Förord
År 1924 organiserade Katherine Tingley inom Teosofiska Samfundets esoteriska sektion ett studium av H P Blavatskys bok Den Hemliga Läran , med Gottfried de Purucker som föreläsare. Trots att de Purucker i motsats till flera av de övriga deltagarna inte själv hade studerat under H P Blavatsky, fann hon honom vara den mest kvalificerade att tolka Den Hemliga Läran ur esoterisk synvinkel. Hon kände sig också övertygad om att han skulle finnas till hands och fortsätta föreläsningarna när hon inte längre var i livet. Föreläsningarna avsågs bli publicerade för senare generationers bruk.
När den första av sammankomsterna hölls den 4 januari, slog Katherine Tingley an dessas grundton genom att be de närvarande lägga allt personligt och begränsande åt sidan. "Låt oss försöka komma i bättre harmoni med vårt högre jag", sade hon, "med den del av oss som är evig och som försöker öppna vägen för oss". Hon ville att deltagarna skulle studera i en anda av opersonlighet, glömmande sig själva, så som forna tiders neofyter hade gjort. De skulle ha i minnet att sammankomsterna inte i första hand anordnades för att vidga deras intellektuella förståelse, utan snarare skulle ses som en allvarlig andlig ansträngning att öppna deras hjärtan för det högre medvetandet och stimulera deras intuition att verka i det dagliga livet. Efter föreläsningarna brukade hon själv tala i några minuter, bad olika deltagare om synpunkter och gav som avslutning sina egna kommentarer. Deltagarna lämnade sedan lokalen som de kommit, under tystnad, något som hon ansåg i hög grad stimulera den inre tillväxten.
Det var i denna atmosfär av vördnad för sanningen och för mänsklighetens
ljusbringare, som G de Purucker belyste de andliga
grundsatser på vilka tidsåldrarnas "hemliga lära" vilar. Den Hemliga
Lärans Grundtankar är resultatet av de stenografiska referaten från hans
föreläsningar, vilka hölls 1924-1927 med tillfälliga avbrott då Katherine Tingley befann sig på föreläsningsturnéer i USA och Europa.
1931 överlämnades utskriften till A Trevor Barker för redigering. Därefter
publicerades boken i London. Citaten i början av kapitlen har valts av Joseph H
Fussell, en vän och medarbetare till författaren.
Vad är det då som gör just denna bok så betydelsefull bland de många
utläggningar över Den Hemliga Läran som
presenterats sedan 1888? Kanske är det framför allt den inspirerade
behandlingen av det väldiga utvecklingsförloppet, i vilket världar och
människor och alla andra levande varelser rytmiskt återföds för att till fullo
bringa i dagen sin inneboende gudomlighet. Drivna av urgammal vana följer också
vi, vid våra periodiska nedstiganden till jordiskt liv, samma kosmiska
färdvägar som alla andra monader. Längs dessa färdas vi till dess vi tillägnat
oss de erfarenheter som livet i planetsystemet ger, och vi kan framträda som
självutvecklade gudomligheter. De gamla lärorna om hur en blir många och hur
det andliga genomstrålar varje materiapartikel läggs
nu åter fram med en påtaglig klarhet. Läsaren upptäcker här de nyckelläror som
sätter honom i stånd att själv pröva om ett religiöst eller filosofiskt
begrepp, forntida eller nutida, harmonierar med den ursprungliga kunskap om
ande och materia som gavs åt de första tänkande människorna på jorden. Han
förnimmer också samhörigheten mellan mänsklighetens andliga arvedel och dess
gudomliga ursprung och mål. Det skall vidare nämnas att boken bjuder på
humanistisk lärdom i rikt mått. Termer från sanskritspråket, hebreiskan och
andra forntida språk förklaras inte bara rent etymologiskt, utan ges också en
vidare tolkning i ljuset av dr de Puruckers kunskap
om mänsklighetens tidiga historia och hans bekantskap med såväl Österlandets
som Västerlandets heliga urkunder och folkliga traditioner.
Många läsare torde dock främst uppskatta honom för det sätt på vilket han återupprättar tron på människans värdighet och ädelhet. Vi är verkligen evighetens vandrande riddare, sökande efter kunskap som vi vet existerar, men som alltid tycks gäcka oss. När vi blir påminda om detta sökande, framkallas inom oss en hängivenhet för sanningen och för raden av medkännande lärare. Och det är en hängivenhet som har kraft att sätta själen i rörelse, att liv efter liv leda oss till de drabbningar som renar och stärker karaktären och gör oss bättre skickade att tjäna mänsklighetens sak.
Reviderandet av denna andra upplaga har företagits med största försiktighet.
Ett par ställen som berör sammankomsternas esoteriska natur har strukits,
liksom några av de upprepningar som är oundvikliga när en serie föreläsningar
publiceras nästan ordagrant. I övrigt har texten lämnats praktiskt taget
oförändrad.
Att dra samman och systematisera presentationen av materialet skulle
vara att omintetgöra en av författarens avsikter. Han bygger nämligen steg för
steg upp en atmosfär när han först går in på en lära och börjar utveckla den
för att så vända sig till en annan, vars sammanhang med den första kan vara
svårt att se men som ändå är väsentlig för den större bild han tecknar. I
senare kapitel kan han återvända till de tidigare ämnena, utveckla dessa ett
stycke, för att så övergå till andra läror igen. Dr de Purucker
påpekar mer än en gång att han på så sätt avsiktligt följer den forntida
esoteriska metoden att meddela heliga sanningar. Denna går ut på att upprepa
den bärande tanken, men alltid med lämpliga variationer och utblickar för att
driva på den studerande, så att dennes sinne inte fastnar i vissa mönster. Det
sinne som förblir rörligt är mer mottagligt för intuition och för det ljusflöde
som spontant kan illuminera själen då denna är i samklang med den inre naturen.
Det skall framhållas att originalupplagan av denna bok, som utgavs 1932, inte innehöll de två första föreläsningarna utan började med den tredje. Detta berodde förmodligen på ett förbiseende, men lyckligtvis återfann Teosofiska Samfundets arkivarie, Kirby van Mater, några år efter författarens död de saknade föreläsningarna. Han fann dem bland en del papper som förmodligen returnerats till huvudkvarteret från europeiska centra, till vilka Katherine Tingley hade sänt dem 1924 för att "uppskattande själar" skulle få ta del av dem. De väsentliga partierna av dessa föreläsningar är nu infogade i första kapitlet som avsnitt I och II, och föregår där avsnitt III som i 1932 års upplaga ensamt utgjorde det första kapitlet. Boken har blivit värdefullare genom det här tillägget, ty det vidgar och fördjupar dr de Puruckers tolkning av de tre grundläggande huvudsatser med vilka H P Blavatsky inleder sitt förnämsta verk, och vilka genomsyrar hela det tankesystem hon sedan tecknar konturerna av.
Ett varmt tack riktas till alla de medarbetare vid Teosofiska Samfundets huvudkvarter som med skickliga arbetsinsatser bidragit till bokens redaktionella och tekniska framställning. Ett särskilt tack förtjänar därvid Raymond Rugland för sin ytterst noggranna nysättning av hela texten i ett mer lättläst typsnitt, James T Belderis för alla illustrationerna och William T S Thackara för utmärkta tekniska insatser i varje fas av bokens produktion. Korrekturläsningen har utförts av Elsa-Brita Titchenell, Manuel Oderberg, Ingrid van Mater, A Studley Hart och Eloise Hart. John P van Mater har kollationerat de många citaten och hänvisningarna, och Sarah Belle Dougherty har utarbetat sakregistret. Det skall också framhållas att det goda samarbetet inom redaktionskommittén, bestående av A Studley Hart, Ida P Moffett och Sarah Belle Dougherty, har gjort arbetet med redigeringen av texten mycket lättare.
Trots sina femtio år utgör Den Hemliga Lärans Grundtankar en utmärkt introduktion till teosofin för
våra dagars läsare, på spaning efter de sanningar som äldre tiders lärjungar,
drivna av sin hängivenhet, sökte hos vise och rishis.
Grace F Knoche
Pasadena, Californien
27 april 1979
De citat som anförs ur H P Blavatskys Den Hemliga
Läran (1919 års utgåva) och Tystnadens
Röst (1975 års utgåva) är inte
helt ordagrant återgivna. En viss modernisering av språket har genomförts, och
efter jämförelse med de amerikanska originalen, The Secret
Doctrine och
The Voice of the Silence ,
har också några smärre korrigeringar av översättningen företagits.
Översättaren