Kan Guds existens bevisas?
Ett ännu levande gudsbevis är det teleologiska, som utgår från universums och livsformernas komplexitet och ändamålsenlighet.
Förr försökte en del filosofer och teologer bevisa att Gud finns. De lade fram en rad olika argument. Idag anser åtminstone akademiska tänkare att det är en omöjlig uppgift att bevisa Guds existens.
Men det hindrar inte att det kan föras intressanta resonemang, som leder fram till att det sannolikt finns en skapande intelligens bakom världen och evolutionen.
Det är i synnerhet det teleologiska gudsbeviset som alltjämt är aktuellt. Det säger att man utifrån världens ytterligt komplexa och ändamålsenliga natur kan sluta sig till att ett medvetet, intelligent skapande väsen är det yttersta upphovet till allt.
Det teleologiska beviset är ännu levande och giltigt för många människor. En präst kan stå i predikstolen, hålla fram sin hand och säga: "Vilket underbart redskap är inte detta! Slumpens verk eller Guds?" Det han har i tankarna är att vårt förnuft tycks säga oss att blotta slumpen samt ett naturligt urval i kampen för tillvaron inte kan åstadkomma något så utomordentligt fint som den mänskliga handen.
Fast inom naturvetenskapen är idag den dominerande uppfattningen att en medvetet skapande kraft inte existerar. Det finns inga gränser för vad slumpen kan åstadkomma under den nästan ofattbart långa tid, som världsalltet funnits, sägs det.
Men är nu Gud och den blinda slumpen de enda alternativ som finns? Nej! Det är bättre att ställa frågan om det finns en intelligent faktor bakom universum och evolutionen.
Även om vi drar slutsatsen att en intelligent kraft ligger bakom allt, måste det inte vara så att denna intelligens är en allsmäktig, allvetande, kärleksfull Gud, som tänkt ut allt. Kanske har i stället universum skapat sig självt med sin egen kraft. Skapelsen är då något som alltjämt pågår, en evig process som bygger upp världsalltet genom ständiga förbättringar, ett skeende som kan vara styrt av naturlagar bortom gott och ont, men även vara beroende av livsgrundens intelligenta, och kanske även moraliska, verksamhet.
Organbildningen är en gåta som dagens naturvetenskap inte har någon lösning på.
Hur skall man tänka sig uppkomsten av ett helt nytt organ, om man inte räknar med något annat än slumpen, naturlagarna och det naturliga urvalet?Vi kan till exempel titta på en växt som kallas Drosera, en liten daggört som växer på mossar. Den har en fångstapparat med vilken den kan fånga och smälta insekter. Om vi tänker oss tillbaka till den tid när daggörtens förfäder ännu inte hade någon sådan fångstapparat, vilka krafter kan då tänkas ha satt igång och fullbordat utvecklingen av ett sådant organ? Slumpen?
För att den process som till sist gav upphov till fångstapparaten skulle komma igång, krävdes först något slags medvetande om att det fanns insekter, att dessa innehöll ämnen som det vore nyttigt för en växt på den mineralfattiga mossen att komma åt, och slutligen att insekten under vissa betingelser skulle kunna fångas, smältas och upptas som näring av växten. Utan en sådan förhandskunskap fanns ju ingen anledning att det nya organet skulle eftersträvas eller av sig självt börja utvecklas. Vem kan ha haft denna kunskap? Slumpen? Icke! Växten själv? Tror någon det? Det fordras ett medvetande som i grunden känner såväl växten som dess omgivning och dessutom har kraft att styra utvecklingen, förändra arvsmassan.
Kan fångsapparaten ha utvecklats plötsligt, på en gång, hos en individ? Skulle slumpen klara det? Eller har organet blivit till genom gradvisa förändringar? I det senare fallet borde en halvfärdig fångstapparat ha varit till hinder för individen och inte någon positiv överlevnadsfaktor.
Vi kan också tänka på biets giftgadd. Bigiftet finns inte i naturen. Men biet har självt i sin organism en kemisk fabrik där det produceras. Man frågar sig: Är det biets egen intelligens som skapat fabriken eller är det slumpen? Det har fordrats en kunskap om att detta ämne kunde tillverkas på visst sätt, att det hade vissa verkningar när det spreds i en levande varelses kropp och att en viss apparat kunde tillverkas för att injicera giftet i offrets kropp.
Dessa resonemang kring Drosera och biet är hämtade från Gunnar Brennings bok "Är kristendomen sann?" (1953).
Låt oss så betrakta en företeelse i den döda naturen, där kamp för tillvaron inte förekommer!
En allmän regel är att ett ämne utvidgar sig när dess temperatur höjs, och sammandrar sig, när temperaturen sänks. I naturen finns emellertid ett viktigt undantag från den regeln: vattnet, som har sin högsta specifika vikt vid +4 grader. Eftersom fyragradigt vatten alltså är tyngst, sjunker detta till botten i en tämligen djup sjö, och temperaturen där blir aldrig lägre. Endast i de övre vattenlagren sänks temperaturen ytterligare. Om nollgradigt vatten vore tyngst enligt den allmänna regeln, skulle detta sjunka till botten och sjöarna snabbt bottenfrysa, vilket skulle medföra svåra faror för det djurliv som finns i sjöarna, om detta alls hade kunnat uppkomma.Kan denna egenhet hos vattnet vara en tillfällighet eller är den ett resultat av ett intelligent skapande?
Men även om det förefaller som om en intelligens måste ligga bakom universum och evolutionen, så betyder inte detta att religionens Gud är bevisad.
Lennart Kjellson:
Medveten skapelse!
Väsentliga organiska funktioner hos exempelvis människan kan inte ha utvecklats gradvis under hundratusentals år, så som dagens darwinistiska naturvetenskap anser. De måste ha fungerat omedelbart, annars skulle avkomman ha dött och ingen utveckling kunnat ske. Naturvetenskapen har ingen rimlig förklaring till att universum synes vara planerat.
Det finns så oerhört mycket i naturen som pekar på en medveten skapartanke.
Naturvetenskapen, som ålagt sig att beskriva världen med våra fem sinnen som bas, tillåter inga förklaringar som inte kan rymmas inom den gränsen. Men en gräns är satt och det innebär att något finns på andra sidan gränsen. Om det har naturvetenskapen inte mandat att uttala sig. Inte heller att förneka.
Utvecklingen av en fjäril från larv kan naturvetenskapen inte förklara. Det går till så här:
Larven samlar på sig allt det material som behövs för att först bygga puppan och sedan fjärilen. Medan allt detta bygge görs, slår hjärtat hela tiden. När fjärilen är färdig är allt material som fanns i larven använt. Inget blev över och inget fattades.
På ett annat ställe finns en annan larv, nu en honlig, och den bygger en likadan fjäril, så när som på fortplantningsorganen. Hennes fortplantningsorgan är annorlunda, men de passar till form, funktion och beteende till den hanliga fjärilens. Därför måste de bägge ha fått instruktioner om sitt bygge av en chef som visste vad han ville uppnå.
Poängen, som jag ser det, är att för att det hela skall gå i lås måste först konstruktionen av puppan, larven och fjärilen och även förvandlingen ha tänkts ut in i minsta detalj. Larven måste innehålla alla de delar som fjärilen kommer att bestå av och ha all den energi som är nödvändig för byggandet. Det slutliga resultatet, fjärilen, måste ha varit bestämt innan larven började byggas.
Det gäller för alla arter att deras hanliga fortplantningsorgan alltid passar till såväl form, funktion och beteende till de honliga. Men de utvecklas oberoende av varandra. Och det hela måste fungera från första parningen. Darwinsk mekanism med ett naturligt urval i kampen för tillvaron har ingen chans här. Det måste här i DNA-spiralen finnas tre sekvenser: en som skapar larven, en som skapar puppan och en som skapar den otroliga ombyggnaden från larv till fjäril, där varje molekyl flyttas från en plats till en annan, av DNA förutbestämd.
En annan detalj i vår utveckling kan inte heller förklaras av darwinismen. Den nämligen som gäller bildandet av testikeln. Testiklarna anläggs hos fostret intill njurarna. De kan inte producera spermier vid temperaturer över 35 grader. I bukhålan är det 38 grader. De måste vandra ner till pungen vilken är gjord av hud som är utan underhudsfett och försedd med "kylflänsar", rynkorna. Den skall vara framme där vid födseln. Fostret utvecklas i början från tre s. k. groddblad, kallade ento-, meso- och ektoderm. Från entodermet bildas de inre organen och nervsystemet och alltså även testiklarna. Från mesodermet bildas skelett och muskler och muskelsträngen gubernaculum testis, vilken är den struktur som drar ner testikeln till pungen - dessutom den muskelkanal, inguinal-kanalen, som bara finns hos mannen och som bildar det hål i bukväggen som testikeln skall passera. Från ektodermet bildas huden och sinnesorganen.
Bildningen av testikeln sker alltså från tre olika håll som samverkar. En medveten avsikt måste ligga bakom. Observera att inguinal-kanalen bildas helt oberoende av testikeln, men den är nödvändig för dess funktion. Kvinnan har ingen inguinal-kanal, hon behöver ingen. En sådan här mekanism kan inte utvecklas genom "trial and error"-metoden eller av en slump. Mekanismen måste vara perfekt från början annars blir det ingen avkomma och ingen utveckling. Inga årtusenden kan få förlöpa innan konstruktionen är färdig, den måste vara redo för funktion vid första parningen.
Det kanske verkar som att jag är emot darwinismen. Det är jag inte. Den är OK. Darwin själv sa att hans utvecklingslära bara gällde utvecklingen av arterna, inte av släkten eller familjer. Idag gör man felet att generalisera den, och det är att gå för långt.
Ta till exempel fågelvingen. Ett tidigt förstadium till en fågel började gå på två ben och frambenen började så småningom att utvecklas till vingar - jfr pingvinerna! - och till en början, när de blivande vingarna blir så stora att de nästan går att flyga med, är de kanske mer till hinder än till nytta, alltså helt emot den darwinska mekanismen. Det är först när de blivit helt flygdugliga vingar som de är till nytta för arten. Först då kan en darwinsk mekanism börja fungera för utvecklingen av flygförmågan. Fågelvingens utveckling visar en bakomliggande avsikt.
Apropå pungens fettfria hud, så finns ett annat litet område på kroppen som saknar underhudsfett och det är ögonlocken. Skulle där finnas underhudsfett, så skulle den feta människan bli blind, hon skulle aldrig kunna öppna sina ögon för de feta ögonlocken skulle inte få plats i ögonhålan.
Ögat har många fascinerande egenheter. När du är ute i kylan, fryser du i alla delar av kroppen utom ögat. Ögongloben är oerhört känslig för beröring men helt okänslig för kyla. Skulle den vara känslig för kyla, skulle en människa gå under när hon var ute i en snöstorm. Frös hon om ögat skulle hon blunda och hålla händerna för ögonen. Och dock har ögat först utvecklats i ett hav som varit relativt varmt och, sedan livet gick upp på land, i det varma centralbältet. Att många djurarter sedan skulle utvandra därifrån och bosätta sig i arktiska områden var tydligen förutsett.
Naturen har utvecklat många olika typer av ögon. En verkligt intressant egendomlighet är våra däggdjursögon som har en nästan identisk förebild i det många hundra miljoner år tidigare utvecklade bläckfiskögat. De har inga genetiska samband.
Hos bläckfiskögat har konstruktören gjort den naturligaste konstruktionen - ljuset träffar först den ljuskänsliga delen av syncellen och från den leds nervimpulsen bakåt till hjärnan. Det leder till en viss oskärpa, eftersom det blir en viss ljusspridning där ljuset träffar syncellen och alltså även stimulerar de intilliggande syncellerna. Konstruktören tog god tid på sig - några hundra miljoner år - för att fundera över hur det skulle förbättras. När så ryggradsdjuren konstruerades, så togs den gamla ögonmodellen upp med en liten men viktig förbättring. Syncellen vändes om så att ljuset nu först träffar synnerven - som nu har måst göras helt genomskinlig - och först i botten av syncellen träffar ljuset den ljuskänsliga delen. Härigenom undviks difraktionen och synskärpan ökas avsevärt. Den första modellen är ju den mest logiska men resultatet blir bättre med en annan - ologisk - modell. Även en Gud lär av sina misstag.
Ytterligare ett - av oerhört många - exempel på ett skeende som inte kan ha utvecklats genom en strikt darwinsk mekanism är omställningen av blodcirkulationen från fostercirkulation till normal cirkulation så som den sker vid födelsen, när navelsträngen avklipps. Hos fostret sker syrsättningen av blodet i moderkakan. Lungorna har ingen betydelse. För att det syrsatta blodet skall nå hjärnan och andra livsviktiga organ finns hos fostret tre unika anatomiska strukturer - ductus arteriosus, som är en förbindelse mellan aortan och lungpulsådern - foramen ovale, som är en öppning i skiljeväggen mellan höger och vänster förmak - och ductus venosus, som är en förbindelse mellan portavenen och nedre hålvenen. När navelsträngen klipps av, inträder snabbt ett tillstånd av syrebrist. Det syrefattiga blodet orsakar att dessa tre strukturer omedelbart stängs och blodcirkulationen tar den form som är den normala för den levande människan. Förutom de här strukturerna finns en kemisk mekanism för deras förslutning. Den här mekanismen, som alltså berör tre anatomiska strukturer och flera kemiska, måste träda i funktion omedelbart, annars dör barnet. Här finns alltså ingen tid till utveckling under tusentals år som darwnismen kräver. Det är tydligt att en planering måste ha förekommit. Det kan förekomma att en av de tre strukturerna - men aldrig mer än en - förblir öppen, och då föds barnet med ett svårt hjärtfel och blir en s.k. blue baby och kan inte överleva länge utan hjärtkirurgi. Förblir fler än en öppen, dör barnet omgående.
De materialistiska naturvetarna har ingen förklaring men förlitar sig på att framtida forskning kommer att ge den.
Den darwinska mekanismen är en av många verktyg som används vid skapandet. Men den är inte ensam tillräcklig.
Lennart Kjellson, som skrivit "Medveten skapelse", har varit distriktsläkare i Herrljunga.
Styr tanke universum?
Jan Adrianson i Uppsala menar att darwinismen/materialismen inte duger som ensam förklaring av världen.
Evolutionsläran är den nutida vetenskapens skapelseberättelse. Den säger att allt började med "stora smällen". (Men varför det smällde är det ingen som vet.) Universum bildades när snurrande solar och planeter blev till. Liv uppkom sedan i "ursoppan", på en eller flera planeter, där förutsättningar för liv råkade bildas.
På vår himlakropp har under en oerhört lång tid - drygt tre miljarder år - liv utvecklats från enkla former till allt mer komplicerade. Enklare fomer är alltså "förfäder" till mer utvecklade. Mekanismerna i denna evolutionsprocess anses av dagens vetenskap vara slumpvisa förändringar i arvsanlagen hos växter och djur samt naturligt urval i kampen för tillvaron. Ändamålsenliga livsformer har överlevt, medan icke ändamålsenliga har försvunnit från livsscenen.
I botten av denna världsbild finns övertygelsen att allt i grunden är materia, som styrs av mekaniska processer, och att ingen intelligent styrande kraft existerar. Medvetandet är en biprodukt i utvecklingen (som man inte förstår hur det uppkommit).
Fil. dr Jan Adrianson, sociolog i Uppsala och författare till bl a Den tidlösa utvecklingen (Nya Doxa 1992) betvivlar att materialismen är sann. Han har skrivit sin bok "som en liten ljusstråle genom de mörka labyrinter som den materialistiska åskådningen har byggt upp".
Darwins betydelse
Darwins utvecklingslära har inom vetenskapen och i det allmänna medvetandet slagit ut en religiös skapelseberättelse enligt vilken Gud har skapat allt efter sin vilja. Och vår västerländska livsstil har präglats av ateismen/materialismen. Materialismen med evolutionsläran har gripit tag om människornas sinnen och blivit en vetenskaplig dogm som utesluter andra synsätt. Ändå finns det tungt vägande skäl som talar mot den. Det har Jan Adrianson och många med honom funnit. Vi människor med vårt medvetande, våra etiska begrepp, förmågan till kärlek, medkänsla och skapande är inte resultatet av enbart materiella processer, hävdar han.Darwins Om arternas uppkomst utkom 1859 och fick en oerhörd betydelse. Det har sedan antagits, och lärts ut, att det existerar talrika övergångsformer mellan olika arter, vilket visar att en utveckling enligt Darwin verkligen har ägt rum. Men Adrianson gör gällande att sådana fossila övergångsformer nästan helt saknas. En del biologer, upplyser han, förnekar helt att de finns. Och vad beror detta på? Är förklaringen att de aldrig existerat? Om övergångsformer, alltså mellanformer mellan olika arter, aldrig har funnits, då talar detta emot en evolution i Darwins mening.
Inga fungerande övergångsformer
Jan Adrianson hävdar också att man inte kan tänka sig funktionsdugliga övergångsformer mellan framför allt de högre klassificeringsgrupperna som ordningar och klasser, till exempel de allmänt antagna "övergångarna" från fisk till groddjur, från groddjur till kräldjur, från kräldjur till fåglar och däggdjur. En fågelvinge exempelvis fungerar inte förrän den är färdigbildad (vilket många har påpekat). En rudimentär vinge skulle snarast vara ett hinder i kampen för tillvaron. Och kan en färdig, helt funktionsduglig vinge plötsligt uppkomma som ett slumpens verk? Det förefaller inte troligt. Dessutom skall man tänka på att fysiska organ och kroppsdelar består av en stor mängd samverkande delar, och olika organ samverkar i varje organism. Det betyder att varje slump-förändring, som inte är anpassad till helhetens sätt att fungera, stör eller omöjliggör dess funktion. Varje positiv förändring måste passa in i en komplicerad helhetsfunktion. Det är mycket troligare att slumpen förstör en organism än att den utvecklar den. En positiv förändring av ett komplext system måste ske under beaktande av helthetsfunktionen - och kan slumpen vara så vis?Det förefaller osannolikt att gradvisa slump-förändringar i arvsanlagen, enligt Darwis idé, skulle kunna åstadkomma de små förbättringar som ackumulerade förklarar utvecklingen, menar Adrianson. Men språngvisa förändringar då?
Enligt den makromutationistiska uppfattningen har det skett stora språng i utvecklingen genom mutationer, det vill säga plötsliga stora slumpmässiga förändringar i arvsanlagen. Ett litet antal av mutationerna har i så fall varit så gynnsamma att individer med dessa nya egenskaper kunnat överleva i kampen för tillvaron, fortplanta sig och ge upphov till nya arter. Detta verkar mer rimligt än den gängse gradualistiska formen av darwinismen, men även denna teori ger stora svårigheter för tanken, hävdar Adrianson.
Materialismen duger inte
Enligt utvecklingsläran kan evolutionen förklaras i materiella termer, och det gäller även människans tillblivelse. Ingen medveten målinriktad kraft har varit i verksamhet - om materialismen är sann.Den neodarwinistiska utvecklingsläran är en hörnsten i den materialistiska världsuppfattningen. Om den faller, om en tanke kan skymtas bakom utvecklingen, då faller materialismen.
Adrianson ifrågasätter inte att en evolution har ägt rum. Inte heller tvivlar han på att naturligt urval har verkat inom arterna och medfört förbättringar. Däremot betvivlar han att evolutionen i sin helhet, med tillkomsten av nya organ och nya arter, där "högre" livsformer uppstått ur "lägre", kan förklaras med enbart naturkrafters blinda spel.
Den viktiga frågan om livets uppkomst är inte besvarad, påpekar Adrianson. Att hänvisa till den hypotetiska "ursoppan", med förutsättningar för liv, räcker inte långt, för även den enklaste levande cell är en mycket komplicerad konstruktion. Att den uppkommit av en slump genom gradvis utveckling eller som en plötsligt färdig struktur syns föga troligt.
Och det märkliga medvetandet, hur har det uppkommit? Man kan inte förklara det utifrån materien, det är Jan Adriansons övertygelse. Hjärnan har inget primat över medvetandet. Tvärtom är det så att det vi vet om materien, det vet vi utifrån vårt medvetande. Materien upplever vi i medvetandet. Och alla överväganden om materiens och medvetandets förhållande till varandra gör vi i medvetandet.
Medvetandet är det primära. Det är inte det som skall förklaras, utan i stället materien. Det är materien som är problemet.
Vad mynnar då Adriansons resonemang ut i? Han avvisar både små gradvisa och stora språngvisa förbättringar av de levande varelserna och som en följd därav den materialistiska verklighetsuppfattningen. Ingen förklaring av materialistisk art är övertygade, anser han.
Adrianson citerar zoologiprofessorn Søren Løvtrup som skrivit: "Jag tror att en dag kommer den darwinska myten att rankas som det största misstaget (the greatest deceit) i vetenskapens historia. När detta händer, kommer många att ställa frågan: Hur kunde det någonsin ske?"
Håller verkligen gudsbevisen?
Den engelse teologen John Hick behandlar i boken "Religionskunskap" bland annat gudsbevisen. Han resonerar kring det judiskt-kristna gudsbegreppet, att Gud är en, oändlig, självexisterande, skaparen, personlig, kärleksfull, god och helig. Men något bevis för att denna Gud existerar, finns inte, fastslår han. Det mest populära av gudsbevisen har alltid varit det teleologiska, det som utgår från universums och livsformernas komplexitet och ändamålsenlighet och sluter att det måste finnas en gudomlig avsikt bakom det hela. "Det har en tendens att framkalla positivt instämmande hos enkla människor likaväl som hos sofistikerade." Men inte heller detta bevis håller, anser han. Det har ofrånkomligt försvagats av Humes kritik, som bland annat säger att varje universum måste se ut att vara planerat. Det kan inte uppstå något universum, där delarna inte är anpassade till varandra på ett ändamålsenligt sätt. "Men frågan om denna ordning hade kunnat komma till stånd på annat sätt än genom medveten planering är fortfarande obesvarad." Humes naturalistiska alternativ till hypotesen Gud är partiklarnas slumpmässiga anordning under oändligt lång tid, där de ändamålsenliga kombinationerna kunnat bestå.
Hick tar upp de viktigaste skälen för tron på Gud och de viktigaste mot. Hans egen slutsats är att man varken kan bevisa att Gud finns eller att Gud inte finns.
Det starkaste skälet mot tron på Gud är den vetenskapliga världsbilden. "Vetenskaperna har i allt starkare grad fastställt den naturliga ordningens självständighet. Från galaxerna, vilkas omätlighet förlamar förståndet, genom vår världs oändliga komplexitet ända till det subatomiska universums oföreställbart små skeenden och enheter kan naturen studeras utan någon hänvisning till Gud. Det universum som utforskas av vetenskaperna har sin gång precis som om ingen Gud skulle existera."
Vetenskapen har alltså utforskat universum utan att på någon punkt ha stött samman med det som religionen talar om.
Så långt Hick.
Men även om naturforskare så att säga "i jobbet" inte för in Gud som en faktor, så är många privat religiösa.
Och det är ju inte bara fråga om att universum synes vara planerat, vilket alltså varje universum måste synas vara, utan även hur det tycks vara planerat. För min del tycker jag att resonemang som förts av bland andra Gunnar Brenning, Lennart Kjellson och Jan Adrianson överglänser Humes invändning, eftersom universum i vissa delar är ändamålsenligt på ett sådant sätt att det är naturligt att tänka sig en medveten intelligent planering bakom. Och: även ett planerat universum måste ju se ut att vara planerat.
SM
Läs även!
Kroppens visdom.
Finns intelligens bakom evolutionen?
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX18.HTML