Den som är förskonad från eget lidande, är därmed kallad att lindra andras.

Albert Schweitzer





Han lärde oss vördnad för allt liv




Av Agne Windmark



Albert Schweitzer Med Albert Schweitzer, som dog 90-årig natten till den 5 september 1965, gick en av vårt sekels lätt räknade stora mänskliga ledare bort. Jämte Gandhi, vars motsats han var i många stycken, hör han till den handfull giganter som med den oändliga ömheten för allt levande förenat den obändiga kraften att ständigt vidga gränserna för sin strävan och i praktisk verklighet omsätta sin idealism.
    Envar ung människa, som vågat ge sig idealismen i våld, vet vilket hån och vilken begabbelse han eller hon i olika sammanhang måste möta, innan stålet slipats, blivit smidigt och starkt. I sin med gripande enkelhet och rättframhet skrivna lilla självbiografiska bok "Minnen från min barndoms- och ungdomstid" berättar Albert Schweitzer om hur hans inställning till livsidealismen formades:
    - I min ungdom har jag åhört samtal mellan äldre personer, varur ett beklämmande vemod svept mig till mötes. De såg tillbaka på sin ungdoms idealism och hänförelse som på något dyrbart, som man borde hållit fast vid. Men samtidigt ansåg de det nästan för en naturens lag, att man inte kunde göra detta.
    - Jag beslöt att inte underkasta mig denna tragiska resignation inför förnuftet. Det jag lovat mig själv i nästan pojkaktigt trots, det har jag också sökt förverkliga. - Vi måste alla vara beredda på att livet vill beröva oss tron på det goda och sanna och vår hänförelse därför. Men dessa skatter behöver vi inte utelämna. - Ideal är tankar. Så länge de endast är tänkta tankar, förblir den kraft som finns i dem overksam, även då de tänkes med den största hänförelse och den fastaste övertygelse. Verksam blir deras inneboende kraft först när de förenats med en luttrad människas väsen.
    - Den "mognad" vi måste vinna är att bemöda oss om att bliva alltmer enkla, sannfärdiga och luttrade, fridsamma, saktmodiga, vänliga och fyllda av medkänsla. På inget annat sätt än detta får vi foga oss i att bli nyktrare i vår livsuppfattning.
    - Livsvishetens stora hemlighet ligger i att kunna gå genom livet som en oförbrukad människa. Det förmår den som inte fäster sig vid människor och yttre händelser, utan som i alla skiften återfaller på sig själv och som inom sig söker tingens yttersta orsak.
    - Den insats av god vilja en människa gör i världen bearbetar människors hjärtan och tankar. Det är vår dåraktiga försummelse, att vi inte på allvar vågar befatta oss med välviljan.
    Och i en annan av sina skrifter säger han:
    - Den kunskap om livet, som vi vuxna ska ge den yngre generationen, bör inte uttryckas så: - Verkligheten kommer snart att svika era ideal, utan: - Väx upp till era ideal så att livet aldrig kan beröva er dem!


Till 30 år för vetenskapen och livets goda

Redan som ung studerande gav Albert Schweitzer sig själv ett löfte att studera, ägna sig åt musik och "njuta livet" tills han blev 30 år. Sedan skulle han ägna det helt åt mänskligheten, betala av sin stora skuld till livet. Men han erkänner villigt att livet för honom egentligen alltid var ett stort allvar.
    - Så långt jag kan minnas tillbaka, säger han i sin förut omnämnda ungdomsbok, har jag lidit av all den nöd jag såg omkring mig i världen. Omedelbar, barnslig livsglädje har jag egentligen aldrig vetat av och tror för min del att detsamma gäller många andra barn, även om de utvärtes förefaller glada och sorglösa.
    I synnerhet led han av att se hur djuren ofta plågades och vanvårdades. Länge förföljde honom tanken på en gammal halt häst, som skulle till slakthuset i grannsocknen och som tydligen kände på sig vad saken gällde. Medan en karl gick framför och drog och slet i tömmarna, gick en annan bakom och drev på med käpprapp. Från den dagen började den lille Albert i tysthet lägga till några ord i aftonbönen som mamman bad med honom varje kväll: "Gode Gud, skydda och välsigna alla levande väsen, bevara dem för allt ont och låt dem få sova gott."
    I sjuårsåldern var han med om ett äventyr, som för alltid ställde honom på djurens sida gentemot människornas övergrepp. Det var vid fastlagstiden på våren. En kamrat lockade honom med sig upp i bergen för att skjuta fåglar med slangbössa. Albert vågade inte säga nej. Han hade just hukat sig ner och lagt an mot en liten sångfågel i ett träd, när kyrkklockorna i Giinsbach började ringa. - För mig var det en röst från himlen, skriver Albert Schweitzer. Han kastade slungan, skrämde iväg fåglarna så de flög ur räckhåll även för kamratens mordvapen och flydde hem. Han hade kommit till insikt om två viktiga ting samtidigt, den djupa betydelsen av budet "Du skall icke dräpa" och vikten av att bli fri från beroendet av människor.
    Albert var till en början inte särskilt duktig i skolan, men vid en given tidpunkt - han fick en god och förstående lärare - klarnade viljan och allvaret till studier och han började arbeta målmedvetet och med stor framgång på sin utbildning.
    Vi vet, att hans studieflit småningom gav utdelning i tre doktorat: filosofi, teologi och medicin. Strax före sin 30-årsdag lade han sista handen vid sitt banbrytande teologiska verk "Geschichte der Leben-Jesu-Forschung", där han samlat resultaten av sitt studium av 2.000 verk av olika forskare över Jesu liv och gärning. I det arbetet hade han mött en handgriplig bild av nazaréen, som för all framtid i allt hans görande skulle stå som hans förebild och rättesnöre. Vid denna tid hade det också klarnat för honom att han skulle bli läkare i Afrika, och han började därför med förtätad kraft studera medicin för att ta sin läkarexamen. Den ståtlige unge mannen är vid denna tid känd som en av Europas skickligaste orgelspelare och musikforskare. Han spås en lysande framtid vid kontinentens lärosäten - och så får han plötsligt för sig att sätta sig på skolbänken igen för att studera medicin med sikte på att "begrava sin framtid" bland de sjukdomshärjade, primitiva negerstammarna kring Ogowefloden i Ekvatorialafrika! Vilken förlust för mänskligheten, menar hans besvikna vänner. Men han menar tvärtom, och han är mycket bestämd i sina åsikter. Han har valt Afrika därför att den uppgiften är den svåraste. Afrikas urbefolkning har svikits av de vita, utplundrats, förslavats, torterats, smittats med syfilis och andra sjukdomar. Vi har en oerhörd skuld att betala av till dem. Skall då inte han, som fått så mycket till skänks av livet, vara bland dem, som gör en insats i det uppbyggande och läkande livets tjänst?
    Men det räcker inte med att ta en läkarexamen, han måste skrapa ihop pengarna till resan och sjukhusutrustningen också. Det gör han i vidsträckta turnéer med orgelkonserter, där han hyllas som en av musikens stora.


Läkare i urskogen

Lambarene. Med all sin fantasi hade Albert Schweitzer inte kunnat välja en vidrigare plats på jorden att verka på som läkare. Den som vill ha koncisa, sakliga fakta om området kring Lambarene, Schweitzers läkarstation vid Ogowefloden på Afrikas västkust strax söder om ekvatorn, gör klokt i att läsa hans bok "Mellan urskog och vatten", utkommen i en svensk översättning 1922 på J. A. Lindblads förlag. Här härskar året runt en temperatur på mellan 25 och 35 grader i skuggan. Luftens stora fuktighet, särskilt under regntiden, som omspänner halva året, gör klimatet mycket pressande för européer. Ett par, tre år å rad anses vara maximum av vad en europé står ut med. Genom att unna sig en nödvändig arbetssemester i sitt älskade Günsbach i Elsass någon gång då och då klarade Schweitzer med sin järnfysik 50 års insats i Lambarenes feberklimat, där t.o.m. själva urbefolkningen var på väg att dö ut, när han i juli 1913 började sin insats som tropikläkare. Men inte ens här får han arbeta i fred för sina krigiska medbröder i det rustande Europa. Världskriget börjar. Fransmännen som är herrar i dåtidens Ekvatorialafrika, kommer plötsligt underfund med att "läkaren i urskogen" har elsassiskt pass och följaktligen är tysk! Han interneras på sin egen missionsstation - men tillåts tills vidare utöva sin läkarpraktik. Mot krigsslutet forslas han emellertid som krigsfånge till Europa och sätts i koncentrationsläger i Pyrenéerna. Han tillbringar tiden där - ett helt år - med att sköta om sina sjuka medfångar och skriva ned sitt stora filosofiska verk, "Kultur och etik". I denna fascinerande, utomordentligt välskrivna bok, låter han mänsklighetens olika filosofiska system, alltifrån de gamla kinesernas och indiernas känslotänkande till västerlandets kallare förståndsfilosofi passera revy under kritisk granskning. Den etik han i boken själv kommer fram till, är den han givit namn av "vördnaden för livet".
    Det är en fordrande lära, som den obändigt starke och oändligt ömme läkaren i urskogen kommit fram till och som han nu under sin påtvingade "semester" i krigsfångelägret får tid att skriva ner. Han berättar om hur han där han suttit vid sin fotogenlampa och skrivit ned sina tankar med bläck i nattens timmar, medan sjukhuset sovit, gärna haft fönstret på glänt för att åstadkomma litet svalka i den pressande värmen. Men genom fönsterspringan kom insekter, lockade av ljuskäglan. Med svedda vingar föll de ned förkrympta och döende kring lampfoten. Han tvingades stänga fönstret och uthärda hettan för att freda sitt samvete - och skriver därom:
    - Det förblir för mig en smärtsam gåta att leva med vördnad för livet i en värld, i vilken skaparviljan samtidigt uppträder som förstörelsevilja och förstörelseviljan samtidigt som skaparvilja. - Jag kan inte annat än hålla mig till det faktum, att viljan till liv i mig uppträder som en vilja till liv, som vill förenas med all annan vilja till liv. Detta faktum är för mig det ljus som lyser i mörkret. Den ovetenhet, som världen är hemfallen åt, har lyfts ifrån mig. Jag är förlöst från världen. I stället har jag genom vördnaden för livet kastats ut i en oro, som världen inte känner. Den skänker mig en salighet, som världen inte kan ge. När en annan och jag i det saktmod, som komer av att vara annorlunda än världen, hjälper varandra, förstående och förlåtande, där annars den ena viljan skulle plåga den andra, har livsviljans splittring upphävts. Då jag räddar en insekt ur vattenpölen, har liv hängivit sig åt liv och livets splittring upphävts. När på något sätt mitt liv hänger sig åt annat liv, upplever min ändliga livsvilja ettblivandet med det oändliga, i vilken allt liv är ett. En vederkvickelse kommer mig till del, som räddar mig från att försmäkta i livets öken.
    - Det är en fruktansvärd lära, som den sanna etiken viskar i mitt öra. Du är lycklig, säger den; därför är du kallad att ge mycket. Vad du har fått mer än andra i fråga om hälsa, begåvning, duglighet, framgång, lycklig barndom, ett harmoniskt hemliv, får du inte ta mot som något självklart. Du måste betala ett pris för det. En mer än vanlig hängivelse av liv åt liv måste du prestera.
    - Farlig är den sanna etikens stämma för de lyckliga, om de vågar lyssna till den. Gentemot dem dämpar den inte det irrationella som flammar i den. Den anfaller dem för att se om den kan kasta dem ur deras bana och gör dem till hängivelsens äventyrare, som världen har för få utav.


Efter krigsfångeåret

återvänder Schweitzer, så snart han fått ihop pengar till en ny sjukhusutrustning - och därvidlag är ärkebiskop Nathan Söderblom honom till stor hjälp - till sitt samaritliv i Lambarene. Hans arbete börjar nu bli bekant i världen, och fler "hängivelsens äventyrare" i form av unga läkare och skickliga sköterskor samlas kring uppgiften. I stora skaror kommer de primitiva djungelmänniskorna till honom. I tusental behandlas de varje år. Om söndagarna håller han gudstjänst i det fria. Då förkunnar han i enkla liknelser ur deras eget liv den store Mästarens lära. Han opererar, ger mediciner, lyssnar, läker. Den enda tid han har för sig själv är de sena kvällarna. Då spelar han på sin zinkklädda tropikorgel eller författar. En gång blir han hindrad att gå den vanliga kvällsronden till sina sjuka. Tidigt på morgonen går han runt och hälsar på dem i stället. - "Mur har det gått att sova i natt?" frågar han en gammal inföding. - "Inte bra", svarar denne. "Jag väntade hela natten, men doktorn kom inte och sa godnatt."
    Vid skrivbordet ritar han nya byggnader och reser dem själv i spetsen för sitt arbetslag av unga läkare och tacksamma djungelmänniskor. En dag tar han hand om en skadad antilop, som förirrat sig in i lägret, spjälkar dess brutna ben och ger den hälsa och frihet åter. Den återbetalar förtroendet genom att bli kvar i lägret och följa honom i fotspåren var han går. En dag kommer han på den med att snaska i sig halva manuskriptet till "Kultur och etik". Tålmodigt skriver han om stora delar av boken. Men för framtiden ser han till att antilopen får sitt behov av cellulosa i mindre förädlad form. En och annan modern missionär på besök fnyser kanske åt dofterna i hans läkarstation. Här ligger ett par vildsvinsungar mitt i vägen. Doktorn berättar att han fick den ena av en infödd. En dag försvann den i djungeln, och han trodde den givit sig av för gott. Men snart kom den tillbaka med en liten syster. Och nu ska de båda ha mat och omvårdnad. Infödingarna kommer ofta långväga ifrån, bärande på sina sjuka. När han bereder vårdplats åt dessa, måste han också ta hand om anförvanterna. Så blir hela sjukhusbyn ett stort och vittfamnande träd, som välkomnar alla under sina grenars skugga och ger dem omvårdnad och förstående kärlek. Men, visst har missionärerna rätt, den sterila sjukhusatmosfären vill inte riktigt infinna sig i Lambarene.
    Naturligtvis kommer det också tidningsmänniskor från alla håll av världen - förundras, fotograferar och skriver långa haranger. Kritik uteblir inte, men visst är förståelsen och hängivenheten större. En liten kvinnlig fransk journalist kvittrar betagen, att hon så gärna skulle vilja bli kvar och få ägna sig åt en UPPGIFT i den store läkarens fotspår.
    Han ser på henne med ett farbroderligt leende och säger:
    - Res ni hem i stället och försök med att förverkliga ert eget rättframma och naturliga jag på den plats där livet ställt er.
    När han sent en kväll sitter vid sitt skrivbord, som han själv snickrat ihop av de packlådor, som sjukhusets första förråd kom hit i, hör han den klagande gråten från ett sjukt barn. Han lyssnar. Ljudet kommer från ett rum dit en schweizisk sköterska just gått in efter sin långa arbetsdag. När samma sköterska några månader senare säger farväl för att återvända till sitt hemland, påminner han sig episoden. - Det påstås, säger han, att jag förstår mig en smula på musik, men det vackraste välljud jag någonsin hört kom en natt från ert rum, när jag på den förändrade tonen märkte att det ensamma övergivna lilla barn ni tagit hand om hade övervunnit krisen och skulle tillfriskna.


Fredspristagarens testamente

När Albert Schweitzer år 1952 förärades Nobels fredspris, var det säkert inte många som ifrågasatte riktigheten i det beslutet. Genom sitt praktiska arbete i Kristi efterföljd, sin världsväckande vädjan om vördnad för livet, sin energiska kamp mot våldet - särskilt mot kärnvapnen - och sist men inte minst genom sitt filosofiska författarskap och sin strålande Bach-tolkning, hade han blivit en världssamvetets röst.
    Före sin död hann han med att färdigställa en sista bok, som handlar om vördnaden-för-livet-principen.
    - Tre slag av framsteg är betydelsefulla för mänskligheten, säger han där: Framsteg på det vetenskapliga planet, framsteg på det sociala planet och framsteg på det andliga planet. Största betydelsen har de sistnämnda.
    Själva grundvalen för den etiska utvecklingen, menar Albert Schweitzer är känslan av solidaritet med andra människor: - Enda vägen ut ur dagens förtvivlade läge är att människor blir värdiga varandras förtroende.
    Människan hör människan till, säger han. Det råder så mycket kyla mellan oss, därför att vi lyder en konvention, som bjuder oss att vara lagom reserverade och inte vågar visa den värme som bor inom oss.
    Den etik som bygger på vördnaden för livet, kräver av oss alla att vi på något sätt och i något avseende skall handla som människor mot andra människor. De ibland oss, som inte kan ge något på detta sätt i sin dagliga gärning, och som inte äger något annat att skänka bort, måste offra något av sin fritid, hur knappt tilltagen den än må vara.
    - Slå upp dina ögon, fortsätter han, och se dig om efter en annan människa, som är i behov av lite vänlighet, lite sällskap, lite hjälp - lite av din tid och ditt arbete. Det kan vara en ensam, förgrämd, sjuk eller hjälplös person, som du kan göra något för, betyda något för. Kanske en åldring eller ett barn.
    Men, tillägger han, ingen vet själv vad han uträttar och vad han ger mänskligheten. Det är fördolt för oss och lär så förbli, även om det någon gång tillstädes oss att se en liten glimt av det för att vi inte skall tappa modet.
    Den läkare som, lydande sin inre kallelse, hade gått ut i en av jordens tyngsta och mest påfrestande uppgifter, hade sagt en gång, när hans själ var djupt bedrövad: "Endast i sällsynta stunder har jag känt verklig glädje över att leva. Jag kunde inte annat än sorgset leva mig in i all den smärta, som jag såg runt omkring mig, inte bara människornas, utan hela skapelsens. Från denna gemenskap i lidande har jag aldrig sökt dra mig undan."
    Den mannen somnade stilla in i sitt älskade Lambarene efter en lång arbetsdag. En världsdel sörjde, en värld höll andan, medan rapporterna från sjuklägret gick ut över etern. Sist kom livläkarens dystra bulletin: "Allt hopp är ute!" Men hade mänskligheten verkligen förlorat ett hopp, när Albert Schweitzer dog, mätt av arbete och år?
    Tvärtom hade väl ett nytt hopp fötts, därför att lyhörda unga människor av alla nationer fått ett tydligt exempel i vår tid statuerat, att tjänande, uthållig kärlek är mänsklighetens enda framkomliga väg till universell fred och gemenskap.


Till sidan 1!



www.sokaren.se/INDEX75.HTML