Eleaterna
Parmenides och Zenon
En av de mera betydande grekiska filosoferna före Sokrates var Parmenides, som levde omkring 500 f. Kr. i staden Elea i Syd-Italien. Hans abstrakta tänkande ledde honom till förbluffande slutsatser. Han ansåg att allt som finns, alltså världen, är just det som kan finnas - och därutöver kan ingenting någonsin vara till. Det som kan finnas, finns, och det som inte kan finnas, finns inte.
Parmenides hade - liksom många andra människor från tidernas begynnelse - grubblat över gåtan varför överhuvud taget någonting finns. Kunde det inte ha varit tomma intet i stället för världen? Nej, man kan inte tänka sig Intet existera, slöt filosofen, eller, med andra ord: det går inte att tänka sig att icke existensen har existens; den finns alltså inte, så något måste existera, och detta något är det varande, dvs. världen. Något ursprung har inte världen, ty den kan inte ha uppkommit ur det icke-existerande, som inte finns.
Det varandes existens är en absolut nödvändighet och dess icke-existens en absolut omöjlighet. Man kan inte tänka sig världen som icke existerande, eftersom icke-existens inte är någonting. Och detta är Parmenides grundtanke, som hela hans filosofi bygger på: endast existens finns; icke-existens finns inte. Eftersom en saks icke-existens inte existerar - så resonerar förmodligen Parmenides - följer att saken finns, ty negationerna upphäver varandra.
Att universum, det som är, endast kan existera och inte kan icke-existera, kan vara riktigt. Ty - frågar man sig - vad (när och hur) skulle annars början ha varit? Och vad kulle ha funnits före början? Men Parmenides utvidgar sitt resonemang till att gälla inte bara ett varande som sådant, alltså tillvaron av något slags världsallt, utan även delarna av helheten - och det är detta som gör hans filosofi så egendomlig. Hästar t.ex. kan bara tänkas som existerande - därför existerar hästar. Ja, även om den särskilda hästen Brunte gäller samma sak. Den måste finnas till, liksom världen i dess helhet måste det. Men Brunte dör, och Parmenides förklarar detta så att någon förändring egentligen inte sker. All förändring är skenbar. Världen är ett stillastående helt. Bruntes alla livsdagar finns alltid i ett evigt nu; något livslopp är det inte fråga om.
Allt som är tänkbart existerar, förklarar Parmenides. Ingenting tänkbart är utan existens. Det tänkbara och det existerande är alltså samma sak. Hela världen finns till i kraft av en absolut nödvändighet, såväl i sin helhet som i de detaljer som utgör helheten. Av denna absoluta nödvändighet följer att ingenting kan ha uppkommit, ty om så varit fallet, skulle det ha förvandlats från icke-existerande (som ingenting är) till existerande (som är nödvändigt) vilket är orimligt.
Ingen förändring är således möjlig. Världens rörelser och skeenden är illusioner. I verkligheten är världsalltet ett stillastående, sammanhängande helt - liksom en nedisad värld, som kan beskådas i sin livlöshet. Människan ingår själv i detta orörliga varande och upplever illusionen av rörelse, verksamhet, utveckling - ungefär, kanske, som en filmapparat i våra dagar matar fram stillbilder i en följd, så att de ser ut att tillsammans utgöra ett levande skeende.
Platon säger om detta i en dialog: "Men säg mig då, vid Zevs, skall vi nu verkligen låta övertyga oss om att rörelse och förnuft och liv och själ ej finns hos det fullkomliga varat? Att detta ej lever eller tänker utan är något upphöjt och heligt, utan förnuft, en orörlig bildstod? - Detta vore en fruktansvärd sak att medge."
Att ingen rörelse och förändring skulle finnas strider givetvis mot vår omedelbara erfarenhet. Men Parmenides menade att den yttre erfarenheten bedrar oss. Det enda vi kan lita till, när det gäller vad som är sanning, är vår tanke, förnuftet. Denne filosof är, skriver Anders Wedberg i sin "Filosofins historia" "den mest extrema representanten för den övertro på det rent logiska tänkandets förmåga, som man möter hos pythagoréerna".
Vårt eget inre, tänkandet, upplever vi ju som fritt, levande och dynamiskt. Men förmodligen ansåg Parmenides, om han var konsekvent, att också detta är en illusion, att alla tankar finns i ett stående nu, utan någon verklig förändring eller utveckling. I så fall iakttar vi bara ett inre, illusoriskt skeende utan att i verkligheten själva av egen kraft tänka tankarna. Och det skulle förstås innebära att Parmenides egen filosofi i verkligheten var något lika stillastående och en gång för alla givet som hela universum i övrigt. Men det är kanske tveksamt om han drog sådana slutsatser. - Fast man kan fråga sig: varifrån kommer en tanke? Vi vet bara att plötsligt är den där. Är det så säkert att vi själva tänkt fram den? Kanske det bara är vårt stillastående inre som iakttar den och identifierar sig med den i ett omedvetet skenspel?
Parmenides syn på verkligheten som ett statiskt nu, där allt som kan finnas, finns, är inte en så utomordentlig galenskap som man i förstone kunde tro. Vad tiden beträffar, är ju dess natur omtvistad. Man kan ju säga att allt som sker, sker i ett nu. Det förgångna finns inte mer, och framtiden har ännu inte blivit till. Vi upplever aldrig något annat än ett ständigt nu. Och tycker vi inte att medvetandets botten är en tid- och rumlös verklighet? Och förutvetande om framtiden, som den parapsykologiska forskningen konstaterat, tyder det inte på att framtiden redan finns?
Hur Parmenides i detalj resonerade är inte känt. Hans skrifter finns endast bevarade i fragment av filosofiska lärodikter, men hans skarpsinnige lärjunge Zenon (ej att förväxla med stoicismens upphovsman med samma namn) försökte med några s.k. paradoxer visa att all rörelse är en illusion.
Zenon var yngre samtida till Parmenides, även han från Elea. "Parmenides var Zenons lärare och på samma gång hans älskare", skriver Diogenes Laertios i sin bok "Om berömda filosofers liv, åskådningar och kärnfulla yttranden" (som tillkom i början av 200-talet e. Kr.).
Den mest berömda av Zenons paradoxer har kallats Akilles och sköldpaddan. Snabbspringaren Akilles skall springa ikapp med en långsam sköldpadda. Den senare får ett försprång. Akilles (A) befinner sig vid starten vid punkten a och sköldpaddan (S) ett stycke framför, vid b. Men när A hunnit fram till b, har S hunnit ett stycke längre, till c, och så snart A hunnit till c, har S i alla fall kommit vidare en bit, till d - och så vidare i all oändlighet: innan Akilles kommit till den punkt där sköldpaddan är, har sköldpaddan hunnit ett, om än litet, stycke längre. Det existerar, säger Zenon, oändligt många tidpunkter efter loppets början, där sköldpaddan har ett försprång framför Akilles.
Akilles och sköldpaddan har av filosofer uppfattats som ett allvarligt och svårt problem, fastän väl knappast någon nuförtiden menar att det bevisar rörelsens omöjlighet. Man kan ju säga att Zenon har ställt upp sitt problem under bortseende från tidens och hastighetens realiteter och att han då givetvis får ett resultat som utesluter tid och förändring. Han utgår således från det som skulle bevisas. I verkligheten har ju Akilles en hastighet så att han tillryggalägger en viss sträcka under en viss tid. Men Zenon skulle förmodligen inte varit nöjd med en sådan invändning utan menat att det ligger något mera och djupare i exemplet än så.
En med ovanstående likartad paradox är det s.k. stadionargumentet, som säger att man aldrig kan nå fram till målet på en kapplöpningsbana, ty innan man kommer fram, måste man tillryggalägga hälften av sträckan, dessförinnan fjärdedelen osv. i det oändliga: rörelsen kan aldrig verkligen komma igång, ännu mindre leda till målet.
De gamla eleaterna var inga dumhuvuden. Det är inte så lätt att komma tillrätta med de problem de ställt. Men ändå, det vore onekligen, som Platon säger, en fruktansvärd sak att medge att allt vi erfar som en levande verklighet, bara är ett stillastående i ett evigt nu. Tydligt är det bäst att hålla sig till vad vi spontant upplever, nämligen att vi lever ett verkligt liv, tänker verkliga tankar, deltar i ett verkligt skeende.
Källor:
Alf Ahlberg, Filosofiens historia. Den eleatiska enhetsfilosofien.
Gunnar Aspelin, Tankens vägar. Parmenides och enhetsfilosofien.
Försokratiker. Parmenides
SM
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX48.HTML