Gunnar Martin Aronsson:
Klokpristagaren Erland Lagerroth
har kommit fram till ett annat sätt att tänka och en ny världsbild
När jag kommer till Erland Lagerroths och hans hustru Ulla-Brittas i grönska inhöljda villa i Lund berättar Erland med stor entusiasm och vänlighet om sitt liv och sin forskning. I arbetsrummet, som vetter mot trädgården, är böcker placerade på nästan varje ledigt utrymme. Nära ingången tronar en byst av Selma Lagerlöf, en författare som påverkade den blivande litteraturdocenten Erland starkt.
- Jag brukade i min ungdom alltid läsa Nils Holgersson före och efter varje cykeltur, turer som så småningom utsträcktes till de jämtländska fjällen, säger Erland.
- Läsningen berikade mig, och gav upplevelserna av landskapen glans. När jag sedan skulle välja ämne för 3-betygsuppsats och doktorsavhandling i litteraturhistoria sökte jag förstå hur detta kunde gå till. Och det var faktiskt också hos Lagerlöf som jag fann fröet till min senare begrundan av naturvetenskapen.
Flygareutbildning
Men vi går händelserna litet i förväg. Läsarna är måhända nyfikna på pristagarens bakgrund. Hans far var professor i statskunskap i Lund 1929-50. Strax efter Erlands födelse 1925 flyttade familjen till Stockholm. Fram till åtta och ett halvt års ålder växte han upp i Smedslätten, Bromma, enligt Erland själv "barndomens förlorade paradis". 1933 gick flytten tillbaka till Lund. Där vurmade han för teknik, flygplan och byggde med meccano. På gymnasiet gick han på reallinjen med fysik, kemi och special-matematik och var inte främmande för att söka in vid Kungl. Tekniska Högskolan i Stockholm.
- Men i samband med värnplikten lyckades jag bli antagen som reservofficersaspirant vid Flygvapnet, säger han. Jag genomgick flygutbildningen i skånska Ljungbyhed och kom sedan till flygflottiljen F 10 i Ängelholm. Väl där fick jag flyga jaktplanet J 22 några gånger, vilket var en underbar upplevelse. Men samtidigt blev jag klar över att detta inte var min väg. Så jag beslöt mig för att begära avsked.
- Åter i Lund tog jag en fil.kand-examen i geografi, litteraturhistoria och slaviska språk. Men sedan ville jag lämna både Lund och det akademiska. "Gå ut i livet", var tanken. Så jag flyttade tillbaka till Stockholm, och det slutade med en tjänst som amanuens på Industrikommissionen. Med den kunde jag gifta mig med Ulla-Britta, som även hon studerat litteraturhistoria i Lund.
Avhandling om Gösta Berlings saga
- Men inte heller detta var min väg. Och när Ulla-Britta bestämde sig för att fortsätta i litteraturhistoria och då skriva om Selma Lagerlöf (det slutade med en professur i Lund 1982), gick det upp för mig att livet kanske kunde finnas också inom universitetet - fast nu vid Stockholms universitet, eller högskola, som det hette då. Att forska, tänka och söka visade sig till sist vara min väg. Och så är det fortfarande.
- Så det blev en avhandling, "Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson". Här upptäckte jag att en beståndsdel i ett diktverk alltid måste ses i sina relationer till andra delar i verket, i mitt fall landskapets episka och lyriska relationer till människor och händelser. Det var de relationerna som gav landskapen glans! En konsekvens blev att diktverket borde studeras som en fungerande helhet. Det ledde mig vidare till tanken att betrakta romanen som en process.
Sådana undersökningar genomförde Erland för en hel rad romaner. Han upptäckte då att de gamla litteraturvetenskapliga greppen var starkt begränsande, åtminstone för det forskningssyfte som han hade. Ingen av metoderna resulterade, enligt Erland, i en helhetsmässig förståelse vad gäller den individuella läsarens möte med texten, alltså vad som egentligen skedde i mötet med texten.
Också tolkningen visade sig vara en process, "en process som går från del till helhet och tillbaka till delen i ett ständigt kretslopp mellan tillägnelse, upptäckt och kon-troll, ett kretslopp som i princip kan fortgå hur länge som helst och som därför inte har formen av en cirkel utan av en spiral". Alltså en ständig återkoppling eller feed back. Allt detta matades in i hans bok "Romanen i din hand", 1976.
Att dessa tankar på relation, helhet, process och feed back kan appliceras inte bara på det humanistiska området utan även på naturvetenskapen, skulle Erland senare få bekräftelse på genom det framtida mötet med främst Ilya Prigogines idéer.
- Min avhandling blev klar 1958, och jag disputerade fem dagar före hundraårsminnet av Selma Lagerlöfs födelse, vilket gjorde Ulla-Britta och mig till paret för dagen i pressen. Men vad jag behövde då var en tjänst för att kunna försörja familjen och fortsätta forska. Men så blev det tyvärr inte. Det var en stor besvikelse.
I stället sökte och fick Erland Lagerroth en gästprofessur i USA, dit han och Ulla-Britta åkte 1959. Men redan nästa år förbättrades situationen: han fick ett brev från Lund med erbjudande om en docentur i litteraturhistoria där. Sedan 1974 har han också varit ordinarie lektor vid samma lärosäte.
Introducerar nytt tänkande
Efter pensionen 1991 har Erland varit upptagen med att genom artiklar och böcker presentera och diskutera nytt tänkande inom världsbildsområdet och i vårt land söka introducera internationellt uppmärksammade forskare vilka står i opposition till det gamla vetenskapsparadigmet, bland dem Erich Jantsch, nobelpristagaren i kemi Ilya Prigogine, Henryk Skolimowski, Ken Wilber och Amit Goswami.
Erland Lagerroths senaste boktitlar är "Världen och vetandet sjunger på nytt" (94) "Nya tankar, nya världar" (99) och "Sökandet är vårt största äventyr" (03). Alla behandlar det som Erland menar är ett reellt paradigmskifte från den 1600-talsmodell av världen, präglad av en analytisk, mekanistisk, deterministisk (förutsägbar) vetenskapsmetodik till en ny modell präglad av självorganiserande system och icke-förutsägbarhet.
Francis Bacon, Galilei, Descartes och Newton är enligt Erland Lagerroth de centrala representanterna för denna gamla vetenskapssyn, under 1800-talet kompletterade av Auguste Comte och den så kallade logiska positivismen.
- Följden av detta paradigm blev att subjektet, alltså människan, försvann ur (natur)vetenskap. Allt skulle reduceras till sina minsta beståndsdelar. Men just genom att enbart analysera går man, menar jag, miste om den övergripande aspekten av verkligheten som är processinriktad och organisk. Helheten är något mer och annorlunda än summan av delarna. Forskningsobjektet skapas, menar jag, i hög grad under själva forskningsprocessen och står alltså i relation till subjektet. Med en analytisk forskning kommer man alltid att misslyckas med att förstå just denna processinriktade aspekt och därmed helheten.
Erland ger under intervjun intryck av att hela tiden fundera, överväga och resonera med sig själv samtidigt som han för ett livaktigt samtal. Dessutom verkar han hela tiden vara uppmärksam på responsen samt, i nästa vända, beredd att fördjupa tankegången eller associera till ett annat, minst lika intressant tankespår. Ibland tar han upp en bok för att hitta ett citat, vid ett tillfälle föreslår han att jag lånar hans senaste bok för att läsa mer.
På bordet bredvid gästfåtöljen står ett inramat foto av hans hustru Ulla-Britta samt de två barnen. Framförallt finns i rummet böcker, böcker, böcker. Allt andas såväl tung akademikerkunskap som lättsam nyfikenhet och välvilja.
- Jag läste Erich Jantsch, "The self-organizing universe" (1980) och blev starkt påverkad av tankarna i den boken, som är tillägnad Ilya Prigogine, vilken, passande för en kemist, här kallas "katalysator för självorganisationsparadigmet". Jag ser Prigogine som mer betydelsefull för verklighetsförståelsen idag än Newton.
Prigogine understryker att vi måste inkludera även människan, subjektet, i vår världsbild, och inte bara tro att det finns ett av subjektet fullständigt oberoende objekt eller tro att man kan rationalisera allt till sina minsta beståndsdelar och därigenom anse sig komma till sanningen om verkligheten.
- Prigogine föddes i Moskva 1917, blev professor i fysikalisk kemi i Bryssel 1951 och fick nobelpriset i kemi 1977. Han avled den 28 maj 2003. Huvudtanken i detta sammanhang är teorin om så kallade dissipativa strukturer eller självorganiserande system, två begrepp som förutsätter ett tänkande i relationer, helhet, process, feed back. Medvetandet ses här som ett resultat av materiens utveckling till allt mer komplexa organismer. Då definieras medvetande som "graden av autonomi ett system vinner i de dynamiska mellanhavandena med sin omgivning". De dissipativa strukturerna erhåller via kontinuerlig tillförsel av energi en lika kontinuerlig förmåga att fortsätta sitt "byggande av sig själva." När ett system når en viss komplexitet når det en tröskel, och vid den skapas en första medvetenhet, ett slags förmåga att reagera på omvärlden, som därefter fortsätter att utvecklas.
- En annan person som påverkat mig är den förhållandevis unge Ken Wilber, som utgår från den nya vetenskap som bland andra Prigogine står för, men också har ambitionen att söka integrera vetenskap och religion. Samtidigt anser han dock att det andliga alltid är förankrat i det kroppsliga, dvs att medvetandet är intimt förbundet med den organiska hjärnan. En tredje forskare av intresse är den indisk-amerikanske professorn i fysik, Amit Goswami, som har utvecklat en teori med utgångspunkt från att medvetande skapar det fysiska universum. Men det vågar jag inte gå i god för.
Två olika utmärkelser
Jag frågar om Erlands planer framöver.
- Jag hoppas förstås att fortsätta skriva och även då och då föreläsa i dessa ämnen, liksom tidigare, svarar han. Just nu har jag hamnat i biologin, där Rupert Sheldrake och Brian Goodwin har gjort uppror mot Darwin och DNA-teorin. De är på väg att skapa en icke-mekanistisk biologi. Kanske kan det bli en liten bok så småningom.
- Du utnämndes 1998 av föreningen Vetenskap och Folkbildning till "årets förvillare", något som du till och med stoltserar med på din hemsida. Vilka är dina tankar inför detta pris?
- Det är alltid roligt att bli ihågkommen. Det värsta är ju att "bli hängd i tysthet". Detta ger också anledning till genmälen, och sådana har jag skrivit - fyra stycken. Alla svaren publicerades för övrigt i Sökaren (och i länk till hemsidan).
- Utnämningen till förvillare säger nog mer om dem som gett mig utmärkelsen än om mig. Jag är ganska van att möta motstånd. Föreningens pris var väl lite löjeväckande, men pekar också på naturvetenskapskulturen som en ideologi, ett slags tro. Det traditionella vetenskapssamfundet sluter leden, folk förmår inte tänka i andra begrepp än de gängse. Det är ett slags "säkerhetstänkande" och konsensus som råder. Det är tyst, och det gäller att inte sticka ut hakan.
- Jag har ju arbetat med de här frågorna aktivt i över 20 år, och saknar fortfarande en högre grad av erkännande i Sverige. Det finns några få kontaktpunkter, ett är den brittiska föreningen Scientific and Medical Network som har 2000 medlemmar i 50 länder. Jag är glad över att mina böcker fortsätter att ges ut, förstås. Och att det finns vissa kanaler för att publicera mina artiklar, bland dem Stockholms Fria Tidning, Sökaren och Tanke och känsla samt någon gång Ordfront Magasin och Svenska Dagbladet. Jag har fått publicerat allt jag skrivit.
Efter denna kommentar och två timmars fascinerande samtal tar jag fram Sökarens vackert inramade utnämning och meddelar att Erland har tilldelats Sökarens klokpris 2003. Han förefaller bli uppriktigt och glatt överraskad och läser gillande igenom motiveringen.
- Nu ska jag som en pendang till "årets förvillare" på hemsidan föra in Sökarens klokpris!
Privilegierad i en värld av under
- Jag känner mig privilegierad, säger Erland. I min ungdom var jag intresserad av teknik och naturvetenskap. Sedan gick jag över till litteraturforskning och humaniora och utvecklade där ett annat sätt att tänka än det vanliga inom vetenskapen. Min stora lycka som forskare och som människa var att jag sedan återfann just detta sätt att tänka i en ny naturvetenskap som växt fram under samma tid som jag vann min klarhet. I grunden handlar kanske mitt arbete om att få in det mänskliga, det organiska och det helhetsbetonade i vetenskapsmetodiken.
- Om det här nya paradigmet som jag pläderar för vinner större acceptans står vi inte längre inför en mekanistisk och död värld, menar jag, utan inför en organisk, dynamisk, levande verklighet. Och kanske finns det då alltjämt hopp om att undgå den katastrof för, om inte jorden, så i alla fall mänskligheten, som väntar om hörnet.
- Till sist: Vad är klokhet för dig? Efter att ha fått fundera, föreslår Erland följande:
- Att söka och finna sin väg och att följa den. Att kunna försörja sig den vägen. Att förvärva klarnad erfarenhet. Att lära sig älska djur. Att lära sig älska att motionera. Att vara öppen men kritisk, kritisk men öppen. Att förstå att allt har ett pris.
- Att inse att denna världen är ett under och att det är ett privilegium att få leva i den.
Till sidan 1!
Sökarens klokpris 2003 Motivering: Erland Lagerroth har i flera böcker och i en rad artiklar, bland annat i Sökaren, kunnigt informerat om nya, viktiga tankar inom vetenskap och världsåskådning. Han intresserar sig för nytänkare och är själv en sådan. Fria själar förbises ofta av det konservativa etablissemanget, trots att det ofta är hos dem som värdefulla synsätt finns och betydande upptäckter görs. Sökaren vill genom sitt klokpris uppmärksamma Erland Lagerroths insats.
tilldelas
ERLAND LAGERROTH
www.sokaren.se/INDEX390.HTML