Min sökarvandring - i korthet
Sedan jag slutat läsa Rekordmagasinet, Allsport och detektivmagasin, började jag i tonåren läsa kristna böcker, som handlade om konsten att leva. Det var enkel, positiv litteratur från framför allt Harriers förlag. Jag läste också - vid sidan av Idrottsbladet - tidningarna Hemmet och Familjen, Frisksport (för livsfilosofins skull) och Såningsmannen.
Sökare var jag tidigt.
Jag upptäckte Are Waerland, drogs till boktitlar som "Hälsans utvalda folk", "Program för en hälsodag" och "Vägen till en ny mänsklighet" och rycktes med.
"Avskaffa livsföringsfelen, så skall sjukdomarna försvinna av sig själva!" var Waerlands grundtes, och jag tänkte att så måste det vara. Jag ville förstås tillhöra hälsans utvalda folk och börja leva vegetariskt, men som omyndig tonåring orkade jag inte hävda en avvikande mening gentemot en oförstående omgivning - så waerlandist blev jag först nio år senare.
I ungdomen fann jag också skönlitterära författare som gav ord åt upplevelser av livet, som jag hade, bland dem Pär Lagerkvist. Jag uppfattade flera stora diktare som mina själsfränder.
Ångest, ångest är min arvedel
min strupes sår
mitt hjärtas skri i världen.
De orden av Lagerkvist tog jag till mig som ett uttryck för min egen livskänsla.
Jag hade en kort stoisk period, då jag läste Marcus Aurelius och andra stoiker och i någon mån Spinoza. Det gällde att vara oberörd, att gå genom livet med känslorna under kontroll och nedtonade.
Jag hade också en period av skepsis och intellektualitet, då det gällde att tänka rationellt och logiskt. Vid denna tid träffade jag en gammal bekant som varit kommunist och icke-troende. Nu hade han förvandlats till en smal, asketisk katolik och ironiserade över att jag tydligen hade läst min Hedenius...
En tid gick jag runt till olika trosförsamlingar: sjundedagsadventisterna, mormonerna, de vanliga kristna frikyrkorna, kristenvetenskaparna, teosoferna, spiritualisterna, rosencreutzarna.
Men jag drogs mer till indiskt tänkande, läste Yoganandas bok "Mitt liv som yogi", som beskrev en annorlunda verklighet med ett flertal underverk. Jag tyckte att indiska religiösa gestalter i mycket uppfattade verkligheten som jag själv gjorde och som jag hade trott att jag var ganska ensam om: allt som finns är en enda medvetandesubstans, vilken är världsgrunden. Den skapar i sig själv allt och är botten i oss alla.
25 år gammal blev jag vegetarian. Det gick till så att jag ville kasta en del i mitt tycke naiv litteratur som jag inte längre värdesatte. Jag tog fram en hög böcker, bläddrade i dem för att förvissa mig om att de kunde kastas. Bland dessa var waerlandböckerna. Jag läste i dem här och där - och tänkte: jag är skyldig mig själv att pröva Waerlands hälsorecept. Och sedan dess har jag gått den vägen. Jag upptäckte nämligen med detsamma hur bra den vegetariska livsföringen var. Jag blev lättare i både kroppen och sinnet.
Sedan jag blivit vegetarian, blev jag intresserad av spiritualismen (spiritismen) gick på flera seanser med medier som Ernst Broberg, Carin Ahlgren, Carin Strandberg, Åke Abrahamsson och Lilly Åkerblom och köpte en rad böcker om andevärlden och kontakten med den. Jag trodde väl litet på spiritualismen utan att ha någon riktigt bastant övertygelse. Efter några år blev jag på grund av egna upplevelser på seanser och läsning av böcker skeptisk och kom fram till att den spiritistiska tolkningen av mediala fenomen är oriktig.
Jag läste Parthenons flygande tefats-böcker, först av dem Adamskis och Leslies "Flygande tefat har landat". Jag reflekterade kring denna bok och andra liknande så gott jag kunde. Att rymdmänniskorna beskrevs som vegetarianer, trots att Adamski själv åt kött, tyckte jag stödde hans berättelser.
Men mitt främsta fritidsintresse från tonåren fram till 30-årsåldern var skönlitteratur, framför allt modern svensk. Och som många andra litterärt intresserade försökte jag skriva själv. Men när jag var drygt trettio år upplevde jag ett stopp, tyckte att skönlitteraturen inte hade något mer att ge mig. Jag letade efter riktigt betydande författare, men hittade inga. Då tog det gamla intresset för de stora livsfrågorna överhanden. Och 33 år gammal satte jag igång Sökaren. På den tiden fanns tidskrifterna Tid och Rum (UFO) Galax (UFO) Seklet, Spiritualisten, Graal (teosofi) och Hälsa.
Mina intressen liknar nog i viss mån teosofernas. Men jag har inte kunnat läsa teosofisk litteratur. Jag försökte med Blavatsky, Leadbeater och Besant men lade dem ifrån mig. De framstod för mig som pratmakare. Ändå tycker jag att vissa teosofiska grundtankar är intressanta och djupa, exempelvis att allt i grunden är ett.
Jag blev mer kritisk sedan jag börjat med tidskriften, eftersom arbetet då fordrade att jag noga tänkte igenom olika frågor. I början som redaktör hade jag otillräcklig källkritik, men den skärptes. Mitt positiva intresse för Adamski vändes i tveksamhet och snart avståndstagande.
Jag har läst litet akademiska filosofer och böcker om filosofins historia. Det har gett mig litet insikter i filosofiska problem. Något därav har nog påverkat mig, men i stort sett är den filosofiska litteraturen för tung för mig. Descartes lärde mig att tro endast på det som det finns tillräckliga skäl att tro på. Alf Ahlberg gav i "Tankelivets frigörelse" värdefulla lärdomar om hur man inte skall låta sig manipuleras. Sextos Empeirikos gav mig en bestående sympati för skepticismen på livssynsområdet. Studiet av filosofins historia fick mig att förvånas över att varje historiskt betydande filosof har tyckt att just han har kommit på hur det verkligen förhåller sig - liksom varje religion gjort gällande att just den har fattat sanningen, fastän det finns en myckenhet av läror och tankesystem. Men jag är ju likadan själv. Jag tror gärna att just mina tankar är riktiga och många andras felaktiga. Det är nog ett mänskligt drag.
Reinkarnationstanken har länge fascinerat mig. Ian Stevenson är den store forskarpionjären på området. Åtskilligt som han redovisat tyder på att någon form av reinkarnation finns, men allt är långt ifrån bevis. Jag kan säga som parapsykologiprofessorn Martin Johnson: "Jag vet inte hur ett bevis för reinkarnation skulle se ut."
Sanningssökandet är för mig något djupt allvarligt. Det är inget som jag vill göra populärjournalistik av. Jag frågar mig: Hur är det egentligen bortom alla orden, hypoteserna och spekulationerna? En verklighetsbild har växt fram under åren, men ingen riktig övertygelse om livets mening. Idéer är det enda jag har.
Men jag tror att universum är planerat, att världsgrunden är mental, och jag är övertygad om att paranormala fenomen finns och att UFO-rapporter bör tas på allvar.
Jag känner mig befryndad med den tidiga New Age-rörelsen och har skrivit boken "Perspektiv på New Age. Stora tankar i vår tid."
Idag utrycker inte Pär Lagerkvists ångestdikter något som jag känner starkt. Jag har förändrats. Det kan bero på att den vegetariska livsföringen har stärkt mitt nervsystem. Men jag känner en stor främlingskänsla i samhället, inte minst inför det hänsynslösa utnyttjandet av djuren som är en grund för vår köttätarcivilisation. För mig framstår vegetarism inte bara som naturlig för den människa som vill leva på en hög andlig och etisk nivå, utan även som ofrånkomlig.
SM
|