Thoreaus Walden
Walden. Henry David Thoreau. 435 sidor. Övers. Peter Handberg. Natur och Kultur 2006.
Under två år på 1840-talet bodde den unge Henry David Thoreau i en enkel trästuga invid tjärnen Walden. Marken tillhörde den äldre vännen Ralph Waldo Emerson. Emerson bodde med sin familj i den två kilometer längre bort belägna byn Concord, och var en då välkänd kulturprofil. Han hade uppmuntrat Henry David att skriva och i samband med en essä, "Naturen", fick Thoreau ett mindre genombrott bland den grupp som kallades transcendentalisterna. Han skrev "strövtågsessäer", poesi och litterära porträtt i dess tidskrift The Dial (Solvisaren).
Enligt Steven Hartmans och Henrik Otterbergs mycket faktamättade efterskrift i den här boken kännetecknades transcendentalismen av "individens oberoende från institutionell religion, dess stela ritualer och härskna mirakeltro".
För att leva ett "transcendentalistiskt liv" i praktiken kom alltså stugan till pass, men det rörde sig inte direkt om något vildmarksliv; Waldens populära badstrand låg inte långt därifrån, och man kunde från stugan höra när tåget kom tuffande längs den nybyggda linjen. Det fanns ingen egentlig "ren" orörd natur där han bodde. Skogen var gallrad, och i de olika väderstrecken fanns lite längre bort åkermark.
Thoreau var en pionjär inom vad som kommit att kallas "civil olydnad", det vill säga: följ inte orättfärdiga lagar, följ enbart de lagar som du av hjärtat vet är rättfärdiga. Under skrivandet av Walden hjälpte han en förrymd slav att nå Kanada via rymningsverket Underground Railroad, och i övrigt arbetade han i olika tidskrifter under lång tid med opinionsbildning mot slaveriet (parallellt med att han publicerade sina naturstudier i andra publikationer).
Enligt uppgift skrevs "Walden" (Tidigare i Sverige känd under namnet "Skogsliv vid Walden") först skissartat under ett år för att sedan putsas av författaren i ytterligare nio år innan han publicerade verket 9 augusti 1854. De dåtida kritikerna uppfattade boken framförallt som en "transcendentalistisk attack" mot det bestående samhället, där man, enligt Thoreau, befinner sig i ett slags andligt slummer.
Boken får både ris och ros, men helt klart blir Thoreau en man att räkna med. Författaren torde ha dragit en suck av lättnad, eftersom hans första verk, A week on the Concord and Merrimack Rivers, gjort fiasko 1949. Recensenterna anklagade den för att vara patetisk, dvs. så högstämd att den blivit oavsiktligt komisk. Nu hade författaren varit sin egen främste kritiker. Med sju (!) omarbetningar finns föga tillstymmelse till onödigt litterärt fett, istället framträder essenserna av Thoreaus filosofiska reflektioner, utsmyckade av en mer balanserad naturlyrik, de två åren sammanpressade tidsmässigt för att bilda en enhetlig årscykel.
Vi följer alltså under ett år årstidens ständiga skiftningar med Thoreau som vår kunnige guide. Dagboken har förstås "jag"-form. Thoreau andas in livet, och andas ut det, omvandlat till observationer, reflektioner och associationer, i form av text.
Peter Handberg har nu gjort en som det känns fräsch nyöversättning av hela originalverket (den tidigare svenska utgåvan från 1924 i Frans G. Bengtssons översättning uteslöt fyra kapitel och textfragment ur de andra kapitlen).
Texten är konkret och målande och rör sig hela spektrumet från naturobser-vationer som: "Så kom det också mesar i flock, de plockade upp smulorna, som ekorren tappat och flög med dem till närmsta gren, kilade fast ett korn under klorna, gick loss på det med sina små näbbar, som om det handlade om en insekt inne i bark, tills det var tillräckligt sönderhackat för deras smala strupar " till litterära bilder som "När de varmare dagarna kommer hör de som bor nära floden hur isen spricker på natten med ett skrämmande dån, som av artillerield; som om de islika fjättrarna splittrades i tusen bitar..."
Ibland för han in litterära element som latin, eller hänvisar till det hinduiska verket Bhagadvadgita, något som väl gör att "Skogsliv" inte är allas nöjesläsning. Thoreau skriver något som senare tiders nyandliga författare förvaltar: "(det) som en människa tänker om sig själv är det som bestämmer eller snarare ger en indikation om hennes öde". Han pläderade också för enkelhet i livsföringen; ju mer materiella ägodelar, desto större bundenhet vid dessa.
Vi känner igen tankarna också från hippieeran 1965-1975, då de kollektiva tankarna i hög grad gällde hur man skall leva ett "naturenligt" liv, och gärna långt borta från storstädernas destruktiva miljöer.
Frågan hos Thoreau är inte hur man skall ackumulera maximalt kaptital utan hur lite kapital (och ägodelar) vi behöver för att leva ett gott liv. Det enda egentliga "måttet" av värde är tid: Detta "kvantum" får jag nämligen aldrig tillbaka av livet. Använd det alltså väl!
Efter de första framgångarna dröjde det fram till efter andra världskriget innan namnen Walden och Thoreau fick en renässans inom den bildade engelsktalande världen. Personer som Martin Luther King och Gandhi kom att påverkas av hans "icke-krigiska" uppror mot sociala orättvisor. King anordnade sittdemonstrationer med "passivt motstånd" uppenbarligen påverkad av Thoreaus teser om civil olydnad.
Ungdomar av idag kan säkert finna något matnyttigt i Walden, i Thoreaus strävan att alltid opponera sig mot etablerade föregivna "sanningar" och i hans påpekande att vårt vanetänkande tenderar att förminska vad som är möjligt att uppleva, och att vara.
Gunnar Martin Aronsson
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX636.HTML