UFO-kidnappningar

En psykologisk undersökning

Av J. Allen Hynek

Folk som berättar att de bortförts av ufonauter är "normala"

Ett experiment som kan få verkligt avgörande betydelse för ufologin, och få vidsträckta konsekvenser, har nyligen avslutats. Det bekostades av ett anslag från "Fund for UFO Research" till Ted Bloecher, Aphrodite Clamar och Budd Hopkins. Det har så stor betydelse att resultaten nu ägnas ett oberoende studium av andra psykologer.

Experimentet gick i korthet ut på att en fullt legitimerad yrkespsykolog skulle ge folk standardtest (Rorschach, TAT, Wechslers intelligensskala för vuxna och de länge erkända "Minnesota Multiphasic Tests" samt projiceringsteckningar) utan att psykologen kände till att de som testades hade någonting med UFO att göra. Hon fick inte veta någonting om deras bakgrund, men man kan anta att hon trodde att testen kanske utfördes för att granska personernas emotionella och psykiska stabilitet innan de kunde komma i fråga för vissa känsliga poster.

Enligt testresultaten var alla nio normala och icke psykotiska. Föreställ er hur förvånad psykologen blev när hon, sedan testen avslutats, analyserna gjorts och slutrapporterna lämnats, fick veta att de personer hon testat hade förts bort till UFOn!

Detta resultat är uppenbarligen viktigt, men i vetenskapliga sammanhang är det nödvändigt att ett experiment upprepas av personer som är oberoende av dem som gjorde det första experimentet, innan det kan accepteras. I det här fallet kan detta ske genom att man låter andra psykologer granska de avslutade testen, även de utan att veta vilket slags personer det rör sig om. Detta har nu skett. Själva testen behöver inte upprepas, eftersom de i sig är rutinmässiga. Det är tolkningen av testen som kräver expertis och bör utföras av flera kvalificerade personer. "Fund for UFO Research" skall ha tack för att de finansierade dessa viktiga undersökningar, och vi hoppas att den också kommer att se till att arbetet fullföljs.

I dag finns tjogvis med fall dokumenterade där trovärdiga personer uppger att de förts ombord på ett UFO, och inte bara förts ombord utan också behandlats på ett sätt som verkat förprogrammerat. De rapporterar att de lagts på ett bord och utsatts för något slags läkarundersökning, ibland sedan de klätts av helt eller delvis på order från ufonauterna, och sedan släppts igen, i allmänhet sedan de fått veta att de inte skulle komma ihåg det som hänt dem.

Denna likhet mellan rapporter från många olika länder, och i många fall från personer vilkas trovärdighet under andra omständigheter inte skulle ifrågasättas, ger anledning att ta dessa berättelser på allvar, även om de ser ut att strida mot sunda förnuftet. Det är inte bara professionella UFO-avslöjare som uttalat sig nedsättande om de bortfördas rapporter. En del seriösa ufologer har också dragit sig för att acceptera dessa rapporter som bevis på rent fysiska händelser. De sistnämnda ifrågasätter inte att det som hänt är verkligt för den bortförde (och ofta har fått traumatiska verkningar för denne), men de ifrågasätter om det inträffade var "verkligt verkligt". UFOskeptiker anser, i synnerhet i fall där vittnet klarat test med lögndetektor eller liknande test, att vittnet på något sätt blivit så vilselett att han själv trodde på det inträffade, att han alltså inte ljög och därför kunde klara polygraftestet.

Skeptikerna får vatten på sin kvarn speciellt därför att större delen av den bortfördes rapport ofta tas fram genom regressiv hypnos. Minnesförlust och "blackouts" förekommer ofta i samband med kidnappingsfall och förklaras med att de bortförda ombord på ett UFO blivit psykologiskt manipulerade och hypnotiserade, eller på annat sätt hindrats att i efterhand minnas vad som hänt. Det har diskuterats i oändlighet i vilken utsträckning hypnos kan betraktas som ett tillförlitligt verktyg i undersökningar av UFO-händelser (eller annat). Detta, jämte det extremt bisarra innehållet i de bortfördas rapporter, har gett anledning att allvarligt ifrågasätta vittnenas psykiska tillstånd. Hade de hallucinationer? Ar de schizofrena, eller åtminstone lätt psykotiska? - vad som helst för att komma på ett skäl att avspisa fallen med de bortförda som overkliga. Många ufologer har också erkänt privat att de på något sätt önskat att kidnappingsfallen skulle försvinna. Fall med skivor i dagsljus och fysiska spår verkar så mycket sundare! I vetenskapliga sammanhang förkastar man dock inte data bara för att man har vissa fördomar mot dem. Dessutom fortsätter fall med bortförda att rapporteras!

Psykologen dr Aphrodite Clamar och UFO-undersökarna Ted Bloecher och Budd Hopkins (författare till boken "Missing Time") ansåg att frågan om de bortfördas psykiska stabilitet var ytterst viktig och måste tas upp. De kontaktade därför "Fund for UFO Research" för att få hjälp. De tre forskarna hade redan noga granskat 22 fall med bortförande, 17 med hjälp av hypnos och 5 utan, och kommit fram till att alla dessa vittnen lagt korten på bordet och att de flesta hade ansvarsfyllda poster i samhället. De beslöt sig för att, som ett urval för noggrant studium av bortförda, ta ut fem män och fyra kvinnor. Dessa nio visste naturligtvis varför de testades, men de avslöjade ingenting. Den psykolog som kontaktades, doktor Slater, visste inte mer om de nio än att hon blivit ombedd att testa dem.

De nio bortförda som testades, och som alla begärt att få vara anonyma, hade yrken som gav dem kontakt med allmänheten: en högskolelärare, en skådespelare och tennislärare, en elektronikexpert, en bolagsadvokat, en direktör, en reklamtecknare, en sekreterare, en försäljare och ljudtekniker samt en chef flör ett kemilaboratorium. Alla hade högskoleutbildning, och tre av dem var forskarutbildade. Fyra var ogifta, fyra frånskilda och en gift. Var och en av de nio hade rapporterat att han eller hon blivit förd ombord på ett UFO, hade minnesluckor, haft kontakt med och blivit undersökt av "utomjordingar".

Rekommendationen från psykologen som utfört testen överlämnades till en tredje part som ingen av de tre forskarna kände annat än ryktesvis. För de tre (men inte för psykologen) var det primära målet att avgöra huruvida några av de nio, eller allesamman, hade psykiska problem som skulle kunna förklara att de hittat på mycket likartade historier om att de tvingats ombord på en främmande farkost och där manipulerats och undersökts på i stort sett samma vis som en patolog gör när han undersöker en vit mus i experimentellt syfte.

Fanns det kort sagt något gemensamt psykologiskt drag som skulle kunna göra människor benägna att berätta sådana saker, och på så likartat sätt?

När alla de nio försökspersonerna undersökts med alla testen, skrev doktor Slater en omfattande rapport om var och en och sände den till doktor Clamar. I en femtonsidig rapport, "Conclusions on Nine Psychologicals ", sammanfattas hennes rön. Dessa, plus en utvärdering av testen utförd av andra psykologer, kommer så småningom att publiceras med hjälp från "Fund for UFO Research". De enskilda testen är naturligtvis konfidentiell medicinsk information, och kommer att förbli doktor Clamars egendom.

Det kan ha stort intresse att ur rapporten citera vissa avsnitt som belyser resultatens art. Budd Hopkins, en av dem som fick forskningsanslaget och representant för de båda andra, har givit mig tillstånd att ta med dem här. Trots fackterminologin förefaller det lämpligast att inte avvika från ordalydelsen i rapporten, så att inte mina egna tolkningar tränger sig på:

"... Fast försökspersonerna är mycket heterogena i fråga om personlighet, så är de i någon mån homogena i flera avseenden: 1. Relativt hög intelligens och i samband därmed ett rikt inre liv. 2. Relativt svag identitetskänsla, i synnerhet rörande sexuell identitet. 3. 1 samband därmed sårbarhet på det mellanpersonliga området. 4. En viss orientering mot vakenhet, som kommer till uttryck i en viss perceptionsförfining och medvetenhet, omväxlande med mellanpersonlig överdriven vaksamhet och försiktighet. Det kanske mest uppenbara och framträdande intryck som de nio försökspersonerna gav är det breda personlighetsspektrum de representerar... de har inte mycket gemensamt som grupp, att döma av vad de visar öppet av sin personlighet... de är mycket säregna, ovanliga och intressanta att undersöka.

En av de positiva aspekterna i denna grupp är att deras intelligens ligger över genomsnittet. Enligt Wechslers intelligensskala för vuxna har en av dessa personer en genomsnittlig intelligenskvot på mycket hög nivå, och fem försökspersoner har en genomsnittlig intelligenskvot på god genomsnittsnivå. Endast tre av de nio har genomsnittlig intelligenskvot, och de ligger i allra översta kanten av den nivån. När det gäller ytterligare precisering av intellektuella förmågor, finns det bland de nio inget entydigt mönster i fråga om de starkaste sidorna.

Gemensamt för de nio försökspersonerna, förutom en intelligens över genomsnittet, ett rikt psykiskt liv och tecken på narcissistiska identitetsstörningar, är att de också är något hämmade i fråga om mellanpersonliga relationer... Den sista viktiga dimensionen av störningar på det mellanpersonliga området gäller ett visst drag av lätt paranoia och misstro hos många av försökspersonerna, vilket gör dem mycket försiktiga och på sin vakt när det gäller att engagera sig i andra. (Förf:s anm.: Om de blivit bortförda av utomjordingar är detta kanske inte så konstigt.) En av kvinnorna gav till exempel ofta Rorschachsvar om personer som sitter med ryggen mot varandra, som tittar på varandra över axeln eller som på något annat sätt inte ser varandra rakt i ansiktet. En av männen tolkade å andra sidan bläckplumparna i Rorschachtestet som en person som förutsett att han skulle komma att utnyttjas av andra och utsättas för övergrepp. För honom kännetecknas relationer av tvedräkt, grovhet, besvikelse och misstro.

Sammanfattningsvis är denna grupp visserligen heterogen i fråga om öppet redovisad personlighet, men det kan samtidigt sägas att de flesta av dess medlemmar har det gemensamt att de är ganska ovanliga och mycket intressanta. De har också en intelligens över genomsnittet, och ett ganska rikt inre liv som kan få gynnsamma verkningar på det kreativa planet och samtidigt vara till nackdel i den mån det blir överväldigande."

Inte förrän flera dagar efter det att doktor Slater, psykologen, hade lämnat sin slutrapport till doktor Clamar och de andra fick hon reda på projektets verkliga innebörd - att det hade att göra med UFO. Att säga att hon blev förvånad är att ta till i underkant. För det första visste hon inte mycket om UFO, och nästan ingenting om kidnappingsfall. Hon fick veta att flera personer som hon testat finns omnämnda i Hopkins bok "Missing Time", som hon sedan fick ett exemplar av. Allt detta ledde till att hon gjorde ett åttasidigt tillägg till sin rapport och tog upp frågor hon fått av forskarna efter avslöjandet. Sammanfattningsvis sade hon:

"... den första och mest avgörande frågan är om våra testpersoners rapporterade upplevelser skulle kunna förklaras på strikt psykopatologisk grund, det vill säga med psykiska störningar. Svaret är ett klart nej, eller utförligare: om de rapporterade bortförandena vore rena påhitt, grundade på det vi vet om psykologiska störningar, så skulle dessa bara ha kunnat komma från patologiska lögnare, från personer som led av paranoid schizofreni eller från vissa störda och ytterst sällsynta hysteroida typer drabbade av flykttillstånd och/eller multipla personlighetsbyten... Det är viktigt att notera att inte en enda av försökspersonerna att döma av resultaten passar in i någon av dessa kategorier. Även om dessa test inte kan verifiera rapporterna om UFO-bortföranden, så kan man dra slutsatsen att testresultaten inte är oförenliga med möjligheten att de rapporterade bortförandena faktiskt ägt rum. Det finns med andra ord till synes ingen psykologisk förklaring på deras rapporter."

Doktor Slater fortsätter sedan med att påpeka vad som skulle vara uppenbart för ufologer, nämligen att om de testade personerna haft sådana upplevelser som de rapporterat, så skulle en del av testresultaten vara väntade.

"Bland de psykologiska drag som konsekvent visade sig hos försökspersonerna kan nämnas en överraskande stark inre oro som en hög grad av försiktighet och misstro. Logiskt sett skulle sådana emotionella störningar och åtföljande försiktighet gentemot omvärlden säkert bli följden av en upplevelse som den ovan beskrivna.

Om man dessutom tänker på den skepsis och det vanrykte som brukar drabba rapporter om UFO-observationer, så kan vi inte bara karakterisera UFO-bortföranden som traumatiska i sig, utan vi måste tillägga att de förmodligen också skulle medföra social brännmärkning... Om man rent teoretiskt antar att det faktiskt förekommit bortföranden och att de i så fall troligen är mycket sällsynta, så blir de bortfördas upplevelser någonting som de inte så lätt kan tala om för andra för att få emotionellt stöd. Följaktligen skulle man förmodligen finna djup skam, hemlighetsmakeri och social alienation bland de bortförda, som gått igenom en omvälvande upplevelse som andra inte kan fatta eller acceptera. Den närmaste analogin skulle vara den mellanpersonliga alienationen hos ett våldtäktsoffer, som utsatts för ett grovt övergrepp men som på något sätt själv får skämmas för det brott hon blivit offer för.

Vi måste minnas att de nio försökspersonerna visade avsevärda mellanpersonliga svårigheter i enlighet med beskrivningen ovan... De visade sig alla oroliga och besvärade i mellanpersonliga sammanhang, och ofta visste de inte hur de skulle handskas med sig själva eller andra. Denna oro åtföljdes av en allmän försiktighet, ett instinktivt självskydd och en känslighet för kritik eller andra mellanpersonliga oförrätter eller förolämpningar. Sådana problem verkar rätt förståeliga om personerna i fråga har en hemlighet att slå vakt om."

Var befinner vi oss då? Konsekvenserna av denna pionjärundersökning är uppenbarligen långtgående. Måste vi nu ta historier om bortföranden på mycket stort allvar? Om man betänker att dessa test visar att folk som rapporterat att de förts bort av ett UFO i allmänhet är helt normala i andra avseenden (och om man antar att uppföljningsvärderingarna av andra högt kvalificerade psykologer går i samma riktning), och att deras rapporter om bortföranden inte kan tillskrivas psykologiska störningar, så råder inget tvivel om att sådana rapporter måste betraktas som en legitim aspekt av hela UFO-fenomenet. Sådana rapporter kan kort sagt inte längre stoppas undan och glömmas bort. Alltså måste vi ta dem på allvar. Var bortförandet "verkligt "? Det bevisar inte testen. Den enda slutsats man kan dra är att några normala människor gått igenom någonting som för dem var en livlig och traumatisk verklig upplevelse, en upplevelse som kom att djupgående påverka deras liv. Men om vi inte accepterar att de faktiskt har blivit bortförda, vilken "undanflykt" kan vi då tillgripa? Kan vi säga att det finns ett slags "standarddröm" som då och då drabbar psykiskt stabila personer med gott rykte i olika delar av världen? Vad är det i så fall som utlöser "drömmen"? Och varför handlar drömmen så stereotypt om läkarundersökningar och så vidare, och varför finns det så ofta ärr som bevis på att något fysiskt ingrepp faktiskt har gjorts?

Det är av dessa skäl som fenomenet med bortförda kanske är centralt i hela UFO-sammanhanget. Det kanske är ett slags bro eller gränssnitt mellan den verkliga fysiska värld som vi känner till så väl (eller gör vi verkligen det?) och en "psykologisk motvärld", och dess växelverkan med den "verkliga" värld som vi först nu börjar utforska.

Förvisso stöder de här beskrivna testresultaten inte någon banal "psykologisk eller psykopatologisk" förklaring. Kanske kan vi än en gång citera William James, som kanske kom på någonting när han för många år sedan skrev:

"Vad som än kan vara säkert för övrigt, så är åtminstone en sak säker: att den värld som vi nu har naturliga kunskaper om omsluts av en större värld av något slag, om vars övriga egenskaper vi för närvarande inte kan göra oss någon bestämd uppfattning."

Exakt vilken natur har den bortfördes värld?


Från International UFO Reporter, juli/augusti 1984.

Översättning GUNNAR GÄLLMO

Till sidan 1!




www.sokaren.se/INDEX513.HTML