Att resonera förnuftigt
Vilka kännetecken har förnuftigt tänkande? Är det lätt att inse vad som är förnuftigt, eller lurar man sig ofta att tro att man är mer förståndig än man är?
I tidskriften Folkvett (nr 2, 1987) förklarar Sven Ove Hansson, numer professor i filosofi vid KTH, vad det enligt hans mening innebär att resonera förnuftigt.
Han skriver bland annat att man i vetenskapen kommunicerar sina slutsatser genom det offentliga, steg för steg framlagda argumentet. Han tillägger att detta sätt att kommunicera inte är unikt för vetenskapen, för även i de enklaste vardagssamtal har vi krav och förväntningar på varandras sätt att föra samtalet. Det är inte särskilt upplyftande, skriver Hansson, att tala med en person som inte är beredd att förklara vad han menar och som avfärdar andras argument utan att bemöta dem.
Sven Ove Hansson anger sex krav på rationalitet.
Att försöka föra ett rationellt samtal innebär att ställa bland annat följande krav på sig själv och andra:
1. Att ta andras argument och motargument på allvar och att acceptera ett hållbart argument oavsett vem som framför det.
2. Att lägga fram sina argument så klart och vid behov detaljerat att andra kan följa dem steg för steg och se hur slutsatserna är dragna.
3. Att använda de ord som är viktiga för resonemanget på ett så enhetligt och väldefinierat sätt som möjligt.
4. Att inte medvetet föra fram motsägelsefulla påståenden.
5. Att justera sina påståenden när andra påvisar att de innehåller motsägelser.
6. Att så långt möjligt grunda sina bedömningar i enskilda fall på mer allmänna principer, och att acceptera de logiska konsekvenserna av dessa principer.
Jag skulle vilja tillägga ett viktigt krav:
7. Att skaffa sig goda kunskaper i de ämnen som diskuteras.
Rationalitet, intelligens, argumentationsanalys är till liten nytta om man saknar kännedom om väsentliga fakta eller har en felaktig uppfattning om vad som är fakta.
Att resonera utifrån bristfällig kunskap är ungefär lika illa som att glömma bort några siffror vid en matematisk beräkning: man får ett oriktigt resultat.
Sven Ove Hansson skriver vidare:
"Det rationella samtalet kräver av sina deltagare logisk och analytisk förmåga. Men detta är inte allt som krävs. De flesta av oss har iakttagit hur analytiskt högt begåvade personer visat sig oförmögna att kommunicera med varandra därför att de inte varit beredda att engagera sig tillräckligt i varandras tankemödor. Det rationella samtalet kräver också medmänsklig inlevelseförmåga.
Rationalitet är med andra ord också en känslofråga, en fråga om känslomässig inställning till egna och andras argument och övertygelser. Rationalitet är närvaron av förnuft, men framhålls ofta som frånvaron av känslor. En sådan, känslokall rationalitet fungerar inte i de sociala sammanhang där rationaliteten är avsedd att fylla sina uppgifter."
Enligt min mening är det viktigt att ta del av både det som talar för och det som talar mot en sak. Inom journalistiken bör läsarna ges allsidiga informationer så att de får en god grund för sina egna bedömningar.
Sven Ove Hansson har skrivit böckerna:
Vetenskap och ovetenskap (Tiden 1983)
Förklarade mysterier (Tiden 1986)
Tänk!
Ett underhaltigt, virrigt tänkande är mycket vanligt, ja långt vanligare än ett klart och riktigt. Att tänka med logisk skärpa är svårt. Känslornas, fantasiernas och önskningarnas makt över tanken förekommer hos alla, och ingen behöver skämmas för det. Alla människor har en tendens att tänka oförnuftigt; vi har en benägenhet att föredra sådana tankeslut som tillfredsställer oss och undvika slutsatser som känns obehagliga. Kanske vore det andliga livet alltför fattigt utan denna tänkandets benägenhet för självtillfredsställelse, kanske är det för vårt psykiska välbefinnande nödvändigt att fantasin ges en viss frihet, men för den som söker sanningar är det nödvändigt att kunna skilja mellan fantasier och verkliga insikter och att underkasta sig tankedisciplin och utdöma underhaltigt tänkande, som leder till oberättigade slutsalser.
Oförnuftets lockelser heter en bok av Rupert Crawshay-Williams som Natur och Kultur gav ut 1953. Originalets titel är The Comforts of Unreason. Boken lär oss att genomskåda oss själva i vårt önsketänkande och manar oss att vara på vår vakt mot tankefel. Författaren skriver att förmågan att tänka klart endast kan förvärvas genom lång övning och under avsevärd ansträngning. "Den som vill tänka riktigt har stora frestelser att värja sig mot" heter det i ett citat från Aldous Huxley. Men vill vi tänka riktigt? Genomsnittsindividens inställning till det klara tänkandet och dess krav är, skriver författaren, inte endast passiv och ointresserad utan omedvetet rent negativ. Anledningen är att han ogillar de resultat som det rationella tänkandet kommer till. Vi har t. ex. en benägenhet att undvika nya idéer som kunde bringa oordning i våra föreställningar och medföra olust.
Det är många fällor vi faller i, när vi tänker. Vårt begär att förstå är en svår frestare till oförnuft, då det leder oss till att prestera en "lösning" hellre än att låta en fråga vara oavgjord och erkänna att vi inte förstår. Huxley citeras igen: "Lika ivrigt som människorna önskar uppföra sig väl - eller åtminstone att anses uppföra sig väl - önskar de förstå tillvaron. Att leva i en meingslös värld är dem outhärdligt." Ja, hur mycket av de skilda religiösa gruppernas trosföreställningar är verklig kunskap och hur mycket är egentligen blott tankefel och fantasier? undrar vi. Finns det alls något som bör betecknas som kunskap inom det religiösa området? Är inte sanningen den att vi alls intet vet om svaren på metafysiska frågor?
Ett annat tankefel är benägenheten att utan bevis acceptera gruppens åsikter. Gruppen kan vara vår kulturkrets, vår religion, vår vetenskap, vårt samhälle, vår familj etc. "Tron på försäkringar som sanktionerats av hjorden är en normal mänsklig själsfunktion, som inte upphör, hur kraftigt sådana försäkringar än motsägs av förebragta bevis. Förnuftsmässiga resonemang kan inte framtvinga tro i strid mot hjordsuggestioner. Fullständigt felaktiga åsikter kan för den som hyser dem synas äga den förståndsmässigt verifierbara sanningens alla kännetecken." Citat från Trotter.
Våra önskningar och begär kan ha en ödesdiger inverkan på vårt tänkande och leda oss till felaktiga slutsatser. Crawshay-Williams skriver att varje otillfredsställt begär är ett potentiellt hot mot verklighetstänkandet. Han har valt ut fem begär som tycks honom viktigast i detta sammanhang och som nästan alltid till någon del är otillfredsställda: begäret att förstå, begäret att känna sig god, begäret efter spänning, självhävdelsebegäret och konformitetsbegäret (att vilja vara inpassad i en grupp).
Något som fördärvar vårt tänkande är att vi gärna i resonemang inför oss själva eller andra gör ett partiskt urval av argument. Vi ser bara en sida av en sak, som har flera sidor. Vi väljer informationer i ett ämne på ett tendentiöst sätt så att de stöder den uppfattning vi redan har utan att vilja ta reda på motsatta uppfattningars innehåll och bärkraft.
En sak som lätt leder tankarna fel och ger upphov till skarpa meningsmotsättningar, är vår bristande kännedom om ordens betydelse, deras olika funktion i olika sammanhang och i synnerhet vad en meningsmotståndare inlägger i det han uttrycker. Semantiken, vetenskapen om språkets innebörd, är ett viktigt ämne för en sanningssökare. Den lär oss att vara på vår vakt mot feltolkningar och t. ex. att inte pådyvla andra åsikter som de inte har. Ordet ateist kan exempelvis för somliga felaktigt ha en bibetydelse av etisk principlöshet och själviskhet, medan det i verkligheten inte betyder mer än att idén om Guds existens inte bejakas.
Vi kan också suggerera oss själva till att tro på en viss sak i det vi intalar oss att det förhåller sig på ett bestämt sätt och lägger vår känsla bakom övertygelsen. Tvivlen trängs ut ur medvetandet och vi löser sålunda problemet. Många mänskliga laster är väl följder av bortträngningar. Vi kan också suggereras av ord, t. ex. förklenande eller upphöjande ord. Exempel på förklenande ord: kvacksalvare, sekt, massfrälserska . Upphöjande ord: intellektuell, kulturarbetare. Ofta sväljer vi sådana ord och anammar kritiklöst informantens värdering.
Många gånger är det så att sedan vi intagit en ståndpunkt, söker vi i efterhand alla tänkbara stöd för den. Detta kallas att rationalisera. Det rätta tillvägagångssättet är naturligtvis att samla alla tillgängliga fakta och sedan låta dessa bestämma vår uppfattning. "Någon grund, sann eller falsk, klippfast eller lös som sand, måste intellektet ha att vila på, och /.../ så snart det hyser någon tanke, skyndar det sig att söka någon hypotes att lägga till grund för den; och tills det finner en sådan är det oroligt och vacklande." John Locke.
Vårt tänkande går också ofta fel på grund av tankelättja och vanans makt. Vi följer minsta motståndets väg, undviker det som är påkostande och obehagligt.
Ja, det var litet vishet på grundval av Oförnuftets lockelser (men inget referat).
Objektiviteten är handikappad gentemot fanatismen genom att den inte befrämjas med fanatiska medel.
Piet Hein.
Kritik, skepsis
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX41.HTML