Vad döende ser
Psykologen och parapsykologen Karlis Osis (1917-1997) var en pionjär när det gäller studium av dödsbäddsvisioner. 1957 påbörjade han vid Parapsychology Foundation i New York en serie intervjuundersökningar rörande syner på dödsbädden. 1961 utgav han en monografi som blivit klassisk, Deathbed Observations of Physicians and Nurses. Han hade sänt frågeformulär till cirka 10 000 läkare och sköterskor och fått 640 svar vilka han följde upp med telefonsamtal och brevväxling.
Osis försökte finna statistiskt signifikanta element i de döendes syner. Men han var inte ointresserad av gripande berättelser av enskilda personer. Han skriver till exempel om en läkare i Boston som genom hjärtmassage lyckades återföra en patient till livet. När patienten vaknade till medvetande, frågade han doktorn: "Men varför lät ni mig komma tillbaka? Det var så vackert." En sådan reaktion är ganska vanlig.
I 884 fall hade de döende visioner av religiös typ, bland annat i överensstämmelse med vad Bibeln berättar, såsom himmelen och helvetet. Bland dessa finns "scener av obeskrivlig skönhet och med strålande färger".
Men huvuddelen av undersökningen rörde visioner, eller "hallucinationer", av människor. Sammanlagt 1370 "hallucinatoriska personer" rapporterades. Osis bekräftade vad tidigare forskare funnit, nämligen att döende i sista stadiet främst har syner av döda, vilka ofta säger sig ha kommit för att hjälpa den döende vid hans övergång till en ny existens. Detta är också precis vad Raymond Moody och Elisabeth Kübler-Ross har funnit. Det överensstämmer även med spiritualismen, som säger att nyss döda välkomnas och tas om hand på "andra sidan".
En huvudfråga för Osis var om dödsbäddssynerna endast var fantasier, beroende av den kultur där den döende levde, önskningar, förväntningar, inre konflikter, störningar i hjärnan. Därför ville han veta om psykologiska, biologiska eller kulturella olikheter hos de döende medförde skillnader i visionerna. Det visade sig att sådant som personlighetsskillnader mellan könen, fysiologiska faktorer såsom sjukdomens art samt bildningsnivå och samfundstillhörighet inte medförde några skillnader i synernas innehåll hos olika personer.
Dr Osis fann också att visioner som stämde med överlevnadshypotesen förekom hos patienter som inte var påverkade av medicin eller hade någon diagnostiserad hallucinogenisk sjukdom utan var fullt klara i huvudet och medvetna om sin omgivning.
Sedan Karlis Osis 1962 började arbeta inom American Society for Psychical Research, ASPR, där han blev forskningsledare, har han gjort enkätundersökningar i Förenta staterna och Indien. 1004 läkare och sköterskor svarade i USA och 704 i Indien. De som rapporterade om döendes visioner intervjuades ingående. Intervjuerna databehandlades, varvid rapporterna från de båda länderna jämfördes så att man skulle se om det fanns kulturella skillnader.
De döende såg olika slags gestalter vilkas närvaro saknade mening, men i flertalet fall innebar den döendes ord att den gestalt han såg ville ta honom med sig till en annan värld; gestalten kallade på den döende, nickade åt honom eller uppmanade honom att komma. Detta drag i dödsbäddsupplevelserna fanns oberoende av patienternas kulturella bakgrund. I den första amerikanska undersökningen ville gestalterna i 76 procent av fallen ta den döende med sig; i den andra amerikanska undersökningen var det 69 procent och i den indiska 79 procent. Ett typiskt fall var en 60-årig kvinna med tarmcancer. Hennes läkare berättar: Plötsligt öppnade hon ögonen. Hon ropade på sin avlidne man och sa att hon skulle komma till honom. Hon hade det mest fridsamma, fina leende, precis som om hon var på väg att falla i armarna på någon som hon höll kär. Hon sa: Guy, jag kommer! Hon tycktes inte märka läkarens närvaro. Det var precis som om hon befann sig i en annan värld.
Dr Osis och hans kollega dr Erlendur Haraldsson vid universitetet i Reykjavik, Island, fann också att många dödsbäddsvisioner stred mot vad patienterna väntat sig. Det förekom till exempel att de såg döda vänner eller släktingar som de trodde fortfarande var i livet.
En läkare berättar: Hon sa att hon såg min farfar vid min sida och uppmanade mig att omedelbart bege mig hem. Jag gick hem klockan 4.30 och fick veta att han hade avlidit klockan fyra. Ingen hade väntat att han skulle dö då. Både läkare och patient hade trott att farfadern var i livet.
KIDDS TESTAMENTE
Dr Karlis Osis fortsatta sökande efter dödens hemlighet fick ett oväntat stöd - från en död. En guldgrävare i Arizona, James Kidd, hade efterlämnat cirka 300 000 dollar, som han testamenterat till "forskning eller något vetenskapligt bevis för att det finns en själ som vid döden lämnar den mänskliga kroppen".1949 hade Kidd rapporterats saknad, och 1954 dödförklarades han officiellt. Tio år senare fick man kännedom om hans testamente och efterlämnade pengar, vilka växt till en ansenlig summa. Många personer och organisationer ville bli ägare till Kidds pengar, men till slut beslöt en domstol i Phoenix, Arizona att American Society for Psychical Research och Psychical Research Foundation i Durham skulle dela på summan.
Testamentspengarna gjorde att Karlis Osis kunde ägna sig helt åt sitt stora intresse, överlevnadsfrågan. I två och ett halvt år pågick forskningen, och 1975 utgav ASPR en rapport med titeln Progress Report of Research on the Hypothesis of Post-Mortem Survival. Forskningen hade främst varit inriktad på hypotesen att någon del av den mänskliga personligheten vid sällsynta tillfällen kan existera utanför kroppen och skulle kunna fortsätta att existera sedan hjärnprocesserna upphört och organismen upplösts.
Utanförkroppsliga upplevelser utgör ett indirekt stöd för att överlevnad av döden finns. Om det kan bevisas att någon del av den mänskliga personligheten kan existera utanför den fysiska kroppen, så stöder detta idén att någon del av personligheten (själen) också kan leva vidare sedan kroppen upplösts efter döden.
ASPR-forskarna fick kontakt med ett antal personer som uppgav att de medvetet kunde lämna sin kropp. Experiment anordnades där dessa försökspersoner mentalt, men inte kroppsligt, vid en bestämd tidpunkt skulle bege sig till ett rum i ASPR:s lokaler, där testföremål placerats på ett bord. Föremålen skulle observeras i det utanförkroppsliga tillståndet och senare beskrivas för forskarna. Inte många klarade detta, och resultatet bedömdes inte vara statistiskt signifikant.
Men några personer lyckades. De som såg föremålen bäst och klarast hade dessa karakteristika gemensamma: de hade inget kropps-medvetande medan de var utanför kroppen, och de befann sig i det utanförkroppsliga tillståndet under en mycket kort tid: ena stunden var de hemma, och plötsligt kände de att de hade "landat" på den utvalda platsen i forskarnas laboratorium. Om dessa karakteristika inte fanns, så lyckades experimentet oftast inte, exempelvis om försökspersonen sa att han skilde sig från kroppen långsamt och med svårighet eller upplevde en förlängd resa genom rymden. Experimentet misslyckades också om försökspersonen inte landade på det utvalda stället i ASPR:s laboratorium eller inte kunde finna det. De som tyckte att de befann sig i sin egen kropp och på laboratoriet samtidigt misslyckades i allmänhet också.
Osis säger att framgångsrika utanförkroppsliga experiment har karakteristika som är typiska för utanförkroppsliga upplevelser och inte för ESP. De kunskaper som fås i utanförkroppsligt tillstånd tycks komma på annat sätt än genom ESP. Det verkar vara fråga om ett annat tillstånd än det i vilket ESP äger rum.
DOKTOR TANOUS
För att utesluta vanlig ESP tänkte forskarna ut ett speciellt experiment. De använde två optiska instrument med ett litet fönster; endast genom det kunde "målet" för experimentet ses på det sätt man avsåg. Om det rörde sig om "vanlig" klärvoajans, då skulle det förmodligen ske ett informationssvep över hela apparaten och försökspersonen skulle se "målet" så som det faktiskt såg ut i sig självt. Men den person som kunde vara utanför sin kropp och mentalt förflytta sig till rummet och "sväva" där, borde kunna se "målet" från den särskilda punkt där man kunde beskriva det så som det såg ut genom fönstret, där det förändrades med optiska medel. Experimentet var svårt för försökspersonerna. Men en av dem, dr Alex Tanous, fick resultat som var "uppmuntrande".En rad olika experiment gjordes för övrigt med dr Tanous. Under ett experiment, där han befann sig i sitt hem i Portland, Maine, skulle han "färdas" till ASPR:s laboratorium i New York och observera föremål som placerats på ett litet bord, därefter rita av dem och rapportera sina iakttagelser per telefon. Tanous sa att han var förbryllad över något som åtskilde de föremål och färger han sett. Experimentledaren, Vera Feldman, sa att detta var alldeles riktigt, ty bordet var delat i två delar. Men vad hade han sett på bordet? "Jag såg en ljusstake", svarade Tanous, "och något som den var inlindad i, liksom ett band. Där fanns också ett trästycke". Detta var helt riktigt. Vid andra tillfällen identifierade han bland annat en fruktkorg och en kniv. Han såg också att Vera Feldman en gång höll på att dricka te.
I allmänhet beskrev dr Tanous, och ritade av, de föremål han såg från en punkt uppe i luften. När forskarna sedan skulle kontrollera exaktheten i hans teckningar, fick de kliva upp på en stege och därifrån titta ned på bordet för att komma i samma vinkel som Tanous.
Vid ett tillfälle, när Tanous projicierade sig från Maine, observerades han av en paragnost, Christine Whiting, som beskrev honom som svävande över bordet. Hon såg honom böjd som en fällkniv. Han hade sina skjortärmar uppkavlade och korderojbyxor. I verkligheten hade han byxor med smala ränder som såg ut som korderoj.
En gång bad Osis att Tanous skulle lokalisera en före detta forskarkollega, Mary Lou Carlson, som hade flyttat till Kalifornien. Under det första försöket kunde Tanous bara se berg och vatten, samt ett hus som det var något konstigt med, det var inget vanligt hus... Men vid andra försöket såg han Mary Lou Carlson i en husbåt. Iakttagelsen var riktig. Han kunde också beskriva båten och hennes kläder korrekt.
Dr Osis drog den preliminära slutsatsen att hans material stöder hypotesen överlevnad av döden.
Ovanstående text bygger på ett kapitel i en bok av Martin Ebon med titeln The Evidence for Life after Death, som 1977 utgavs på förlaget Signet i New York.
Martin Ebon var administrativ sekreterare vid Parapsychology Foundation 1953-1962. 1953-1965 var han chefredaktör för tidskriften Tomorrow, 1959-1962 för International Journal of Parapsychology och 1969-1970 redaktör för Spiritual Frontiers. Han har hållit föredrag, publicerat artiklar i vetenskapliga och andra tidskrifter samt utgett en rad böcker.
Martin Ebons bok är ett gott inlägg i debatten om liv efter detta, men naturligtvis inget avgörande bevis.
SM
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX514.HTML