Filosofisk ridlära Bjuda framåt Åsa Freij

En viktig del av det inre fredsarbetet är att finna harmoni mellan olika aspekter av sin natur. För mig blev hästen en lärare...


Ryttaren, den gode ryttaren, är vårt eget högre medvetande, den inre visdomsröst som vi alla har. Hästen motsvaras av vår lägre natur, vår personlighet, vårt "ego" som det heter med en filosofisk-psykologisk term. Människan kan ses som bestående av dessa två delar - eller sidor - eller nivåer. Den högre har till uppgift att utbilda och leda den lägre. Den lägres uppgift är att lyssna till den högre "instansen" om inte obalans, kaos och rent av olycka ska bli följden. Målet är att de två delarna blir ett, ett harmoniskt ekipage, en rörelse, en vilja...

"Den häst som inte bjuder framåt, tar ingen hjälp rätt och gör ingen rörelse rätt." - Dessa hästvärldens nyckelord väckte mig plötsligt en gång till insikt om likheterna mellan ridkunskap och livskunskap.

Att en häst "bjuder" betyder att den visar en ärlig vilja att gå framåt. Denna bjudning, denna ärliga framåtsträvan, är helt grundläggande för kvaliteten i allt vad hästen gör.

Man kan likna denna bjudning direkt vid människans, personens, egots, ärliga vilja att gå framåt i utveckling.

Hos hästen ser man den ärliga viljan i blicken, hans sätt att röra sig fysiskt och vara uppmärksam på ryttarens kommandon eller "hjälper". Hos människan tar sig den ärliga viljan kanske mindre omedelbart synliga uttryck. Den kännetecknas i stället av t ex: att sätta sanning före prestige, att rannsaka sig själv innan man klandrar andra, att finna glädje i att ge och glädja i stället för att få och dominera, att kämpa väl och sportsligt hellre än att vinna. "Att hellre vara bra än verka bra", har någon sammanfattat det enkelt. Det är en livsinställning som borde vara självklar men vars motsats i stället är bara alltför vanlig - inte minst i det moderna materialistiska samhället.

Kort sagt, bjudningen är den ärliga viljan framåt, allt det vi tillskriver en seriöst andligt sökande - eller övertygad - människa. Och hon lyssnar inåt såsom hästen lyssnar efter sin ryttares ledning.

Beträffande hästen kan bjudningen beskrivas litet närrnare så här: Han håller villigt och förtroendefullt bettet i sin slutna mun, suger på det som på en karamell, så att saliven fradgar sig litet. Han suger, eller drar, också litet framåt, så att ryttaren hela tiden känner det som en beredskap, ett er-"bjudande" att hela tiden göra litet mer. Ryttaren får hålla igen, men mycket lätt, aldrig som en kamp utan bara om en behaglig elastisk kontakt. Ta och ge, ta och ge. Hästens blick och öron är riktade framåt, men spelar också ständigt litet grann åt sidorna och bakåt för att behålla uppmärksamheten även på vad som händer omkring, men framför allt på vad hans herre vill. Det är som om han säger: Tala herre! Din tjänare hör!

Ingen som ser ett sådant ekipage komer att tänka på tvång och underkastelse. Med samma tillit som den djupt religiöse lyder hästen i förvissning om att inget begärs av honom som är för svårt eller gör ont. Åtminstone gör "herren" ingenting som är till verklig skada eller i alla fall inte utan mening. För visst kan det för ett djur med naturlig försiktighet och rädsla verka svårt att gå in i en transportbil t ex. Men kanske det är rätt och nödvändigt för att han ska kunna komma till nya beten eller till djursjukhus. Visst kan det göra ont - men gör väl - att få en spik utdragen ur hoven, ett sår tvättat.

En utmärkt bild och lärdom fick jag första gången jag såg en skicklig hästkarl få en rädd och trilsk häst att just gå in i en transport. De ovana och obehärskade ägarna hade först fört en lång och misslyckad karnp med hästen. De hade dragit i rep fram, slagit med piska bak, lockat med havre som hästen bara blivit alltmer misstänksam emot. Hästen hade sluntit med nu blodiga ben än på den ena sidan av den nedfällda luckan, som tjjänade som landgång, än på den andra.

Den vane hästkarlen började med att fästa ett långt rep på vardera sidan om transportens öppning, när han tog över. Han höll repändarna i kors långt bakom hästen. Den var därmed omgärdad som av två staket, som smalnade av bakom den. Någon höll fortfarande i tyglarna, beredd att hålla hästen riktad framåt och att leda in, men bara passivt utan att dra. Dragandet hade hittills lett till att hästen kastat sig bakåt i motstånd.

När hästen nu försökte backa, kände han att bakdelen hamnade som i en sax som repen bildade. Han gick då själv framåt en bit. Hästkarlen gjorde ingenting, bara höll. När hästen gått framåt en bit, gick mannen närmare och snävade "saxen" bakom hästen litet till. Då försökte hästen kasta sig åt sidan som förut. Men, fort skuttade han tillbaka till mitten igen, när sidan mötte det sträckta eller kanske snärtande repet. Och så ett försök åt andra hållet, och tillbaka till mitten. Ett par sådana erfarenheter och hästen var förvissad om att vägen bakåt var stängd - i alla fall obehaglig, vilket kan vara detsamma (precis som det är om man försöker gå bakåt i den andliga, personliga tvecklingen). Den fann då snart själv att bästa och behagligaste vägen faktiskt nog ändå var framåt. Och efter först ett par tveksamma steg och misstänksamma frustanden och en repsax, som påpassligt följde med därbakom, gick han plötsligt hela vägen in.

Långt efter denna händelse läste jag poeten och filosofen Rabindranath Tagore, som gav den enda för mig godtagbara förklaringen till "lidandet", som jag dittills hört. Jag hade inte kunnat förstå hur det kunde finnas lidande - som jag uppfattade som ojusta angrepp av den eller det som hade makten mot den som var mindre och svagare, dvs "Gud, mot människor och djur. Hur gick det ihop med att alltings källa är Kärlek?

Tagore liknade lidandet - inte vid angrepp, som när de ovana hästägarna slog hästen vid transporter, från än den ena sidan än den andra - utan vid flodens bankar, fasta gränser kring den rätta vägen, hjälp alltså för vattnet att hitta hem - till havet. Lidandet är bara de väggar vi stöter emot om vi försöker avvika från vägen fram - eller hem. Så fick hästen obehagliga upplevelser bara när han försökte andra vägar än den rätta.

Troligen hade jag dock inte fått en sådan aha-upplevelse av Tagores bild, om jag inte genast sett för mig den liknande bilden från min egen miljö och vardag, den med hästen, som lotsades fram så lätt och konsekvent av den gode hästkarlen.

Det var kanske då jag beslöt mig för att kombinera ridlära och livslära och söka närliggande bilder ur hästvärlden när det gällde förståelse av den stora världen, både för mig själv och mina elever. Jag såg också att jag kunde vända på ordningen och använda de filosofiska sanningarna först, för att förbättra mitt omdöme beträffande handhavandet av hästar - och elever. Vissa insikter hade ändå silat in och accepterats även av mitt intellekt, redan utan liknelser från hästvärlden.

Sålunda var t ex den "andliga" ambitionen att rannsaka sig själv först och insikten om hur vi projicerar våra egna mörkare sidor och handlanden på andra, till god nytta när det gällde att inte låta den egna irritationen gå ut över en "dum" häst. Jag kunde se att hästen ofta egentligen hade god anledning att uppföra sig som den gjorde, utifrån sitt perspektiv eller t o m just på grund av att jag "utstrålade" negativa energier eller gjorde direkt fel.

Detta tal om utstrålning av energier uppfattade jag i början av mitt sökande - och framför allt innan dess - som "flum". Men hästarna visade mig också här att det verkligen finns något sådant som påverkan av och med olika energier. Det finns en mental, psykisk eller andlig kommunikation.


Det började med iakttagelser av hur den fysiska kommunikationen mellan hästar och ryttare, som var samspelta, kunde förfinas så att den faktiskt upphörde och övergick i tanke och känsla och ändå fungerade.

Jag berättade här tidigare om hur den väl behandlade och inridna hästen lyssnar på sin herres minnsta vink med största beredskap. Och herren/ryttaren talar till hästen med små lågmälda tecken, såsom den verklige "Herren" eller vår inre röst sägs tala till oss. Kanske är det ingen slump att dessa tecken från ryttaren till hästen heter "hjälper" och inte kommandon eller order.

Hjälper är ryttarens skänklar (ben) och trycket av dessa, samt händer, tygeltag och vikt. Vikten flyttas antingen åt ena eller andra hållet från ekipagets gemensamma tyngd- eller medelpunkt för att hästen ska påverkas i riktning, takt och tempo. Dessa "hjälper" kan som sagt göras så små att de knappt längre kan kallas fysiska.

En trotjänare som jag ridit och tävlat länge med var så uppmärksam att det faktiskt nästan blev ett besvär att få honom att inte förekomma mina hjälper. Det började med att jag naturligtvis ganska koncentrerat tänkte på vad jag - eller vi - skulle göra härnäst, t ex övergå till galopp i ett dressyrprogram när vi passerat nästa hörn på ridbanan. Då rättade jag mig en aning i sadeln, gjorde en "halvhalt" och förde fram min inre skänkel, tillbaks med den yttre och tryckte lätt med båda medan jag gav efter litet på handen på galoppsidan, som man gör då man fattar galopp.

Sedan behövde jag bara tänka detta, för att hästen skulle reagera. Dock var jag medveten om att mina tankar ändå orsakade en anspänning av min kropp med antydan om de rörelser jag nyss beskrivit.

Eftersom hästen verkade svara så omedelbart, la jag mig vinn om att inte göra några som helst kroppsrörelser för att han inte skulle påböja det nya, galoppen, halten, eller vad det var frågan om, för tidigt. Det är ju inte alls bra om man i en dressyrtävling, som går ut på precision, påbörjar en rörelse en bra bit före den aktuella markeringen.

Men det gick så långt att hästen faktiskt reagerade även utan att jag rörde kroppen alls. Möjligen var det frågan om så ytterst små signaler, som de som lär förekomma i huden, som fysiologiska reaktioner på signaler från det undermedvetna och som kan påverka en s k pendel att böja svänga, som mystiska visa svar på enbart tänkta frågor.

Jag fick faktiskt lära mig konststycket att tänka på något annat än det jag skulle göra, för att först i allra sista stund tänka "rätt".

Så småningom verkade det fungera att få hästen att reagera först på mina lätta hjälper och inte på mina förberedande tankar. Hemligheten var att tänka på vad vi skulle göra men också, "vi ska inte göra det ännu, hördu, förrän jag säger till!" Han verkade faktiskt kunna "läsa" dessa tankar!

Samma mentala kontakt verkade alltid finnas där, märkte jag nu, då jag väl uppmärksammat den.

Till exempel visade sig vissa hästar hotande mot nybörjare som kom in i boxen eller spiltan. De verkade bete sig så för att slippa bli i störda med borstning eller sadling, eller för att slippa bli tagna i hagen och bortförda från det sköna betet elle bara för att känna och testa sin makt... Men när jag eller någon annan van och bestämd men också vänlig person, som de hade förtroende för, närmade sig uppförde de sig på ett helt annat ätt. Ändå hade vi samma redskap, talade och rörde oss till synes likadant som nybörjarna. Det var som om de inte ville eller vågade krångla eller förstod att det inte skulle gå vägen.

För att lyckas väl med hästen - eller åtminstone vissa hästar, som vi testade - var det tydligt att man måste vara både orädd och bestämd och snäll och välvillig. Att vara orädd och bestämd men irriterad och utan kärlek och välvilja gick aldrig särskilt bra - inte i längden i alla fall.

När man betänker att det kan vara likadant när det gäller illänniskor, andra djur, kanske t o m växter och skeenden i vidare sarnmanhang - fastän vi inte får samma tydliga feedback, med blottade tänder och bakåtstrukna öron - så är det inte så underligt att det händer så mycket som vi inte förstår. Vi får till synes ologiska och olyckliga följder av "goda" beteenden. "Hur kunde det bli så här? Hur kunde jag behandlas så? - Jag som gjorde så väl", undrar vi ofta.

Kanske har våra mentala budskap varit av ett annat slag än dem vi avsiktligt försökt sända ut?

Det blir lättare att se och tro på att vi skapar vår egen verklighet, när vi kommit underfund med hästars beteenden, och kan hålla upp för oss kunskaperna om hästar, hästskötsel och ridning som speglar på livets väg.

Efter de första iakttagelserna av hur hästvärlden fungerade som en filosofisk skola, började jag på ett nytt sätt höra vad jag sade på mina egna lektioner. Jag upptäckte att rnycket i mina egna instruktioner lika gärna kunde tillämpas som moraliska livsregler, sådana som kommer från den djupare moral eller etik, som kan återfinnas i alla tider, kulturer och läror och inte den flyktiga, ytligt socialt och lokalt betingade.

I rörelsen "helomvändning på stället" med hästen (bak- eller framdelsvändning) säger jag t ex: "Tänk nu på att det viktiga är inte att det går fort eller att ni kommer hela vägen runt, utan att varje steg, även om det bara blir ett, görs på rätt sätt!

Skulle inte en zenmästare ha kunnat säga så till sin adept om varje handling i livet. Eller en präst till sina konfirmander, eller en klok, vanlig förälder eller äldre vän till en ung människa.

Jag sa (som jag lärt mig gällande bara hästar och ryttare): Ibland får man välja mellan ett större och ett mindre fel, välj det mindre! Och: Det är visserligen formellt rätt att använda hjälperna på det sättet du nu gör, men det är ändå riktigare - och nödvändigt - att kunna vara flexibel och agera efter vad just den hästen och den situationen kräver just i det ögonblicket! Alltså, var inte dumt dogmatisk utan lyssna till hjärta och förnuft först och främst!

Jag sa: Stå upp i stigbyglarna - över hästen - när han bockar och bråkar, så kastas du inte ur sadeln! Jag kunde lika gärna ha sagt: Höj dig till en annan nivå - om du inte vill slås omkull av (det yttre) livets svårigheter, eller dina egna känslor. Eller: Se inte stint och spänt på det hinder du närmar dig och ska hoppa över! Hästen och ditt eget inre känner var koncentrationen är fäst. Ni hamnar då på eller framför hindret och inte på andra sidan om det som avsikten är. Kasta i stället först hjärtat över och hoppa sen efter själv! Kraften hos tillit och visioner alltså, tankens makt och den mentala kommunikationens realitet!

Kanske det vackraste och mest signifikativa av alla exempel på livskunskap inom ridkonsten är "halvhalten". Definitionen på denna är - hör! : "Ett ögonblicks samling under rörelse framåt." Och för varje ryttare, som kommit en liten bit på väg in i ridkonstens fascinerande värld, är det självklart att man återkommande och ofta gör halvhalter - så snart man ska göra en ny rörelse, ändra riktning, takt eller tempo eller bara kontrollera kontakt och harmoni mellan ryttare och häst! Å, om vi bara hälften så ofta i det vanliga livet samlade oss så inför varje handling, inför uppgifter och beslut eller för att bara kontrollera att kontakten med vårt inre, högre jag är obrutet harmonisk. Hur annorlunda kunde vi inte må och världen se ut!


Ur tidskriften Mandala, 1, 1992.


Till ingångssidan

---

www.sokaren.se/INDEX402.HTML