Han påverkar oss inte.
Men vi kan göra livet annorlunda, understryker Krishnarnurti. I stället för egoistiskt och brutalt kan livet vara vackert och fyllt av kärlek till allt levande. I inre stillhet och total uppmärksamhet kan vi se klart. I detta tillstånd finns grundvalen för ett sant mänskligt liv. Där kan den känslighet födas som berättar för oss om det oändliga under som livet är. Denna stillhet kan bara finnas där det begränsade jaget inte finns, där all strävan upphört och man bara är en del av helheten, iakttagande. I detta tillstånd finns kärlek och förståelse och en känsla av samhörighet med allt.
Anm. Till ovanstående artikel finns flera källor, främst en intervju med Krishnamurti i den amerikanska tidskriften East West Journal, julinumret 1983, men även artiklar i Svenska Dagbladet och Sökaren samt material från Krishnamurti Center.
SM
Att leva är att stå i relation till allt
För att leva i denna världen måste vi leva i gemenskap med andra. Vi kan inte existera i isolering. Att stå i relation innebär också att samarbeta - arbeta tillsammans. Samarbete existerar endast när där finns en känsla av samhörighet, när du visar omtänksamhet. Det ordet har en djup innebörd - att bry sig om någon, att t ex ömma för en fågel, att sköta om ett träd. Det är betydelsefullt att leva i denna värld med hänsyn, att ge akt på hurudant ditt uppförande är, att ge akt på hur du äter, att vårda det rum du bor i.Du måste förstå innebörden i detta lilla ord "to care "- att ge akt på hur du talar, hur du klär dig, hurudana dina gester är, hur du behandlar din granne, hur du ser på livet, hur du uppfostrar dina barn. Att ge akt på - från denna känsla av uppmärksamhet kommer sympati, kommer ömhet, och du kan flyta på den, du kan bli buren på denna känsla och du ser vad kärlek är. - Du måste förstå sanningen i detta att vara hänsynsfull, att lyssna och förstå, att vara sensitiv mot andra, mot fågeln, mot trädet, mot skönheten i solnedgången, mot solskenet på ett vackert moln. Om du inte är sensitiv till sårbarhet, kan du aldrigförstå vad kärlek är.
En människa, som vill förstå vad Sanning är, måste börja med sig själv, måste börja med att känna sig själv. Därför måste du börja med att ge akt på de saker du gör, vad du säger, hur du uppför dig, på det sätt du är artig, hur du anpassar dig, hur du talar till din tjänare, hur du talar till din överordnade.
Krishnamurti, i referat av Vilhelm Fahleson.
www.sokaren.se/INDEX382.HTML