Följande om behovet av positiv journalistik skrev jag i Sökaren nr 6, 1982. Det är alltjämt angelägna tankar.

Inspiration lika viktig som information

I en intervju i Sökaren nr 2, 1981 säger Marianne Fredriksson (då chef för Svenska Dagbladets Idag-sida): "Jag har blivit alltmer tveksam till massmedias utbud av negativ information och fruktar att allmänheten inte orkar med den världsbild vi ständigt bjuder. Journalistik skall naturligtvis vara kritisk och avslöja missförhållanden, men som det nu är, överbjuder tidningar och etermedia varandra i kriser, hot och orättvisor. Jag är rädd att detta skapar en resignerad och hopplös stämning bland människorna. Och den är farlig."

Och så här uttalar sig kommunminister Karl Boo enligt tidskriften Impuls: "Man saknar rapporter om det som är positivt. Journalister har här ett stort ansvar."

Som journalist med livsåskådning som ämnesområde - och allt vad därtill hör, såsom freds- och miljöfrågor, hälsa, personlighetsutveckling osv - ser jag det som min uppgift lika mycket att sprida inspiration som att sprida information. För det är inspiration vi behöver idag. Den fatalism och handlingsförlamning som kan bli följden av information om de enorma kriser och hot vi står inför är en lika stor fara som bristen på information, okunnigheten och den bortvända blicken.

I Impuls - organ för Studieförbundet Vuxenskolan - finner jag också en artikel om Elsa Olenius, som fått Sokratespriset. Den fina "sagotanten" låter sig inte nedslås av att det ser mörkt ut i världen:

- Det är många som tycker att världen är ond och att det inte går att göra något åt det, säger hon. Men i min almanacka står det ett kinesiskt ordspråk: "Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret." Då säger folk till mig: Men inte kan väl mitt lilla ljus synas! Och jag svarar: Men tänk dig att alla människor tände var sitt ljus - vilken eld vi skulle lysa upp himlen med!

Sådana uttalanden i massmedia är information som ger inspiration!


Åsa Freij

Kärleksträning

En berättelse om hur jag tänker mig att ett alternativt samhälle kan se ut. Det handlar om vad jag kallar den friandliga inställningen i samhället och hur man där använder kärlek som arbetsverktyg.



Människorna i det här alternativsamhället, en by, har alla en strävan att utvecklas etiskt. De bekänner sig inte till någon speciell religion. Alla vinnlägger sig bara om att handla utifrån sitt samvete. De har tagit fasta på det som i stort sett alla religioner, filosofiska och psykologiska skolor och varje god människas sunda förnuft har konstaterat, men de flesta ändå inte tagit steget fullt ut för att leva efter - nämligen kärlek.

Kärlek har tagits som byns arbetsverktyg - praktiskt och utan sentimentalitet.

I byn bor naturligtvis vanliga människor med vanliga människors fel och brister och med omogna känslor som rädsla, avundsjuka, aggressioner, begär och hämningar av olika slag. Men en skillnad är att i byn har man på allvar accepterat kärleken som metod och verktyg för att skapa ett bättre liv, och man arbetar medvetet efter idén att kärleken fungerar.

Vad som är viktigt, säger man i byn, är att man förstått att kärlek är något som man övar sig i, en förmåga som man tränar upp, kanske på mycket lång sikt, på samma sätt som man tränar sin kropp till svåra fysiska prestationer eller sitt intellekt till allt mer avancerade tankeoperationer.

Byns invånare vet att det tar tid att lära sig kärlek, men också att alla kan öva upp sin kärleksförmåga. Det är inte så, menar de, att en människa bara är sån eller sån, god eller dålig, frimodig eller rädd, blid eller argsint...

Kärleksträningen går till på flera sätt. Bland annat har man en stunds samling under tystnad varje morgon och kväll. Det finns en samlingssal, men många praktiserar den tysta stunden var och när de själva finner bäst. De flesta tycker dock att den gemensamma samlingen ger bästa stödet.

Under den tysta stunden försöker var och en stilla sig och se så ärligt som möjligt på sig själv, sina tankar och handlingar och suggerera sig själv att agera utifrån kärlek.

Några ber, några mediterar, några använder sig av metoder för självsuggestion och positivt tänkande.

Ofta hålls ett kort anförande som ger stöd åt idén om kärlek som arbetsmetod. Det kan vara en psykolog som redogör för sina erfarenheter, en konstnär som berättar hur han upplever kärlek som drivkraft och mål, en vetenskapsman som redogör för hur den moderna vetenskapen alltmer bekräftar att det finns en andlig värld och att denna hänger nära samman med kärlek på det allmängiltiga sätt som man traditionellt förknippat med religiositet. Det kan också vara "vem som helst" som i sitt dagliga liv löst någon konflikt eller jagat missmod på flykten genom att påminna sig själv att agera utifrån kärlek och så gjort det.

Var och en försöker i sitt dagliga liv att ge akt på sig själv och välja handlingar och tankar utifrån kärlek, hejda hårda ord och irriterade känslor genom att gå tillbaka till "kärleksbasen" inom sig.

- Ibland, när negativa känslor kommer över mig alltför starkt och envist, tar jag en filosofisk bok eller bibeln och läser ett stycke som ger mig inspiration, eller också ber jag en bön, säger en av bymedlemmarna. Det hjälper.

- Jag har äntligen, efter en tid här i byn, förstått att kärlek, precis som alla andra kunskaper man vill tillägna sig, kräver träning, arbete och tålamod, säger en annan bymedlem. Kärlek är ingenting man har färdigt - även om en del människor har mer att starta med än andra. Kärlek är heller ingenting man får gratis. Det är något man väljer att skaffa sig.

- En gång i tiden, säger en tredje bymedlem, ville jag bli en duktig simmare. Jag simmade varje dag. Sen ville jag ta examen och studerade hårt. Nu vill jag lära mig kärlek...


Åsa Freij

Tillsamman

Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly.
---
någonstans inom oss är vi alltid här och nu,
är vi alltid du intill förväxling och förblandning,
är vi plötsligt undrans under och förvandling,
brytande havsvåg, roseneld och snö.

Ur A r i o s o av Erik Lindegren.


Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman... De flesta av oss tycker att dessa ord är vackra, djupa, och på ett självklart sätt tar vi dem till oss, tar dem på allvar. Vi känner intuitivt att de uttrycker ett slags sanning. De slår an en sträng inom oss.

Om vi lämnar den direkta, oreflekterade upplevelsen och börjar tänka efter vad innebörden i de där orden kan vara, då kanske vi avfärdar dem som "bara" en känsla eller som en romantisk fantasi. Men om vi söker vidare med hjälp av den glimt som dikten gett oss, vad finner vi då? Kan det verkligen vara så att vi alltid är tillsamman någonstans inom oss?

Jag beslöt en dag att ta reda på det. Jag packade mitt knyte med frågor, tvivel och kritik, men också med hopp och förväntan samt mycken längtan och nyfikenhet och tog vandringsstaven och gav mig in i världen för att finna sanningen.

Det blev en ovanlig reportageresa bland minnen och associationer, fragment ur böcker och artiklar, tankar och känslor.

Bland de märkligaste upplevelserna på den inre resan var ett minne från USA. Jag deltog där i en kongressvecka i den "nya tidsålderns" anda med bland annat en tre dagars intensivövning under fullkomlig tystnad. De enda ord som yttrades var under själva övningen. Då samlades deltagarna två och två, varvid den ene frågade den andre: "Vem är du?" Den tillfrågade skulle då så ärligt och fritt som möjligt berätta allt som kom upp i hans medvetande medan han såg sin partner i ögonen. Ibland växlade man partner.

Det var svårt att inte sålla det man sa, och svårt att inte vara generad. Det kändes ovant att stint se någon i ögonen, vara nära någon man inte kände och lyssna till dennes innersta tankar och känslor - samt redogöra för sina egna. Ibland kändes det dumt, ibland blev man arg, ibland allvarlig eller rörd, och ibland ville man fnissa. Ibland sa man saker som rörde det aktuella tillfället, ibland kom det upp minnen från barndomen, misstankar och rädslor, fakta och fantasier. En del ögon tog det tid att vänja sig vid, andra kunde man vila sig i med detsamma.

När man vant sig öppnade man sig och kom varandra nära. (Men när övningen var slut, föll man tillbaka i sin sociala roll och det gamla distanserande beteendemönstret.)

Några av deltagarna var lika en själv, med liknande temperament och bakgrund. Andra var till synes helt olika. Men det spelade ingen roll - inte under övningen. Och det var detta som var den märkliga upplevelsen: Det fanns ingenting, ingenting som upplevdes som nytt eller främmande. Det fanns ingen känsla, ingen tanke som jag inte kunde ha nickat bekräftande till: Ja, ja, jag vet! Jag förstår!

Allt kände jag igen, allt kunde jag ha sagt själv. Det var som om vi alla hämtade ur samma källa - bara olika saker vid olika tillfällen.

Ofta tänkte jag under de andras berättande: så skulle jag inte beskriva mig just nu, eller: så känns det inte för tillfället. Men någon gång har jag känt det, eller kommer att känna det!

Någonstans inom oss är vi tillsamman. Eller, som Lichtenberg har sagt: "I varje människa finns något av alla människor."

Jag minns också några ord från en vän, som är betydligt längre kommen på insiktens väg än jag. Vi talade om den ångestfyllda känslar av separation, alienation, den förlamande ensamhetsupplevelsen som inte kan övervinnas så länge vi inte uppfattar oss som delar i helheten.

- Tänk efter! sa min vän. Vilken är din upplevelse av tillvaron: ingenting är jag, men allt är mitt eller ingenting är mitt, men allt är jag? I det första fallet jagar du rastlöst efter "ditt", som du måste fånga - en omöjlig uppgift. I det andra fallet upplever du frid, du har ingenting att jaga efter, och du kan ge obegränsat utan att ändå sakna något eftersom allt redan är ditt. Du finns i allt, liksom droppen finns i havet och inte går att skilja från havet.

Jag sökte mig också till vetenskapen och frågade: Den här tanken och känslan, av alltings enhet, att vi alla är delar av en gudomlig verklighet, där ingen ensamhet finns inga gränser, har den någon vetenskaplig grund?

Jag hittade moderna forskare som säger att det finns en annan verklighetsuppfattning än den materialistiska vetenskapens. Den humanistiske psykologen Carl Rogers från USA till exempel:

- Ju längre vi kommer i vetenskapen, desto närmare kommer vi den gamla andliga mystiken.

Som Vivekanandas mystik: Vi är alla tillsammans ett. Det finns bara ett existerande väsen, och detta Enda uppenbarar sig i olika former,

Parapsykologen Tyrrell hade den tanken att det innersta jaget hos varje individ kan vara identiskt med det innersta jaget hos varje annan individ. Det som är botten i mig är också botten i alla andra. Och psykologen Jung talade om ett kollektivt undermedvetet: vi är alla förbundna med varandra på den undermedvetna nivån. Den tanken har även en del parapsykologer tagit upp. Den betyder att vi alla hänger ihop i botten av vårt väsen, liksom alla de små öarna i en skärgård har en gemensam massa under ytan.

Det finns troligen, enligt många vetenskapsmän, inte så klara, avgörande gränser mellan människor som vi gärna tror, utan vi är förenade på den undermedvetna nivån. Vi är i någon mån sammanblandade med varandra, går in i varandra, har del i varandra.

Kerstin Anér, som varit före mig och frågat och läst, säger:

- Forskare som stöder en alternativ världsbild vägrar att se världen som om den består av bitar som inte hänger ihop med varandra. De ser i stället människor, natur och världsrymd som en helhet, där varje bit är en återspegling av den totala världen. Ingen bit är isolerad, och ingen kan undvaras. En sådan syn på världen måste få moraliska och sociala konsekvenser.

Författatinnan Karin Thelander har sagt detta:

- Ensamheten nuförtiden är inte något socialt problem. Den är en sjukdom i vårt sätt att se. Ensam blir man när man uppfattar sig själv som en sorts punkt, och andra som andra punkter. Punkterna kan aldrig nå varandra. - Men det är en synvilla! Om man bara blir fri från den synvillan, då känner man att man aldrig är ensam. Allt hör ihop.

Att känna samhörighet med allt är lycka.

På djupet av våra själar har vi en längtan att förenas, att vara ett. Detta är vägen ur kriserna. Bortom kriserna väntar den stora gemenskapen.

Vi vill inte vara ensamma. Vi vill vara tillsammans. Som en brasiliansk indian har sagt: "Ensam är du bara en vattendroppe, tillsammans med dina bröder är du ett vattenfall."


Åsa Freij



Till ingångssidan

---

www.sokaren.se/INDEX401.HTML