I egyptisk mytologi är Fenix en örnliknande fågel. Vid hög ålder bränner den upp sig själv, men flyger i föryngrad gestalt åter upp ur askan. Således är fågel Fenix odödlighetens sinnebild. På samma sätt stiger människosjälen enligt reinkarnationsläran upp från döden i en föryngrad kroppslig form till ett nytt liv.
Som Fågel Fenix stiger ur sin aska...
Reinkarnationens mysterium
Är döden slutet? Eller har människan en framtid bortom graven? Existerar det en himmel, en skärseld och ett helvete? Finns det en andarnas värld? Eller föds varje själ upprepade gånger till nytt liv?
Läran, eller teorin, om reinkarnation och karma säger att en själ efter döden återföds i ny fysisk kropp enligt karmas lag, vilket innebär att individens gärningar blir bestämmande för hur han får det i kommande liv.
Karma är en moralisk lag om orsak och verkan. Resultatet av karmans verkningar anses bli att själen utvecklas genom inkarnationernas rad, så att dess etiska kvalitet höjs och dess insikter i livsmysteriet ökar.
Tron att själen inkarnerar åter och åter i materiella kroppar är vanlig i orienten, bland hinduer och buddhister, fast man där ofta inte uppfattar återfödelse så enkelt som att en människosjäl kommer tillbaka. Buddhisterna tror inte på existensen av en "själ". De säger att "livstörsten" hos en individ leder till födelsen av en ny individ, som inte är samma som den föregående, men en följd av denna. Hindun Walther Eidlitz har sagt att det inte är så att "jag" kommer åter. Att jaget återföds är enligt indisk syn en förvillelse, en önskedröm. Det innersta självet (atman) föds nämligen inte, och det dör inte, men det kläder sig i olika höljen och identifierar sig med dessa höljen. Så länge människorna begär något för sig själva, är de underkastade återfödelsens lag. Det tunga kroppshöljet läggs av med varje död, men det psykiska (finfysiska) höljet, fullt av önskningar, går med atman från liv till liv. Atman är alltså det verkliga jaget, och den är evig, utan födelse och död, sa Eidlitz.
Ändå är det i viss mening "jag" som återkommer. Och det är inte ovanligt att man i Indien tror att en människa kan bli djur i nästa liv, en uppfattning som grundas på vissa skriftställen. Den tron är sällsynt i väst, där man tenderar tro att en människa alltid blir människa i kommande liv - annars skulle, menar man, den naturliga utvecklingsgången vändas om.
I Indien uppfattas de ständiga reinkarnationerna oftast som något negativt. Hindun vill bli befriad från återfödelsernas kretslopp och ingå i nirvana, den slutliga föreningen med världsgrunden. Västerlänningen däremot tycker om tanken att döden inte är slutet, utan att det blir en fortsättning i ständigt nya liv, där man genom att skaffa sig "god karma" kan gynnsamt påverka sin situation i framtiden.
Fenixmysteriet
En stor antologi om reinkarnationstron har sammanställts av Joseph Head och S. L. Cranston. Den har kommit i flera upplagor, med förbättringar i varje. Mitt exemplar är från 1977 och har titeln Reincarnation: The Phoenix Fire Mystery(Julian Press/Crown Publishers, Inc., New York).
Verket, som till delar refereras i det följande, tar upp reinkarnationstron i olika tider och kulturer. Det säger att själens föruttillvaro och återfödelser enligt antropologer och andra forskare kan vara den äldsta mänskliga föreställningen om liv efter döden.
I västerlandet har reinkarnationstron gamla anor, läser vi i The Phoenix Fire Mystery. Redan Pythagoras, som levde på 500-talet f. Kr., anses ha trott på själarnas återfödelser. Han hade många lärjungar och efterföljare. Platon (d. 347 f. Kr.) hade reinkarnationstankar, och genom hans inflytande spreds idén i västerlandet. Bland stoikerna fanns många reinkarnationstroende. När under renässansen intresset för Platon och Plotinos återuppväcktes i Europa, återkom också teorin om reinkarnationen i den europeiska filosofin.
De judiska kabbalisterna trodde på reinkarnation i nya mänskliga organismer. Denna tro var väsentlig för dem. De första kabbalisterna levde på 200-talet f. Kr. I Bibeln finner man knappast stöd för återfödelsetron. Reinkarnationister åberopar visserligen vissa ställen i Bibeln, t ex Joh. 9:1-3 1) som stöd för uppfattningen att återfödelseläran hade stor utbredning bland judarna på Jesu tid och att Jesus inte bestred den, men dessa bibelställen kan tolkas på olika sätt. Någon klar och oomtvistlig reinkarnationstro kommer inte någonstans till synes i Bibeln. Men många av de gamla judarna trodde att deras stora profeter periodiskt återkom till jorden. Sålunda uppfattades Mose som den återfödde Abel och Messias som den återfödde kung David och även som Adam, den första människan. En återspegling av detta synsätt är Jesu fråga vem folket ansåg honom vara och lärjungarnas svar: "Några säger att du är Johannes Döparen, några Elias och andra Jeremias eller någon annan av profeterna." (Matt. 16:1314.)
Det synes vara säkert att några av tänkarna i den kristna fornkyrkan lärde att själen haft en föruttillvaro, en pre-existens. Den främste av dessa var Origenes (ca 185 - ca 254) som var en av de allra mest framstående och inflytelserika kristna teologerna under de första århundradena. Andra som lärde själens pre-existens var Justinus Martyren på 100-talet och Synesius på 400-talet.
Origenes ansåg att om själen är odödlig, så måste den också ha existerat före inträdet i sin nuvarande kropp, den måste ha haft en föruttillvaro. Och även om pre-existens och reinkarnation inte är detsamma, anses det klart att Origenes verkligen förde fram en lära att själen lever mer än en gång i olika former.
Origenes var platonist, d v s han anknöt till den grekiske filosofen Platons skrifter. Reinkarnationstron i västerlandet anses i hög grad gå tillbaka på Platon. Utan hans skrifter skulle läran om återfödelserna förmodligen inte ha rönt någon större uppmärksamhet inom den tidiga kristenheten.
Reinkarnationstron hade stor utbredning bland de första århundradenas kristna. Det fanns på 100-talet en betydelsefull kristen rörelse som kallas gnosticismen. (Gnosis = kunskap.) Gnostikerna var påverkade av platonismen, österländskt tänkande och hellenska mysteriereligioner. Reinkarnationsläran var väsentlig för dem. Deras främsta företrädare var Basilides (omkr. 125) Marcion (omkr. 150) och Valentius d. 160). Nära gnostikerna stod bland andra manikéerna med mer än 70 sekter samt simoniterna. En del gnostiker påstod sig ha sin lära från Paulus, andra från Petrus, åter andra från Judas, Tomas, Filippus eller Matteus. Basilides, som undervisade i Alexandria omkring 125 e. Kr. och kring vilken grundarna av de skilda gnostiska skolorna samlades, gjorde gällande att han hade alla sina lärosatser från Matteus och från Petrus genom dennes lärjunge Glaucus.
Gnosticismen var en stor fastän inte enhetlig rörelse. Några anser att den mycket väl hade kunnat bli den form av kristendom som fördes vidare till eftervärlden. Men den hade mäktiga fiender. Den trängdes undan. Gnostiska skrifter brändes - och i stället fick vi en annan, speciell, dogmatisk kristendom.
Reinkarnationstron utrotades praktiskt taget från kristendomen, men den levde vidare i skymundan hos en del trosgrupper, bland andra rosenkreuzarna.
Reinkarnationstro nu
I vår tid har intresset för reinkarnationsläran väckts till liv i den västerländska kulturen. En del stora andar har trott på läran om själarnas återfödelser. Bland dessa finner vi Goethe, som t ex trodde att hans väninna Charlotte von Stein en gång varit hans hustru. Han skrev: "Jag kan inte förklara denna kvinnas betydelse för mig eller hennes inflytande över mig utom genom teorin om återfödelsen. Ja, vi var en gång man och hustru." Även i hans poesi skymtar återfödelseläran.
Schopenhauer intresserade sig för indisk filosofi och religion, och han beundrade mycket Upanishaderna. Man kan i hans skrifter finna uttalanden som innebär tro på återfödelseläran. "När vi dör kastar vi av oss vår individualitet liksom ett utslitet klädesplagg och gläds åt att vi skall få ett nytt och bättre. . . ", skrev han bland annat.
Gustave Flaubert skrev till sin kvinnliga författarkollega George Sand: "Det förefaller mig ... som om jag alltid har levat! Och jag har minnen som går tillbaka till faraonerna. Jag ser mig själv mycket klart vid olika tider i historien, utövande olika yrken och med skiftande framgång. Min nuvarande personlighet är resultatet av mina förlorade personligheter. . ."
Ralph Waldo Emerson trodde att människorna kommer åter "i nya förklädnader". "Jesus är inte död, utan han lever ännu; inte heller är Johannes, Paulus, Muhammed, Aristoteles döda; ibland tror vi att vi har sett dem alla och lätt skulle kunna säga under vilka namn de lever."
Maurice Maeterlinck skrev: "Låt oss återvända till reinkarnationen! Det har aldrig funnits en vackrare, rättvisare, renare, mer moralisk, fruktbar och trösterik tro än teosofernas. Inte heller har det funnits någon till viss grad mer sannolik tro. Endast den, med dess lära att människorna i efter varandra följande liv sonar tidigare gärningar och renar sig, förklarar alla fysiska och intellektuella olikheter, alla sociala orättvisor, alla ödets avskyvärda orättvisor. Men en trosbekännelses kvalitet är inget bevis för dess sanning. Även om detta är sexhundra miljoner människors religion, och den som står ett mystiskt ursprung närmast, den enda religion som inte är motbjudande och den som är minst absurd av alla, så måste den göra vad de andra religionerna inte har gjort, visa fram oantastliga bevis. Vad den har gett oss hittills är bara början till den första skuggan av ett bevis."
Tonsättaren Richard Wagner, som drogs till buddhismen, trodde på själarnas återfödelser. Han skrev: "Till skillnad från reinkarnationen och karman framstår alla andra uppfattningar som futtiga och trånga. ... Endast den djupt uppfattade reinkarnationsidén kan ge mig någon tröst, eftersom den visar hur allt till sist kan nå fram till fullständig förlossning."
Gustav Mahler sa en gång enligt sin biograf Richard Specht: "Vi återkommer alla. Det är vissheten därom som ger mening åt livet. Och det gör inte den minsta skillnad huruvida vi i en senare inkarnation kommer ihåg det tidigare livet eller inte. Vad som räknas är inte den enskilda individen och hur väl han lyckats ordna det för sig, utan vad som betyder något är den stora strävan efter fullkomning som pågår i varje inkarnation."
Den amerikanske affärsmannen Henry Ford sa i intervjuer att han trodde på reinkarnationen. Han berättade: "När jag var ung visste jag, som så många andra, inte vad jag skulle tro. Jag ställde mig själv frågan: "Vad är vi här för?" Jag fann inget svar. Utan något svar på den frågan är livet tomt, värdelöst. Så en dag gav en vän mig en bok. (Den innehöll filosofiska argument för reinkarnationen.) Den lilla boken gav mig svaret jag sökte. Den förändrade hela mitt liv. I stället för tomhet och värdelöshet såg jag syfte och mening. Jag tror att vi är här nu och skall komma tillbaka hit ... Jag är säker på ... att det är en mening med att vi är här. Och att vi fortsätter."
Den brittiske premiärministern David Lloyd George sa enligt en uppteckning av hans vän Lord Riddell: "Min uppfattning är att vi reinkarnerar ... och att vi därefter kommer att lida eller ha det bra i överensstämmelse med vad vi gjort i denna värld. Till exempel en företagare som låter sina anställda arbeta hårt mot svältlön, han kommer själv att dömas till liknande öde..."
Den framstående engelske kyrkomannen och författaren Leslie D. Weatherhead (f. 1893) har öppet bekänt sig till reinkarnationsläran, som för honom framstår som rättvis och förnuftig. Så här skriver han på ett ställe:
" 'Men', invänder någon, 'jag skulle mista min identitet under en rad inkarnationer.' Det tror jag inte; inte mer än du redan har mist den ett halvt dussin gånger. Låt oss anta att du är William Tompkins. Just det. Du är den lille, snorige Willie Tompkins, som blev bestraffad för att han kom för sent till skolan. Vill du behålla din identitet med honom? Du är den Will Tompkins som skrev de där löjliga verserna och smög dem i handen på den sextonåriga flickan med de de blonda flätorna. Vill du försäkra dig om din identitet med honom? Du är den William Tompkins som fick sparken för att han inte kunde redovisa pengar som han mottagit för firmans räkning. Känner du dig bestulen om du mister din känsla av identitet med honom? Du är W. Tompkins med reumatiska leder och dålig hörsel och stirrande blick, vilkens kropp nu är en plåga. Pröva detta experiment: Säg 'William Tompkins' högt för dig själv hundra gånger. Föreställ dig att hundra tusen änglar omkring dig gör samma sak ... Är det verkligen viktigt att Tompkins hela personlighet lever vidare i hundra, tusen, tio tusen, hundra tusen år? Fortfarande William Tompkins ... !
Vår sanna identitet kommer inte att gå förlorad. Jagets rena guld kommer att vidmakthållas, renas och stärkas."
Det är många framstående personer som anslutit sig till tanken på själarnas upprepade återfödelser. Bokens sammanställare, Head och Cranston, skriver att detta knappast bevisar reinkarnationens sanning, men det ger en vink om att reinkarnationsläran förtjänar att tas på allvar och att undersökas.
Minnen av tidigare liv
Det mest intressanta, när det gäller reinkarnationsproblemet, är nog fallen med barn som i tvåårsåldern börjar prata om ett tidigare liv. Sådana fall har undersökts av Ian Stevenson (f. 1918). Denne är Carlson professor i psykiatri vid universitetet i Virginia, Charlottesville, USA. Han har en professur som donerats till universitetet av Chester Carlson, uppfinnare av xeroxmetoden för kopiering. Stevenson leder också en liten avdelning för parapsykologi vid universitetet.
Ian Stevenson menar att reinkarnation är den mest sannolika förklaringen till goda fall av reinkarnationstyp. Mot alla andra hypoteser finns avgörande invändningar, fastän de kan förklara några fall. Men det finns ändå inte något avgörande bevis för återfödelse, understryker han.
För övrigt kan nämnas att Heads och Cranstons arbete också återger några invändningar mot reinkarnationsläran, från bland andra Freud och Julian Huxley.
Huxley, brittisk biolog (f. 1887) hänvisade till lagarna för ärftligheten, som säger att det är slumpen som bestämmer arvsanlagen, när spermie och ägg smälter samman - slumpen väljer bland ett oändligt antal möjligheter och kan på så vis skapa till exempel ett geni eller en idiot. Det är alltså rena slumpen som avgör vilka vi är, menade Huxley, inte tidigare liv.
Så långt referat (med några egna synpunkter) av delar av Heads och Cranstons bok "Reincarnation: The Phoenix Fire Mystery".
Skeptiska tankar kring reinkarnationen
Tron på själens upprepade återfödelser är till tröst för många. Men är den endast en religlös myt, eller innehåller den sanning?
Det finns stöd för reinkarnationshypotesen i fall av den typ som Ian Stevenson undersöker. Men en viss skepsis är på sin plats. Förklaringen till dessa fall kan vara något helt annat än återfödelse.
Den amerikanske parapsykologen William Roll säger följande:
- Självfallet tycks det vara fråga om återfödelse, när man påträffar sådana här minnen av tidigare liv. Men man måste fråga: Rör det sig verkligen om överlevnad av ett bestående, individuellt medvetande? Det finns problem här, en del intressanta omständigheter och paradoxer. Om en person, som är född i staden X och dör i staden Y, "återföds" i en ny människa, så är det mycket sannolikt att den nya personligheten blir född i den geografiska närheten av Y. Bland Stevensons fall är det mycket ofta ett sådant geografiskt samband mellan de två personligheterna. Detta påminner om psykometrin, där "minnesbilder", som fästs vid föremål, kan uppfattas av ett medium. Man får tänka sig att minnen av en person som levt och dött på en plats, finns fästade vid föremål eller natur i den trakten, och kanske kan de sedan snappas upp av någon nyligen född människa, som uppfattar dessa minnesfragment som erinringar av ett eget, föregående liv.
Roll erinrar också om att i något av Stevensons fall kommer en del av minnena från en person och en annan del från en annan person. En libanes vid namn Said Bouhamsy, som tillhörde den muslimska sekten druserna, vilka är reinkarnationstroende, avled i juni 1943 som följd av en olycka med truck. Efter en operation återfick han medvetandet endast så länge att han kunde sända efter sin hustru och sina fem söner.
Omkring sex månader efter Said Bouhamsys död födde hans syster en pojke, Sleimann. De första ord, nästan, som Sleimann sa, var namnen på Saids söner och döttrar. Han beskrev också utförligt olyckan med trucken och var sedan rädd för motorfordon under många år. Familjen blev övertygad om att pojken var den återfödde Said.
Så långt är detta fall likt andra i Ian Stevensons samling, och det överensstämmer med våra allmänna begrepp om reinkarnation. Men här kommer en komplikation!
Omkring fyra mil från Sleimanns by bor Imad Eleway, född 1958. När han var nära två år gammal, började han nämna namn och händelser som tycktes avse ett tidigare liv, inklusive en ödesdiger truckolycka. När han fick en fråga om barn, höll han upp fem fingrar. Han var också rädd för bilar och truckar. Imads minnen stämmer med Said Bouhamsys liv mer än man skulle vänta, om det bara varit fråga om en slump, och Imads familj trodde att pojken var den återfödde Said. De visste inte att Said redan antogs ha kommit tillbaka som Sleimann. Men förvirringen är inte slut med detta. Förutom truckolyckan och andra händelser som stämmer med Saids liv, talade Imad om en kvinna, Jamile, som tycktes ha varit hans älskarinna i det tidigare livet, och han beskrev sitt hem och intet av detta överensstämde med Saids liv. Emellertid upptäckte Stevenson att det fanns en kusin till Said med namnet Ibrahim Bouhamsy, vilken hade dött 1949 och haft en älskarinna som hette Jamile och ett hus som passade in på Imads beskrivning, men Ibrahim hade inga barn och dog av tuberkulos.
Roll kommenterar att i detta fall av reinkarnationstyp synes det dels vara fråga om en splittrad återfödelse, nämligen så att en personlighet återfötts som två (minne av Saids liv finns hos både Sleimann och Ihmad) och dels en sammansmältning, så att två personligheter återfötts som en (erinringar av både Saids och Ibrahims liv finns hos Imad)!
- Men tanken att en personlighet kan bli flera i nästa liv, eller att flera personligheter kan bli en, är svår att förlika med vår vanliga bild av människans jag som något bestående och odelbart, helt avskilt från och utan sammanblandning med andra människors jag, reflekterar Roll.
- I alla händelser, menar han, måste vi skilja mellan eventuell överlevnad av hela personligheten och eventuell överlevnad av vissa personlighetsdrag. Om vi finner att vissa delar av personligheten, en minnesbunt, återkommer hos en ny individ i fall av reinkarnationstyp, så är det därmed inte säkert att det är fråga om hela personlighetens överlevnad.
- Vi tror att ett jag är nödvändigt för mentala upplevelser. Men det tycks inte vara så. Det kan finnas mentala upplevelser utan identifikation med ett speciellt jag. Så vi måste göra skillnad mellan en fullständig persons minnen och en samling minnesfragment. Den fullständiga personligheten uppstår genom att dess mentala liv skils från omvärlden genom kroppens gränser.
William Roll är för övrigt inte säker på att det finns något sådant som en helt självständig psykisk enhet.
- Vi tycker, i vårt vanliga medvetandetillstånd, att vi är från alla andra avgränsade personligheter: du är du och jag är jag, och vi är inte samma. Men parapsykologins upptäckter tyder på att vi är mer förbundna med varandra än vi tidigare trott. Det mänskliga medvetandet tycks inte vara en avgränsad enhet, utan mera en del av ett psykiskt fält som förbinder oss alla med varandra. Vid det vanliga vakenmedvetandet finns detta psykiska fält i det undermedvetna. - Det kan hända att vi alla har del i varandras undermedvetande, att vi smälter ihop i botten av vårt väsen.
- Om det alltså visar sig att vi under livet inte är helt skilda individer, utan hänger ihop psykiskt med varandra, hur blir det då efter döden - om det nu finns ett liv efter döden - på vilket sätt hänger vi då ihop? Finns det då kvar några avgränsade individuella medvetanden?
Det mänskliga medvetandet är onekligen en märklig företeelse. Det tycks exempelvis vara delbart.
- När hjärnans två halvor har skilts från varandra, säger Roll, något som förekommer bland annat som behandling mot epilepsi, kan högra handen hålla på med att skriva, medan den vänstra är sysselsatt med något helt annat, till exempel med att måla en tavla - och ena sidan av kroppen vet inte vad den andra har för sig.
- Det förefaller som om den mänskliga personligheten mera är sammansatt av utbytbara delar, vilka hålls samman av associativa förbindelser under längre eller kortare tid, än är en solid och från annat helt avskild enhet.
- När parapsykologer spanar efter ett liv efter döden, söker de vanligen en fortsättning av individuell existens, men denna utgångspunkt kan vara oriktig, menar Roll.
Den mänskliga personlighetens gåta är alltjämt olöst. Frågan om överlevnad av döden är ännu obesvarad. Sanningen om oss kan vara något som vi inte anar - eller som kanske en forskare som Bill Roll anar...
1) När han nu gick vägen fram, fick han se en man som var född blind. Då frågade hans lärjungar honom: "Rabbi, vilken har syndat, denne eller hans föräldrar, så att han har blivit född blind?" Jesus svarade: Det är varken denne som syndat eller hans föräldrar, utan så har skett för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom."
SM
Mer om reinkarnation.
Teosofisk hemsida om reinkarnation
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX110.HTML