Mästerverk eller skräpbok?
da Vinci-koden. Författare: Dan Brown. Översättare: Ola Klingberg. Förlag: Bonniers 2004.
da Vinci-koden, skriven av amerikanen Dan Brown, är en roman i tegelstensformat: 502 sidor. Den har blivit en internationell försäljningssuccé, uppges ha sålts i 6 miljoner exemplar och översatts till ett 40-tal språk.
Enligt bokomslaget har Library Journal betecknat da Vinci-koden som ett "mästerverk" som borde vara "obligatorisk läsning" (för vilka?). New York Daily News menar att den är "en sjuhelsickes läsupplevelse". "Fascinerande" och "genialt" är andra omdömen.
Den svenska gratistidningen biblioteket i fokus, som finns på bilioteken, skriver att "...läsas måste den..."
da Vinci-koden berättar att Jesu verkliga budskap har undertryckts av den katolska kyrkan och bl a handlar om balans mellan det manliga och det kvinnliga: Jesus var gift med Maria Magdalena, som av kyrkan beskrivits som en sköka, och de hade ett barn tillsammans: Sara, vars ättlingar är de kungliga merovingerna i Frankrike. Sanningen om Jesu Kristi lära och hans ättlingar, merovingerna, bevaras av en hemlig orden, Prieuré de Sion, som väntar på det rätta tillfället att för världen avslöja kyrkans förvanskning av den sanna läran.
Bokens innehåll sägs bygga på resultat och teorier av seriösa forskare. Men den är alltså ingen redovisning av forskning, utan helt igenom ett fiktivt verk, en "spänningsroman".
Boken handlar om jakten på den heliga Graal, vilket enligt traditionen är det kärl som Jesus och hans närmaste lärjungar använde vid den första nattvarden. Men i själva verket är Graal enligt Browns roman Jesu hustru Maria Magdalena, vars livmoder var det kärl som Jesu "blod" kom att förvaras i.
Jakten på Graal består i att tyda den ena koden efter den andra, som en nyss mördad person lämnat efter sig, för att till sist hitta Graalen, som skall avslöja sanningen om Jesus. Nå, Graalen påträffas aldrig, och på så vis blir det en aniklimax, men det hela mynnar ut i ett slags feminististiskt budskap. Jesus sägs ha predikat balans mellan den manliga och den kvinnliga principen.
På Internet kan man ta del av skilda uppfattningar om Browns verk. Där finns bland annat en recension från den katolska tidskriften Signum, skriven av Per Beskow, docent i religionshistoria. Han är inte nådig i sitt omdöme. Det litterära värdet är obefintligt, skriver han, personteckningen består enbart av klichéer, boken är en enkel och ofullkomlig thriller, som beskriver en kamp mellan gott och ont, där det onda är den katolska kyrkan, framför allt Opus Dei.
Enligt Beskow är boken en "obeskrivlig rappakalja" och en oförskämdhet mot all kristen tro och mot all historisk forskning om kristendomen.
"Varifrån har nu Brown fått allt detta?" frågar Per Beskow. "I stort sett kommer det från ett enda håll, nämligen från boken The Holy Blood and the Holy Grail av författarteamet Michael Baigent, Richard Leigh och Henry Lincoln (1982) samt dess uppföljare The Messianic Legacy (1986). /.../ Brown har sedan förbättrat historien genom att blanda in en del radikalfeminism, gudinnetro och fruktbarhetskult."
De tre författarnas källor är enligt Beskow "dunkla hänvisningar till handskrifter i Biblioth¸que nationale i Paris och till den mystiska organisationen Prieuré de Sion". "Att vederlägga detta fordrar en del energi", meddelar Beskow, "men det finns några som har ägnat sig åt det. Webbsökare skall särskilt titta efter namnen Paul Smith och Robert Richardson." Det rör sig enligt Beskow om ett "bedrägeri".
Min egen kommenar till Browns bok är att detta fiktiva verk är av noll intresse för en allvarlig sökare. Ett verkligt sanningssökande är också betydligt mer spännande än att läsa om en rad påhittade händelser.
SM
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX700.HTML