Hedenius i helbild


Idé- och lärdomshistorikern Svante Nordin har skrivit en tjock bok om filosofen Ingemar Hedenius (1908-1982) Ingemar Hedenius. En filosof och hans tid, 563 sidor, Natur och Kultur 2004. Boken är lätt att läsa, upplysande och underhållande och ger en stor mängd informatoner om Hedenius från barndomen till slutet.

Ingemar Hedenius blev först känd för en bred allmänhet sedan hans kristendomskritiska bok "Tro och vetande" kommit ut, 1949, och väckt stort uppseende. Med vad han själv uppfattade som rationellt tänkande angrep han centrala kristna trosföreställningar, och många tyckte att han gjorde slarvsylta av teologin och skämde ut teologerna.

Bland det som Hedenius kritiserade var den kristna tron på underverk, främst tron på Jesu uppståndelse, som han ansåg självklart stred mot vad vi vet om naturen. Han menade också att tron att det mänskliga medvetandet kan överleva kroppens död var orimlig, eftersom det finns ett intimt samband mellan kropp och själ. Även tron på Guds existens dömde han ut som orimlig. Det finns, slog han fast, ingen Gud som ingriper i människornas liv genom att sätta naturlagar ur spel.

(Hedenius kom själv från en kristen familj och var kristen fram till ungefär 20 års ålder och väl förtrogen med religiösa tankar och känslor.)

Eftersom många inom och utom det kulturella och vetenskapliga etablissemanget hade samma materialistiska världsbild som Hedenius, gav dessa honom rätt och betraktade honom som en stor gestalt och en betydande sanningssägare. Hans motståndare teologerna tycktes ha märkligt svårt att effektivt ge svar på tal.

Hedenius var en betydande, respekterad och fruktad gestalt i den svenska kulturdebatten under många år; en rad tunga inlägg kunde han publicera i Dagens Nyheter, där hans vän ateisten Herbert Tingsten regerade.

Svante Nordins bok ger oss bland annat förfärande inblickar i intrigerna och grälen i den akademiska världen och i viss mån även inom det kulturella etablissemanget i övrigt. Oförskämdheterna haglade både i offentliga inlägg och i privata brev. Hedenius själv slängde invektiv och nedvärderande uttalanden över meningsmotståndare, samtidigt som han själv inte alls tålde kritik. Han hade en bred vänkrets av framför allt skönlitterära författare och litteraturkritiker, men förlorade de flesta av vännerna på grund av oenighet i någon fråga.

Hedenius trodde sig ständigt ha rätt, och uppfattade sig som intellektuellt och moraliskt överlägsen, och därför underkände han med arrogans och vrede andras uppfattningar. Motståndarna var bara värda förakt.

Men Hedenius tog verkligen upp viktiga livsfrågor och var därför trots allt en väsentlig filosof i sin tid, en tänkare som man inte utan vidare kommer förbi.

För mig framstår han som en känslig och ärlig sökare, men i väsentliga stycken varken skarpsinnig eller djupsinnig. Till hans starka sidor hör att han hade utomordentligt god hand med det skrivna språket.

Bland mina kritiska synpunkter på Ingemar Hedenius som tänkare finns att han inte visade någon kännedom om de så kallade paranormala fenomenen. En viktig del av verkligheten undgick honom därmed, och det påverkade hans tänkande som i många stycken blev materialistiskt naivt. Han visade inte heller någon kännedom om de starka resonemang som finns för existensen av en intelligent kraft i universum, utan anslöt sig till en mekanistisk tolkning av verkligheten. En stor del av hans tänkande ter sig därför för mig inaktuellt, även om en del av hans kristendomskritik står sig. Av Hedenius böcker tycker jag för min del bäst om "Helvetesläran", där han övertygande visar att Jesus lärde att det fanns ett riktigt bastant fysiskt helvete, där människor svårt skulle straffas.

Men Hedenius hade offentliga åsikter om mycket, inte bara om filosofi och kristen teologi. Han angrep monarki och ordensväsende, nazism och kommunism, tog ställning mot kärnkraften och för staten Israels existens och för "rätten till vår död", och han skrev uppskattande vänrecensioner av skönlitterära verk.

SM



Till sidan 1!



www.sokaren.se/INDEX523.HTML