Åsa Freij:
Jag själv som Sökarenreporter
Åsa Freij har (1997) haft omkring 200 artiklar i Sökaren under 20 år. Det är en betydande insats. Nu berättar hon om personliga upplevelser och intryck vid sidan av vad hon skrivit i reportagen.
På våren 1977 steg jag första gången in på Sökarens redaktion. Den låg på Söder i Stockholm och var en etta med kokvrå, 22 kvadratmeter stor, där redaktörens säng blev besökssoffa på dagen och kokvrån fungerade som mörkrum. Det lilla skrivbordet stod på tvären för att få plats.
In till detta lilla centrum för djupa tankar ledde en smal hall, belamrad med tidningar och böcker. Redaktören gick bestämt in först - att passera honom i det trånga utrymmet hade varit svårt, även för en liten kvinna på 161 cm och 50 kg.
Kanske var det signifikant att redaktören gick först. För under de 20 åren har han alltid bestämt. Gillar han inte ett ämne, en artikel eller ens en formulering, så slipper de inte igenom.
Det har blivit åtskilliga konfrontationer mellan oss under åren - men inga riktigt stora motsättningar, så samarbetet har fortsatt i 20 år och 200 artiklar.
Min första träff med redaktören kom till efter flera puffar från min själsfrände, gamla skolkamrat och väninna Anna Bornstein - journalist, författare och översättare - som också fyllt flera sidor i Sökaren under åren.
Vi hade varit klasskamrater skolan och på journalistinstitutet, men Anna hade gift och skilt sig i Amerika och där i en tid av inre och yttre svårigheter stött på Paul Bruntons tankar och fått något av en omvändelseupplevelse. Plötsligt dök hon upp i Katrineholm, där jag jobbade för lokaltidningen Katrineholms-Kuriren samt hade ridskola och en liten gård. Det var strax efter att min man hade dött i blodcancer.
Anna hade känt att tiden i USA var slut och återvänt till Sverige. Vi var båda ensamma mödrar med två små barn. Anna bosatte sig i ett litet torp i närheten av min hästgård och började översätta Paul Brunton till svenska. Torpet och bastun i stallet blev under lång tid säten för långa filosofiska diskussioner mellan oss.
Anna tyckte att jag skulle medverka i Sökaren som reporter och även visa mina dikter för Sven Magnusson. Hon menade att dikterna var exempel på hur ett högre medvetande kan tala till en människa, även om dagsmedvetandet inte alls är utvecklat i samma grad. Först nu, 20 år senare, ser jag vad de dikterna verkligen handlar om, och jag undrar hur jag då kunde veta vad jag knappt vet nu. Jag har sedan lärt mig att se mina dikter som bara nedskrivna av mig.
Första gurun
Mitt första reportage för Sökaren gällde en indisk guru på Sverigebesök. Mötet med Rarnamurta Mishra och människorna kring honom blev början till en ny livsväg för mig. Jag lämnade - som lärjungarna sina nät - min tidigare huvudsyssla med hästar och "följde" Mishra och därefter en rad olika livslärare.
Jag har ett foto från den tiden, som gör mig full i skratt. Det visar gurun som kliver fram i sin oranga klädnad och jag som travar i hans fotspår strax bakom, iklädd vita tävlingsridbyxor, ridstövlar, svart ridkavaj och hjälm. Jag hade bokstavligen klivit av hästen för guruns - eller snarare den nya nyfikenhetens och sökandets - skull. Ryttartävlingar hade denna dag kolliderat med ett Mishraprogram kring en indisk livslära. Jag måste välja, och fastän jag redan var färdigklädd på tävlingsplatsen, åkte jag i stället med de nyfunna vännerna till Mishraträffen.
Fast "följt" någon guru har jag aldrig gjort. Jag har alltid hållit en distans.
Helt släppte jag aldrig hästarna. Och jag gick aldrig helt upp i det andliga. Ingen guru har för mig blivit mer än många andra livslärare.
Distans
Kanske är det viljan att hålla distans som gör att man kan vara både privat intresserad och journalist inom dessa andliga områden. Det krävs att man har fötterna på jorden men blicken mot det oändliga - i öppenhet och vetgirighet med en sådan inre längtan efter något mer, något djupare, eller högre, som driver många sökare, konstnärer och poeter. Samtidigt måste där finnas en naturlig skepsis. Att vara öppen för möjligheten, men inte övertygad om något (nästan) har ganska genomgående varit min attityd.
Jag vill gärna respektera dem som har en övertygelse, och jag försöker som journalist lyfta fram det som varit av värde för den jag skriver om. En uppgift för journalisten kan vara att visa upp och tydliggöra andras budskap utan att själv skriva under på någon "rätta vägen".
Jag tycker också att man ska skilja mellan person och budskap. Många tankar och budskap är värda att föras fram, även om förespråkaren själv inte alltid kan tjäna som en förebild för andra. Där tycker jag journalister ofta brister. De påverkar läsaren med sin egen inställning i stället för att objektivt redogöra för tankar och idéer. Läsaren ser genom journalistens färgade glasögon.
Efter Ramamurta Mishra följde jag nya bekanta, som jag träffade runt honom, till andra andliga program och fick en allt bättre inblick i den stora flora av livsläror som finns.
Världsreporter...
Många spännande resor, platser och människor kan jag se tillbaka på som reporter för Sökaren. Jag har aldrig rest på tidningens bekostnad utan krånglat mig fram på ett eller annat sätt ändå - och kanske har det gjort äventyren extra spännande.
Ett av mina första utlandsreportage för Sökaren var från filosofistudiecentret Wisdom's Goldenrod i New York, där man samlar sig kring Paul Bruntons tankar, och dit har jag återvänt av personligt intresse.
Jag har besökt pionjär-New Age-centret Findhom Foundation i Skottland. I Indien har jag träffat Dalai Lama i en lång, enskild intervju i Daramsala, varit i den globala andliga byn Auroville, träffat märkliga medier i rörelsen Brahma Kumaris och deltagit i två av deras jättelika årliga fredskongresser i Rajastan. I Indien har jag också gått i Paul Bruntons fotspår och besökt den grotta där hans lärare Ramana fick sina andliga insikter, och jag har varit hos Sai Baba. På Hawaii har jag studerat personlig utveckling i den nya tidens anda.
Ensam, omsluten av mörker
Jag minns med fasa och förtjusning, när jag stod alldeles ensam i den indiska natten på en för mig helt okänd plats långt ute på landsbygden, helt folktom. Min sista kontakt med civilisationen hade varit en gammal buss, som jag just stigit av och vars bakljus jag såg uppslukas av mörkret och tystnaden.
Hade jag varit utsänd av någon rik tidning och haft gott om pengar, så kunde resan till Auroville ha varit bekväm och min ankomst och vistelse där väl förberedd. Men då hade jag inte fått uppleva kontakten med indiska gräsrötter. Med gräsrötter menar jag bokstavligen gräset under mina fötter, för då jag gick på måfå på den lilla landsvägen, var gräset vid vägkanten det enda som lät mig veta att jag var kvar på vägen. Men jag menar också gräsrötterna i den vanliga överförda bemärkelsen, det vill säga vanligt enkelt folk. Efter en lång stunds vandring såg jag ett ljus i mörkret. Det kom från en typisk indisk liten thehydda. Kring denna hängde, ungefär som vid en svensk hamburgerbar i en annars helstängd småstad, en klase unga män med theglas och självrullade cigaretter i händerna. Indien sover aldrig helt, vilket är en fördel om man råkar gå vilse i natten.
Med idel äkta välvilja tävlade nu dessa gräsrötter, som knappt förstod någon engelska, om att hjälpa mig tillrätta. Med gemensamma krafter skaffade de fram en bekant som brukade göra snickarjobb på Auroville. Med hjälp av denna lika vänliga gräsrot och hans cykel, på vilken vi drog mitt bagage, kom jag så småningom fram till Auroville.
Det var förstås mycket intressant att besöka och uppleva Auroville, men det som verkligen lämnade avtryck i själen var den nattliga färden dit, för där träffade jag liksom Indiens egen kropp och själ.
En gud?
En dag 1984 var jag hos Sai Baba, från tidigt på morgonen till sent på kvällen, då jag och mina två barn, Joanna 15 och Joakim 13, valde att rulla ihop våra enkla mattor på cementgolvet i den stora sovsalsbyggnaden, ta våra påsar och ryggsäckar och halvtorra kallvattenstvättade T-shirts och ge oss iväg i stället för att sova kvar.
Vi tyckte faktiskt att de var ovänliga på detta kärleksashram - det var inte minst barnens intryck - när vi pratade med dem som bokade in folk, delade ut matkuponger och höll ordning på köerna. För köer var det överallt. Stället vimlade av folk, och matsalarna var som vid stora skolor - fast med indisk standard.
Jag minns alla stånden och småbutikerna på gatorna utanför ashramet. De påminde om en julmarknad. Fast varorna som såldes var mest souvenier med Sai Baba-motiv. Där var böcker förstås men också vykort med Sai Baba, mycken med Sai Baba, prydnadsföremål med Sai Baba... Där fanns till och med en gräddkanna med Sai Baba, vilken påminde om en kanna i form av president Lincolns huvud med ansikte fram och lock däruppe, som såldes bland andra Lincoln-saker vid ett Lincoln-museum i USA.
Det var visst någon helig helg, den där dagen och därför extra mycket folk. Men det hade det goda med sig att Sai Baba verkligen var på plats. Och han skulle tala. Det var ganska spännande att sitta på den stora planen utanför templet bland alla väntande indier och västerlänningar. Några satt på bara sanden eller på det nötta gräset, andra på diverse medförda sittunderlag - och väntade och väntade. Det fanns många människor att betrakta, och templet kunde man knappt se sig mätt på. Det var som en bakelse i marsipan med karameller på, ett slags pepparkaksslott fast i pastellfärger. Längst fram satt skolpojkar i vita skjortor. Flera av dem blev klappade på huvudet eller axeln av Sai Baba, när denne äntligen kom och började sin typiska promenad - känd från filmer om honom - med att gå mellan raderna och småprata med folk. Man undrade vad han sa.
Där satt man alltså bland säkert tusen andra människor och såg den lille man som sägs vara en inkarnation av Gud, eller åtminstone en "upplyst", långt hemifrån och mitt i det stora äventyret. Mina båda ungdomar tog det mindre högtidligt, tyckte bara det var tråkigt att vänta och gick ifrån. Efteråt berättade de att de i alla fall hade sett honom också, och på min fråga om deras intryck, svarade de som blaserade storstadsbarn: 'Tja, han hade knasigt hår - och så såg han grym ut på något vis med rynkad panna och stora ögonbryn - vad är det för särskilt med honom då?"
Själv hade jag inga entydiga tankar och känslor. Mitt sinne befann sig väl någonstans på en nivå mellan andlös vördnad och spänning inför något som kanske kunde vara något heligt, över allt man är van vid, och känslan av att vara iakttagare av en stor bluff, en masspsykos.
Tänk om jag är en av de få vettiga i denna massa av lättledda flummare som griper efter något att tro på och som sitter här till ingen nytta i stället för att vara hemma och lösa närliggande problem eller idka praktisk välgörenhet! Eller är det så att jag är ovanligt avskärmad, dum, hård och oandlig och inte kan dra nytta av den möjlighet jag här har att få ett rejält lyft i min andliga utveckling? Ungefär så gick tankarna.
Nå, det hela var i alla fall i huvudsak en fin och intressant upplevelse. Österns himmel välvde sig över en, palmer vajade svagt för vinden, vibrationerna från tusen hänförda människor, längtande efter kärlek, fanns där, mörkret lägrade sig över platsen, sagotemplet belystes av stjärnorna - och där gick den man som, kanske, var något alldeles speciellt. Skulle han tala till mig, se på mig? Och vad skulle jag uppleva då? Många människor som varit minst lika vettiga och vanliga som jag, hade enligt egen utsago förändrats i grunden bara efter att ha mött Sai Babas blick. Skulle han ta min lapp? Nästan alla satt med lappar i händerna, eller brev, och sträckte fram dem mot Sai Baba, när han skred förbi i sin fotsida oranga klädnad. Han tog bara några, inte min.
Nästa dag var vi långt därifrån, och jag vet lika litet nu som då vem Sai Baba verkligen är.
Men egentligen vet jag tillräckligt. Jag vet att Sai Baba talar om grundläggande värden, etik och kärlek på ett tydligt och balanserat sätt, respekterar alla religioner och har åstadkommit mycket praktiskt gott, såsom skolor och sjukhus och att han gett mångas liv en ny mening. Och det räcker ett bra tag.
"PB"
Paul Brunton, "PB", träffade jag ett par gånger. Anna Bornstein och jag besökte honom i hans hem i Schweiz under några dagar, och sedan var jag hos honom en dag, när jag var på genomresa - jag kom från internationella ryttartävlingar för journalister. Vilken kontrast! Från stora folksamlingar, larm och jippon till den ensamma, ödmjuka filosofen i hans lilla spartanska lägenhet vid foten av de stilla tysta och mäktiga "eviga" bergen.
Vid första besöket, minns jag, stod vi där utanför hans lägenhetsdörr, Anna och jag. Vår ringsignal från dörrklockan hade klingat ut. Tystnad, andlös väntan. Så spännande att om några ögonblick stå öga mot öga med den kände filosofen och författaren, den store Paul Brunton - kanske en riktigt upplyst människa...
Så öppnades dörren. Eftersom jag är en ganska liten person, så tittade jag, som jag brukar, snett uppåt, där jag väntar mig att finna mina medmänniskors ögon - åtminstone de manliga, vuxnas. Men nu ... inga ögon, ingen person överhuvud taget - jag såg rakt in i ett kapprum. Var fanns Paul Brunton? Efter ett ögonblick upptäckte jag hans vänliga, djupa ögon - inte där uppe, där jag väntat mig att finna dem, utan en bit ner, under mina egna.
Jag hade varit förvånad över att finna att Sai Baba var så liten till kroppen, men det var ingenting mot min förvåning nu. En så liten man hade jag nästan aldrig sett. Och han var inte bara kort, han var smal och tunn också. PB var som ett monument över den sanning som säger att inre storhet inte behöver avspegla sig i yttre sådan.
Den lille mannen hälsade oss med en liten bugning och handflatorna ihop på österländskt vis.
För övrigt minns jag hur jordnära och praktisk han verkade vara - långt ifrån att bara röra sig i någon filosofisk, teoretisk, mystisk värld.
Han styrde och ställde i sitt lilla kök, på ett lågmält och mycket vänligt men inte desto mindre bestämt sätt. Han gav Anna och mig anvisningar om hur vi bäst skulle laga till theet och få honungen att inte kladda och satte lämpliga underlägg och andra små praktiska hushållsattiraljer i händerna på oss, när vi dukade och diskade.
Visst pratade vi filosofi också, men det var inte om det som den här artikeln skulle handla, utan mer om minnen vid sidan av det som redovisats i artiklar.
När jag något år senare ensam besökte PB, var det första han gjorde att sätta sig med mig och den lokala tidtabellen för buss och tåg för att planera för min avresa. Han ville att vi båda skulle veta hur mycket tid vi hade till förfogande.
Jag försökte föra in samtalet på andliga, mystiska ting. Jag kom ihåg att Anna, som själv är lagd mer åt det mystiska hållet än PB själv, vid vårt gemensamma besök hade pekat på en tavla på väggen, som visade ansiktet på någon vis guru, och sagt: "Ser du, så märkligt, hans ögon verkar nu på eftermiddagen vara riktade mot oss, men när vi i morse satt i andra änden av rummet, var det som att ögonen var riktade ditåt, och han såg på oss då också!" Jag berättade detta för PB och undrade om det verkligen kunde vara så. Han log, liksom litet milt överseende åt Anna och sa att hon var så fantasifull. Han sa det respektfullt och kärleksfullt som att det var helt korrekt att se det på hennes sätt också. Men hans egen kommentar var bara att ljuset från fönstret föll in olika på morgonen och på eftermiddagen över tavlan och att detta kanske fick det att se ut som om guruns blick var riktad åt olika håll.
Dalai Lama
Liknande minnen av enkelhet och praktiskt sinnelag har jag också av Dalai Lama. Kanske är det typiskt för de stora att vara fria från de stora orden och åthävorna. I min artikel om Dalai Lama för Miljöpartiets tidning Alternativet satte jag rubriken: "Hans storhet märks i hans enkelhet". Och så berättade jag om vad Dalai Lama svarat på min högtravande fråga om vad som var livets mening:
- Tja (han lutade huvudet bakåt och såg ut som om han aldrig haft anledning att fundera över en sådan fråga förut) tjaa, det är väl att vara snäll mot sina medmänniskor. Man får börja i den egna familjen och så även tänka på att vara så god man kan mot dem man kommer i kontakt med, att åtminstone inte göra någon illa.
Detta tyckte tydligen redigeraren på tidningen inte var så mycket att komma med, när man varit på andra sidan jordklotet och rest upp i Himalayabergen för en intervju med en av världens ledande andliga personligheter, tillika en av de mest mystiska, omspunnen av sägner och uråldriga traditioner, så jag blev tillsagd att fylla på artikeln med något mer exotiskt! Och då la jag till litet om hur den tidigare Dalai Lama efter sin död sägs ha vridit huvudet åt sidan. Därefter började de höga lamorna att söka efter den nye Dalai Lama i den riktningen. Sedan hittade de honom med hjälp av andra mystiska tecken. Och så ändrade man mig ovetande rubriken till: "Här är ledaren som utses genom huvudvridning och tecken!"
Vad jag minns bäst från mötet med Dalai Lama - förutom det enkla svaret på min högtravande fråga - var hur han, nästan som ett barn, nyfiket lutade sig framåt, när min bandspelare sa "klick" och bandet var slut, och frågade:
- Hur gör du nu då? Kanske vi ska sluta nu?
Det lät som om det var sagt i omtanke om mig.
- Nej, nej, skyndade jag mig att säga, jag vill gärna fortsätta, om jag får. Jag antecknar ju också.
- Jaha, jaså, sa han, nickade och sjönk tillbaka i stolen. Men så lutade han sig framåt igen, ännu mer nyfiket och leende, och sa:
- Hur skriver du egentligen, på svenska eller på engelska?
Jag svarade att det blev ett konstigt språk, en blandning av svenska och engelska, och tillade att "det språket kan nog bara jag läsa".
Då lutade han sig bakåt igen och såg ut att föreställa sig det konstiga språket, och så började han skratta, länge och hjärtligt.
Han har ett sätt att fnittra som gör det svårt att låta bli att skratta själv.
Och när vi till sist avslutade den över timmen långa intervjun, som enligt hans betydligt strängare vakter, sekreterare och pressombudsmän skulle vara högst en kvart, för "Hans Helighet" var så upptagen, så frågade han själv om jag ville fotografera. Med sin naturliga omtänksamhet hade han förstått att den litet skärrade reportern höll på att glömma att få med sig bilder hem.
Och så poserade han vänligt och tålmodigt, medan hans hov tycktes steppa och vrida sina händer i bakgrunden.
Det berättas om Dalai Lama att han ibland gör sin närmaste omgivning förskräckt genom att plötsligt "glömma" de högtidliga traditionerna och den distans han ändå förväntas hålla. Dalai Lama ska till exempel inte ta människor i hand på västerländskt vis, utan hälsa på avstånd med handflatorna ihop. Men, sägs det, när en ivrig beundrare en gång sträckte sin hand mot honom, tog han den och tryckte den på beundrarens eget västerländska vis. Dalai Lama vill inte göra någon besviken. Då får hellre traditionerna stå åt sidan. Så enkelt är det.
"Hälsodrottningen"' med flera
Ett av mina tidigaste reportage för Sökaren var från "hälsodrottningen" Ann Wigmores institut "Hippocrates" i Boston, USA. Ann Wigmore har säkert gjort en betydande insats för folkhälsan genom sin lansering av "levande föda", inte minst groddar. Men det jag minns starkast från mitt besök på hennes institut är hur stressad hon verkade vara.
Fast i Sverige visade hon andra sidor. Jag uppskattade henne och hennes arbete så mycket att jag följde med henne till olika platser i Sverige, bjöd henne på logi och skrev förhandsartiklar, som jag erbjöd lokaltidningar gratis. För så viktigt tyckte jag det var att sprida kännedom om hennes vegetariska "levande föda".
Från Hippocrates kommer jag förresten ihåg en "kul grej". En av hennes närmaste medarbetare, en kvinna, försvann spårlöst små stunder då och då. Några gäster på institutet hade kommit på vad hon gjorde och skvallrade för mig. Hon smög sig ner till ett typiskt amerikanskt snabbkafé i närheten, drack kaffe och åt feta flottyrringar. Rörande mänskligt!
Får jag fortsätta på skvallerlinjen, så kornmer jag så väl ihåg, när jag första gången träffade Anthony Damiani, ledare och lärare vid Wisdom's Goldenrod i New York, där bland andra Anna Bornstein fått kunskaper och inspiration. Jag blev mycket förvånad, när jag såg att denna visa man rökte kopiöst och drack massor av svart kaffe.
I övrigt tyckte jag att Anthony var en mycket intressant bekantskap. Han hade läst en mängd filosofisk litteratur, medan han jobbat som spärrvakt. Samtidigt hade han föreläst gratis och verkligen bemödat sig om att få sina elever att förstå och inte bara tro. Han visade också humor och självironi.
Levande företag-konferenserna 1980-1983 rapporterade jag utförligt från. Där framträdde en rad framstående och inspirerande personer inom vad som då betecknades som New Age i Sverige - namn som Elisabeth Kübler-Ross, Marilyn Ferguson, Carl Rogers, Fritjof Capra, Willis Harman, Edgar Mitchell, Mark Satin, Jan Grönholm och Eva Moberg. Då fanns bland välutbildade människor inom bland annat företagsvärlden ett gränsöverskridande livsåskådningsintresse och andligt sökande. Många tycktes vilja lämna rädslan och materialismen och söka sig en ny livssyn. Människorna bakom dessa konferenser i Sverige - P&P-gruppen - var sanna pionjärer - men vart tog de sedan vägen?
Jakob von Uexkull, grundaren av "alternativa nobelpriset", minns jag med glädje och respekt. Han är ett bra exempel på New Age-andlighet omsatt i praktisk handling - alla hans pristagare är det också.
Lärdomar
Sökande går väl ofta ut på att komma underfund med om det finns en Gud, vem eller vad i så fall Gud är och hur Gud fungerar. Efter 20 år måste jag erkänna att jag inte lyckats få någon klar bild av "det andliga" - än mindre av en personlig Gud. Jag har bara blivit så pass vis att jag vet hur litet jag vet och att ju mer man ökar sin kunskap, desto mer ser man att det okända bara växer.
Det är någon - jag minns inte vem - som sagt eller skrivit ungefär så här i en diskussion om Guds existens:
- Tror du på Gud? (Det vill säga på den traditionella bilden av en allsmäktig god "Fader".)
- Nej, var svaret.
- Varför då? blev följdfrågan.
- Rävpesten!
Rävpest är ett exempel på ohyggligt och synbarligen helt oförskyllt lidande hos oskyldiga. Det är en sjukdom hos djur som bland annat ger enorm klåda. Det gör att djuren aldrig får någon ro - förrän de dör. Och det gör de efter att ha bitit och rivit sönder sig själva i vansinne tills de blivit hudlösa, blodiga, söndertrasade.
Den traditionella religiösa bilden av Gud som ett allsmäktigt faderligt väsen, som tar hand om oss, ser till att inget ont händer oss och inte straffar utan förlåter oss våra synder, den är svår att tro på. Världen är alltför grym. Så tänkte jag.
Min 16-åriga son bröt nacken i en dykolycka. Det tyder inte på att det finns en Gud, tycker jag.
Men att jag upplevde mycket kärlek, för honom och inom mig, på hans dödsbädd, och därigenom blev näst intill osårbar, var gudomligt på något sätt. Det gav verklighet åt orden att kärlek övergår allt.
Det var en gudomlig, högtidlig känsla, som fick hjärtat att nästan sprängas av något slags storhetsupplevelse, av att vara djupt rörd, när jag såg alla de unga, annars så tuffa pojkarna, hans klasskamrater, så erhört stilla och tagna.
Upplevelsen uppvägde inte vad "Gud" gjort med mitt barn, men fäste min uppmärksamhet på att vi har stora och goda djup inom oss, vilka vi väl bör använda och odla. Det hjälper när "Gud" - eller "ödet" - slår till på ett som det synes meningslöst sätt.
Men tanken att Gud Fader i himlen är ett slags folkets opium, är också värd att begrunda.
Huvudsaken är nog inte vad man tror utan hur man själv är.
Anna
En del av mitt sökande har gått genom min bekantskap med Anna Bornstein. De första åren, när vi gick i samma skolklass, umgicks vi inte alls. Men när vi träffades igen och åter blev klasskamrater efter ett par år i skilda skolor, sa "Ankan", som hon kallades av vännerna, ungefär så här:
- Fast vi inte gjorde något tillsammans på den tiden, så var du den enda jag kände gemenskap med. Jag såg ett djup i dina ögon, som jag kände igen. Jag visste att du hade samma frågor och sökte samma svar som jag.
Anna har varit litet av en andlig lärare för mig. Hon gav mig självförtroende och ledde mig till filosofen Paul Brunton.
Paul Brunton ställer i en av sina böcker en fråga som jag också ställt mig - ungefär: När det finns så många sätt att lära människor - bland annat uppmuntran - varför är då lidande det sätt varpå själva livet - "Gud" - ger oss sina lärdomar?
Fastän Paul Brunton har en förklaring till nästan allt, svarade han: Jag vet inte! Vi får leva med den frågan obesvarad.
Jag var alltså i gott sällskap med min befogade och obesvarade fråga.
En regel
Har jag något slags enkelt rättesnöre eller tumregel i livet? Det är nog i så fall uppmaningen, till mig själv och andra: Se efter om det du gör, tänker eller känner kommer ur välvilja!
Jag säger hellre välvilja än kärlek, för kärlek är ett så belastat ord. Välvilja är så jordnära, praktiskt och lättförståeligt. Inte alls högtravande. Det är lättare att ta i sin mun än kärlek.
Kommer det du nu gör ur välvilja, eller har det en annan grund? Om det senare är fallet: stoppa upp, gör inget förrän du kan handla utifrån välvilja!
I New York träffade Åsa den blinde kompositören och levnadskonstnären Louis Hardin, som bekände sig till asatron. Sedermera besökte han Sverige. Uppsala med högarna betraktade han som sitt Mecka.
"Att leva är att lida, men att lida är att växa", sa han utifrån sin tro och poängterade att man i viss mån själv skapar sitt öde. Den fornnordiska läran tycktes ha stärkt den blinde mannens livsvilja och och gett honom ett heroiskt mod och oberördhet.
Louis Hardins namn som tonsättare är Moondog. Hans musik är romantisk och står nära naturen.
Till ingångssidan
www.sokaren.se/INDEX404.HTML
