EpikurosDEN VISE I TRÄDGÅRDEN |
Epikuros föddes den tionde dagen av månaden gamelion, då Sosigenes var arkont - det blir enligt vår tideräkning år 341 f. Kr. - och han växte upp på ön Samos i den grekiska kulturvärlden. Hans fader, som var av god atensk familj, arbetade som skollärare, en dåligt betald och föga ansedd sysselsättning. Efter Alexander den stores död 323 tvingades Epikuros i landsflykt och levde flera år i små förhållanden. Under denna tid, då han dessutom var kroniskt sjuk med ständiga smärtor i magen, utformade han sin nyktra "frälsningslära", som hans egen tid inte tog någon större notis om men som hos eftervärlden gav honom namn som en av Greklands störste vise och upphovsmannen till den filosofiska riktningen epikurismen.
År 306, vid 35 års ålder, kunde Epikuros slå sig ner i Aten, som var den tidens centrum för den andliga kulturen. Han köpte med hjälp av vänner ett hus i vars lilla blomsterträdgård han sedan kom att undervisa i levnadens konst ända fram till sin död 270.
Det var en otrygg och hård tid som han levde i, med oroligheter, krig, mord, plundringar, misär och växande slaveri. Människoliv aktades för intet, lagarna respekterades inte. I denna värld av plågor och ångest skapade han sin lyckolära för den enskilde individen. Den hade följande grundläggande idéer: 1. Det finns inget att frukta av gudarna, 2. det finns inget att frukta av döden, 3. man kan uthärda smärtan, 4. man kan nå lyckan.
Epikuros trodde visserligen att gudarna existerade, och däri skilde han sig inte från sin samtid, men han hävdade att de inget hade med människorna att göra utan levde sitt eget liv för sin egen skull. Han förnekade också att det fanns ett liv efter döden; straff och belöning i en hinsides tillvaro, så som Platon hade lärt, var endast tankens villfarelser. Vi kan vara lugna, sa den vise, gudarna ingriper inte i vårt liv för att straffa oss, och vi kan inte vinna deras gunst genom att tillbedja dem.
I sin realism vände sig Epikuros mot all religiös vidskepelse. Världens tillblivelse förklarade han på ett naturligt sätt utan gudars verksamhet. Han accepterade Demokritos atomlära: allt är ytterst sammansatt av smådelar, atomer, och det år deras beteende som är upphov till världen i ett obrutet orsak-verkansammanhang, där inga gudar har ett finger med i spelet. Aven själen är materiell och upplöses vid döden tillsammans med kroppen.
Epikuros var alltså materialist och - i praktiken - ateist. Men han gör sin materialism till något fint, positivt. Sinnevärlden är för honom en säker värld - i motsats till den idéernas värld, som Platon talat om och som till sist bara är spekulationer, drömmar. Sinnenas verklighet blir utgångspunkt för lyckan. Han gläder sig åt vad han ser av färger, former och rörelser, hör av naturens ljud och inte minst smakar av mat och dryck. "Roten och upphovet till allt gott ligger i bukens njutningar", förklarar han. Men det är inte någon kulinarisk förfining eller något överdåd som för honom framstår som idealet, ty därtill levde han i alltför små omständigheter. Nej, det är framför allt den anspråkslösa mättnadskänslan i vissheten att man måste äta för att kunna leva, som han talar om. Det är tillfredsställelsen av livets allra elementäraste behov som är källa till hans glädje.
Något som plågade människorna i deras otrygga tillvaro var fruktan för döden, inte bara utplånandet av den kroppsliga identiteten, utan också de hemska föreställningar om ett kommande liv, som fanns i tiden. Den store Platon t. ex. hade helvetesskildringar av samma sort som sedermera kristendomen.
Epikuros avvisar all dödsfruktan. Något dödsrike existerar inte, säger han, ty att föreställa sig att själen lever vidare efter kroppens död är lika orimligt som att tänka sig att den har funnits före födelsen. Häri vänder han sig återigen mot Platon, som förkunnade själens upprepade reinkarnationer. Han har en sentens, kortfattad och slående: "Där jag är, är inte döden, och där döden är, är inte jag." Epikuros menar att döden är ett intet, ty vi kan aldrig uppleva den. Det enda vi är medvetna om, det enda som finns till för oss, är livet i sinnevärlden. Döden är ingenting. Vi kan aldrig vara med om den, så vi behöver inte ängslas för den. Det ligger inte något förskräckligt i att inte leva", skriver den vise.
Det kroppsliga lidandet var Epikuros väl medveten om: sjuklig upplevde han det själv dagligen. Men han hävdade att det kan uthärdas. Man behöver inte bli tillintetgjord av det. Trots svårigheter kan människan uppnå sinnets ro, lugn och lycka. Bara att kunna släcka törsten, stilla hungern, ha någonstans att vila sitt huvud, att alltså tillfredsställa de grundläggande behoven, ger en känsla av glädje, och den glädjen kan för den som lever i en osäker värld vara mycket intensiv. Genom att förväntningarna på livet sätts till ett minimum, går det att uppfylla dem. Epikuros suger ur ögonblicket vad det kan ge: stilla tar han vara på de enkla, naturliga källor till lycka som finns och som svarar mot verkliga, sunda behov. Och han vet att dessa ting verkligen gör honom lycklig. Det är ingen anspänd, förtvivlad strävan att blåsa upp det triviala till något stort - glädjen är äkta och varaktig. Lyckan ligger ju alltid nära den som nöjer sig med litet, den som är måttfull i sina krav på livet, inte begär mer än han rimligen kan få. Bara att inte känna kroppens smärta och själens oro ger honom glädje, att inte vara plågad innebär lycka.
Ett enkelt och tillbakadraget liv levde den vise. Det var en del av hans levnadskonst att inte vilja spela någon roll i samhället. Tidens kaotiska politik höll han sig undan från. "Lev i det fördolda!" var hans maning.
Men Epikuros var ingen ensling. Det sades, när han dog, att hans vänner kunde räknas "som hela städer". Han odlade vänskapen som något av det värdefullaste som finns. Grunden för vänskapen var kärleken till medmänniskorna, till de andra som med honom delade livets svårigheter, lidanden och osäkerhet. Vänskapen var för honom själva kärnan i livet, det som framför allt annat gjorde det värt att leva. Han har en sällsynt ömhet för alla som finns i hans närhet, han slösar med tecken på sin tillgivenhet, och han får tillgivenhet tillbaka.
Epikureiska vänskapsgrupper bildades på flera platser, ungefär på samma sätt som religiösa församlingar, och med dessa stod den vise i trädgården i innerlig brevkontakt. Samhörighet och trygghet erfor medlemmarna i dessa gemenskaper.
Om vänskapen skrev Epikuros bl. a.:
"Av allt, som visheten ger oss, för att vi skall nå det fullkomliga livets välsignelse, är vänskapen utan jämförelse störst."
"Den vise lider inte mer då han själv plågas än när han ser sin vän plågas."
"Låt oss sörja våra vänner inte under klagan utan i det att vi bevarar deras minne i våra hjärtan!"
När mot slutet av hans liv sjukdomen började ta överhanden och han måste bäras, upphörde han inte att förkunna glädjens möjlighet. Ett sken av helgon vilar över hans gestalt under denna hans allra sista tid.
Vid livets slut sände han följande brev till en vän:
"På denna så lyckliga dag av livet, när jag är döden nära, skriver jag detta till dig. Sjukdomen i blåsan och magen är oförändrad, de skarpa smärtorna minskar inte. Men mot allt detta ställer jag mitt hjärtas glädje, när jag minns de samtal vi haft. Du som sedan ungdomen varit mig och filosofin hängiven, gör vad jag väntar av dig: ta god vård om Metrodoros barn!"
Som den vänskapens mästare han är, tänker han i sin sista stund på den avlidne vännens barn.
Varje vishetslärare kan tolkas på olika sätt av dem som tar intryck av hans ord. Epikuros kom sedermera att stå som sinnebilden för njutningslystnad och utsvävande liv i gudlös materialism och ansvarslöshet, och många negativa omdömen fälldes av antika författare om hans karaktär och filosofi. Men det var de enkla glädjeämnena som han själv tog vara på och vars lyckomöjligheter han förkunnade i blomsterträdgården i Aten.
Till hans undervisning hade vem som helst tillträde som ville förena sig med den lilla församlingen av fridsamma människor och lyssna och lära vid mästarens fötter. På porten till trädgården var följande skrivet: "Främling, här är dig gott att vara, här är lusten det högsta goda." Men det livsglädjens evangelium som sålunda formulerades, var uppbyggt på en mycket karg grund - ty tiden var ond och framtidsutsikterna för den sjuke och åldrande filosofen ytligt sett inte goda, hans materiella tillgångar var små. Många av antikens vishetssökare anammade Epikuros lära och levde av den, dog med den. De fann trygghet, befrielse, ljus däri. Men kristenheten, vars frälsningsbudskap hade helt annan karaktär, vände sig mot epikurismens "materialism" och gudlöshet. Medan Platon med hans spiritualism togs till bundsförvant och i hög grad införlivades med det kristna tänkandet, uppfattades epikurismen - självklart - som en fiende, som kristendomens motsats, vilken skulle tillintetgöras.
Och epikurismen försvann med kristendomens seger på 300-talet. Eller gjorde den det? Lever inte andan hos filosofen i trädgården fortfarande kvar, och måste den inte alltid finnas? Finns det inte i alla tider människor som på det fruktansvärda, på otron, bygger upp en medvetenhet om tillvarons enkla men rika glädjeämnen, om vänskap, medkänsla och ömhet?
Källor:
Alf Ahlberg: Filosofiens historia, del 1, III, 3.
Cyril Bailey: Epicurus, The Extant Remains, kap. VI.
Andre Bonnard: Grekisk livsform, kap. XVIII.
Ivar Harrie: Athenare, kap. Epikuros.
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX46.HTML