Vad är acceptabelt för akademiker?
Högskolans lågvattenmärken. Författare och redaktörer: Sven Ove Hanssonoch Per Sandin med bidrag av några unga akademiker. Natur och Kultur 2000.
I denna bok, som vill peka ut dålig forskning, utdöms bland annat Solveig Almqvists doktorsavhandling om gengångarföreställningar, Elisabet Söderströms psykologexamensuppsats om parapsykologi, Jan Adrianssons bok "Den tidlösa utvecklingen", som innehåller kritik av evolutionsläran och den materialistiska världsbilden, Jens Tellefsens föreläsningsverksamhet med idéer utifrån modern naturvetenskap, forskning kring slagrutan, telepatiexperiment med mera.
Jag tar här bara upp en liten del av kritiken.
1982 framlade två psykologer i Lund en rapport om en pilotundersökning av astrologins validitet. De jämförde personlighetsbeskrivningar av tio personer, grundade på rorschachmetoden, med beskrivningar grundade på horoskop och fann att de kunde koppla ihop dessa på ett sätt som knappast kan förklaras av slumpen. Det tycktes alltså kunna finnas något verkligt i astrologin.
Tor Sandqvist lägger fram en rad tänkbara felkällor som skulle kunna tänkas förklara det positiva resultatet.
Nu är det väl inte ovanligt att piloutundersökningar inte presenterar vattentäta resonemang; därför är det rimligt att de upprepas och förbättras av andra forskare. Det torde vara den väsentliga synpunkten här.
Beträffande astrologin kan ju sägas att om den innehåller något äkta, så kan den inte förklaras inom ramen för den moderna naturvetenskapen. Astrologin räknar med ett slags parallellitet mellan stjärnhimlen, som den syns från jorden, och människors liv och egenskaper. Detta förutsätter nog att universum är planerat och inte främst ett resultat av slump, lagarna för ärftligheten och naturligt urval i kampen för tillvaron.
Nu kan vi ju klart se att universum faktiskt ärplanerat, att evolutionen är intelligent styrd; någon annan slutsats bör inte vara möjlig. Man kan exempelvis studera människokroppen med dess många samverkande organ, så inser man att den är byggd av intelligens.
Det kan således inte uteslutas att astrologin faktiskt har planerats in i världen.
Tor Sandqvist skriver, vilket kanske är riktigt, att "de flesta som får sitt horoskop ställt av en astrolog slås av hur mycket i beskrivningen av den egna personligheten som verkar stämma". Men för att förklara detta talar han om astrologers människokännedom och om horoskop som passar in på praktiskt taget alla människor - något som det knappast finns tillräckligt erfarenhetsstöd för; det rör sig snarare om ett önsketänkande hos en skeptiker.
Den grundsyn som skeptikerna utgår från och som tycks bestämma deras ställningstaganden, torde vara en ateistisk-materialistisk beskrivning av verkligheten. Denna betraktar de som så säker att det måste finnas oerhört starka skäl för att ogiltigförkara den. Det som inte stämmer med den, uppfattas som fantasiskt och osannolikt. Skeptikerna strider ideellt för den moderna naturvetenskapens och därmed ateismens och materialismens giltighet - en strid som skenbart ibland kan verka framgångsrik. Den akademiska skepsis som betvivlar existensen av medvetet skapande i universum, är deras intellektuella bas.
Jag går inte in på bokens alla kapitel men vill säga att jag helt saknar förståelse för angreppet på Jens Tellefsen. I föreläsningar för allmänheten gör han tankeutflykter med utgångspunkt från dagens naturvetenskap. Sådana spekulationer, idéer, visioner är nödvändiga och kan vara oerhört intressanta och stimulerande.
Jag tycker att kritiken i "Högskolans lågvattenmärken" i stort sett inte övertygar och tycks ha sin bas i alltför bestämda, inte väl grundade åsikter om verklighetens natur och om de resultat som vetenskaplig forskning bör komma fram till.
SM
www.sokaren.se/INDEX233.HTML