| Livet har en innebörd som vi inte har en aning om. Av de utomnormala fenomenen framgår att verkligheten pekar ut över sig själv mot något större och vidunderligare. |
Naturlagarna sattes ur spel
Samtal med Sune Stigsjöö
Bokförläggare Sune Stigsjöö på Zindermans förlag i Göteborg gav på sin tid ut bland annat Fridegårds "Den gåtfulla vägen", Rehns UFO-böcker och Nils-Olof Jacobsons "Liv efter döden?".
Han hade inte uteslutande ett kommersiellt intresse för böcker om det utomnormala. I sin ungdom sysslade han i tio års tid ingående med parapsykologiska företeelser både inom och utom Sverige, parallellt med att han studerade bland annat psykologi vid Göteborgs universitet. Stigsjöö blev mycket nära vän med "mirakelmannen" Olle Jönsson (bilden) och utförde tusentals experiment tillsammans med honom. De fenomen som Jönsson åstadkom, retade Stigsjöös nyfikenhet, och han kände ett behov av att utforska dem och komma fram till en egen uppfattning. Inte i något annat sammanhang under sina forskningar bevittnade han så avancerade fenomen som dem Jönsson åstadkom.
Stigsjöö berättade för Sökaren:
- Det började när jag var i tjugoårsåldern. Hela sommaren 1947, när jag arbetade som frilansjournalist i Stockholm, träffade jag Olle Jönsson praktiskt taget varje kväll. Tillsammans höll vi på timme efter timme, kväll efter kväll i tre månader och gjorde alla tänkbara sorters experiment. Jag såg verkligen naturlagarna sättas ur spel. Det var rena cirkusen. Föremål flyttades genom stängda dörrar; och tavlor snurrade runt på sina krokar ibland dagar efter det Jönsson varit på besök.
- Jag vidtog alla tänkbara kontrollåtgärder. Det finns de som påpekar att en trollkonstnär med lätthet kan lura folk med magneter, trådar och speglar med mera i sitt eget hem, men experiment som jag gjorde med Jönsson, skedde i rum där han aldrig förut hade varit och dit han inte hade fått komma in före experimentet.
- Minst 5.000 experiment gjorde jag i enrum med honom på betingelser som jag själv bestämde. Oftast var det i en avspänd och privat situation som han blommade upp och åstadkom de verkligt stora sakerna. Det mest fantastiska var väl apportfenomenen. En gång förflyttades en hyacint i en kruka till rummet intill. Jag stirrade på hyacinten tills den plötsligt var borta; och sedan återfanns den i nästa rum, dit dörren var låst. Anmärkningsvärt är att den vissnade efter en kvart.
Det var i december 1946 som Stigsjöö första gången träffade Olle Jönsson. Han skrev sedan en artikel i Husmodern. Därefter blev det under några år rätt många artiklar av honom om fenomenet Jönsson, fastän det var mycket kärvt i den svenska pressen för sådana saker på den tiden. I Vecko-Journalen kom en stor, illustrerad artikel 1949, i Hemmets Journal en serie 1957 samt bl. a. i Aftonbladet och Göteborgs-Posten flera artiklar.
Stigsjöö uttalar sig med bitterhet över den behandling som Olle Jönsson fick utstå i Sverige från en del av pressen och från vissa vetenskapsmän.
- Några tidningar, bland andra Expressen och Se, jagade honom som en fredlös, så att han till slut flyttade från Sverige och bosatte sig i Förenta staterna. Han skulle ju till varje pris avslöjas, och det diktades också upp "avslöjanden", som publicerades. En gång var Expressens och Ses medarbetare i Varberg, där Jönsson bodde. Ett experiment gick till så att Jönsson gav trollkonstnären Cubiz från Göteborg papper och penna och uppmanade honom att skriva 20 bokstäver och 20 siffror i den ordningsföljd han själv önskade. Triumferande tog trollkonstnären papperet och skrev hastigt ned sin rad. Sedan han gjort detta, sa Jönsson: Lyft bordduken! Cubiz lyfte duken - och där låg ett papper med exakt den rad av siffror och bokstäver som Cubiz just hade skrivit. Båda papperen fotograferades för att utesluta att det kunde vara fråga om suggestion eller hypnos, och jag såg sedan den framkallade bilden - båda de skrivna raderna var exakt likadana! Jönsson hade alltså genom telepatisk påverkan fått Cubiz att skriva det som han ville. Men efteråt fick man i Expresssen läsa att "spegel i bordskivan hjälpte mirakelman". Någon sådan spegel påträffades givetvis aldrig. Avslöjandet var ett rent lögnaktigt påhitt. Vad skulle för övrigt en spegel ha hjälpt vid det experimentet! Undra sedan på att Jönsson stack iväg från det här landet!
- En gång var jag med om experiment, när författaren och journalisten Olle Strandberg var närvarande. Försöksbetingelserna var perfekta. På golvet i ett rum stod en vas med påskris och fjädrar - det var påsken 1947 - och Jönsson fick inte komma in i rummet; dörren var låst. Pass på! ropade han genom dörren - och plötsligt började fjädrarna darra som inför en stormvind och reste sig rätt upp. Påskriset i vasen flög ut och hamnade på golvet. Detta bevittnade Olle Strandberg med egna ögon. Efteråt skrev han en artikel i Vecko-Journalen, där han "avslöjade" att Jönsson hade använt tråd. Men jag var ju med från början till slut. Jönsson var aldrig inne i rummet, medan detta hände. I vanliga fall fungerar sådana här personers intelligens, men när de ställs inför fenomen som dessa, säger de sig: det är ju omöjligt - alltså måste han fuska!
- Det hände också att läkare och vetenskapsmän, som deltog i försök och strax efteråt var helt entusiastiska, sedan tog avstånd från alltsammans. Påsken 1947 var två läkare med och bevittnade telekinetiska experiment. Får jag skriva om det här i DN och nämna era namn? frågade jag dem. Javisst! sa de. Men när de senare tillfrågades av andra, ville de inte stå för det. Det har också hänt att folk som träffat Jönsson vid något enstaka tillfälle, kanske på någon tillställning sent på kvällen och varit med om någon timmes oordnade experiment - för han var ju alldeles för snäll och gick med på vilka experimentbetingelser som helst - har misstolkat vad de sett och sedan trätt fram och sagt att Jönsson fuskade. Men jag gjorde ju sådana massor av experiment med Jönsson, så jag om någon borde veta vad han går för, och jag observerade aldrig något fusk. Men skulle han någon gång, pressad av folk som hade stora förväntningar på fenomen, ha frestats att något förenkla vissa fenomen, t. ex. telepati, så tycker jag det i så fall är mycket mänskligt. Han kunde väl inte vid varje tillfälle vara på toppen av sin förmåga.
- Jag har inte träffat Jönsson på 16 år och vet alltså inte av egen erfarenhet hur han lyckas numera. Av hans många brev till mig och av andra vittnen att döma lyckas han fortfarande vid välordnade experiment (till dem räknar jag inte Hylands USA-hörna!). Det kan dock vara så att sådana här fenomen inte alltid följer en människa genom hela livet utan blommar under en viss period för att sedan försvagas eller upphöra. Men på den tiden jag kände honom utförde han alltså de mest otroliga saker. För att sätta honom på prov gick jag en gång in i ett antikvariat och köpte en gammal tysk bok på 600-700 sidor. Jag öppnade den inte utan satte bara in den i bokhyllan. Jag hade inte läst den, och det hade inte heller Jönsson gjort - och skulle han mot allt rimligt antagande ha läst den, så kunde han ju ändå inte ha lärt sig den utantill. Jag bad honom säga vad som stod på en viss rad, en viss sida. Han skrev upp det på gammaltyska, jag jämförde, och det stämde! Antingen kunde Jönsson se bokens dolda text, eller också var det förutvetande om framtiden, så att han visste vad jag skulle finna, när jag sedan slog upp boken.
Vad har nu Sune Stigsjöö, som sett naturlagarna synbarligen sättas ur spel av en enkel svensk ingenjör med paranormala förmågor, för mening om innebörden av detta? Vad betyder det för vår verklighetsuppfattning, världsåskådning och religion? Stigsjöö svarar att det naturligtvis betyder att verkligheten är "oändligt mycket knepigare än vetenskapsmännen föreställer sig".
- Verkligheten är ett mysterium, som fungerar enligt "lagar" som vi inte har en aning om. Jag har ingen så kallad religiös åskådning, så jag har inte fått stöd för något religiöst behov, utan jag har ytterst skeptisk ställts inför utomnormala skeenden, som är ofrånkomliga. Jag kan inte förneka att jag har sett verkligheten "upplösas" under experiment, inför vilka en professor i naturvetenskap ter sig ungefär som en barnunge som sitter i en lekpark och bankar med spann och spade. De erkända naturlagarna är uppenbarligen bara ett barnspråk om verkligheten, vilken är oerhört mycket mer fantastisk och ogripbar än vad som framgår av läroböcker i t. ex. fysik.
- Det är möjligt att den person som är du och jag, inte överlever döden - det kanske till och med är troligt - men det vi kallar livet och verkligheten har en innebörd som vi inte har en aning om. När verkligheten nu har den konstruktion som framgår av de utomnormala fenomenen, så pekar den ju ut över sig själv, är i sig själv något annat, större och vidunderligare. Materia - vad är det? Det är ju bara ett ord. Naturlagarna - vad är de annat än statistiska sannolikheter! Kanske allting egentligen är "mentalt", så att det mer eller mindre är en biologiskt betingad förenkling, en "yta", det som vi upplever med våra grova sinnesorgan. Kanske verkligheten inte är mer "materiell" än en dröm är handfast påtaglig, hur verklig och logisk den än ter sig för den som drömmer. Men jag drar inga bestämda filosofiska-religiösa slutsatser av de fenomen jag bevittnat. Jag vet bara att de existerar och är säker på att vetenskapen om låt oss säga 100 år har nått fram till en helt annan verklighetsuppfattning än den nuvarande.
(Intervjun gjordes 1971.)
Vad sa illusionisten Truxa och professor Laurent om Olle Jönsson?
Truxa
Erik Truxa var en skicklig illusionist. Och tillsammans åstadkom makarna Truxa vad som tycktes vara klärvoajans, eller kanske snarare telepati: Gulli kunde till exempel med förbundna ögon ange namn och nummer på ett körkort, som hennes man höll i handen. Men det anses ha varit blott imiterad ESP, och man har bland annat gissat att någon form av kodsystem användes.
Ingen har väl verkligen kunnat förklara Gulli Truxas fenomenala förmåga till skenbar klärvoajans. Professor Olle Holmberg ansåg att det måste röra sig om trick - och hans motivering var att uppvisningarna aldrig misslyckades. Äkta "medier" kan lyckas till en viss del, men de är inte ofelbara.
Hur gjorde nu paret Truxa? Såg fru Gulli genom ögonbindeln? Hon sa att hon kunde "svära inför allt helig att det gör hon inte". Innehöll hennes örhängen en radiomottagare? Erik sa att "det är bra så länge det finns folk som tror att Gulli har en radiomottagare i örhängena eller att vi har något mystiskt teckensystem med handrörelser, för det hjälper till att hålla diskussionen kring oss igång".
Kodsystem med ord är en annan hypotes. Men ingen har lyckats hitta något dolt språk i deras muntliga kommunikationer på scenen. De ord Erik Truxa sa var få och enkla.
Erik Truxa trodde inte att Olle Jönsson visade upp äkta fenomen. I en intervju för Folket i Eskilstuna 23.3.71 sa han:
- Olle är en stor bluff. Jag avslöjade honom för många år sen! Det är bedrövligt att till och med ansedda forskare säger sig tro på honom.
Truxa berättade att en gång när Jönsson skulle ut och leta rätt på en mördare, så lät han fotografera sig tillsammans med fjärdingsmannen på orten. Någon mördare fann han aldrig - men senare kunde han i tidningarna läsa att det var fjärdingsmannen som var mördaren!
Vi skrev till Jönsson i USA och nämnde Truxas omdöme. Han svarade:
- Det har visat sig upprepade gånger att människor med mycket liten förståelse för parapsykologi är de första att uttala sig om ett fenomens existens. Tyvärr har jag endast träffat Truxa helt flyktigt ett par gånger i Stockholm, så jag förstår inte vad det är för avslöjande han talar om. Det fordras åratals studier och experiment för att utröna dylika fenomen. Kanske han tänker på s. k. uppvärmningsförsök? Truxa är säkerligen en skicklig trollkonstnär med sina sinnrika kodsystem, men när det gäller parapsykologi, avslöjar hans uttalanden att han ingenting vet. Jag har blivit testad vid 100-procentigt vattentäta experiment tusentals gånger, både av skickliga trollkonstnärer och av vetenskapsmän från alla delar av världen.
Om det som Jönsson kallade "uppvärmningsförsök", skriver Olle Holmberg i "Den osannolika verkligheten": "Han förklarar leende sitt fusk på olika sätt: han behöver värma upp sig i början av en seans, ge åskådarna förtroende, ge dem sensationer som de är ute efter, själv spara den koncentration som kan ge honom huvudvärk till de gånger då den behövs."
Holmberg skriver också att forskarna i Amerika blev irriterade på Jönsson för att han så ofta fuskade.
Laurent
I "Årsbok för kristen humanism", 1969 har tre herrar Laurent en recension av Holmbergs "en osannolika lika verkligheten". De diskuterar där ingående Olle Jönssons exceptionella färdigheter, som de bevittnat och som i synnerhet professsor Torbern Laurent studerat.
De berättar att Jönsson alltid gjorde sina försök med telekinesi (benämns även psykokinesi, PK) det vill säga att med tanken påverka fysiska föremål, i mörker och under musik, vilket naturligtvis försvårade både syn- och hörselkontroll."Trots detta kunde fusk uppdagas. Därmed nog sagt om telekinesi."
Herrarna Laurent menar att Olle Jönsson inte har någon ESP- eller PK-förmåga, utan att han i stället är en skicklig illusionist och hypnotisör, som förvänder synen på åskådarna. Han blockerar deras minnnesregistrering, så att de omedelbart glömmer vad de hört eller sett och i stället upplever ett nytt påstående som ett minne eller upplever sinnesförnimmelser (hallucinationer) utan yttre retning. De tolkar vid kortgissningsexperiment det slutligen uppvisade kortet som det rätta, även om det inte är det.
För att undgå suggestionens inflytande konstruerade professor Laurent på sin tid en så kallad robotsekreterare, en apparat som automatiskt registrerar resultat vid experiment av Rhine-typ. Författarna meddelar att många "medier har testats med denna apparat, bland andra Olle Jönsson och "fjärrskådare Karlsson". "I samtliga fall har endast rena slumpresultat erhållits." Av bland annat detta drar de slutsatsen att "Rhine inte förstått att gardera sig mot suggestionens inflytande i sina experiment".
Vid ett tillfälle såg professor Torbern Laurent Jönsson göra kortkonster av den typ han är specialist på. Vi läser: "Olle Jönsson bad en av de närvarande att nämna ett spelkort vilket som helst. Jag vill minnas, att han sade spaderdam. Jag hade med mig en egen kortlek, som jag lagt på bordet framför mig, och Olle Jönsson frågade min fru i vilken ordningsföljd spaderdam skulle komma fram ur min kortlek. Hon föreslog som nr 17. Slutligen bad Olle Jönsson mig att blanda min kortlek väl och därefter taga upp 17 kort. Jag har aldrig förr blandat en kortlek så väl. Därefter tog jag ett kort i taget, lade det på bordet, och det 17:e kortet var spaderdam. Försöket upprepades ännu en gång med lika gott resultat. När jag några dagar senare tänkte över saken, fann jag det troligast, att det påtänkta kortet inte var spaderdam men att Olle Jönsson med hypnos fått oss att tro detta."
Författarna stöder sin suggestionshypotes på resultat av försök där manipulation med minnesfunktionen varit omöjlig och där inga träffar erhållits. Jönsson fick bl. a. på ogenomskinliga kuvert skriva vilket kort han ansåg fanns i kuvertet. Sedan fotograferades det framtagna kortet tillsammans med Jönssons anteckning. Dessa försök misslyckades. Och författarna uppger att "så fort man vidtar fullt effektiva kontrollåtgärder misslyckas försöken". Detta ledde Torbern Laurent till att lägga fram suggestionshypotesen såsom slutresultat.
Man måste här invända att suggestionshypotesen tydligen ändå inte har testats på ett tillfredsställande sätt. Man borde förstås utan Jönssons vetskap ha gjort anteckningar om vilket kort han först talade om vid lyckade försök och senare kontrollerat om detta överensstämde med det kort som till sist visades. Om det verkligen kunde påvisas att det inte var samma kort trots att de närvarande trodde detta, då hade man erhållit ett verkligt gott underlag för suggestionshypotesen.
Hypotesen får anses obekräftad och inte övertygande. De svårigheter den är behäftad med kan illustreras av bland annat följande som de tre Laurent skriver: "Enligt vår erfarenhet är deltagarna i hans seanser heller aldrig oense om det faktiska utfallet av något enskilt försök - antingen betraktas det som lyckat av samtliga eller som misslyckat av samtliga. Suggestionshypotesen förutsätter därför att Olle Jönsson har effektiv kontroll över samtliga deltagare; något som möjligen kunde anses strida mot det faktum, att misslyckade försök är vanliga även i de mest lyckade försöksserier. Man får emellertid inte glömma att misslyckanden i och för sig är lätta att simulera."
En undran: varför skulle Jönsson, om han är en sällsynt begåvad hypnotisör och illusionist (och inget annat) ideligen ställa sig till forskares förfogande med det (i så fall) falska påståendet att prestera äkta paranormala fenomen, och även mötas av tvivel och hån - i stället för att sätta en ära i att vara en framstående illusionist och tjäna pengar på det? Det finns psykologiska svårigheter med herrarna Laurents hypotes.
Parapsykologin har väl, som artikelförfattarna nämner, främst två alternativa förklaringar till fenomen av det här slaget: antingen kunde Jönsson mentalt styra blandningen av kortleken så att det kort man bestämt sig för, hamnade på utsedd plats, eller också kunde han förutse var kortet efter blandningen skulle hamna i leken och sedan telepatiskt överföra detta till den person som skulle bestämma ordningen.
Hur man tror sig avslöja Olle Jönsson
Sune Stigsjöö kommenterade Erik Truxas och de tre herrarna Laurents uppgifter om Olle Jönsson sålunda:
- Jag har inte det ringaste behov av att "försvara" min egen uppfattning om Jönssons experiment - sannolikt har ingen annan haft samma möjlighet som jag att under åratal och vid tusentals experiment (på mina egna villkor) bilda sig en uppfattning om dessa "fenomens" äkthet. Jag vill bara påvisa hur lättvindigt många försöker bortförklara de parapsykologiska resultaten i allmänhet och Jönssons i synnerhet.
Ingen illusionist med självaktning har genom åren förmåtts erkänna existensen av parapsykologiska feomen. Många har i likhet med Truxa försökt "avliva myten om Jönsson", många påstår sig ha avslöjat honom efter "ingående studium". Men sanningen är att ingen av dem mer än högst ytligt haft kontakt med Jönsson. Truxa är inget undantag. Paret Truxas "tankeläsning" är en fantastisk teknisk prestation, självklart baserad på ett närmast genialt kodsystem vid den muntliga kommunikationen dem mellan. Ingen har någonsin hört fru Truxa "tankeläsa" utan hjälp av sin mans munväder. Några äkta telepatiska prestationer har de aldrig utfört, och de har heller aldrig påstått detta. Jag är full av beundran för deras scenshow. Men de bör inte yttra sig om parapsykologi och de jönssonska prestationerna. Om detta vet de ingenting.
Professor Torbern Laurents kommentar är intressantare. Laurent genomförde i slutet av 40-talet en rad lyckade experiment med Jönsson på Tekniska Högskolan. Men numer heter det att Jönsson förvände synen på de närvarande, han blockerade deras minnesregistrering så att de glömde vad de sett och såg vad de inte sett! Detta är en en typisk "förklaring", då somliga professorer vill slå vakt om sin drag- och stötmekaniska världsbild. För min del tycker jag den förklaringen är betydligt krångligare och osannolikare än den rent parapsykologiska. I Jönssons fall är den dessutom inte tillämplig.
Professor Laurent framlägger sin förklaring mer än 20 år efter experimenten. Han har tydligen under dessa år helt ändrat mening. Några månader efter experimenten gjorde jag i Vecko-Journalen en artikel om Jönsson, vari också professor Laurent intervjuades. Han skrev själv ner sina kommentarer för att inga missförstånd skulle uppstå. Hans mycket positiva inlägg slutade med förhoppningen att man skulle inrätta en docentur vid Uppsala universitet, så att de jönssonska experimenten vetenskapligt skulle bli klarlagda. I dag kallar Laurent samma Jönsson för "en skicklig illusionist".
Det blev inget av med denna docentur, och Jönsson flyttade strax därefter till USA, delvis beroende på de gemena lögnkampanjer han utsattes för.
Här nedan följer ett utdrag ur professor Laurents vittnesmål för mer än 20 år sedan (citat ur Vecko-Journalen nr 47, 1949). Jämför vad han då sade med hans uppgifter återgivna i Sökaren!
"Vid ett försök bad han mig att blanda min kortlek, breda ut den på mitt skrivbord med bildsidan nedåt, taga ett godtyckligt kort utan att titta på det, stoppa in det i ett kuvert (sådana fanns i min skrivbordslåda), klistra igen detta samt lägga kuvertet på skrivbordet. Under tiden gick ingenjör Jönsson ut ur rummet, så att jag ogenerat kunde kontrollera att det inte var något fuffens med kortleken. När uppdraget var färdigt ropades ingenjör Jönsson in, och han bad därefter att få låna en av mina tärningar. Jag gav honom en, som var onormalt liten, och han kastade den på kuvertet. Det blev en femma. Ingenjör Jönsson sade då: 'Kortet är en hjärterfemma, var god och se efter.' Det visade sig mycket riktigt vara hjärterfem. Kortet och tärningen fotograferades, och efter framkallningen kunde vi konstatera, att vi ej varit suggererade. Försöket utfördes två gånger med samma goda resultat. Ingenjör Jönsson påstod, att han visste vad kortet var genom klärvoajans och att han påverkade tärningen med telekinesi.
Vid ett fjärde försök, som utfördes i en av mina kollegers bostad, blandade vi kortleken och bredde ut den på ett bord med bildsidan nedåt. Ingenjör Jönsson bad oss nämna ett kort, och med fingertopparna strök han över kortens ryggsidor tills han fastnade för ett kort, som han tog upp, och som visade sig vara det nämnda kortet. Han upprepade försöken ett flertal gånger med samma resultat. Det såg så enkelt ut, att min kollega bad själv få försöka utföra experimentet. Jag bad då min kollega att taga upp en spadersjua. Han tog upp halva kortleken utan resultat och bad sedan ingenjör Jönsson om hjälp. Ingenjör Jönsson sade då, att det femte kortet ni tager upp är en spadersjua. Min kollega tog då upp fem kort, och det femte var spadersjuan."
Eftersom kort och tärning fotograferades var - som professor Laurent själv konstaterade - suggestion utesluten! Har Laurent drygt 20 år senare glömt bort detta, när han nu för fram suggestionshypotesen "såsom slutresultat"?
Experimenten utfördes under en rad kvällar i professor Laurents tjänsterum på Tekniska Högskolan. Man använde spelkort och tärningar som han själv hade ställt till Jönssons förfogande. Kontrollåtgärderna bestod av fotografering och ljudinspelning för att utesluta möjligheten av suggestion.
(Så långt Sune Stigsjöö 1971.)
SM
Till sidan 1!