Religion och eros
Det är inte skönheten som bestämmer vad vi älskar, utan kärleken som bestämmer vad vi finner vackert. Eros följer inte skönheten, det omvända är fallet. Eros höljer allt vad den rör vid i skönhetens glans.I kristen tradition finns ingen förbindelse mellan religion och erotik. Tvärtom har de uppfattats som varandras fiender. Det erotiska har varit bannlyst från den västerländska religionen. Hängivelse åt sexualiteten har betraktats som något syndigt, som Gud inte tycker om. Många är de kristna eller kristet uppfostrade människor som känt motvilja mot samlaget, inte därför att det kunde finnas något motbjudande i en omfamning av den älskade, utan därför att kristendomen gett dem föreställningen om sexualiteten som något smutsigt, i samma klass som superiet och svärjandet.
W a l t e r S c h u b a r t
Men alla religioner har inte avvisat sexualiteten. I antiken, i naturfolksreligioner, i hinduismen har den ofta haft en betydelsefull plats med bl.a. sådana för oss främmande företeelser som tempelprostituerade (i kärlekstjänst invigda, ofta högt ansedda kvinnor, som de rikaste och mäktigaste männen eftertraktade för giftermål) erotiska danser; i många av Indiens religiösa tempel finns sexuella bilder; linga (det manliga organet) oeh yoni (det kvinnliga organet) är heliga symboler, som människorna böjer sig för i vördnad.
I en del religioner har sexualitet och gudshängivenhet förenats, i andra har den sexuella akten helt saknat gudomlig innebörd och uppfattats som något uteslutande kroppsligt, som stått i motsättning till det andliga, religiösa, till kontakten med Gud.
Att sexualiteten har en central plats i människans liv som ett av hennes starkaste och mest legitima behov är numer i allmänhet accepterat i vår del av världen. Men att den också har en given plats i religionen står vi främmande för. 1941 utkom den tyske filosofen och religionshistorikern Walter Schubart med ett arbete "Religion und Eros" (dansk översättning "Religion og Erotik", 1969, Haases Facetbøger) där han hävdar att det är en västerländsk tragedi att erotiken har skilts från religionen. De två är, menar han, nära besläktade oeh sprungna ur samma källa: en längtan och strävan efter enhet och helhet.
Schubart har velat verka för en naturlig sammankoppling av religionen och erotiken. De första orden i hans bok lyder: "Det religiösa och det sexuella är de två starkaste krafterna i människolivet. Den som menar att de är födda motståndare till varandra, bekänner sig därmed till tron på själens eviga splittring. Den som gör dem till oförsonliga fiender, sönderriver människohjärtat." Schubart vill ge själen dess enhet tillbaka. Han skriver att om det inte lyckas att ge religionen och erotiken en ny, nära och lycklig relation till varandra och försona människans värdighet med sexualiteten, kommer vi aldrig att få uppleva en pånyttfödelse av religionen. "Men om det lyckas, kommer Eros att få en ny, sakral värdighet, religionen ny, vital kraft, och människan, som blivit hård i årtusendens villfarelser, splittrad och berövad sin enhet, skulle med själens enhet också åter finna dess förlorade frid."
Eros är kallad till människors befrielse, missionerar Schubart. Den erotiska människan (som är motsatsen till den asketiska, i celibat och avskildhet levande) ger sig helt hän i sin kärlek. Hon frigör sig från jagiskhet genom hängivelse åt det som anses värt att älska oeh tillbedja.
Ändå är Eros inte till sin art kärlek till en bestämd människa, den utvalda, utan ett evigt värde i sig, för vilket den älskade är en symbol. Eros är människans stora befriare, och de som befrias skänkes en djup lycka.
I en del religioner, där sexualiteten har haft en helt central plats, har människorna under samlaget uppfattat sig som representanter för det gudomliga skapandet. Könsakten innebar inte bara, eller inte ens i första hand, ett njutningens rus, utan en hängivelse i glädje åt den gudomliga skaparkraften. Hela universums väsen uppfattades som Eros. Människorna såg sig således som delaktiga i en kosmisk erotik. Den sexuella kärleken i sig var helig, gudstjänstens centrum var könsakten, som utfördes av ett utvalt par eller av massorna, ibland i extas, berusade av vin. - I antiken var tempelskökor en företeelse, som förekom i de flesta länder. På många ställen var det så att de invigda hetärerna inte fick lämna templet. De levde som i kloster men med plikt till prostitution i stället för till kyskhet. "Ingen helig institution är så långt från kristen och buddlhistisk ande som hierodulernas invigda gärning", skriver Schubart.
I kristen tanke har funnits mycket av ringaktning för kroppen, i det man sett en motsättning mellan (syndig) kropp och ande. Kroppen har tillhört världen, men anden har tillhört Gud. Schubart: "Till människans gudomliga väsen hör också kroppen. Man kan inte helga erotiken utan att ge kroppen en ny värdighet." Erotiken hör alltså hemma inom religionen; religionen bör tolka erotiken, inpassa den i sin livsåskådning på ett centralt och bejakande sätt, inte avvisa den.
Den sexuella askesen är onaturlig för människan, understryker Schubart. "Man måste till sist erkänna att askesen har medansvar för det sedliga förfall som under den senare medeltiden präglade såväl påvehovet som flertalet av klostren. Upprättandet av tiggarordnarna och flagellantrörelsen var de ärliga kristnas appell till de avfälliga och vilseförda. Några nunnekloster drev det så långt att de statserkända bordellerna beklagade sig över den illojala konkurrensen oeh inte längre ville betala avgifter. Munkars och nunnors ömsesidiga besök hos varandra hörde till ordningen för dagen. (Många munk- och nunnekloster var förbundna medelst underjordiska gångar för att låta den syndiga trafiken pågå bakom ryggen på offentligheten.) Åtskilliga munkar höll konkubiner. Präster levde ohämmat samman med sina hushållerskor." Schubart menar att den naturstridiga askesen har en demoraliserande verkan. Det förträngda behovet bryter fram och skapar en förvildning. Reformationen måste delvis ses som "den rena driftsnaturens uppror mot onatur och hyckleri, skarp, frisk lufts inträngande i lastens kvalmiga atmosfär".
Det är Schubarts mening att erotiken frigör människan. "Den erotiska frihetens väsen är ett lycksaliggörande växande ut över det timligt-personliga, en frigörelse genom kärlek. I denna mening betyder det: att vara fri, att leva i ett högsta värde, befriad från sitt eget jag. Den erotiska människan går utanför sig själv, den asketiska drar sig in i sig själv, och var och en av dem kallar sin väg för frihetens väg." Hos asketen finns det rikligt med egoism, av stolthet och vilja till självhävdelse, medan den erotiska människan visar hängivelse för andra i det hon vänder sin Eros mot omvärlden.
"Hur mycket mister religionen inte", utbrister Schubart, "när den mister Eros!" Den sexuella kärleken gör sinnet mjukt och öppet för intuitioner, den gör det lätt för hängivelse och offer. "Den som lever i det erotiska nådetillståndet, har den rätta inställningen till allting."
Walter Schubart föddes 1887 i Türingen. Han tog doktorsgraden i filosofi i Riga, Lettland, där han senare blev professor. Vid tyskarnas inmarsch i Riga 1941 deporterades han med sin familj till Ryssland, och hans fortsatta öde är okänt.
SM
Helig sexualitet
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX21.HTML