Psi-track - tankens spår



Av Elisabet Broomé, Kristina Anjou och Jens A. Tellefsen, jr




Har svenska forskare upptäckt något betydelsefullt nytt inom psi-forskningen, något som kan vara ett upprepbart parapsykologiskt experiment?




En tanke - vad är det? En idé, eller en inre bild, som uppstår i ett medvetande och kanske följs av handling - ja, så skulle man kanske kunna svara. Men att tanken skulle kunna vara något som är utsträckt i rummet, något konkret och mätbart, det tillhör inte våra vanliga föreställningar om hur världen är konstruerad. Svenska parapsykologiska undersökningar visar emellertid att så kan vara fallet.


Upptäckten av psi-spåret
Det är nu (1994) snart sju år sedan det så kallade tankespåret upptäcktes. Spåret, som kom att kallas psi-spåret (psi-track på engelska) är alltså det mätbara spåret av en tanke.

Sedan det första försöket gjordes, har några svenska forskare under flera år gjort en serie experiment, som rönt internationell uppmärksamhet. Nils-Olof Jacobson och Jens A. Tellefsen har skrivit en rapport som vunnit första pris i en parapsykologisk tävling i England och publicerats i en av de ledande parapsykologiska tidskrifterna, den engelska Journal of the Society for Psychical Research. På svenska har den första boken om experimenten med psi-spåret utkommit; den är skriven av Göte Andersson, värmländsk konstnär, som var den som upptäckte psi-spåret.

En dag 1987, när Göte var på besök hos sin far Arthur Andersson, ville han försöka mäta den mänskliga auran med hjälp av en slagruta. Idén hade han fått från en tidningsartikel, där det påstods att detta var möjligt. Han bad sin far att mäta hans, Götes, aura. Arthur, som är en erfaren slagruteman, hade tidigare sökt, och funnit, vattenådror med slagrutan. Han tyckte att idén var egendomlig men gjorde som Göte ville och fick till sin förvåning ett kraftigt utslag med slagrutan runt Göte.

Göte ville sedan försöka utvidga sin aura i en viss riktning, men först lyckades inte detta så bra som han hoppats. Han prövade då att med stor intensitet tänka på en stol några meter bort, och eftersom han är konstnär har han ett mycket utvecklat inre bildseende. Han bad sedan Arthur att gå runt stolen med slagrutan. Till Arthurs förvåning gjorde slagrutan ett kraftigt utslag runt omkring stolen, och till bådas allt större förvåning fann Arthur med slagrutans hjälp även ett tydligt spår mellan Göte och stolen. Så var det första psi-spåret upptäckt.


Vetenskapliga experiment
Göte, som blev oerhört intresserad av denna upptäckt, ägnade sig under flera år åt att, tillsammans med flera duktiga slagrutemän i hans hemtrakter, utforska psi-spåret. Han förstod att han kommit något hittills okänt på spåren och ville att detta skulle undersökas vetenskapligt. I detta syfte tog han kontakt med Jens A. Tellefsen, fysiker vid Tekniska Högskolan i Stockholm, och senare knöts också Nils-Olof Jacobson, psykiater med stor kunskap om psi-området, till projektet. Tillsammans med Kristina Anjou, Jens fru, gjorde de vetenskapliga studier av psi-spåret.

Försöken har till största delen gjorts utomhus med hjälp av slagruta, som visat sig vara ett utmärkt instrument för att hitta psi-spår. För att försöken skall flyta lätt har man helst arbetat på stora ytor. Man har gärna valt fält på minst cirka 100 x 100 meter, som före försökens början genomsökts med slagrutan för att konstatera att där inte finns sådant som vattenådror och sprickzoner som slagrutan ger utslag för.

Deltagarna i dessa experiment har följande uppgifter: En person, gömmaren, gömmer det föremål som man med hjälp av psi-spåret ska försöka hitta. Han ger sig sedan iväg från försöksområdet. En annan person, sändaren, sänder tanken från en sändarplats mot det gömda föremålet, det vill säga han skapar psi-spåret. En tredje person, slagrutemannen (som naturligtvis lika gärna kan vara en slagrutekvinna) letar fram psi-spåret med hjälp av en slagruta. Sändare och slagruteman kan vara samma person. Men det är naturligtvis ett grundläggande krav att slagrutemannen inte får minsta ledtråd om var gömmaren har placerat föremålet.

Ett dubbelblint *) försök kan i korthet beskrivas på följande sätt:

Man håller gärna till ute på ett stort fält, som är så fritt från störningar som möjligt. Gömmaren placerar ut ett föremål, till exempel en kristall eller en klocka, gärna med personlig anknytning till sändaren. Det är självklart att de andra deltagarna i försöket inte har någon möjlighet att se var föremålet placeras. När gömmaren signalerat att han är klar, och försvunnit bort från området, är det sändarens tur. Denne placerar sig lämpligen någonstans i mitten av fältet och koncentrerar sig intensivt på det föremål som gömts. Han har ingen vetskap om var föremålet finns. Sändaren använder sig vanligtvis av någon sorts visualiseringsteknik. Under den processen skapas psi-spåret.

Sändningsplatsen markeras väl, och den tredje personen, slagrutermannen, börjar söka spåret. Slagrutemannen arbetar långsamt i små cirklar runt sändningsplatsen, och de ställen där slagrutan gör utslag markeras. Cirklarna vidgas och när de markeringar som gjorts i cirklarna bildar en linje i någon riktning, börjar slagrutemannen att arbeta i sicksack över denna linje. Genom de utslag han får, går psi-spåret att följa, oftast spikrakt mot det gömda föremålet.

En fråga som nästan genast brukar dyka upp, när man berättar om dessa försök, är om gömmaren lämnar spår efter sig så att slagrutemannen omedvetet följer dessa. På det kan man svara att utläggningsproceduren är upplagd så att alla möjligheter att det uppstår sådana spår är helt eliminerade.

Av de 40 dubbelblinda försök som forskargruppen gjorde vid sex olika tillfällen under en treårsperiod, lyckades man i 32 fall inom cirka en halvtimme finna det gömda föremålet. Då det handlar om att hitta till exempel en liten bergskristall på ett fält som är 100 x 100 meter stort eller större, är resultatet minst sagt anmärkningsvärt. Är detta det första upprepbara psi-experimentet i historien?


Praktisk användning av psi-spåret
Om man i det verkliga livet behöver använda sig av tekniken, är det en fördel om man både kan sända själv och hantera slagrutan. Flera av Götes medhjälpare brukar göra båda dessa saker. När sändaren har koncentrerat sig på och visualiserat det gömda föremålet, släpper han helt tankarna på det och lämnar platsen för sändningen. När han släppt tanken på föremålet, följer inte psi-spåret sändaren, utan det tycks ligga kvar med sändningsplatsen som utgångspunkt. Därför är det fullt möjligt, och i många fall också praktiskt, att sändaren fortsätter arbetet som slagruteman. Om det sökta föremålet är rörligt, följer däremot spåret med i dess rörelser. Man kan lätt pröva detta genom att gömma något i en ficka på en person som vandrar iväg.

Det har visat sig att psi-spåret utgår från kroppen på sändaren någonstans i navelhöjd och är ungefär 1-1,5 meter brett. Slagrutemän som använder grenklyka mäter oftast ut mitten av spåret, medan de som använder vinkelpinnar gärna får utslag vid ytterkanterna och får alltså själva mäta ut mittlinjen.

Göte har hela tiden hoppats att man skulle kunna använda sig praktiskt av psi-spårsmetoden på flera olika sätt, till exempel för att leta reda på vilsegångna personer och på så sätt hjälpa polis och räddningstjänst. Han och de andra deltagarna i försöken har flera gånger fått praktisk användning av sina kunskaper om psi-spåret.

En gång hade Göte och några vänner gått vilse när de plockade svamp i Värmlands skogar. Genom att sända mot bilen på parkeringsplatsen och bryta sig en kvist till slagruta, lyckades de lätt hitta spåret tillbaka.

En annan gång försvann en hund under en jakt. Hundens båda ägare sände mot hunden och en tredje person sökte spåret med slagruta. Sändningar gjordes från ett flertal olika platser, men dessvärre tvingades man upphöra med sökandet, då mörkret föll. På en karta kunde man sedan se att alla spår ledde rakt mot en liten isbelagd sjö cirka två kilometer bort. Nästa dag fortsatte sökandet vid sjön, där hunden hittades på exakt den förväntade platsen, tyvärr drunknad.

Faktum är att personer som lärt sig tekniken ofta använder sig av den för att finna saker som kommit bort, ta reda på katten som skall in för natten, återfinna stöveln som räven dragit ut i skogen eller trädgårdshackan som varit borta så länge. Allt detta är exempel på vad Göte och hans vänner har funnit med hjälp av psi-spårsmetoden.

Ett fenomen som i början ställde till en del trassel under experimenten, var att spåret ofta sökte sig till flera olika föremål, som såg likadana ut. När man till exempel en gång gömde en gymnastiksko, visade det sig att spåret gick åt tre olika håll samtidigt. När man följde alla tre spåren upptäckte man att man inte bara hittade den sökta gymnastikskon utan också två högar med gamla gymnastikskor i två närliggande hus.


Fortsatt utforskning av psi-spåret
Trots flera års experimenterande befinner sig utforskningen av psi-spåret fortfarande i nybörjarfasen. Framför allt hoppas man att den uppmärksamhet, som upptäckten fått internationellt, kommer att leda till att flera personer, oberoende av varandra, gör experiment med psi-spåret och att ett flertal frågor, som kommit upp under försöken, blir besvarade. En fråga är: över hur lång sträcka kan psi-spåret gå? Det verkar som om det kan upptäckas med slagrutan åtminstone flera mil från sändningsplatsen.

Går det att sända rent mentala bilder? Göte har gjort flera intressanta försök som tyder på att detta är möjligt. Man har till exempel upptäckt spår mellan två personer som, varandra ovetande, tänker på samma sak. Man har också funnit att det går bra att detektera enkla mentala former som projicerats på marken av sändaren.

Det behövs bättre undersökningar om psi-spårets förhållande till olika material. Hittills vet man att plast, metaller och impregnerat material mer eller mindre hindrar spåret. Vatten försvagar förmodligen spåret, men däremot går det utan vidare rakt igenom sådana naturliga material som träd, trä, sten, berg och jord.

Måste man verkligen använda slagruta? Det har visat sig att slagrutan är ett mycket praktiskt hjälpmedel, men forskarna är mycket intresserade av att finna andra sätt att upptäcka spåret. Det går att finna spåret med hjälp av enbart känslan i handlederna, men detta har inte närmare utforskats. Forskarna hoppas också att finna någon auraseende person som kan se spåret. I psi-spårets tidiga historia hade Göte konakt med en sådan person, en ung pojke, men tyvärr försvann denna förmåga när pojken växte upp.

Vad har nu denna upptäckt, att tanken lämnar spår efter sig, för betydelse? Vi inser ju genast att om tankarna åstadkommer en mätbar förändring i vår omvärld, så kan våra tankar vara lika viktiga som våra handlingar - något som olika esoteriska läror länge har hävdat. Detta betyder då att vi ständigt omger oss med ett gytter av psi-stråk, särskilt om våra tankar och känslor är intensiva. Det har visat sig att om sändaren har starka positiva känslor för det föremål eller den person som är föremålet för hans sändning, så brukar det bli mycket tydliga och lätt detekterbara spår. Förbindelsen dem emellan blir då uppenbarligen mycket stark. Kan det kanske vara så att sådana företeelser som healing och kärlek kan ha anknytning till en sådan stark förbindelse?


Kanske kan kunskapen om psi-spåret också leda till en förklaring av flera olika parapsykologiska fenomen.

*) Dubbelblint är ett experiment när, i detta fall, varken sändaren eller slagrutemannen vet var föremålet är gömt.








Fenomenet slagrutan



Slagrutan (med dess variationer) är det enda redskap vi hittills har som kan påvisa psi-spåret. Den har också sedan gammalt använts för att finna gömda ämnen och föremål. En klassisk användning var i bergsdriften. Det finns tryckta bilder från mitten av 1500-talet som visar slagrutemän leta efter metaller.

År 1749 gjorde Carl von Linné "på höga överhetens befallning" en resa i Skåne för att studera "ekonomien, naturalier, antikviteter, seder, levnadssätt". Den sjunde juni befann han sig i den lilla byn Sankt Olof på Österlen. Han fann sin upplevelse med slagrutan denna dag vara såpass intressant att den återgavs i boken om den skånska resan. På så vis bevarades en episod om hur slagrutan användes för snart 250 år sedan.

Jag vet inte om Linnés sekreterare följde psi-spåret när han letade efter pengapungen. Troligen inte, i så fall skulle förmodligen den samvetsgranne Linné ha noterat en så speciell metod. Men någon form av mental inställning på det gömda föremålet använde han säkerligen.

Jag log igenkännande åt denna beskrivning. Den kunde ha varit från Värmland juli 1992. En dag arbetade samtidigt flera slagrutepersoner. Alla försök lyckades inte i första "sändningen". Efter ett tag verkade fältet lika fullt av psi-spår, fotspår och villospår som Linné måste ha upplevt det. Men precis som hans sekreterare, så lyckades vi nästan varje gång till slut finna den gömda skatten.

Vårt främsta intresse i dessa försök har dock inte varit slagrutan som sådan, utan utforskningen av psi-spåret. Vi hoppas det snart ska kunna registeras objektivt med någon form av mätinstrument. Kreativa idéer om sådana mottages gärna!

Nils-Olof Jacobson


Ur "Carl Linnæi Skånska resa":

Slagruta är ett underligt upptåg, med vilken man vill inbilla folk, att rutan skall säga varest metaller ligga fördolde. Min sekreterare tog esomoftast en kvist av hassel, som var jämnt delt i två grenar och med den förnöjde sitt sällskap. Detsamma skedde ock här, då den ena gömde sin silvertabaquier, den andre sitt ur här eller där i buskarna, vilka sekr. tämmeligen lyckeligen uppletade. Jag, som aldrig trott rutan och icke velat höra henna nämnas, förtröt att slagrutan skulle rekommenderas och föreställte mig, att min följeslagare och sekr. förstodo varandra till att inbilla sällskapet; ty gick jag avsides på ett stort och högt fält norr om ladugården, skar där upp en liten torv och lade dit min lilla penningepung, täckte sedan med samma torv så noga, att ingen människa skulle sett minsta tecken därefter. Mitt märke var en stor Ranunculus Fl., som stod strax därvid, och ingen annor hög ört var mer på hela fältet. När så var beställt, går jag ner till mitt sällskap, berättar att jag gömt min börs på det fältet, bad sekr. med sin slagruta uppleta dukaterna, så ville ock jag tro henne; ty jag var säker, att ingen dödlig mer än jag visste, varest penningarne lågo. Sekr. var nöjd, att han fått ett tillfälle, genom vilket han kunde förmå mig till mildare tanka om rutan, som jag alltid talt om henne med åtlöje. Sällskapet var ock nyfiket att se rutans mästareprov. Sekr. sökte länge och väl hela timman, då jag med mitt värdfolk hade nöje att se rutan arbeta förgäves. Alltså, som godset intet kunde fås igen, blev rutan vårt nöje. Jag går sedermera att själv upptaga min pung, men när jag kommer bort på fältet, hade våra rutegångare genom sitt peripateticerande nedtrampat alla gräs, så att ej minstatecken sågs efter någon Ranunculus, och jag måste söka efter mina dukater med samma ovisshet som rutan. Jag hade icke lust gå 100 dukaters vad om rutan, ty sökte vi alla, men förgäves, både med löje och förtret. Änteligen måste jag giva saken förlorad, då baronen och sekreteraren bådo mig utnämna rummet ungefärligen, varåt jag tyckt mig nedlagt pungen, det jag ock gjorde; men den fula rutan ville intet slå, utan drog rutan åt en hel konträr sida, och änteligen, sedan både sekr. och vi alla voro trötte vid rutan, och jag vid henne mest ledsen, stante sekr. på en hel annor sida av fältet, sägandes att om pungen icke vore där, så vore ogörligt för honom säga stället. Jag böd icke till att söka därefter, emedan det icke var detta håll, därest jag tyckte mig lagt pungen, men baron Oxenstierna lade sig likväl på jorden att söka, då han fick ned ett finger och drog upp den lilla torven, under vilken dukaterna lågo. Således slog rutan rätt den gången och skänkte mig de penningar, jag eljest förlorat. Detta är res facti. Får jag se några stycken dylika exempel, så måste jag väl tro, det jag icke vill; ty det är helt annat med magneten och attraktionen emellan järn och järn, men att en hasselkvist skall säga mig rikare metaller, det samtycka varken våra utvärtes eller invärtes sinnen, så att jag väl ännu icke tror rutan, dock vill jag icke flera gånger gå med henne vad om lika många dukater.


Anm. Ranunculus polyanthemus = back-smörblomma. Peripateticerande = kringvandrande. Res facti = verkliga



Till sidan 1!



www.sokaren.se/INDEX40.HTML