Dikter av Åsa Freij

Det stora trädet liknar föga ursprungsfröet för ditt vardagsöga. Inte ser du när du går förbi hur trädet och dess yttersta förgrening står med det lilla fröet i en evig och intim förening. Mina händer är så tomma ty de är knutna kring den sträva stjälk som tillhör bitterhetens beska blomma. Jag går med bitterhetens blomma i min hand vartän jag går. Man viker undan för dess starka lukt och allt blir ödelagt i mina spår. Jag går med tacksamhetens blomma i min hand och mänskligheten ler och glädjen sköljer över själens strand. Jag går med tacksamhet och glädje var jag går och det sjunger utav liv omkring mig och kärlek och gemenskap följer mina spår. Vi silar tusen ton av sand och ser ibland ett korn av guld i kupad hand. Blott en sökare av guld förstår hur det är mödan värt att gräva tusen ton av grus förgäves för glädjen att få gå i det rena guldets spår. I det som inte är är kraft i tomheten är styrkan i pausen mellan andetagen i längtans mäktighet i allt vi ännu inte vet och i det ljus som inte synes innan dagen. Mellan den totala okunnighetens och den totala insiktens ro ryms mödan och smärtan av ovisshet sökande aning och tro Illumination Min börda är så tung och jag själv så svag ty jag tror att det jag bär är mitt men att ingenting är jag. Befrielsen är där den dag då jag ser att ingenting är mitt men allt är jag. Nätverk Hjälp mig knyta de ljusa punkterna samman till ett nätverk av ljus med allt tätare maskor att slutligt flyta ihop till ett helt utan att mer släppa mörker igenom.                       Kanske är det så att vi som havets vågor komma och gå men förbli i havet ändå. Varför inte? Varför diktar alla diktare om frågor Varför handlar ingen dikt om svar Varför frågar alla dikter efter vägen Varför är det ingen som kan säga var Varför ropar alla diktare i mörkret Varför gråter de och svär Varför frågar de så bittert Varför tänder ingen ljus och jublar: Här! En dag har grytt allt är som det alltid varit - ändå nytt. Så blir alla tankar alla känslor som ej kommer ifrån livets egen rot så små. Livet sluter sig omkring mig och det finns inget mer jag längtar att förstå. Fragment Ett fragment är jag av livet självt som frukten är en del av trädet. Fel jag fattar mig som ett ting för sig och glömmer jord och rot och stam ur vilka jag en gång sprang fram. När vi buga oss i ödmjukhet i insikt om att ingenting vi vet först då kan vi på andra vägar ana vad vi med tanken aldrig kan förstå. Om jag nu inte klär allt det jag känner i ord utan bara dukar med tystnad på tillitens heliga bord Om jag inte söker förklara om jag bara är stilla och ser om jag kan vänta bara livet tar över och ger Om jag inte trevar och söker dimmorna skingras ändå om jag inte är rädd och försöker allt är lätt att förstå Om jag låter dem falla och ligga alla bördor jag bär upphör att ängslas, önska och tigga jag finner att allting är här Om jag vågar gå genom grinden och stiga åt sidan på tå om jag bara lyssnar till vinden kanske gör du detsamma då. Fråga Spegel, spegel på väggen där säg mig vem bakom bilden är. Först då Först när den stora stillheten kommer börjar allting röra sig Långsamt lyfter jag mina sinnen mot den friska luften Prövande börjar hjärtat slå Darrande öppnar sig huden för solen Musiken befaller blodet att vibrera Välsignande breder sig ett stilla hav av tårar över ögonens spruckna ökenlandskap och himlen speglar sig däri Jag vandrade bland alla tavlor i hans stora ateljé jag såg och såg och undrade och ville mera se. De föreställde alla livet men ingen gav mig svar. Jag såg och såg och undrade var är den rätta bilden? Det måste finnas en - men var? Så fann jag konstnären till slut och ropade: Hur ser då själva livet ut? Han log och sa att ingen tavla visar rätt och gav mig vänligt - i stället - sin palett han gav mig penslar, färger och en tom pannå och bad mig måla själv så skulle jag förstå. Låt min nakna ritt väcka, minna, dig om värdet av naturen. Låt modet mitt att vara bara som jag är som växterna och djuren väcka, minna, dig om att vi är inne nu med vår sjuka jord på sista turen om, om, om... vi inte vänder om och kastar oss som cowboy-hjältarna i väst på var sin häst och tar oss ur den självtillverkade förrädiska, gyllne själv-måls-buren. Men rid fort, ty det är bråttom! Krafter som vill hindra oss finns gott om. Dock lyser solen ännu oss i ryggen till vårt stöd och på vår moder jord som inte än är död blott trött och tärd på blodig och förgiftad huvudgärd. Det damm som himlen skymmer möjligheter rymmer ty det är rört från jorden opp av vår goda vilja och modiga galopp. Och se hur hoppets blå lyser också på vår bild och jordemoderns dotter vild som rider för att vinna - må hon hinna - på sin snabba, tappra färd och rädda våra barns och barnbarns värld.

Till ingångssidan

---

www.sokaren.se/INDEX403.HTML