Agneta Uppman:



Nära döden-upplevelsen
- en psykets slutliga revolt?


Nära döden
En nära döden-upplevelse, NDU, förknippas ju med döden och döendet. Termen nära döden-upplevelse präntades av den amerikanske läkaren Raymond Moody i samband med hans studium av sjuka människors upplevelser i dödens närhet. 1975 utgav han sin bok Life after Life (I dödens gränsland). Den väckte stor uppmärksamhet och följdes snart av en rad andra böcker om NDU, skrivna både av honom själv och andra.
    Vi känner därför alla till vad en NDU är. De viktigaste inslagen är upplevelsen att man lämnar sin kropp, att man svävar uppåt från den plats där kroppen befinner sig, att man uppifrån kan se sin kropp och eventuella återupplivningsförsök och att man därefter lämnar den fysiska omgivningen och beger sig genom en mörk tunnel. I slutet av denna tunnel möts man av ett intensivt vackert ljus och ofta av en ljusgestalt som hjälper en att komma till insikt om sig själv, sitt tidigare liv och vad man skall göra av den situation man befinner sig i. Inte sällan ser man fragment av sitt liv skymta förbi i ett slags panorama. Därefter återvänder man, ofta motvilligt, till den fysiska kroppen. Eftereffekterna är omtumlande och leder ofta till en förändrad syn på döden.
    Denna typ av upplevelse är emellertid inte ny. Den har beskrivits långt innan Raymond Moody skrev sin första bok. Sedan mänsklighetens tidigaste historia finns liknande upplevelser dokumenterade. Upplevelsen har, beroende på i vilket kulturellt och historiskt sammanhang den uppträtt, givits olika namn. Inom ockult tro kallas den astral projektion.


Ut ur kroppen
På 1960-talet började en mer regelrätt forskning bedrivas kring människor som upplevde sig lämna sin kropp. Den amerikanske drömforskaren Charles Tart koncentrerade sig på friska människor och kallade helt enkelt upplevelsen "out-of-body experience", en term som fick stor genomslagskraft. En lång rad böcker kom ut i ämnet. Några namn kan nämnas: den engelska forskaren Celia Green, den amerikanska parapsykologen dr Janet Mitchell och den svenske psykiatern dr Nils-Olof Jacobson. Gemensamt för dem alla är att de använt sig av den övergripande termen "out-of-body experience" (ut ur kroppen-upplevelse), oavsett i vilken situation denna upplevelse inträffat. En lång rad situationer beskrivs således som utgångspunkt för UKUn, inklusive nära döden-situationen. l986 hävdade Nils-Olof Jacobson på ett nära döden-seminarium i Stockholm att den så kallade nära döden-upplevelsen måste betraktas som underordnad den mer övergripande ut ur kroppen-upplevelsen. (Det rörde sig då naturligtvis inte om en kvalitativ bedömning utan endast om en terminologisk.)
    Men termen NDU har fastnat i människors medvetanden och därmed har man kommit att dela upp upplevelsen att vara utanför kroppen i två olika fack beroende på dess utgångspunkt och delvis beroende på dess innehåll. Man har konstaterat att vissa inslag, t ex tunneln, ljusgestalten och livspanoramat förekommer oftare i upplevelsen hos människor i dödens närhet än hos friska personer. Så småningom har denna uppfattning cementerats och all tidigare litteratur om den övergripande UKUn hos såväl friska människor som människor i dödens närhet tycks ha fallit i glömska.
    Därmed har man också bäddat för felaktiga tolkningar av orsakerna till en NDU. Eftersom man stirrat sig blind på människan i dödens närhet, är det inte underligt att man också sökt förklaringen till hennes upplevelse i döendet. NDUn har ibland förklarats vara en följd av syrebrist, av överskott av koldioxid i hjärnan och en lång rad andra rent kroppsliga kristillstånd. Tunnelseendet har bland annat förklarats med att syncellerna i utkanten av synfältet dör först.
    I åratal har dessa orsaker ältats i en lång rad debatter och inlägg. Vissa inslag i upplevelsen har dock varit förvirrande och talat mot den ovan givna tolkningen. Hur kan till exempel en sådan traumatisk situation som döendesituationen ge upphov till en sådan sublim, lyckofylld upplevelse som ofta NDUn är?
    Viktigare ändå för dem som ifrågasatt döendet som förklaring har varit den mängd av beskrivningar av NDUer som de senaste åren börjat strömma in från människor i alla jordens hörn till NDU-forskarna där de hävdar att deras upplevelse inträffat utan att de varit nära döden!


Kenneth Rings forskning
År 1984 kom den amerikanske psykologiprofessorn och NDU-forskaren Kenneth Rings bok Heading Toward Omega (svensk översättning av Göran Grip: Livet nära döden). Han skriver bland annat om tolkningen av NDUn:
    "Nancy Clarks brev ger oss en första fingervisning om vad det är för slags tolkning vi måste leta efter.
    Skälet till att Nancys brev är så betydelsefullt är detta: finns det fler människor som Nancy? Finns det fler människor som genomgått NDU-liknande upplevelser och deras eftereffekter utan att ha varit nära att dö?
    Naturligtvis finns det sådana människor - i massor! /.../ Pamela Rivad intervjuade personer som sade sig ha genomgått ett religiöst uppvaknande. Hon kunde klart visa att det finns många beröringspunkter mellan religiösa upplevelser och NDUer både vad gäller deras egenskaper och deras eftereffekter.
    Sådana samband bidrar till att fästa vår uppmärksamhet på ett faktum som vi ofta förbiser när vi diskuterar NDUn, men som är av avgörande betydelse när det gäller att förklara den: Det som inträffar under en NDU har i och för sig ingenting att göra med döden eller döendet.
    Detta kan inte nog betonas. Förbiseenden på den punkten har lett till en allvarlig förvanskning av vår förståelse för NDUn. Det som händer med en människa under en NDU är inte unikt för nära döden-händelsen. Det är bara så att döendet råkar vara ett av de pålitligaste sätten att utlösa den här typen av upplevelser. Orsaken till att så många människor både bland forskare och andra har förbisett detta är att många forskare har stirrat sig blinda på NDUn. I vår gemensamma fascination över dödens drama har vi kommit att sätta likhetstecken mellan dödsögonblicket och det som vi kallar nära döden-upplevelsen, och vi har inte lagt märke till att döendet bara är en av många omständigheter som kan leda till transcendentala upplevelser. Vi bör alltså betrakta NDUn som medlem i familjen mystiska upplevelser, upplevelser som alltid har funnits med oss och som inte är en ny upptäckt gjord av dem som undersökt döendet. /.../ Varje tolkning som försöker förklara NDUn måste också innefatta hela den familj av transcendentala upplevelser där NDUn ingår som en medlem. Sett ur den synvinkeln blir varje tolkning ohållbar som enbart är kopplad till en nära döden-händelse."


NDU är UKU
Ja, så är cirkeln sluten. Vi är tillbaka till den syn man hade på upplevelsen - före Moodys första bok - med ett viktigt undantag: tidigare kallade man alla ut ur kroppen-upplevelser inklusive de i dödens närhet för UKUer - nu kallar man dem för NDUer - även om de inte inträffat i dödens närhet.
    Felet ligger naturligtvis i människans eviga behov av att katalogisera, systematisera och förenkla. Varför godtar man idag inte termen UKU för det som inträffar i dödens närhet? Jo, förmodligen därför att man har fått för sig att det utomkroppsliga inslaget endast är en del av nära döden-upplevelsen (om än viktig) och att termen inte täcker allt det andra, som till exempel lyckokänslan, tunnelseendet, ljuset, mötet med döda anhöriga, panoramat, eftereffekterna m m. (Detta är dock en delvis felaktig uppfattning. Av egen erfarenhet vet jag att många av dessa inslag kan förekomma i en UKU.)
    Lika irrelevant är det då i mitt tycke att kalla en upplevelse för NDU om den, vilket uppenbarligen är fallet, kan inträffa även för en fullt frisk människa. Må vara att hon är djupt avslappad, i det hypnagoga tillståndet mellan sömn och vaka, i ett meditativt tillstånd, kanske lätt sövd under barnafödande eller djupt sövd under en operation - men hon är inte döende!
    Personligen är jag inte förtjust i någon av dessa termer. De känns båda ofullständiga. Jag har själv haft ett 70-tal s k UKUer i friskt men avslappat tillstånd och två så kallade NDUer i ett tillstånd av andningsstopp, framkallat av astmaanfall. För mig handlar det i stort sett om samma upplevelse, även om NDUerna på grund av den traumatiska utgångssituationen och dess intensiva innehåll har haft en mer djupgående betydelse för min livsåskådning.
    Jag efterlyser en vidare term, kanske något i stil med transcendental utomkroppslig upplevelse (TUKU) eller helt enkelt transcendental upplevelse (TU). I både UKUn och NDUn tycks nämligen medvetandet genomgå en process där det vidgas och transcenderar tid och rum.


Vad händer?
Vad är det då som händer i UKUn/NDUn? Jo, i båda fallen är upplevarens medvetande till en början ofta fokuserat på den fysiska världen, på den fysiska kroppen och på vad som sker med den, och i de fall där upplevaren blir klärvoajant, tar de utomkroppsliga sinnena (ett slags sjätte sinne?) emot korrekta impulser från den fysiska världen. (Att så är fallet är i hög grad dokumenterat, vilket strider mot de teorier som hävdar att det upplevaren tycker sig se från sin upphöjda position i rummet bara är fantasibilder, minnesbilder, hallucinationer.)
    Men därefter tycks medvetandet släppa taget om den fysiska världen. Det förändras och vidgas till att omfatta, som det verkar, andra dimensioner. Fortfarande kan upplevaren ha kvar en distinkt känsla av identitet, men upplevelsen blir, framför allt i NDUn, mer total. Ofta kan man då uppleva att ens medvetande löses upp och blir del av ett universellt, kosmiskt medvetande där allt är balans och harmoni, ljus och kärlek. Man kan känna en intensiv samhörighet med Gud och hela skapelsen och få förståelse och insikter om tidigare bara dunkelt anade sammanhang. Jag måste återigen betona att även i UKUn kan mycket av denna lycka finnas, en känsla av att befinna sig i "sitt rätta element". Man kan också se ljuset, ana närvaron av döda, kanske av en "ledare", känna att man nu vet att man inte bara är sin fysiska kropp utan i första hand en själ, en identitet som inte behöver kroppen, som är det primära i ens väsen och som kan fortsätta att existera i en tillvaro även efter kroppens död. Många utomkroppsliga upplevare har dokumenterat en total omvälvning av sin livsåskådning och sin världsbild efter enbart en enda UKU.


Jag "dog"
Bokomslag I min bok Ut ur kroppen, som kom ut 1987, beskriver jag en händelse som jag kallar "De vita händerna". Jag hade fått andningsstopp av, som jag trodde, allergi, kombinerad med stark stress (idag vet jag att det var ett regelrätt astamanfall) och jag upplevde att jag "dog":
    "Paniken steg inom mig. Nu var det totalt stopp. Ljuden tystnade. Det gick inte att andas längre. Jag kämpade vilt några sekunder (?), men tvingades sedan ge upp. Så var det slut. Allt var över. Ett sista ögonblick av desperation... och sedan - lättnad. Jag behövde inte andas längre! Jag behövde inte andas! Vilken obeskrivlig känsla av befrielse! I samma ögonblick flöt jag sakta upp i luften och blev liggande på rygg. Framför mig såg jag mina fötter och andra delar av min dimlika kropp. Den var ljus och omgiven av ett skimrande töcken.
    Det var då jag såg att jag var buren - buren av vita händer! Förundrat tittade jag på alla dessa händer som så varsamt bar mig framåt. De var spröda och bleka och jag kände det lätta trycket av dem mot min kropp. Men de var mer än händer - de var kärlek! De utstrålade outsäglig, 'komprimerad' kärlek! En stilla lyckokänsla uppfyllde mig. Ro. Trygghet. Lättnad över att inte behöva andas. Absolut klarhet. Framför mig skimret av ljus i olika färger ... och så vaknade jag, med ett våldsamt ryck. Lungorna fylldes med luft i krampaktiga, utdragna flämtningar. Hjärtat bultade hårt."
    Till Ingela (min tvillingsyster) skrev jag: "Är det så här det känns att dö av kvävning? En kort kamp och sedan ljuvlig befrielse från all vånda? /.../ Den bestående känslan efter den här upplevelsen är lugn och i viss mån lättnad. Jag har alltid varit rädd för kvävningsdöden, antingen den nu sker genom drunkning eller på annat sätt. Men nu vet jag, Ingela, att det bara är en kort stund som det är kämpigt. Sedan följer lättnad, hjälp - och kärlek /.../ Om jag någon gång i framtiden hamnar i ett tillstånd där jag är nära att dö, så vet jag nu att det finns en utväg ur dödskampen!"
    Jag vet inte hur kritiskt tillståndet var för mig under denna upplevelse som jag hade år 1984. Det är först sedan jag under årens lopp åter drabbats av astmaanfall som jag insett att det måste ha varit vad som hände mig även då. Men jag kallade aldrig min upplevelse för nära döden-upplevelse. Trots allt lyckades jag ju själv väcka mig till liv. Säkert hade jag inte varit nära döden, resonerade jag. Idag inser jag att det jag upplevde den gången är vad man idag, med nuvarande terminologi, skulle kunna beteckna som en regelrätt NDU.
    Mina många upplevelser, både i friska, avslappade och kritiska tillstånd, har fått mig att än mer grubbla över orsakerna till dem. Om man kan ha en NDU utan att vara nära döden, då kan det knappast vara det rent kroppsliga tillståndet som är den slutliga orsaken till att en sådan upplevelse utlöses. Nej, orsaken måste ligga djupare än så. Den måste sökas i psykets eller medvetandets tillstånd eller beskaffenhet vid just det tillfället.


Teori
Detta är min teori:
    Psykiska tillstånd är intimt förknippade med kroppsliga. När kroppen insjuknar eller skadas så svårt att den blir döende försätts vi i ett psykiskt stresstillstånd som kan bli så starkt att det uppfattas som outhärdligt. Som en följd av detta revolterar psyket. I rent överlevnadssyfte vägrar det att vara förknippat med den skadade eller döende kroppen, och alla strukturer som hittills har förenat det med kroppens celler och som via hjärnfunktioner konstruerat ett "normalt" vakenmedvetande brister. I denna process frigör sig medvetandet från kroppen. Samtidigt genomgår det en förändring som inte sällan upplevs som en "explosion" av energier: det vidgas, transcenderar tid och rum och fortsätter att i nya dimensioner existera i ett tillstånd av "här-nu" i sin strävan efter total balans och harmoni.
    Men detta är bara en av många "utgångssituationer". Den sista länken i den orsak-verkankedja som ger upphov till medvetandets frigörelse och därmed en transcendental, utomkroppslig upplevelse behöver inte nödvändigtvis vara kroppslig skada eller kroppsligt döende. Upplevelsen kan, enligt min åsikt, lika gärna induceras av ett rent psykisk tillstånd. Om det t ex handlar om en djup, smärtsam och traumatisk kris, kan psyket, när påfrestningarna blir outhärdliga, helt enkelt drivas att släppa kontakten med det kroppsliga. Ett ofullständigt frigörande kan då möjligen leda till det sjukligt psykiska tillstånd, som går under namnet "depersonalisation". Upplevaren är "utom sig", ur stånd att hantera den uppståndna situationen med alla dess motstridiga känslor och tankar. Men vid en fullständig frigörelse kan samma sak hända med medvetandet som vid kroppsligt döende, dvs att medvetandet förändras, "höjer sin frekvens" och kommer till uttryck på en helt ny nivå av varande - och att detta ger en upplevelse av frihet från kroppen, helhetskänsla, harmoni och glädje.
    Jag har nämnt den kroppsliga skadan och den traumatiska psykiska krisen som två exempel på "utgångssituationer". Det finns dock många fler. Yoga, meditation, bön, drogpåverkan (t ex LSD), total avslappning, frigörande andning m m är alla tänkbara tillstånd som kan driva medvetandet att frigöra sig och därmed utlösa en transcendental upplevelse av det slag som beskrivits ovan.
    Sammanfattningsvis är alltså min tankegång denna: i de allra flesta medvetandetillstånd är psyket/medvetandet mer eller mindre länkat till den fysiska kroppen. Men det kroppsliga kan aldrig bli något annat än sekundärt i förhållande till psyket och medvetandet. Den sista länken före en UKU/NDU utgörs med andra ord alltid av ett psykiskt tillstånd, och det är detta som är den direkta orsaken till att medvetandet frigör sig från kroppen och hjärnan.
    Om termen "nära döden-upplevelse" skall bibehållas i fortsättningen anser jag att det måste göras klart att den inte syftar på kroppsligt döende utan på ett slags psykiskt "döende", dvs på en övergång från ett psykiskt tillstånd till ett annat under vilket medvetandet förändras och vidgas på en högre, flerdimensionell nivå.
    Men ännu hellre - byt ut termen NDU mot en som är mer relevant, mer allomfattade och därmed också mer allmängiltig!


Peder
Februari 1989. En svår förkylning har gått ner i luftrören och lungorna. Det bränner i bröstet och jag kämpar mot hostan. Det är på förmiddagen och jag har lagt mig att vila. Sedan händer följande:
    Jag får en stark ångestkänsla, upplever att händer trycker in min bröstkorg, blir panikslagen, försöker ropa på hjälp. Trycket mot bröstkorgen är oerhört, händerna trycker på som om de försöker krama livet ur mig. Situationen känns fruktansvärt hotfull och jag är rädd att jag skall kvävas, får fram några halvkvävda rop på hjälp, hör min röst tydligt. Jag vet inte riktigt vem jag ropar på, kanske är det Per (min man). Jag är fullt medveten om att jag ligger i min säng.
    I detsamma blir jag medveten om att jag är i "tillståndet" och att Per inte kan höra mig. Det finns, inser jag, bara en utväg att komma ifrån det kvävande greppet: att kasta sig ut ur kroppen.
    Jag dyker in i ett gråsvart, flimrande mörker.
    Nästa klara minnesbild: Jag ligger i min säng med slutna ögon. Andningen går mycket tungt, jag tror att jag har vaknat upp ur "tillståndet". Då känner jag en hand stryka mig lugnande över ansiktet och håret. Jag förnimmer närvaron av någon och tittar upp och ser min styvfar Peders ansikte tätt lutat över mitt. Han talar till mig, försöker lugna mig. Jag "hör" honom säga: "Såå, det är inget farligt, allt blir bra. Var bara lugn." Jag "vet" att mamma är någonstans i närheten, ser "med röntgenblick" tvärsigenom huset och får en svag synbild av henne inne i min dotter Johannas rum. Men Peder är nära, så tydlig. Han sitter på sängen bredvid mig. Det känns mycket fint.
    Jag blinkar till, liksom för att kunna se honom bättre, och vaknar helt. Peder är borta. Det är som om bara en blinkning skiljer en verklighet från en annan. Min första spontana tanke är: "Tänk att de är så nära!"
    Det går lättare att andas och jag somnar. När jag vaknar upp igen slår minnet av denna upplevelse emot mig. Jag minns min "dödskamp", händerna, och Peder. Fortfarande har jag en stark oroskänsla, men minnet av Peder gör mig lycklig. Jag hade bett om hjälp, och den hjälpen hade kommit från Peder!


Kommentar:
Moment i upplevelsen: Andnöd, kanske medvetslöshet, dödsskräck, befrielse från kroppen och färd genom mörker, möte med Peder (död 1966), lugn, glädje. Tillbaka till kroppen och den normala verkligheten.


Till sidan 1!



www.sokaren.se/INDEX97.HTML