Skeptiker i antiken
I den antika världen (Greklands och Roms forntid) fanns en rad olika filosofiska läror, som fördes fram av tänkare, av vilka många skrev böcker. Epikurismen och stoicismen var väl de främsta tankeriktningarna, när det gällde levnadskonst. Det fanns också många olika filosofier som "dogmatiskt" beskrev verkligheten, förklarade vad sanningen om den var. De utgick från auktoriteter som Pythagoras, Herakleitos, Demokritos, Platon, Aristoteles, Epikuros, Zenon och andra. Platons efterföljare kallades akademiker, Aristoteles peripatetiker, Pythagoras pythagoréer osv., och de olika tänkarskolorna tvistade med varandra om vad sanningen var.
I denna intellektuella miljö låg det naturligtvis nära till hands att fråga om alls någon av dessa olika världsförklaringar stämde med verkligheten eller om de alla misstog sig. Kanske att en människa inte kunde fatta livet? Skeptiska tendenser kom tidigt till synes. Bland andra en del av sofisterna och Platons Sokrates uttalade sig skeptiskt om vår möjlighet att få verklig kunskap. Men som skepticismens grundare har räknats Pyrrhon från Elis (c:a 365- c:a 275 f. Kr.) vilken sägs som den förste medvetet ha intagit en konsekvent skeptisk hållning. Enligt hans lärjunge Timon kunde hans lära sammanfattas i följande tre frågor och svar. Hur är tingen beskaffade? Det kan vi inte veta. Hur skall vi förhålla oss till dem? Inte yttra oss om dem. Vad vinner vi därigenom? Sinnesfrid. - Det senare var väsentligt: ostörd sinnesfrid var skeptikernas mål på det personliga planet. Frihet från tro var alltså deras levnadskonst. Den som inte har någon tro riskerar inte att bli besviken - och han blir inte heller pinsamt överraskad av obehagliga händelser, eftersom han varit medveten om att sådana lika väl kunde inträffa som inte inträffa.
Skepticismen hade många framstående företrädare i antiken, t.ex. läkaren Sextos Empeirikos, som levde i slutet av 100-talet e. Kr. och av vilken flera skrifter blivit bevarade, men från och med 200-talet tycks denna tankeriktning ha spelat ut sin roll. Den undanträngdes av först nyplatonismen och därefter kristendomen. Men medan t.ex. stoicismen och epikurismen aldrig har återuppstått som betydande filosofiska riktningar i nya tiden, sedan kristendomens makt över sinnena börjat släppa, har den skeptiska inställningen i icke extrem form faktiskt kommit att prägla den moderna vetenskapen. När det vetenskapliga tänkandet pånyttföddes på 1600-talet, användes ofta ordet pyrrhonism för att beteckna den skeptiska, vetenskapliga hållningen: på sätt och vis fortsatte man, sedan medeltiden tagit slut, den antika skeptiska traditionen.
Antikens tvivlare vände sig - ofta i bitande sarkasmer - mot dogmatikerna, såsom stoikerna, platonikerna och epikuréerna, vilka gjorde bestämda uttalanden om det ovissa. Skeptikerna hävdade att man i sådana frågor måste avstå från bestämda omdömen. En av deras huvudpunkter var att, såvitt de kunnat se, mot varje resonemang, som vill bevisa något ovisst, står ett motsatt resonemang, som lika mycket - eller litet - förtjänar tilltro. Av detta följer att man inte kan bestämma vilket resonemang som är det riktiga utan måste avstå från att uttala sig om vad som är sanning. Om någon t.ex. hävdar att gudarna existerar, så finns det alltid andra som lika väl pläderar för att det inte finns några gudar. Skeptikern påstår varken att de finns eller inte finns. Han kan inte besvara frågan om deras existens. Om någon säger att det enda säkra är sinnenas vittnesbörd, så finns det alltid andra som är övertygade om att tankarnas värld är det enda säkra och att sinnevärlden är det ovissaste av allt. Om någon säger att själen är dödlig, finns det andra som lägger fram likvärdiga resonemang för att den är odödlig. - Det hände att skeptiker utformade som det syntes övertygande resonemang för alldeles motsatta åsikter, såsom den atenske filosofen Karneades, när han besökte Rom (mitten av 100-talet e. Kr.) och först höll en glänsande föreläsning till rättfärdighetens pris och följande dag lika bländande vältaligt motsade allt han förut sagt.
Skeptikerna pekade på de många skilda filosofierna och frågade hur man skulle kunna säga något bestämt, när meningarna var så delade. De granskade de dogmatiska lärorna, en efter en, och fann dem bristfälliga. Bristerna berodde på motsägelser i bevisningen, oändlig beviskedja, cirkelresonemang eller obevisade förutsättningar. De frågade också hur man kan uttala sig bestämt om ovissa ting, när de levande varelserna är så olika. Det finns skillnader mellan varelser av olika arter och även mellan människor, så att individerna på grund av sin natur uppfattar världen på olika sätt, och hur skall man då kunna bestämma vilka som gör riktiga iakttagelser? Finns det några riktiga iakttagelser? Vad vi iakttar beror ju på sinnesorganens byggnad, som är olika hos olika varelser, varav följer att sinnenas vittnesbörd blir mycket osäkra, när det gäller tingens verkliga natur. Man kan inte veta om de ger intryck av något som verkligen existerar så som det uppfattas eller är blott skenbilder.
Skeptikern finner att den fasta grunden för ett bestämt omdöme rycks undan; säkra sanningskriterier har aldrig kunnat påvisas - tvärtemot vad stoikerna lärde; alla logiska resonemang som lanserats av dogmatiker vilar på osäkra förutsättningar och är därför inte giltiga. Skeptikern godtar inga påståenden om vad sinnenas verklighet är, men han accepterar sinnevärldens intryck som intryck. Han förnekar inte att han har förnimmelse av ett hus, ett träd, en frukt osv., men han uttalar sig inte om vad dessa förnimmelser egentligen är.
Skeptikerna vände sig bl.a. mot tron på allmängiltiga sederegler. De kunde påvisa att begreppen om vad som är god moral och gott uppförande varierar mycket mellan olika kulturområden. Därför kan man inte säga att något handlande i sig självt är gott eller ont. Men de lärde att man skulle följa sedvänjor och lagar i det land där man levde.
Leder nu skepticismen till modlöshet eller förtvivlan? Det finns ju ingenting att tro på. Nej, enligt skeptikerna ger friheten från åsikter sinnesfrid. Skeptikern jagar inte efter sanningar, som i den sista förståndsanalysen måste fly undan sina betraktare liksom hägringar.
Skeptikerna gycklade med de troende, dogmatikerna. Deras kritik var ofta mycket träffande, såsom Lukianos i dialogen "Hermotimos", där författaren går till rätta med en ivrig stoiker och gradvis får denne att inse sin dårskap. Men det är svårt att tycka att skepticismen förintar den epikureiska åskådningen så långt denna innebär glädje vid tillvarons små ting och strävan efter sinnesfrid i alla lägen, eller stoikernas ädla pliktideal och stolta oberördhet. Men den träffar de åskådningarnas teoretiska bakgrund, t.ex. stoikernas tro att världen är en gudomligt vis inrättning och epikuréernas övertygelse att inget liv finns efter döden. I den mån nu t.ex. stoikernas pliktideal är en följd av tron på gudarnas godhet och vishet, så skakas det naturligtvis av skeptikernas kritik, men den stoiska och den epikureiska levnadskonsten kan säkert anammas även mot bakgrund av en skeptisk syn.
Den "äkta" skeptikern var till ytterlighet skeptisk. Men det fanns också former av skepticism som var mindre extrema, ehuru inte mindre skarpsinniga och radikala, t.ex. bland Platons efterföljare i Akademien, där man under en tid ansåg att vissa uppfattningar var mer trovärdiga och sannolika än andra och alltså inte stannade i ett absolut avvisande av alla omdömen. Vissa omdömen syns rimligare än andra, menade dessa akademiker, och på dem bör vi grunda våra handlingar och värderingar. Man vände sig mot det radikala tvivlet på allt och ansåg att vissa föreställningar inte kunde betvivlas. Men de "verkliga" skeptikerna gycklade även med åsikten att vissa meningar skulle vara mera sannolika än andra.
Men det är klart att den konsekvente skeptikern måste vara skeptisk även mot sin egen skepsis. Därav följer att han inte gör några dogmatiska påståenden om det rätta i den skeptiska attityden. Han bara meddelar att så som han ser det, alltså enligt de intryck han har, förhåller det sig så att man om det ovissa inte kan göra några bestämda påståenden. Skeptikern "ger uttryck åt sina förnimmelser och redogör för sitt eget tillstånd utan att vilja uppställa någon lärosats och utan att bestämt påstå något om de yttre subjekten", skriver Sextos Empeirikos.
Var ligger nu svagheten i den skeptiska synen? Ligger den i svårigheten att i verkliga livet konsekvent upprätthålla den? Knappast. En skeptiker som Sextos Empeirikos anpassade sig i sitt yttre liv efter rådande föreställningar och sedvänjor utan att acceptera de uppfattningar som låg bakom. Men kanske skeptikern inte tillräckligt beaktar att människan dock kan ha föreställningar om verkligheten, om hon finner tillräckliga skäl därtill, även om de inte kan bevisas, och att dessa kan fylla hennes liv med djup mening, och att hon även kan omfatta hypoteser som hon i sitt sökande vill endera få bekräftade eller motbevisade. Alla omdömen är heller inte likvärdiga, så som en del skeptiker dogmatiskt (?) påstod, utan det finns, så som några akademiker ansåg, omdömen som är bättre än andra omdömen. Det senare är kanske den tyngst vägande invändningen mot de extrema skeptikerna.
Man kan inte komma ifrån att bland det myller av olika filosofier och religioner som fanns i antiken - och som finns i ännu rikare mängd i våra dagar - är den skeptiska attityden på något sätt en naturlig reaktion. Därmed inte sagt att man måste stanna som fullständig skeptiker.
Vi skall inte nonchalera skeptikerna. Egentligen har vi alla ett visst mått av skepsis i oss och finner detta naturligt. Det är ju riktigt att vara skeptiskså snart som det finns rimlig orsak till tvivel. Det är klokt att inte bara ta för givet utan underkasta tingen prövning i det man tar hänsyn till alla argument för och mot - och just detta: den kritiska prövningen, är en av skeptikernas huvudpunkter. Och det är den som är utgångspunkten för hela den moderna vetenskapen.
"De som söka efter något, måste väl antingen slutligen finna det eller komma till den övertygelsen, att det icke står att finna och att man måste erkänna omöjligheten av att det låter sig finnas, eller också måste de fortsätta sökandet. Det är väl i överensstämmelse härmed som även beträffande de filosofiska problemen somliga har påstått, att de funnit sanningen, andra förnekat möjligheten av en lösning, och andra åter fortsatt att söka. De som menar sig ha funnit lösningen, är de i egentlig mening s.k. dogmatikerna, aristotelikerna, epikuréerna, stoikerna osv.; att problemen är olösliga har Kleitomachos, Karneades och några andra akademiker påstått, medan de som fortsätter sökandet är skeptikerna." Det var de inledande orden i Sextos Empeirikos "Pyrrhonska utkast".
Källor:
Antika skeptiker.
Gunnar Aspelin: Tankens vägar.
Den skeptiska filosofien.
SM
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX44.HTML
