Dalai Lama ledaren som visar sin storhet genom sin enkelhet Reportage Åsa Freij

När man frågar en man som är ledare inom en av de stora religionerna, och av många anses vara en av av världens få visa, om livets mening, ser han en stund eftertänksam ut, som om han aldrig hört denna eviga fråga förut. Och så svarar han, inte med en lång filosofisk utläggning, utan bara med ett leende.
    - Tja, det är väl att vara så god man kan mot sina medmänniskor!
    Under en resa i Indien har jag som Sökarens reporter besökt Dharamsala och mött Tibets och de tibetanska buddhisternas landsflyktige ledare, den 14:e Dalai Lama, en man som utstrålar storhet genom sin anspråkslöshet.


Femton timmars omskakande resa från New Delhi i en sliten indisk buss närmar sig sitt slut. Mödosamt tar bussen sig på låg växel uppför de sista smala slingrande vägarna. Genom de dammiga fönstren möter resenärernas trötta ögon det upplyftande panoramat av Himalayas gröna bergssidor och snöklädda toppar.
    Ändå är det här bara fotkullarna, säger en vänlig man med rakat huvud. Han är klädd i ett slags vinröd mantel som lämnar högerarmen bar - en symbol för enkelhet och fattigdom. Han är tibetansk flykting och buddhistisk munk och på väg hem till Dharamsala i norra Indien, tibetanernas främsta exilort.
    I Dharamsala har tibetanerna byggt ett Tibet i miniatyr, eller i alla fall ett litet Lhasa, huvudstaden som de lämnade för cirka 25 år sedan. Det skedde under dramatiska omständigheter över de höga bergen undan kinesernas ockupation och grymma framfart och med den då blott 24-åriga religiösa och politiska ledaren, Tentzin Gyatzo, den 14:e Dalai Laman, i spetsen.

Nya samhällen

Det är under ledning av denna märkliga man, som jag nu snart ska få träffa, som man byggt upp nya samhällen, främst i Indien. Det är under hans varliga ledning som man återuppbyggt sin raserade kultur och behållit sin gemskap, sin nationskänsla, sitt hopp och framför allt sin religion och sin vänliga, ödmjuka natur.
    Dalai Lama har oförtröttligt uppmanat sitt folk att inte hata dem som tog deras hemland ifrån dem och nästan helt utplånade deras gamla, rika kultur.
    Men just denna tid, då de haft minnesdagar av flykten från hemlandet, syns ändå affischer med bittra slogans mot kineserna här och där på de små låga husen i de smala gränderna i själva tempelbyn Mc Loud Ganz strax ovanför staden Dharamsala. Och det är förståeligt att minnen sådana som dessa, som man kan läsa och höra om, inte så lätt plånas ut:
    "Män, kvinnor och barn torterades och massdödades, templen plundrades och brändes eller utnyttjades till annat ändamål på utstuderat kränkande sätt. Ovärderliga skatter och kulturföremål förstördes, munkar och nunnor skändades på det grövsta genom sexualanknuten tortyr.
    De heliga skrifterna breddes ut över gatorna så att folket tvingades trampa på dem, eller man gjorde tolaettpapper och skosulor av dem. Präster stängdes in att svälta ihjäl medan man hånfullt uppmanade dem att låta deras religion rädda dem.

Positiva nyheter

Idag (1988) är det man hör om Tibet mest positiva nyheter om hur kineserna erbjuder Dalai Lama att komma tillbaka och låter folket återuppbygga sin kultur, ha sina barn i egna skolor och utöva sin religion. Man har lättat på restriktionerna så att ett par exiltibetaner fått besöka hemlandet. Enskilda invånare i Tibet har också fått resa ut för att träffa släktingar och Dalai Lama - bara de lämnat någon nära anhörig kvar som säkerhet för att de skulle återvända.
    - Men det är bara ett spel för gallerierna, säger en tibetansk bonde som just anlänt till Dharamsala för ett kort men efterlängtat pilgrimsbesök. Jag möter honom över en kopp tibetanskt te med mjölk, salt och smör, där jag tagit in på ett litet värdshus för sex kronor natten i sovsal.
    - Vi upplever inte att kinesernas attityd förändrats i grunden även om vissa yttre förhållanden blivit litet lättare, fortsätter han. Själv kan jag nu liksom många andra ha min egen odling sedan försöket med folkkommuner för tibetanerna fullständigt misslyckats. Statliga jordbruk finns dock kvar till minst hälften och på dem tvingas vi arbeta tio dagar i månaden.
    - Tibetanerna är en underklass oavsett tidigare status och utbildning. Kineserna innehar alla inflytelserika positioner. Tortyr, fängelse och tvångsarbete förekommer ännu och tibetanerna har minskat i antal sedan ockupationen, både beroende på avrättningar och oviljan hos vårt ännu olyckliga folk att föda barn.
    Vidare beskrivningar av hur det är och känns att bo i Tibet idag tycker han är både olustigt och onödigt att ge.
    - Det måste var och en förstå hur det är att leva under sådan förnedring i sitt eget hemland.
    Hans relativt unga ansikte har ett helt annat trött och ledset uttryck än hans utvandrade landsman värdshusvärden och dennes familj och gäster. Men när han talar om att han nu ska få se och höra sitt folks ledare, lyser också hans ögon och rynkorna i pannan slätas ut.

"Hans helighet"

Och han är inte ensam om denna uppskattning av Dalai Lama. Vid templet, som jag passerar, när jag ska gå till det möte med "Hans Helighet", som andra besökare jag hunnit tala med betraktar som nästan ofattbar lycka, har redan något hundratal människor slagit sig ned för att få en bra plats till eftermiddagen.
    För då ska han tala, den vise, som sedan fyra års ålder skolats i den buddhistiska läran om livet, allt sedan han upptäcktes genom en rad märkliga tecken som den nya inkarnationen av den fösta heliga Dalai Lama.
    Dalai Lama är en titel på en helig man, en "Boddhisattva", som förstått och förkroppsligat Buddhas lära. Han är det tibetanska folkets skyddspatron, dess andliga såväl som världsliga ledare. Den första Dalai Laman hette Gedun Drup och levde på 1300-talet. Traditionen säger att det är han som väljer att komma igen i upprepade inkarnationer för att hjälpa sina medmänniskor.
    Titeln, som egentligen tilldelades först den tredje inkarnationen genom den mongoliska härskaren Alten Khan på 1500-talet, betyder "hav av visdom".

Olika tecken

Den nuvarande Dalai Lama upptäcktes liksom sina företrädare av visa män, som följde olika teccken för att hitta den rätta personen. Bland annat sägs hans företrädare efter sin död ha vridit huvudet åt det håll där man skulle börja söka. När man fann den lilla pojken i det enkla bondehemmet, som man sett i en vision, förde man honom i procession till det stora slottet i Lhasa, där hans långa utbildning påbörjades.
    Först prövades han dock på sitt rätta identitet genom att få välja ut saker som tillhört den förra Dalai Laman. Dalai Lama, Tenzin Gyatso själv, säger sig minnas att han, innan han upptäcktes, ofta satt i fönstret och längtade att komma till Lhasa, där han hörde hemma.

Efter någon halvtimmes förberedelser med kroppsvisitering, ifyllande av besöksformulär och samtal med privatsekreteraren, Mr. Tempa Tsering, är jag färdig att föras in till audiensen med "Hans Helighet", som man vördsamt säger här.
    Ett ögonblick hejdar jag mig och tänker: Hur talar man och umgås med en sådan person, betraktad nästan som en gud av sina egna och av många, många andra som en av de ytterst få så kallat andligt upplysta människorna i värden idag!

Varmt leende

Dalai Lama löser själv snabbt problet åt mig. Med ett varmt leende och hjärtligt utsträckta händer kommer han emot mig som om jag vore en kär gammal vän, vars besök han själv snarare än jag är ärad av. Och han tar i hand, antagligen för att han vet att det är sed i min kultur och trots att det inte är det i hans, utan närmast opassande.
    Han säger "hallo" på engelska och "sitt ned".
    Och när vi satt oss lutar han sig fram uppmärksamt väntande på vad jag vill att han ska stå till tjänst med att berätta.
    Sådan är han, Dalai Lama, enkelheten och vänligheten själv, en personifiering av sin filosofi. Och så halvgud han än är inom en lära präglad av österländsk helig tradition och mystik tar han varken buddhismens eller sin egen roll högtidligt.
    På frågan om den heliga Dalai Lama-traditionen kan tänkas snart ha spelat ut sin roll i vår moderna tid, svarar han bara med ett leende och en höjning av axlarna på sin brutna engelska:
    - Det beror på om jag är bra Dalai Lama. Då behövs jag. Om jag inte sköter mig bra, då lika gärna Dalai Lama upphöra.

Odogmatisk inställning

Även till reinkarnationstraditionen har han en helt odogmatisk inställning. Han anser det bara sannolikt att vi lever många gånger och tycker det är mycket intressant att följa de vetenskapliga rön som nu allt oftare framläggs som stöd för teorin om kretsloppet mellan födelse och död och om medvetande oberoende av kroppen.
    Om sin egen och andra läror säger han generöst:
    - Alla religioner är lika viktiga och har från början samma ursprung och samma syfte, att hjälpa människor att förstå hur de ska bli lyckliga och undvika lidande. Olika läror och system är bara bra. De behövs för att människor också är olika.
    Små bekräftande "hmm" allt emellan när han pratar och hans brutna engelska gör honom nästan barnalikt avväpnande. Jag får en stark känsla av att befinna mig inför något så ovanligt som en alldeles oförställd och kärleksfull människa. Han säger till och med storsint om kineserna:
    - Det är klart att man kan förstå, om de trodde landet var deras, att de ville ha det tillbaka. Men idag, unga kineser som jag möter i väst, de vet, och de beklagar mycket.
    Och:
    - Man har alltid själv del i det som sker en genom tidigare tankar och handlingar.
    Dalai Lama ser allt som lärdomar, och lärdomar är det viktigaste som finns, för vi är här för att lära och utvecklas. Han menar att vi måste älska även våra fiender och se dem som goda läromästare. För ingen vän kan ge en sådan träning i tålamod och förlåtelse som en ovän.

En familj

Och han påpekar att "nu talar ine Dalai Lama strunt som man kanske kan tro", för: den kärlek som vi måste lära oss och som är den enda vägen till både egen frid och lycka och fred på jorden, är sådan att den omfattar även våra värsta fiender. Vi är alla en familj och det negativa kommer ur okunnighet.
    Och så kommer han in på det som nog är det allra viktigaste för honom just nu, frågan hur vi kan åstadkomma nedrustning och fred i världen. Han säger att enda vägen dit är kärlek.
    Men han använder inte ordet "kärlek", ut an "compassion", som inte är så missbrukat och som betyder kärlek som broderskap, osjälviskhet, medkänsla och hängivet engagemang. Han har skrivit flera småskrifter och böcker om fred ur detta perspektiv, som han ger mig.
    En stund kommer vi in på svårare filosofiska frågor om karma, vud buddhismen menar med balansen och tomheten och de många olika medvetandenivåerna. Men fastän Dalai Lama kan tala i dagar och skriva böcker om bara något av dessa komplicerade sammanhang, återvänder han helst till det enkla. Allt som är värt att leva och leva efter reducerar han till vanlig hygglighet och gemenskap.

Livets mening

Han gör inte ens livets mening högtidligare än så, att vara god mot andra.
    Och så ler han igen, så att de litet sneda ögonen blir smala springor bakom de tjocka glasögonen. Glasögonen fick han för övrigt efter att som liten pojke, ensam i det stora slottet med de gamla läromästarna, ha kikat för mycket ut genom teleskop i murarna på de vanliga barnen utanför. Detta har han också berättat, hjärtligt skrattande åt sig själv.
    Den här gången skrattar han åt någonting som han tycker var lustigt. Men ofta är hans skratt liksom bara ett uttryck för en vänlighet som bubblar över. Och det säger mer än tusen ord. Jag önskar att jag kunde förmedla just vem han är mer än vad han säger.
    Kanske läser han mina tankar, för när jag ska gå, lägger han handen på min axel och ser fundersam ut ett slag som om han ville ge något särskilt ord på vägen. Men så vinkar han bara adjö och skrattar igen. Och det skrattet följer mig länge efter att det tystnat.



Läs även!

Photo credit: The Tibet Center

Till sidan 1!

---

www.sokaren.se/INDEX99.HTML