Tre stoiker
Under senare delen av antiken - från omkr. 300 f. Kr. till omkr. 200 e. Kr. - stod mot varandra två filosofiska riktningar, som lärde ut konsten att leva: epikurismen och stoicismen. Stoikerna, som var de ledande, betraktade epikuréerna som slappa och ansvarslösa. Själva var de pliktmänniskor som i dygden, de rätta handlingarna, såg det högsta goda. Men det fanns ändå något gemensamt för dessa två konkurrerande filosofier: de eftersträvade inre oberördhet och själslugn, frid. Uttrycket "stoiskt lugn" är välbekant. Stoikern låter sig inte bringas ur fattningen genom den yttre världens växlingar. Även inför döden är han lugn, medveten om att den är naturlig och ofrånkomlig. Att möta alla faror och prövningar - liksom även framgångar - med fullständigt sinneslugn är stoikerns ideal och stolthet. Men han är inte bara mån om sin egen sinnesfrid utan vill också vara god och rättskaffens, göra väl mot sina medmänniskor samt, efter förmåga, förändra världen till det bättre. Många framstående och ädla personer under antiken bekände sig till stoicismens ideal.
Epikuros hävdade att gudarna kommer oss inte vid. Allt sker utan deras medverkan, och den åskådningen upplevdes av många som en stor befrielse. Stoikerna däremot trodde på Guds och gudars verksamhet, och de betraktade tillvarons ordning som uttryck för gudomlig vishet, harmoni och försyn. Som Epiktetos sa: "Glöm aldrig att du är en av de medspelande i ett skådespel, vars mästare har anförtrott dig din roll däri. Är det en biroll, så är den kort; är det en huvudroll, så är den lång; har du dig anförtrott att spela en tiggares roll, gäller det att utföra den så fulländat som möjligt. Det är nämligen din sak att utföra rollen väl; att välja den åt dig är mästarens sak." Stoikernas filosofi hade en religiös prägel; världen var inte ett tillfälligheternas verk, som epikuréerna lärde, utan ändamålsenligt uppbyggd på eviga lagar enligt en gudomlig plan. Åldrandet och döden är något nödvändigt och riktigt, och eftersom vi inte kan påverka det, bör vi acceptera naturens gång med jämnmod och glädje. För stoikerna var heller inte döden något dystert, utan den betraktades som en övergång till något nytt. Det fanns stoiker som begick självmord i lugnt avsked från ett liv som hade blivit till plåga och bekymmer. Men andra stoiker vände sig mot självmordet och ansåg att det var varje människas plikt att leva livet till det naturliga slutet och således fullborda den roll som getts henne.
Många stoiker var framstående tänkare, som begrundade kunskapens möjlighet, världens förklaring och andra filosofiska, vetenskapliga problem, men det väsentliga för den stoiska filosofin - liksom för den epikureiska - blev etiken, den enskildes förhållande till sig själv och till andra. Det var levnadskonsten och lyckoproblemet som framför allt sysselsatte dessa människor, och det är också deras morallära som kan väcka intresse hos oss senare tiders människor.
Som stoicismens grundare räknas Zenon, en man från Cypern, som i slutet av 300-talet f. Kr. kom till Aten, där han sedan undervisade i filosofi till sin död 264. Han var alltså samtida med Epikuros. Sina föreläsningar höll han i en pelargång - stoa - därav namnet stoicism. Men de för eftervärlden mest kända av de stoiska filosoferna är Seneca, Epiktetos och Marcus Aurelius, eftersom en del av deras skrifter finns bevarade.
Stoikerna betraktade hela mänskligheten som ett broderskap och ansåg att alla människor av naturen var födda fria och med samma rättigheter. Slaveriet ogillades, men förmögna stoiker hade ändå slavar i sin tjänst. Seneca skrev: "Slavar är människor som vi. Jag betraktar slavarna som kamrater i mitt hus, som vänner i mindre lyckligt lottade omständigheter. Jag vill till och med påstå att de är våra medslavar, ty alla är vi underkastade ödets obevekliga härskarmakt."
Lucius Annaeus Seneca var född i Cordova, Spanien, sannolikt år 4 f. Kr. Han tillhörde romarrikets högsta aristokrati, var mycket lärd, mycket duglig och mycket förmögen. Under en tid var han kejsar Neros lärare och främste minister men anklagades - förmodligen utan grund - för att ha deltagit i en sammansvärjning med syfte att störta kejsaren och blev dömd till döden. Nero gav sin forne lärare förmånen att välja sitt dödssätt och ta sig själv av daga, vilket filosofen gjorde genom att i badet skära av sina pulsådror, så att han förblödde. Detta hände år 65 e. Kr.
Stoikerna eftersträvade oberördhet inför ödets växlingar och inre likgiltighet för framgång och ägodelar. Seneca tillhörde de rikaste, och han föraktade inte denna världens gåvor. Han levde ett gott överklassliv - den bild som finns bevarad av honom visar en rundlagd, äldre herre - men han menade att han visserligen ägde mycket men inte var fästad vid sina ägodelar utan skulle kunna skiljas från dem utan klagan. Det var också, sägs det, helt lugnt som han utförde det självmord han hade dömts till.
Att han inte levde som han lärde fick han emellertid veta, och han svarade på det i sina skrifter. I boken "Om livslycka" skriver han:
"Du lever inte som du lär, säger man mig. Detta, o ni illvilliga och just mot de ädlaste män fientlig tungor, har man på sin tid förebrått Platon, förebrått Epikuros, förebråt Zenon, ty alla dessa talade inte on sitt eget liv, utan om det ideala livet."
Ur Senecas skrifter:
* Vad kan väl fattas den, som nått utanför gränsen för alla begär, vad behöver den från världen där utanför, som har hela sin skatt inom sig?
* Det är ädelt att utan hänsyn till sina egna krafter, utan blott till sin naturs tänkbara möjligheter, göra ett försök att uppnå höjderna och med sin ande fatta i sikte mål, högre än till och med de bäst utrustade andar kan nå. En sådan själ föresätter sig: jag skall betrakta döden med samma min som jag betraktar en komedi på teatern.
* Ingenting skall jag göra av hänsyn till vad folk tänker, utan allt efter samvetets rättesnöre. Jag skall handla, även då ingen bevittnar mina handlingar, som om jag handlade inför allt folkets åsyn.
* Jag skall veta, att hela världen är mitt fädernesland och gudarna mina överordnade, vilka stå ovan och omkring mig, seende och granskande mina ord och gärningar. Och när antingen naturen hemkallar min ande eller mitt eget beslut sänder honom åter, så skall jag kunna gå hädan ur detta jordeliv med det vittnesbördet att jag har strävat efter ett gott samvete, sökt göra det goda och inte velat inkräkta på någons frihet och minst på min egen.
* För mig kan rikedomen gå sin kos, den bortför därmed ingenting annat än sig själv.
* Fattig är inte den som äger litet, utan den som hyser begär efter mer.
* En människa med en upphöjd, en ädel, god och stor ande - är inte det Gud själv boende i en stofthydda? En sådan ande kan man finna hos en slav, lika väl som hos en frigiven eller hos en patricier. Vad är det för en skillnad mellan dessa tre? Det är endast en åtskillnad i namn, som uppstått av ärelystnad och orättvisa.
* Om jag ville ha ett kort uttryck för grunden till alla våra plikter, så skulle jag säga: Allt vad du ser, hela den mänskliga och gudomliga världen, är ett enda stort helt; vi är alla delar av en och samma stora lekamen.
En av de finaste stoiska filosoferna, Epiktetos, var slav hos en överste i kejsar Neros livvakt. Sedermera frigavs han och ägnade sig då, fattig, endast åt filosofin. Hans viktigaste tankar har samlats i en liten "handbok" (på svenska "Handbok i livets konst") av hans elev Arrianus. Denna skrift är ett av de förnämsta uttrycken for den stoiska livsvisdomen, och den är alltjämt mycket läst.
"En del av tillvaron står i vår makt, en annan del inte." Så inleds handboken. Det är ingen mening med att bli upprörd av det som man inte kan påverka och ändra, menar filosofen. Om man är fattig eller slav och inte kan göra något åt detta, så är det bäst att utan knot acceptera sitt öde och göra det bästa möjliga av det. Däremot kan man råda över sina egna tankar, känslor och begär. Man kan behärska sitt eget inre, kuva de sinnesrörelser som hotar att störa själens lugn.
Ur Epiktetos "handbok":
* Glöm aldrig att inför allt som är dig nöjsamt eller nyttigt eller kärt, säga till dig själv hurudant det är, börjande med de minsta småsaker.
Om du tycker om en lerkruka, så säg: "det jag tycker om är en lerkruka" - går den då sönder, så förlorar du inte besinningen. - Är det ett barn eller en kvinna du håller av, så säg: "den jag håller av är en dödlig människa" - om hon då dör, så förlorar du inte besinningen.
* Icke tingen är det, som förskräcka människorna, utan deras föreställningar om tingen.
Döden, till exempel, är inte något fruktansvärt (vore den det, skulle den ha tyckts så även för Sokrates) utan det fruktansvärda ligger i själva föreställningen att döden är fruktansvärd.
* Önska inte att händelserna må hända såsom du önskar; utan önska att de må hända såsom de hända - därav kommer du att befinna dig mycket bättre.
* Anställ var dag en betraktelse över död och landsflykt och allting annat som synes dig skräckinjagande - men i synnerhet över döden. Då skall ingen lågsint tanke någonsin få makt med dig, inte heller skall du alltför häftigt eftertrakta någonting.
* Kalla dig aldrig själv filosof, och prata inte ideligen för utomstående om filosofiens läror; men handla enligt lärorna. Vid gästabudet gäller det inte att beskriva hur man bör skicka sig vid bordet, utan att skicka sig vid bordet såsom man bör.
Glöm aldrig att Sokrates var alldeles frigjord från allt sken, så att folk frågade honom, var man kunde träffa en filosof, och då förde han dem till andra. Till den grad förbisågs han, och så litet fäste han sig därvid.
Den halte och fattige Epiktetos var socialt en av de ringaste i samhället. Men hans tankar inspirerade en kejsare att filosofera: Marcus Aurelius, som var romersk imperator 161-180, under en svår tid, då riket hotades av yttre och inre fiender. I olika härläger skrev kejsaren-filosofen ned de flesta av de tankar som sedan blev till boken "Självbetraktelser", vilken räknas som en av historiens yppersta filosofiska uppbyggelseböcker. Marcus Aurelius var en av Roms dugligaste kejsare. Han kände också dragning till ett disciplinerat och ädelt liv, strävade efter att vara en pliktuppfyllande och bra människa samtidigt som han på stoikernas vis ville uppnå inre oberördhet och frihet från det yttre.
Ur "självbetraktelserna":
* Handla aldrig oöverlagt, alltid efter levnadskonstens givna regler.
* Människorna söka ensamhet på landsbygden, vid havet och bland bergen. Även du brukar längta efter detta. Men hur dåraktigt! Vilken stund du vill kan du ju dra dig tillbaka inom dig själv. Ingenstädes ges det ju en lugnare och mera ostörd tillflyktsort än människans egen själ, särskilt när den är så beskaffad, att den som försänker sig i den vinner frid; men frid skapas blott av ädelt sinnelag. Förunna dig därför ofta denna ensamhet och pånyttföd dig själv.
* Lev icke som om du hade tusen år framför dig. Döden svävar över dig. Så länge du ännu lever, så länge du ännu kan - var god!
* Hur lätt det är att avvärja och bortvisa varje oroande och störande föreställning och sålunda genast återvinna sitt sinneslugn.
* Ingen vederfares det något som han icke enligt sin natur skulle kunna bära.
* Må gärna någon vara duktigare i brottning än du, men må ingen vara mera människoälskande, anspråkslösare, undergivnare i motgången och mera överseende gentemot medmänmniskornas förseelser.
* Du kan leva i fullaste hjärtefröjd, om ock alla skymfar dig, om ock vilddjur sönderslita ditt bräckliga kroppshölje. Ty vad hindrar dig att trots allt detta bevara din själ lugn, rätt bedöma vad som händer dig och rätt nyttja vad som erbjudes dig?
Källor:
Gunnar Aspelin: Tankens vägar. Stoikerna.
Marcus Aurelius: Självbetraktelser.
Epiktetos: Handbok i livets konst.
Seneca: Om livets korthet och andra skrifter.
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX47.HTML