Svenska prosafavoriter

I min ungdom var läsningen av skönlitteratur, främst svensk, en viktig fritidssysselsättning för mig. Senare tog inresset för livsåskådningsfrågor överhanden. Vitterheten hade inte mer att ge mig, tyckte jag. Jag bläddrade i många böcker på bibliotek, började läsa i några, men fann inget som kändes angeläget. Jag upplevde olust inför skönlitterära verk. De saknade vad som var verkligt viktigt i livet.

En dag i april 2005 upptäckte jag i mitt bibliotek en roman av Hjalmar Söderberg, "Martin Bircks ungdom". Jag måste ha köpt den för cirka 45 år sedan men hade aldrig läst den. Nu läste jag, med nöje. En bok av Walter Ljungquist och en av Pär Lagerkvist, som fanns bland mina böcker, omläste jag, och ett verk av Tito Colliander, som jag också fann i mitt biliotek, läste jag för första gången.
  Smaken är olika, när det gäller skönlitteratur, men följande böcker har för mig varit goda läsupplevelser.



Hjalmar Söderberg, född 1869 (fadern notarie) är känd och beundrad för sin knappa, klara prosa, där han med små medel skapar stämningar, beskriver miljöer och atmosfärer. "Martin Bircks ungdom", 1901, präglas av en svårmodig distans till vad livet har att erbjuda, och av otro och skepsis. Det är en berättelse om en ung mans utveckling, bland annat hur religiöst tvivel blir något oundvikligt och hur han trots studentexamen med goda betyg ändå inte får ett arbete med sådan lön att han kan bilda familj. De älskande får hålla sin kärlek hemlig. - Sverige var ännu vid förra sekelskiftet ett fattigt land, och fattigdomen drabbade även många välutbildade, som inte hade kraft nog att höja sitt liv.
  Det kan tilläggas att Hjalmar Söderberg i andra verk var en engagerad kristendomskritiker.



Walter Ljungquist, född 1900 (fadern köpman) skrev en rad böcker med en djup andlig mystisk dimension, inspirerad av antroposofin. Men hans debutbok, kortromanen "Ombyte av tåg", 1933, som berättar om två människors möte mellan tåg - en man och en kvinna - har inget andligt budskap. Den är skriven i ett slags hårdkokt amerikansk stil, ändå sensibel, och handlar om livet och döden - den död som väntar oss alla - om evig skilsmässa. Berättelsen saknar petitesser, stilen är rak, framställningen intensiv. Boken tar tag i läsaren och ger en mäktig läsupplevelse.

"...Jag har varit så lycklig. Men låt oss nu tala om annat än döden. Låt oss leva, Kim, tänka att det bara finns liv och ingenting annat än liv. Inte tala om det, som kommer sen. Inte sitta och tumma på det där. Det gör bara ont. Vi ska låtsas att det inte finns, inte existerar."

Ur "Ombyte av tåg".

Pär Lagerkvist, född 1891 (fadern bangårdsförman) är en av sex svenska skönlitterära författare som av Svenska Akademien tilldelats Nobelpriset i litteratur. "Gäst hos verkligheten", en roman från 1925, har författarens egna upplevelser som grund. Huvudpersonerna är ett barn, senare en ung man, samt dennes föräldrar, syskon och nära släktingar, enkelt plikttrogna och troende människor som lever ett liv i inre frid, i religionens ljus. Det finns en storhet i deras enkelhet; och inte ens inför döden tappar de fattningen: ske Guds vilja! Men när ynglingen lämnat barndomens tro, inträder ett skede i livet, där han upplever ett främlingskap, en inre revolt. "Så slutade den första ungdomen i bara upplösning, oredlighet, förvirring" är bokens slutord.
  Man erinrar sig en av Pär Lagerkvists tidiga dikter, som börjar "Ångest, ångest är min arvedel..."

"Han låg med händerna hårt hopknäppta. Men han bad inte om mer än ett enda:    
Att han inte skulle dö, att ingen av dem skulle dö, säkert ingen! Att far skulle leva, mor, syskonen - räknade upp dem - de gamla ute på landet, alla, alla! Att säkert ingen skulle dö! Att allt skulle vara som det var. Att ingenting skulle ändras!"

Ur "Gäst hos verkligheten".

Tito Colliander, född i S:t Petersburg 1904 (fadern överste) är en i Sverige förbisedd svenskspråkig författare, men räknas som en av de främsta i den finlandssvenska litteraturen. Hans roman "Förbarma dig" kom ut 1939. Den handlar om några människor som livet far illa med och som också gör sig själva illa, sorgliga levnadsöden. Slapphet, oföretagsamhet sätter sin prägel på en del av karaktärerna, och där finns en ibland oförklarlig ondska, men även godhet. Historien, som är utomordentligt väl berättad, slutar med en bön "Herre, förbarma Dig!", uttalad av en rysk lumpsamlare och fyllbult.
  Ja...många mänskliga öden är sorgliga, svåra att bära. Så: förbarma dig över oss, liv!
  Enligt uppgifter om författaren sökte han lösningen på människans existentiella, andliga problem i en grekisk-ortodox mystisk kristendom, men det framkommer inte i den här boken, som slutar i mörker och ovisshet, men inte i förtvivlan.



Sven Lidman, född 1882 (fadern tullförvaltare) blev känd som predikant inom pingströrelsen och var mångårig redaktör för tidskriften Evangelii Härold. Men han var också en framstående skönlitterär författare. En av hans romaner är "Huset med de gamla fröknarna" från 1918. Den handlar om några gamla kvinnor ur den högsta överklassen - med förebilder i verkligheten - vilka blivit fattiga, sedan deras närstående, som de varit beroende av, avlidit. De lever ett påvert liv under senare delen av 1800-talet, i minnen av det förgångna, utan riktig kontakt med livet utanför huset, där de bor. Ett par av kvinnorna går in i en extatisk kristendom som ger deras liv en mening. Författaren själv hade en stark frälsningsupplevelse vid den tid han arbetade med boken, så slutet skrevs med den erfarenheten som bakgrund.
  Sven Lidman har ett rikt målande språk; människo- och miljöskildringen är frodig med satiriska inslag.



Jan Fridegård, född 1897, var en av de stora svenska arbetarförfattarna; fadern var lantarbetare. 1952 utkom hans roman "Porten kallas trång", en berättelse om människor i den barndomsmiljö han beskrivit i många böcker. Fridegård är en utmärkt berättare, en av de bästa stilisterna bland de nutida svenska prosaförfattarna. Miljön verkar trovärdigt beskriven, och dialogerna ger ett autentiskt intryck. Litet satir, mycket humor, en hel del spänning. Den spiritism som Fridegård kom att bekänna sig till, finns med: änkan i berättelsen ser sin döde make liksom ett månsken sitta vid bordet, och hon hör honom ständigt och samtalar med honom, tycker att han leder henne. Människor hos Fridegård har lätt till elakhet, men några är storsinta och förlåtande, och dessa framstår som de beundransvärda.



Sven Stolpe, född 1905 (fadern överkontrollör) var en kulturpersonlighet som lät mycket tala om sig. I den offentliga kulturdebatten var han energisk och orädd, och fick mycket mothugg. Romanen "I dödens väntrum", 1930, var hans debut som skönlitterär författare. Den handlar om människor på ett sanatorium i Schweiz. Många av dem är obotligt sjuka och kommer snart att tvingas lämna livet; dessa ser avundsjukt, bittert på de friska och starka, som lever och ler. Stolpe hade själv en tid vistats på ett sanatorium och varit mycket sjuk. Han blev frisk, men med en starkt reducerad lungkapacitet.
  Romanen, som är skriven i ungdomlig glöd, har flera intensiva scener, som läsaren inte lätt glömmer. Några patienter dör under berättelsens gång - deras kroppar lämnar livet genom sanatoriets krematorium.
  Sven Stolpe blev romersk katolik.

"Det är en lycka bara att få finnas till."

Ur "I dödens väntrum"

Eyvind Johnson, född 1900 (fadern stenarbetare) var en av de bästa svenska skönlitterära berättarna med arbetarbakgrund. 1974 delade han nobelpriset med Harry Martinson. Romanen "Nu var det 1914", 1934, är självbiografisk och handlar om snart 14-årige Olof, som lämnar fosterföräldrarna i Norrland och ger sig ut i livet för att försörja sig själv. Det är hårda villkor, fysiskt slit som flottare och senare arbetare på ett tegelbruk. Gud tror han inte på. Arbetskamrater och chefer beskrivs som vänliga, men han vill leva ett annat liv än som arbetsträl i fattigdomslandet och med lungsoten som ett överhängande hot. Han drar vidare. Bokens sista ord är "Och så var hans barndom slut".
  Även tre senare böcker handlar om Olof.



Jan Fridegård skrev många noveller, där han ger glimtar från statarnas fattigliv i Uppland och även berättar utifrån egna upplevelser i flera yrken innan han blev berömd författare. "From och Hård", 1956, med illustrationer av Per Engström, är ett urval av Fridegårds noveller. Ett annat urval är "Johan From, Lars hård och andra" (1948). De välskrivna berättelserna, med verklighetsbakgrund, är ofta roliga, satiriska men även präglade av bitterhet mot överheten. Patroner och andra storheter blir representanter för de makthavare som Fridegård hade dåliga erfarenheter av, och utrustas med diverse osympatiska drag. Paranormala inslag finns, såsom att en död åser sin egen begravning och att en slagruteman, Lars Hård själv, finner vatten med en rönnklyka.



Gustaf Rune Eriks, född 1918 (fadern byggnadsarbetare) fick ett litterärt erkännande främst som novellist. "Stadens ljus", 1957, med illustrationer av Erik Prytz, är ett urval av hans noveller. I Eriks berättelser finns ett vemod, en känsla av ensamhet och längtan efter livsmening. Människorna i Eriks noveller - 30- och 40-talets arbetarklass - förmår ofta inte göra något glädjefyllt av sitt liv, det blir en tystnad och tomhet kring dem, en trötthet; lyckan undviker dem. Miljön är främst stadsdelen Söder i Stockholm, och Eriks framstår som en god Stockholmsskildrare.
  Bland novellsamlingarna finns "Hänryckningens tid", 1944.



Bertil Malmberg, född 1889 (fadern lektor) blev mest känd och uppskattad som poet; men han gav också bland annat ut en roman och en novellsamling, "Åke och hans värld", 1924, som finns med illustrationer av Adolf Hallman. Novellsamlingen har rönt stor uppskattning. De förunderliga barndomsberättelserna präglas av vänlig humor och fin känsla. Den skildrade barndomen är i stort sett sorglös, även om en osäkerhet skymtar. "...ropen ljödo, och skratten klungo liksom hade det inte funnits någon sorg och någon död i hela den vackra världen."
  Man blir lätt glad när man läser Bertil Malmbergs fina noveller.



Tito Colliander skrev en rad noveller, varav ett urval finns i samlingen "Fönster", 1956, på 447 sidor. Han belyser på ett starkt sätt väsentliga livsfrågor. Tonen är dämpad eller mörk, men ett livsvänligt ljus lyser ibland i dunklet. Människors fruktansvärda handlingar är ett inslag i Tito Collianders värld, bland annat beskrivna i den förfärliga historien om Mikael Sbirski. Colliander har erfarenheter av land i krig, som rikssvenska författare saknar, och vad han vet om krig och krigs följder har han tagit upp i några berättelser. Livets allvar, livets bräcklighet, den möjliga glädjen och kärleken handlar Collianders berättelser om.

---

Favoritnoveller

Lars Ahlin: Inga ögon väntar mig. (Ur "Inga ögon väntar mig".)
Lars Ahlin: Kommer hem och är snäll. (Ur "Inga ögon väntar mig".)




SM