En stor läras förkunnare

Det finns bara e t t väsen, förklarade Vivekananda - det oändligt, evigt varande Enda. I detta väsen drömmer vi alla olika drömmar.

Av Brita Rodosi

Nahendranath Dutta föddes i Calcutta 1863. Han blev tidigt lärjunge till den helige mannen Ramakrishna, en av hinduismens stora gestalter och förnyare, och levde tillsammans med denne. Efter sin mästares död 1886 blev han munk (sannyasin) och antog namnet Vivekananda. I sex år uppehöll han sig i Himalayas berg, där han ägnade sig åt studier och kontemplation. Sedan han "förverkligat Gud inom sig" och därmed uppnått inre balans och vishet, började han genomvandra Indien till fots, utan pengar, utan anspråk, i det han levde av vad barmhärtiga människor gav honom. Så småningom nådde han Madras. Det var vid den tiden, då inbjudan utsändes till deltagare i världsreligionkongressen, som skulle hållas följande år, 1893, i Chicago. Ett stort antal människor i Indien hade blivit mäktigt gripna av Vivekanandas ord och vishet, och det föreslogs att han skulle representera den filosofiska grenen av hinduismen, den s. k. Vedanta, vid religionskongressen. Till sist gav han vika för vännernas övertalning och begav sig iväg till Amerika.

Han reste på vinst och förlust, utan vare sig introduktionsbrev eller anmälan och anlände till Amerika flera månader innan kongressen skulle börja. Hans pengar tog slut, och ett par nätter fick han tillbringa i en packlår på en bangård. För sina sista slantar köpte han en tågbiljett och satte sig utan några bestämda planer på tåget till Boston. I samma kupé som han satt en rik dam, som kom i samspråk med honom. Hon bjöd honom hem till sig och presenterade honom för en professor J. W. Wright vid Harvarduniversitetet. Denne blev imponerad av den unge indierns begåvning och gav honom ett rekommendationsbrev till kongressen, där han föreslog att Vivekananda skulle representera hinduismen.

När efter åtskilliga svårigheter och strapatser Vivekananda till slut stod inför det mångtusenhövdade auditoriet vid världskongressen i Chicago, började han sitt anförande sålunda: "Mina bröder och systrar i Amerika...", varpå hela auditoriet reste sig och upplåderade kraftigt. Han förstod först inte varför, men han var den ende som talade utan manuskript; han talade fritt ur sitt stora, varma hjärta och anslog en ton som var okänd i sådant sammanhang. Han hade enorm framgång. Med glänsande vältalighet och övertygande kraft framhöll han de universella sidorna i hinduismen, tolerans och broderskapsanda samt dess gudomliga filosofi. Alla de andra talarna hade ordat om sin Gud, sin sekts Gud. Han ensam talade om allas gudar och innefattade dem i det Universella Väsendet.

Under den tid kongressen varade, höll han oräkneliga föredrag, alla improviserade och av det mest skiftande innehåll, t. ex. "Varför vi inte kan enas", "Om den vedantiska filosofin", "Om den ortodoxa filosofin och Indiens moderna religioner", "Om den hinduiska religionens väsen" m. fl. Han fick ett fantastiskt mottagande efter sina föredrag och blev världskongressens mest uppmärksammade personlighet.

Efter kongressens slut fortsatte Vivekananda att hålla föredrag runt omkring i Amerika. Överallt möttes han av samma intresse och entusiasm. Det växte upp vedantaföreningar i en mängd amerikanska storstäder: New York, Chicago, Boston, San Francisco, Washington. När han sedan återkom till Indien, hälsades han med stormande ovationer, vilket innebar ett enormt uppsving för hinduismen.

I sitt hemland kämpade han för nationens andliga återuppvaknande, men han dog redan 1902 mitt uppe i sin verksamhet, under det han var försjunken i meditation över Gud.

Romain Rolland har påpekat den betydelse Walt Whitman hade som den som förberedde marken för Vivekanandas förkunnelse i Amerika. "Whitman trädde emot Vivekananda och räckte honom sin trygga, öppna hand" - bildlikt, eftersom Whitman hade avlidit året innan, men genom sin stora dikt "Song of Myself" hade han gjort sig till tolk för tankar liknande de hinduiska om Atman och Brahman. - Återkommen till Indien läste Vivekananda själv med stort intresse Whitmans diktsamling "Leaves of Grass" där "Song of Myself" ingår.


Drag i Vivekanandas vedantiska förkunnelse

Det finns bara ett väsen, förklarade Vivekananda - det oändligt, evigt varande Enda. Och i detta väsen drömmer vi alla olika drömmar. Atman (den inre substansen i allt levande och tillika Brahman, Gud) är höjd över allt, är det oändliga som står över allt vi kan äga kännedom om och är det i och genom vilket vi upplever universum; det är den enda verkligheten. Det är bordet, det är åhörarskaran framför mig, det är väggen, där det är allting, minus namn och form. Tänk bort bordets form, dess namn, och vad som återstår är Det - Aromen eller Doften, en kosmisk eller immateriell doft, som vi inte kan förnimma med fysiska sinnen. Om vi tänker bort namn och form, är hela universum ett. Vi är alla tillsammans Ett. Det finns varken natur eller Gud eller universum, blott det enda Oändliga Väsendet. Hela världsalltet är en återspegling av det Enda Eviga Väsendet, Atman. Och det är samma oändliga Väsen som återspeglas i masken såväl som i den högsta varelse. För den som befinner sig på människans nivå, är världen vad människan ser. Vi betraktar detta Enda Väsendet i dess olika former och tillägger det en mängd olika egenskaper. För en varelse på ett högre existensplan liknar världen måhända himmelen. Den gudomliga själen, Atman, är till sin natur ren. Den återspeglas i olika reflektorer, d. v. s. människor och andra levande varelser, och dessa kan vara onda eller goda, men Självet är rent.

Det finns alltså bara Ett Enhetligt existerande Väsen, och detta Enda uppenbarar sig som mångfald. Denna Atman, som är den själsliga substansen, är allt som existerar. Det finns inte något jag eller du - allt är blott ett. Den finns bara Atman, som är evigt ren, evigt fullkomlig, oföränderlig.

Jaget är Atman, vars substans är allestädes närvarande, evig. Så eftersom jag är allestädes närvarande, evig - vart kan jag försvinna! Var finns jag inte redan! Därför skall jag inte dyrka någon annan än mitt eget Eviga Jag, Gud inom mig. Jag är Han, och Han är Jaget. Ingen annan än jag är Gud - och det lilla jaget har aldrig funnits till, för det finns blott En. Därför är det felaktigt att säga ni, de och jag - säg endast jag. Det är jag som äter genom miljoner munnar, jag som arbetar genom ett oräkneligt antal händer. Det är jag som lever hela världsalltets liv - hur kan jag då dö!

Lär känna sanningen - du är Atman-Brahman-Gud - och du skall på stunden vara fri. Allt mörker skall försvinna. När människan förstått att hennes identitet är det oändliga väsendet i världsalltet och när allt särskiljande har upphört, när alla män och kvinnor, alla änglar, gudar, djur och växter, hela universum har smält samman till en enhet, då försvinner all fruktan. Vem skulle jag frukta? Kan jag såra mig själv? Det finns i världsalltet ingen annan än jag, och denna insikt är den yttersta visdomen.

Hur många gånger har vi inte sett att vackra män älskar fula kvinnor och vackra kvinnor älskar fula män. En utomstående ser bara den fule mannen eller den fula kvinnan, men för den som älskar är föremålet alltid skönt. Hur kan det vara så? Kvinnan som älskar den fule mannen, låter det skönhetsideal hon bär inom sig, stråla ned över honom; vad hon dyrkar och älskar är inte den fule mannen utan det ideal hon ser i honom - Gud i honom, den utstrålning av Gud som emanerar från honom. En människa älskar först när hon inser att det hon älskar inte är en materiaklump utan Gud själv. Den hustru älskar sin make högre, som tror att hennes make är Gud. Den man älskar sin hustru högre, som vet att hon är Gud själv. Den moder älskar barnen högre, som i dem ser Gud. Och den människa älskar sin värsta fiende, som inser att denna fiende "innerst" är Gud själv.

Bhagavad-Gita uttrycker samma sak på följande sätt: "Ingen, o, I älskade, älskar sin man för hans egen skull, utan för Atman, den gudomliga andens skull, som är i mannen. Ingen, o, I älskade, älskar någonsin sin hustru för hennes egen skull, utan för Andens skull som är i henne".

När en människa har insett att det lilla jaget är dött och Gud står i dess ställe, har hon nått den verkliga visheten. Hela universum synes omgestaltat. Allt som är smärtsamt och eländigt försvinner. All kamp är avslutad. I stället för att vara ett fängelse blir hela universum en lekplats. Världen blir skön och god. Om bara det nuvarande människosläktet insåg denna sanning, skulle världen bli förvandlad och fred råda.

Den människa som nått insikten om Atman och gjort den levande inom sig, kan endast verka i godhet. Hennes läppar kan endast uttala välsignelser över allt, hennes händer kan endast utföra goda gärningar, hennes sinne endast tänka goda tankar. Hennes närvaro är en välsignelse var hon visar sig.

Och nu har tiden kommit, förkunnade Vivekananda, då dessa tankar om Atman skall sändas ut över världen, den tid har kommit då de i stället för att vara inneslutna i kloster och filosofiska böcker och utgöra ett studium endast för lärda, i stället för att vara sekters och samfunds privata egendom, skall sås ut över hela världen så att de blir gemensam egendom för alla. De skall genomtränga världens atmosfär och själva luften vi andas skall ropa till oss: Detta är du! Ja, hela universum med sina myriader solar och planeter skall genom alla sina former med en mun ropa: Detta är du, Gud!


Litteratur:

Vedanta enligt Vivekananda. Stenografiskt återgivna föredrag från Amerika och England, efter världsreligionkongressen i Chicago 1893.

Rolland, Romain: Vivekanandas liv och det universella evangeliet. Del 1-2. Norstedts 1931.

Swami Vivekananda: Ingivelsens ord. Proprius 1971.
   


Brita Rodosi, som skrivit introduktionen till Vivekanandas förkunnelse, är fil. mag. med engelska, tyska och psykologi; f. d. lärare och f. d. sekr. på Sveriges Radio; översättare av filosofisk, religiös och ockult litteratur.

Liksom snöflingan faller i oceanen och där blir intet och allt, så uppnår människan i döden sin slutliga förening, sin mest fullständiga identitet med det som är, med Gud. Roland Fridholm

Till sidan 1!

www.sokaren.se/INDEX55.HTML