Slutligen måste evolutionen utmynna i ett högsta medvetande. Och här kommer Teilhard de Chardin fram till det kanske märkligaste i sin fenomenologi: punkt Omega.

Det förefaller som om Omega skall ses som kosmos medelpunkt i rummet - och i tiden som evolutionens början och slut. Det är det Absoluta, den aktiverande drivkraften bakom fenomenen. Där sammanstrålar slutligen fenomenvärldens alla former, där samlas "mängden av vara".







Människan i kosmos

enligt vetenskapsmannen och jesuitpatern Pierre Teilhard de Chardin




Teilhard Den franske paleontologen Pierre Teilhard de Chardin (1881-1955) blev världskänd som en av utforskarna av människosläktets förhistoria. Men allra mest känd och beundrad blev han genom sin världsåskådningsbok "Fenomenet människan", som han skrev 1938-1940, men som trycktes först efter hans död. Den katolska kyrkan, som han tillhörde som jesuitpräst, gav honom aldrig tillåtelse att utge boken.
   I "Fenomenet människan" prövade Teilhard att beskriva en vetenskapligt riktig kosmologi för moderna människor. Det var en intellektuell vision av människan och kosmos, och den fick omedelbart stor uppmärksamhet; många sökande själar sögs in i det andliga vinddraget efter den bortgångne tänkaren-vetenskapsmannen, och det uppstod en Teilhard-rörelse med spridning i flera länder.
   Teilhard beskriver sitt arbete som fenomenologi - ett objektivt studium av de fenomen som utgör världen. Av alla fenomenen är människan det mest häpnadsväckande, storslagna och betydelsefulla. Hon är en del av det totala fenomenet, universum, men säger oss mer om livet i kosmos än något annat, eftersom hon är det högst utvecklade fenomenet vi känner till.
   Teilhards metod är att iaktta utan försök till metafysiska eller andra förklaringar, bara s e vad som sker. Men att "se" betyder för honom inte bara att beskriva utan även att se "på djupet" - att "försöka se mer och bättre", som han uttrycker det, för att få större förståelse av kosmos och människan.
   Människan är en naturföreteelse bland andra och äger släktskap med den övriga naturen. Biologiskt har hon uppstått ur den materia, det urstoff, som universum är gjort av, såsom ett fenomen bland andra men med ytterst komplicerad form. Människan är ingenting för sig i kosmos utan ingår som en sig ständigt förändrande del i en kosmisk utvecklingsprocess mot allt högre och mer komplicerade former. Universum växer - och människan ingår i detta dynamiska växande.
   Evolutionen kan indelas i tre steg: före-liv, liv, tanke (materia, liv, människa). Människan är det hittills högsta kända steget i utvecklingen, och hon är evolutionens centrala fenomen, dess medelpunkt - ty endast hos henne har förmågan till reflexion utbildats. Hon kommer ur det förflutna och undermänskliga och går in i framtiden och det supermänskliga.

Teilhard ser alla fenomen som psyko-fysiska. Han anser att eftersom världsstoffet på en punkt, nämligen hos människan, har ett inre ansikte, måste det med nödvändighet ha en dubbelsidig struktur - det finns överallt en tingens inre sida som sträcker sig lika långt som deras yttre. Det är inte bara fråga om materia utan om ande-materia, varvid det inre och det yttre utgör två sidor av samma sak. Den inre sidan kallar Teilhard "medvetande", och han avser då psykiska processer i vidaste mening, alltifrån rudimentära former till människans högsta tänkande.
   Medvetande har, tänker han sig, inte börjat vid någon punkt i utvecklingen, utan det har alltid funnits där, även hos materiens urformer.
   Under evolutionens förlopp blir fenomenens yttre former alltmer komplexa och samtidigt växer deras inre. Ju större komplexitet desto "mera" psyke - det är en universell lag. De högre formerna av medvetande synes direkt bero av dessa formers högre materiella komplexitet, dvs de är rikare sammansatta, finare utbildade än de lägre formerna.
   Teilhard är varken materialist eller spiritualist. Han "ser" att det inre och det yttre motsvarar varandra och är beroende av varandra. En sida av detta beroende kan illustreras med den enkla sanningen att "för att kunna tänka måste man äta". Hjärnan utgör den materialla grunden för tänkandet; hjärnan måste ha fysisk energi för att kunna fungera. Födan omvandlas delvis till energi, och denna energi är av biologisk art. Utan den förlamas eller avstannar den inre aktiviteten, tänkandet.

Utvecklingen har en bestämd väg. Fenomenen kan inte förklaras enbart genom att de mest livsdugliga överlever och genom någon mekanisk anpassning till miljöns krav. Det är inte yttre krafter som avgör evolutionens förlopp utan inre, psykiska krafter. Utvecklingen går från rudimentära mot högre former av medvetande. Hjärnan och nervsystemet förbättras undan för undan under växandeprocessen, varvid medvetandet vidgas och fördjupas i relation därtill. Och medvetandet är inget bifenomen till den biologiska utvecklingen, utan det är själva kärnan, det meningsfulla, i processen. Medvetandets utveckling är nyckeln till förståelse av hela evolutionen.
   Teilhard frågar sig om det är så att egenskaper och tendenser hos arterna tar sig yttre uttryck så att t ex rovdjurets rovdjurssjäl gör att arten utvecklar skarpare tänder och vassare klor - och inte tvärtom. Ja, psykiska krafter tar sig yttre, materiella uttryck - medvetande kläds i kött och blod. Allt som sker är en enda stor förgrening av psykiskt liv, som letar sig fram genom formernas värld. "Livets historia är ingenting annat än en i morfologi klädd strävan efter medvetande."
   Hos de olika djurarterna utvecklas olika karakteristiska egenskaper: elefanten får långa betar, giraffen långa ben och lång hals etc. Men hos en gren av utvecklingsträdet, de s k primaterna, utbildas hjärnan speciellt och "det börjar hetta av medvetande". - "Men på ett alldeles speciellt område i däggdjurens mitt, där det nu uppstår hjärnor, kraftigare än några som naturen förut byggt, börjar det skifta i rött. Och mitt inne i denna zon lyser redan en glödande punkt. En strimma av morgonrodnad. Vi skall inte förlora den ur sikte. Under årtusenden har den sakta stigit under horisonten, tills nu en flamma slår upp på en exakt lokaliserad punkt. Tanken är född!
   Ur biosfären har tanken evolverat in i noosfären, tankens sfär, människoriket. Världsalltet har tagit ett stort steg framåt, en ny epok har inträtt.
   Det är en reflekterande varelse som stigit fram på världsscenen, en varelse som upplever sig själv som en medelpunkt för alla föreställningar och förnimmelser, ett jag.
   "I verkligheten är det en helt ny värld som föds. Abstraktion, logik, ett överlagt val mellan olika möjligheter, uppfinningar, matematik, konst beräkningar av rum och tid, kärlekens oro och drömmar... Alla dessa former av inre liv är ingenting annat än jäsningar i denna nybildade medelpunkt."
   Men utvecklingen har inte stagnerat med människans tillblivelse. Människan är ett dynamiskt fenomen, och hennes fortsatta utveckling är en nödvändig del av evolutionsförloppet. I och med att hon får en alltmer dominerande hjärna, beskriver hennes andliga kapacitet en uppåtgående kurva mot ett supermedvetande, där människan är mycket "mer" vet mer, förmår mer.

Slutligen, resonerar Teilhard, måste evolutionen utmynna i ett högsta medvetande - och här kommer han fram till det kanske märkligaste i sin fenomenologi: punkt Omega.
   Det förefaller som om Omega skall ses som kosmos medelpunkt i rummet, och i tiden som evolutionens början och slut. Det är det Absoluta, den aktiverande drivkraften bakom fenomenen. Däri sammanstrålar slutligen fenomenvärldens alla former, där samlas "mängden av vara". Jaget skall en gång sjunka in i Omega, det fulländade medvetandet, men inte upplösas där, ty där accentueras dess eget djup, där finner det sin individuella identitet bevarad och förstärkt. Uppgåendet i det högre, i Omega, innebär inte ett utmynnande i ett diffust tillstånd utan i stället hyperreflektion, hyperpersonalisering. "Hur skulle det annars kunna magasinera våra vinningar, som alla sker inom reflektionens område?" Teilhard menar att i Omega fördjupas det personliga jaget, där förstärks till fulländning alla medvetandets positiva egenskaper. Medvetandet har blivit så mycket "mera" att det nått oändlig kvalitet.
   Punkt Omega är alla medvetandecentras övercentrum. Ytterst sammanlöper alla centra i Omega - och det gäller såväl rummet som tiden. Omega äger oinskränkt vara, det kan ej utplånas av tidens och rummets sammanstörtande krafter. Men det är ingenting opersonligt och konturlöst utan i stället det personligas fulländning, det absoluta jaget. Punkt Omega är Gud.
   Teilhards syn på människan som del i en psyko-fysisk process innebär ingenting negativt; det är inget som leder till hopplöshet. Tvärtom har han menat att med sin kosmologi stödja den kristna lära som han själv som jesuitmunk företräder. Det är en fördjupad syn på kristendomen som han lägger fram. Uppstigandet av medvetandet från dess allra primitivaste former till supermänniskan utgör en mäktig rörelse mot fullkomning. Det är fråga om en storslagen process, där det andligas utveckling mot allt större klarhet är den egentliga innebörden. Människans storhet framstår klart i Teilhards kosmologi.
   Men det är inte så att den djupare betydelsen ligger enbart i Livets evolvering. Den enskilda individens existens är inte blottad på mening. Om djuren säger Teilhard att när de dör, så dör de - men människans själ blir fri. "En och en frigör sig 'själarna' - runt omkring oss i ett jämnt utflöde, bärande med sig sitt icke meddelbara medvetandesinnehåll mot höjden." Slutligen - "på den yttersta dagen" - mynnar själarna ut i sin gemensamma konvergenspunkt: de sammanstrålar i punkt Omega, där deras individuella natur bevaras och fullkomnas.
   Teilhards förklaring till att människans själ frigörs till skillnad från djurens är att när ett reflekterande medvetandecentrum (ett jag) en gång har bildats, så kan det inte längre förändras utom genom att gå djupare in i sig självt.
   Teilhard skriver att det originella i hans kosmologi är idén "att de jordiska substansernas speciella egenskap att alltefter graden av sin komplexitet fylla sig med mer liv, bara är ett utslag, en lokal yttring, av en fundamental tendens, lika universell (och utan tvivel minst lika betydelsefull) som andra av vetenskapens redan förut identifierade tendenser".


Källa:

Pierre Teilhard de Chardin: Fenomenet människan. Bonniers 1961.


SM


Till sidan 1



www.sokaren.se/INDEX62.HTML