IAN STEVENSON OM AUTOMATISK SKRIFT
De imaginära personligheter som kommunicerar genom medier, saknar existens oberoende av mediet.
I The Journal of the American Society for Psychical Research nr 4, 1978 skriver parapsykologen professor Ian Stevenson om automatisk skrift. Han nämner i inledningen att en våg av entusiasm för automatisk skrift då och då uppträder hos den amerikanska allmänheten. Många av de troende hamnar långt ute i det blå, under det att de som känner till forskningen på området betraktar dessa "offer" med förfäran och önskar att de toge lärdom av dem som verkligen kritiskt studerat detta fenomen.
En del av de människor som läser om automatisk skrift i populärpressen, godtar uppenbarligen utan vidare påståendet att det rör sig om kontakt med diskarnerade väsen (avlidna) skriver Stevenson.
Vad är automatisk skrift?
Automatisk skrift innebär att en person skriver utan att i skrivögonblicket vara medveten om vad han skriver, ja ibland kanske inte ens medveten om att han skriver. Men man skall kanske säga "fullt medveten", förtydligar Stevenson, eftersom automatisterna kan ha en viss medvetenhet om vad de skriver. Men skrivandet tycks ske utan den vanliga medvetna kontrollen. Ibland skiljer sig den automatiska skriften avsevärt från personens vanliga sätt att skriva. Skriften tenderar att vara större än den vanliga handstilen, och den produceras vanligen snabbt. De som skriver automatiskt brukar befinna sig i något slag av förändrat medvetandetillstånd, ibland i så mild grad att det knappt är märkbart, men ibland kan automatistens normala personlighet vara, eller synas vara, helt frånvarande. I det senare fallet kan det förekomma att en helt främmande personlighet tycks ta över och utföra den automatiska skriften. En del automatister känner det som att någon annan styr den skrivande armen, medan automatisten själv förblir en passiv åskådare.
Men automatisk skrift är, fortsätter Stevenson, bara en av de metoder med vilka en förändrad eller annorlunda personlighet kan manifestera sig. En annan metod är transtal, som är den vanliga formen av mediumskap. Mediet kan också placera två eller tre fingrar på ett föremål, t ex ett glas, vilket rör sig över ett bräde med bokstäver på, ett s k ouijabräde. Ibland används en planchette, som är ett litet föremål med små hjul och en penna.
Det tillstånd av förändrat medvetande som brukar inträda före och under det automatiska skrivandet, möjliggör, förklarar Ian Stevenson, att material som vanligen hålls utanför medvetandet kan komma upp i medvetandets ljus.
Varifrån kommer den automatiska skriftens innehåll?
Det finns, enligt Ian Stevenson, tre tänkbara källor till vad som kommer fram genom automatisk skrift och därmed besläktade mediumistiska eller hypnotiska tillstånd: a) vad mediet på normalt sätt har sett eller hört (utan att nödvändigtvis ha varit medveten om det), b) informationer som erhållits paranormalt, alltså genom utomsinnlig varseblivning, från levande personer (närvarande eller icke närvarande) eller från trycksaker eller andra icke-mänskliga källor, c) meddelanden från avlidna.
Vad beträffar kunskaper som erhållits genom normala kanaler, skall vi komma ihåg att i det mänskliga psyket finns lagrade mycket mer kunskaper än vi normalt behöver eller är medvetna om. Det mesta av detta har litet eller intet värde för oss under vanliga förhållanden, och det förblir dolt i det omedvetnas djup. Men i tillstånd av förändrat medvetande, såsom under automatisk skrift, synes det omedvetna kunna sända upp delar av detta material till ytan, så att det manifesterar sig i skrift eller tal. Materialet från det omedvetna kan då framträda i löst sammanfogade fragment eller i märkvärdigt organiserade mönster av ovanlig skönhet och insikt som ligger utanför vår vanliga förmåga. Ibland kan hela dikter eller böcker bli till som automatiska skapelser.
Många automatister är övertygade om att den skrift de producerar kommer från avlidna - bl a på grund av att stil och innehåll vida överskrider deras vanliga förmåga. Det kan t ex förekomma att handen skriver på blankvers. Men, förklarar Ian Stevenson, det omedvetna kan lätt ordna latent material i versform. Automatister kan också hävda att skriften måste komma från en källa utanför dem själva eftersom den produceras med sådan snabbhet. Men i det tillstånd av förändrat medvetande i vilket den automatiska skriften vanligen uppträder, går tankarna mycket snabbare än normalt.
Den spiritistiska hypotesen är således inte, enligt Ian Stevenson, den rätta förklaringen till automatisk skrift, åtminstone inte i allmänhet. I stället ger oss automatisk skrift, liksom hypnos, utmärkta exempel på kryptomnesi, d v s uppträdandet i medvetandet av kunskaper som personen inhämtat på normalt sätt men vanligen inte minns, eftersom de finns dolda i det omedvetna. Stevenson nämner ett exempel, där ett (hypnotiserat) medium gav detaljerade upplysningar (från "en avliden") om livet vid Richard II:s hov. Det visade sig att hon som barn hade läst en roman vilken innehöll nästan alla de historiskt verifierade fakta som kommit fram automatiskt, fastän materialet med den omedvetna fantasins hjälp hade ordnats om och broderats ut. Men även paranormalt förvärvade kunskaper - d v s genom utomsinnlig varseblivning - kan komma fram i automatisk skrift.
De sekundära personligheterna
Under automatisk skrift, liksom under transtal, synes en eller flera personligheter ersätta mediets vanliga personlighet och direkt kommunicera med oss. Dessa personligheter påstår vanligen att de har levat på jorden, och de kan ge mer eller mindre sannolika beskrivningar av sitt jordeliv. På 1800-talet och i början av 1900-talet accepterade, förutom spiritualisterna, även en del parapsykologer att dessa sekundära personligheter var vad de själva sade sig vara. Men när man ställde penetrerande frågor till dem rörande deras jordeliv, kunde de flesta inte ge några tillfredsställande svar. Och det var ofta omöjligt att få detaljer om det liv, som de sade sig ha levat, bekräftade. Stevenson uttrycker sig i detta sammanhang så: "Man tycks inte kunna undgå slutsatsen att transpersonligheterna hos de flesta medier är sekundära personligheter hos medierna själva." De påminner om sekundära personligheter hos en del mentalsjuka. Men det föreligger ändå inte en absolut överensstämmelse. Mediernas "kontroller" t ex skiljer sig från de sekundära personligheterna hos mentalsjuka däri att kontrollerna vanligen endast manifesterar sig när mediet vill detta, medan de sjukas sekundära personligheter uppträder utan att den primära personligheten så önskar.
Men även om de imaginära personligheter som kommunicerar genom medierna saknar existens oberoende av mediet, så betyder detta inte att de också saknar paranormal förmåga. En sekundär personlighet kan vara falsk och ändå förmedla paranormal kunskap, ty det tillstånd av förändrat medvetande i vilket den automatiska verksamheten pågår gynnar utomsinnlig varseblivning (ESP). Det kan möjligen även vara så, tror Stevenson, att verkliga avlidna kan ligga bakom en del yttranden av medier. Ja, han anser att några av de bästa mediumistiska indicierna för överlevnad av döden har kommit genom automatister, såsom mrs. Piper, mrs. Verrall, mrs. Willett och mrs. Cummings.
Stevenson diskuterar också ingående vilka kriterier som behöver finnas för att man skall acceptera en sekundär personlighet som en avliden. Han påpekar bl a att paranormal kunskap hos den sekundära personligheten inte är tillräckligt som bevis för att meddelandena härrör från den föregivne avlidne, eftersom vi inte vet vilka gränser som finns för psykets förmåga att i förändrat tillstånd förvärva paranormal kunskap. Stevenson säger också att när exempelvis en framstående författare som William James kommunicerar genom ett medium men visar sig sakna den stilistiska särprägel som han hade under sitt jordeliv och uttrycker sig sämre, så stöder inte detta tanken att det verkligen varit denna författare som kommunicerat genom mediet. Dock finns det, menar Stevenson, några få fall där särprägeln hos en person synes ha bevarats "efter döden". Detta gäller bl a mediumistiska meddelanden som säger sig härröra från de parapsykologiska forskarna Myers och Lodge.
Risker med automatisk skrift
Det är inte riskfritt att syssla med automatisk skrift. Enstaka fall är kända där automatisten inte kunnat sluta skriva, utan blivit tvingad att fortsätta, även när han inte velat det. Stevenson anser att när skrivandet blir tvångsmässigt, bör automatisten omedelbart försöka sluta. Likaså bör han sluta, om skrivandet förenas med obehag, ängslan eller fruktan.
En annan risk i samband med automatisk skrift är självbedrägeri. När en automatist blivit övertygad om att han verkligen mottar budskap från en betydande diskarnerad personlighet, kan han anse det vara sin plikt att göra dessa budskap kända för andra. Sålunda kan automatisten oavsiktligt sprida falska budskap och lura den allmänhet som tar del av detta. Men de flesta automatister blir inte kända utanför en mycket liten krets. De bryr sig inte om att försöka finna förläggare, och om de försöker, så lyckas de inte.
Det finns människor som håller på år efter år och skriver automatiskt. Varför? Orsaken kan vara att de tror sig vara i kontakt med avlidna kära. I andra fall kan automatisten tro sig vara särskilt utvald till att sprida en ny uppenbarelse. Tyvärr kan sådana personer, om de är tillräckligt självsäkra, samla en trosgrupp kring sig och bilda en kult - under någon tid. Men förr eller senare inträder det sunda förnuftet hos anhängarna, och de vänder sig då från "det falska mediet" och till någonting nytt som ser lovande ut.
Men Ian Stevenson är inte övertygad om att automatisternas meddelanden alltid kommer från deras eget psyke. Han anser att utforskningen av den automatiska skriften skall fortsätta - ty vi kan möjligen från detta fenomen erhålla indicier för överlevnad av döden!
SM
Parapsykologi
Division of Personality Studies, Virginia
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX91.HTML