Dikter av Anders Apelqvist

Skålen

Jag dricker vid tidens bord en skål
av universums samlade fasa.
Jag tömmer ett krus av kosmos hela kärlek.
Jag dricker kärlekens och lidandets bräddfyllda bägare till botten
under min ändlösa vandring genom tidens skog
och när jag tömt dessa bägare två,
först då är jag fullbordad, fri.

Skapelsens träd

Med rötter djupt i tidernas natt,
med kronan högt i tidernas morgon
växer Skapelsens träd evigt, outgrundligt.

Universa födes, växer och dör
som talrika blad på Skapelsens träd,
men trädet består, evigt, outgrundligt.

Den andre

Jag väntar den andre,
som sakta reser sig
bakom dödens mur.
Han som redan trevar efter mig
med sina bleka fingrar.

Jag väntar den andre
bakom dödens mur.
Han som girigt väntar
att bli jag,
jag som väntar att bli han.

Den andre, den dolde.
Han som växer ur dödens mull.
Han som väntar att födas
i min död.



Den andre
sträcker sina händer
över dödens mur,
ropar mitt namn,
ser på mig
i girig längtan
att födas, att bli jag.

Den andre
väntar mig bakom grinden,
redo att axla min mantel.
Så smälter vi samman,
växlar tidens stafett,
en skugga i ett kött,
en brud och en brudgum

i dödens natt,
i födelsens gryning.

Hjärta

Tänkandet
är ett hjärta
som slår och slår,
pumpar strömmen av tankar
som blod i sinnets ådror.

Du själv
är bara mottagaren
av tankens flod,
den orörliga,
stilla stranden.

Sekund

På livets udde
vi mötas
en kort sekund
och skingras åter
över evighetens
hav.

Två ting

Två ting
utvecklar din själ:
Livets korthet.
Dödens närhet.







Anders Apelqvists sista bok var Förgängelsens spira. Gravdikter, som han utgav på eget förlag 1990. De dikter som här återges är, utom den första, hämtade från den samlingen.

---

www.sokaren.se/INDEX71.HTML