Darwin ifrågasatt


Är Darwins utvecklingslära, denna hörnsten i en materialistisk världsbilda, inte riktigt sann?



Eva Moberg var en tid kolumnist på Dagens Nyheters ledarsida, intressant och orädd. Den 18 januari 1987 hade hon en del skarpt kritiska synpunkter på Darwins utvecklingslära, "en hörnsten i den vetenskapliga världsbilden sen slutet av förra seklet". Hon nämner att det numer finns "en förödande kritk" av denna lära, "mycket tack vare molekylärbiologins fantastiska upptäckter" - något som den stora allmänheten är okunnig om. Hon framhåller en bok av den australiensiske molekylärbiologen Michael Denton (Evolution - A Theory in Crisis, Burnett Books, London, 1985) som menar att Darwins utvecklingslära numer får uppfattas som en delsanning, vilken inte helt kan förklara livets utveckling på jorden. Darwin själv fäste avgörande vikt vid att man i framtiden kunde finna fossila övergångsformer i stor mängd som stöd för utvecklingsläran. Detta har man ännu inte lyckats med! Idag - skriver Eva Moberg - skulle Darwin själv inte ha varit darwinist! De allra flesta fossila länkarna mellan de olika arterna fattas alltjämt. De fossil som finns visar inte arternas långsamma, gradvisa förändringar. De fossila arterna är antingen nära släkt med existerande arter eller också helt unika, förut okända arter. Det existerar endast några få mellanformer. Dessa brukar framhållas i undervisning om evolutionsläran, men i några fall är det tveksamt om de verkligen utgör en utvecklingskedja.

Enligt utvecklingsläran är det slumpmässiga, gradvisa förändringar i arvsanlagen, senare kallade mutationer, som under miljöns urvalstryck driver utvecklingen framåt. De allra flesta mutationer är skadliga eller betydelselösa, men ibland uppkommer en mutation som blir bestående genom att den ger de individer som har den ett plus i kampen för tillvaron.

Eva Moberg menar att det måste ha funnits "myriader" av funktionsdugliga mellanformer, om Darwin hade rätt. I stället har utvecklingen troligen skett språngvis, och då kan knappast slumpen ha skapat den.

Darwin antog att utvecklingen har skett i små etapper, men - påpekar Eva Moberg - några sådana etapper kan knappast skönjas, varken bland fossilen eller bland de arter som finns idag.

Vi vet numer att även de allra enklaste encelliga organismerna är mycket mer komplicerade än något som människan har skapat och saknar motsvarigheter i död materia. Att miljarder olika sådana celler i komplex samverkan skulle ha uppstått av en slump är helt osannolikt, menar Eva Moberg. Hon slår fast att vi idag faktiskt vet nästan lika litet som någonsin om hur livet uppkommit och vilka krafter som ligger bakom.

Tre forskarstuderande i zooekologi vid Uppsala universitetet bemötte Eva Moberg i DN den 13 februari. De gjorde bland annat gällande att evolutionen fortskrider på så sätt att redan existerande enheter förbättras (genom naturligt urval) på liknande vis som man förbättrar en bilmodell genom att byta ut de sämst fungerande delarna och behålla dem som fungerar bra. Av slumpen skapade variationer i arvsanlagen bevaras alltså på grund av att de är funktionsdugliga, och sedan uppkommer och bevaras nya variationer på samma sätt. Det blir ett byggande i etapper. Man kan jämföra med om man har en samling bokstäver. Man kastar om dem slumpvis tills man har något verkligt ord. Sedan bevarar man det ordet och låter slumpen ta fram något nytt ord, som anknyter till det första. Det nya ordet bevaras också. O s v. På det sättet kan man utan möda få fram en begriplig mening. Naturen arbetar på liknande sätt.

Forskarstuderandena upplyste också att även om fossila mellanformer är sällsynta, så har man ändå exempelvis kunnat rekonstruera hur hästen har utvecklats från sina anfäder, och fullständiga fossilkedjor finns för några arter; ofullständiga finns för andra.

Den 15 februari hade Eva Moberg ett genmäle i sin DN-spalt. Hon skriver bland annat att gynsamma mutationer bidrar till att utforma nya varianter inom arter och släkten - däremot kan inte ärftliga förändringar i samspel med naturligt urval förklara hur nya arter, släkten, familjer och klasser har uppkommit. Det kan inte vara slumpen som har åstadkommit detta.

Eva Moberg menar också att om man tror att gynnsamma mutationer - som är sällsynta - är förklaringen på livets gåta, så måste man anta att dessa mutationer på grund av slumpen inträffar i en funktionell ordningsföljd. Och hur skulle det gå till? Hur bildar slumpen en fjäder eller ett öga, som båda är mycket komplexa organ? Om ett öga bildas i etapper enligt utvecklingsläran, så måste det först bildas ögondelar som ännu inte ser och rudiment av fjädrar som inte har någon uppgift att fylla. I detta ligger ett stort problem för utvecklingsläran.

Utvecklingsläran förklarar inte hur och varför de olika livsformerna har uppkommit, anser Eva Moberg. Hur tror hon då att det har gått till? "Sannolikt", skriver hon, "är det många faktorer inblandade som vi ännu inte känner. Det kan t ex finnas en inneboende men flexibel utvecklingsplan. Det kan också finnas något slags kommunikationssystem mellan livsformerna som vi inte känner till. - Det finns sannolikt också energier eller kraftfält i dimensioner som våra sinnen och vår hjärna inte förmår uppfatta."

I slutet av sin artikel citerar Eva Moberg professor Pierre Grassé, som "i trettio år varit ledare för forskningen i just detta ämne vid Sorbonne": "I dag är det vår skyldighet att förstöra myten om evolutionen, ansedd som ett enkelt, förstått och förklarat fenomen --- Biologerna måste uppmanas att begrunda svagheterna i tolkningarna och de överdrivna slutsatser som teoretikerna åberopar eller lägger fram som etablerade sanningar. Bedrägeriet är ibland omedvetet, men inte alltid, eftersom vissa människor på grund av sin sekterism avsiktligt blundar för verkligheten och vägrar erkänna svagheterna i sin tro." Uttalandet är från 1977.

Sven Öhman, professor i fonetik i Uppsala, deltog i DN-debatten med ett inlägg den 24 mars, där han bland annat frågar i hur många fall som biologerna har lyckats, inom ramen för darwinismen, lägga fram äkta utvecklingshistoriska förklaringar, som är jämförbara med mekanikens förklaringar av fysikaliska företeelser. För en äkta förklaring skulle fordras att man kunde följa olika arters förändringar genom kanske hundratals miljoner år. Men vi vet inget väsentligt om arternas anpassning genom naturligt urval till en för oss okänd livsmiljö. I stället för att veta gissar evolutionsbiologerna. Hela den nu gällande artgenealogin har en fiktiv karaktär. Den är ett slags fantasibild, som man inte kan veta om den är riktig eller ej, menar Sven Öhman.

Öhman betecknar utvecklingsläran som "ett klassifikationssystem". "Den är en metod att ordna nu levande arter till ett allomfattande genetiskt system där anatomisk, fysiologisk och etologisk likhet utgör den grundläggande klassifikationsprincipen. --- Metoden tillåter att man inför fiktiva mellanarter som placeras kronologiskt i tidigare epoker." Darwins lära är - skriver Öhman - mycket användbar som hjälpmedel för att få överblick över arternas rike.


En intelligent faktor

Stefan Nordström är (1987) docent i medicinsk genetik. I sin bok Livet - en gåta (EFS-förlaget 1985) ger han en populärvetenskaplig framställning av vad vi vet om materiens minsta delar, om grundförutsättningarna för liv, om genetiken, om livets centrum cellen och om livsformernas anpassningar till omgivningen, och han polemiserar mot evolutionslärans slumpfilosofi och mekanistiska syn på universums uppkomst.

Han återger, med ogillande, ett uttalande av Bengt Hubendick: "Naturligtvis står det var och en fritt att se naturens skenbara målinriktning som resultat av en faktisk målmedvetenhet. Men då handlar det inte längre om naturvetenskap utan om teleologi. Den som vill kan bakom alltsammans se en skapare, en intelligens, en medveten vilja. För de flesta biologer är dock ett sådant synsätt helt främmande och därtill onödigt. Urvalsläran räcker som förklaring."

Stefan Nordström menar, tvärtemot Hubendick, att om någon påstår att allt liv har vuxit fram genom tillfälligheternas spel och att allt i sista hand bara är en oavbruten kedja av ytterst komplicerade kemiska processer, då är det inte längre frågan om naturvetenskap, utan om uttryck för en materialistisk mekanistisk livsåskådning. Om biologer är främmande för att tro på en skapare, så beror detta, menar Stefan Nordström, inte i första hand på att de är biologer, utan på att en evolutionistisk slumpfilosofi är en allmänt utbredd livsåskådningsmodell. Han tillägger att man kanske från naturvetenskaplig utgångspunkt varken kan säga att naturen är målinriktad eller att den inte är det. Men enligt hans egen uppfattning är livet så oerhört invecklat och så ändamålsenligt ordnat att det inte kan förklaras som bara ett resultat av slumpvisa förändringar i arvsanlagen (mutationer) samt naturligt urval i kampen för tillvaron. Livet framstår som en gåta, men gudstron finns där som ett alternativ till slumpfilosofin.

Men Stefan Nordström argumenterar ganska skickligt mot en ateistisk verklighetsuppfattning, och han stöder sin mening med några citat, bland annat ett från den kände astronomen Fred Hoyle, som sagt att "de biokemiska ämnena med sin förbluffande ordning måste vara ett verk av någon intelligens".



Michael Dentons kritik av Darwin

Darwins idéer innebar en revolution i tänkandet som var ännu mer betydande än Kopernikus och Newtons upptäckter under de närmast föregående århundradena. Om Darwin hade rätt, då är inte den värld vi människor lever i skapad med avsikt av en högre makt, utan den har blivit till genom slumpens nycker och naturliga processer. Darwins teori bröt av människans samband med Gud och kastade henne ut i ett kallt och meningslöst universum.

Men det har hela tiden funnits vetenskapsmän som funnit skäl att tvivla på Darwin. En tvivlare i vår tid är molekylärbiologen Michael Denton i Australien. I sin bok Evolution: Theory in Crisis (Burnett Books, 1985) pekar han på att universum helt igenom är perfekt, utomordentligt sinnrikt och elegant, och hur - frågar han - skall man kunna förena detta med läran att hela universum är en följd av slumpprocesser? Med utgångspunkt från Darwins lära framstår det perfekta universum som en fullständig gåta. Är det verkligen alls trovärdigt att slumpen byggt upp en verklighet där de allraminsta delarna är komplexa långt bortom vår egen skapande förmåga? Vid sidan av naturens molekyler och deras sinnrika funktioner framstår även de mest avancerade mänskliga konstruktioner som klumpiga. Denton upplyser också att man inom biologin idag ständigt avslöjar en allt större komplexitet och sinnrikhet hos det levande. Inför detta känner människan ödmjukhet.

Denton menar att Darwins åsikt att slumpen letar sig fram till naturens utstuderat ändamålsenliga former är en av de mest vågade teserna i hela vetenskapens historia - och en av de sämst belagda!

De är fel att göra gällande, säger Denton bland annat, att exempelvis elefanter och moskiter kan ha skapats av slumpen, när vi ännu inte vet om en enda proteinmolekyl kan ha uppkommit av en slump!

Darwin hade rätt i att slumpen spelar en roll vid uppkomsten av variationer inom arterna, anser Denton. Däremot betvivlar han - liksom en del andra biologer - att endast slumpen kan förklara livets uppkomst och släktskapet mellan klasser och ordningar i naturen. Ordningen aminosyrorna hos arter som anses besläktade visar ingen genetisk härstamning från en klass till en annan, påpekar han. Det finns på den molekylära nivån inga spår av den utveckling man traditionellt tänker sig: från fisk till amfibie till reptil och till däggdjur.

Upptäckter inom den moderna molekylärbiologin stöder idén om från varandra klart skilda arter, anser Denton: alla katter är variationer på temat katt. Molekylerna har lika litet som fossilerna kunnat ge oss några felande länkar mellan olika existerande arter.

Vi vet faktiskt ännu inte alls hur utvecklingen gått till, understryker Michael Denton.

Källa: Brain/Mind. Bulletin, 9 september 1985. (Evolution: A Theory in Crisis av Michael Denton är utgiven av Burnett Books; 17-21 Conway St., London W1P6JD.)

SM


Om Gudsbevis

Till sidan 1!



www.sokaren.se/INDEX187.HTML