Om kristendomen
Kristet troende vill reformera kyrkan
GUNNAR FURULAND:
JESUS SOM GUDS ENFÖDDE SON ÄR EN TEOLOGISK KONSTRUKTION
Rektor Gunnar Furuland var ordförande i Sveriges Religiösa Reformförbund, som önskade kyrkliga reformer och frihet från sekterisk trånghet och dogmatisk bundenhet. Förbundet ville verka för en andlig frigörelse till en förenklad och fördjupad religiös åskådning.
I nr 10, 1972 av Sökaren intervjuades Gunnar Furuland. Han vände sig mot fundamentalismen, som säger att varje ord i Bibeln är inspirerat av Gud själv. Men på ett andligt sätt, menade han, är Bibeln Guds ord. Vissa kärnställen där, framför allt i Nya testamentet, är så centrala i människornas livsförklaring att de uppfattar Bibeln som "Guds ord".
Gunnar Furuland säger att uppfattningen att Bibeln är Guds nedskrivna ord har tillkommit långt efter Jesu tid och strider mot evangeliets innebörd. Jesus lärde att den gudomliga sanningen finns i människornas "hjärta" - den är ett sinnestillstånd.
Jesus var en människa, inte en gud, anser Furuland. "Guds söner och döttrar är vi alla som vill lyssna till Guds röst. Jesus förnam något djupt i tillvaron som han uppfattade som Fadern. Intensivt upplevde han Faderns existens och vilja med människorna."
Men att Jesus är Guds enfödde son är en teologisk konstruktion, som gjorts långt efter Jesu död.
Jungfrufödseln vänder sig Furuland emot, liksom den bokstavliga tron på himmelsfärden.
En hel del i evangelierna är nog legender, tror han och hänvisar till Alf Ahlberg, som menar att berättelserna om jungfrufödseln, den tomma graven och den kroppsliga uppståndelsen får ses som legender.
Furuland menar att i en andlig mening finns uppståndelsen i en människas liv, när hon blir gripen av och vill lyssna till Guds röst.
Beträffande Jesu underverk säger han att det inte är lätt att ha en uppfattning om detta, men han menar att en del av underverken nog kan förklaras på ett enkelt, naturligt sätt.
Men de som skrev evangelierna en gång i tiden menade nog att de beskrev verkliga händelser, säger Furuland. Den tidens människor saknade våra begrepp om naturen och dess lagar. Under var inget konstigt för dem.
Furuland tillägger att han inte tror att Gud handlar mot sina egna logiska och naturenliga lagar.
Vad är Gud? Furuland föreställer sig Gud som en andlig makt som har satt igång det hela och finns bakom allt. Men om denna makt vet vi inget närmare. Svårigheterna för tanken att fatta Gud är alltför stora.
Kan man bedja till Gud? Jag har själv, svarar Furuland, flera gånger upplevt att bön inte har varit förgäves, trots att man inte kan förklara hur det sker och trots att det tycks strida mot naturens lagar. "I en farosituation, i en etisk konflikt eller i en betydelsefull livssituation vänder man sig till denna makt, som man kallar Gud, om inte med ord och böner, så ordlöst i en ordlös längtan - och man finner att detta inte är förgäves. Så har jag uppevt det flera gånger." Läs!
Finns det ett liv efter detta? En svår fråga, säger Gunnar Furuland, men han lutar åt att en del parapsykologiska undersökningar tyder på att det finns ett liv efter döden - och vissa fakta tyder på reinkarnation.
Som en sammanfattning säger Furuland att dogmerna, som har utspekulerats långt efter Jesu tid, hindrar kristendomen. Men en kärna blir kvar.
"Kristendomen är Kristus själv, hans liv, hans ord, han kärlek..."
ALBERT SCHWEITZER:
JESUS - EN FÖREBILD
I samma nummer av Sökaren skriver Alf Ahlberg om Albert Schweitzers tro. Schweitzer ansåg att "den Jesus av Nasaret, som uppträdde som Messias, förkunnade Guds rikes sedlighet, grundade himmelriket på jorden och dog för att sätta inseglet på sitt verk, har aldrig existerat".
Jesus var inte en gud, utan en människa som vi alla, son till timmermannen Josef och hans hustru. Han var helt och hållet ett barn av sin judiska samtid och delade dess föreställningsvärld. Utmärkande för den var tron på den innevarande tidsålderns omedelbart förestående slut och Guds rikes snara ankomst, då de döda skulle uppstå till dom. Jesus levde helt i denna tro. "Människosonen" skulle komma på himmelens skyar och en ny himmel och en ny jord skulle genom Guds ingripande framträda. Dessa händelser skulle föregås av svåra "födslovåndor", såsom krig.
Hos Jesus uppstod förvissningen att han själv var Människosonen. När han sände ut sina lärjungar, sa han: "Ni skall inte ha hunnit igenom alla Israels städer förrän Människosonen kommer."
Men Människosonen kom inte, Guds rike bröt inte in. Jesus hade alltså misstagit sig. Men sin tro att han var Människosonen behöll han.
Schweitzer menar att Jesus inte kan vara någon auktoritet för vårt tänkande och vår kunskap men väl en ständig inspirationskälla för vår vilja - en förebild.
Schweitzer: "Jesu gärning består däri, att hans djupa ande, rotad i sin tids föreställningsvärld, gav uttryck i denna åt den mest intensiva förhoppning på och vilja till en etisk världsfulländning."
För Jesus betydde "Guds rike" en ny värld genom Guds ingripande. För en nutidsmänniska kan begreppet "Guds rike" enligt Schweitzer betyda en världens och mänsklighetens etiska fulländning, ett fredens, förbrödningens och kärlekens rike, som endast långsamt kan förverkligas genom mänsklig vilja och strävan.
KAJ BAAGØ:
VI ÄR ALLA SÖKANDE OCH FAMLANDE - ÄVEN PRÄSTEN
I Sökaren nr 4, 1974 intervjuas teol.dr Kaj Baagø i Birkerød, Danmark, med anledning av att han lämnat den danska folkkyrkan. Han tycker inte längre att kyrkans dogmer är meningsfulla. Den kristna lärans symboliska trossatser har inte mycket att säga om världen, men det finns i vår mänskliga natur vissa etiska krav - och dessa är "sanningen".
Kaj Baagø har också förlorat tron på att endast Jesus är sanningen. Han tror att det genom historien har funnits en rad sanningsvittnen, en rad personer, som avslöjat vad sanning och kärlek är. Men som västerlänning har han lättare, säger han, att förstå vad Jesus säger än vad t ex Bhagavad Gita säger. Kaj Baagø är fortfarande tilltalad av Jesusgestalten, av Jesu ord och liv. Men han tror att det för många präster är på samma sätt som det var för honom, innan han lämnade kyrkan, nämligen att många ord som man skall säga som präst, exempelvis i liturgin, inte längre har någon mening, när man tänker på hur världen är.
"I den artificiella värld som kyrkorummet utgör och som skapas av orgelmusiken, psalmerna, den högtidliga predikan - allt det som rör vid strängar djupt i oss, något som går tillbaka till barndomen, sträcker sig bakåt i tiden - i denna artificiella värld kan man tycka att dessa kristna ord och begrepp har mening. Men i den verkliga världen har de för länge sedan upphört att säga något."
"Kristendomen är en religion bland andra, dvs ett medel varmed människorna försöker förklara livet och försvara sig mot döden, tomheten, meningslösheten..."
"Vi är ju alla sökande och famlande - även prästen. Därför är monologen från predikstolen i bästa fall meningslös..." Dessutom, säger Kaj Baagø, är predikan som förkunnelseform inte engagerande. Han säger att han inte är säker på att vi överhuvud taget har användning för kyrkan. "Det budskap som Jesus förkunnade med sitt liv, kommer ju långt bättre till uttryck genom litteratur, film teater..." Han nämner bland annat filmer av Ingmar Bergman, som mycket precist har träffat innehållet i Nya testamentets budskap, bättre än någon predikan kan göra det och på ett långt mer engagerande sätt.
BIRGER EDMAR:
KYRKANS LÄRA ÄR ETT FROMT FALSARIUM
Fil.dr Birger Edmar, ordförande i Förbundet Religion och Kultur (tidigare Sveriges Religösa Reformförbund) skrev i Sökaren nr 2, 1978 om "det fromma falsariet". Han skrev att kyrkan trots sina brister står kvar som en samlingspunkt för idealitet, hopp och längtan men att den inte längre utövar något andligt ledarskap. Religionen har mer och mer blivit en privatsak. Det är alltför mycket i kristen förkunnelse som är otidsenligt och stöter bort.
Edmar menar att om kyrkan skall kunna återta sin ledande ställning, bli en bärande kraft i människornas liv, måste den reformeras.
När det gäller uppståndelsen från de döda - vad är det för mening med att en kropp uppstår? För att sedan dö igen? Och var skall alla kroppar befinna sig? Det ingick i forna tiders vidskepliga tro att de döda kunde lämna sina gravar - sådant som berättas ha skett vid Jesu död.
Edmar påpekar att det i antik litteratur finns en mängd berättelser om underverk och magiska konster. I mänsklighetens intellektuella barndom skilde man inte mellan verklighet och dikt.
Skapelsehistorien är diktning, inget annat. Människan har tillkommit som en del av evolutionen. Hon stod inte plötsligt färdig och skön som ett Guds beläte i Edens lustgård. Vår nutida skapelseberättelse, grundad i vetenskaplig kunskap, ser helt annorlunda ut än Bibelns.
Gudsbilden frigörs från antropocentriska drag och blir en symbol för den innersta verkligheten, kraften i den gåtfulla utvecklingsprocessen. Den kristna gudsbilden har fått drag som Jesus levandegjorde: godhet, rättfärdighet, kärlek, barmhärtighet.
Men, menar Birger Edmar, vi kan inte beskriva Gud som allsmäktig, så som världen nu ser ut. Det är rimligare att tala om en kämpande och lidande Gud, som behöver oss i kampen mot det onda.
Edmar kritiserar också treenighetsläran, försoningsläran, nattvarden och dopet. Han menar att den kristna läran innehåller en rad absdurditeter, som måste undanröjas. Tillvarons stora mysterium skall bevaras rent och heligt och inte "förklaras" med vilseledande trossatser och döda symboler.
"Kyrkan har en stor trosapparat. Men Jesus lärde att allenast ett är nödvändigt: anda och sanning."
PHILIP TOYNBEE:
ANDEN BEHÖVER VÅR HJÄLP
I Sökaren nr 1, 1975 skrev Birgit Lange om en bok av Philip Toynbee, Towards the Holy Spirit - På väg mot den helige ande.
Toynbee understryker att hela den traditionella kristet teologiska apparaten hade blivit effektivt förstörd. Han tar bl a upp själva grundvalen för kristendomen, påståendet att universum har skapats av och uppehålls genom en gud som är allsmäktig, allvetande och tillika idel kärlek.
Människorna kan inte längre acceptera en sådan gudsbild med tanke på hur världen ser ut, skriver Tooynbee. Om man ser kristendomens Gud bakom allt, så framstår Gud som en grym och fruktansvärd varelse.
Toynbee skriver att ingenting tvingar oss att förutsätta en allsmäktig kärlekens gud. Vad tror då Toynbee på? Birgit Lange citerar:
"Vad vi måste försöka begrunda är en Ande (a Spirit-Mind) som aldrig skapade eller kunde skapa den naturliga världen, men som alltid har svävat över denna värld och sökt efter medel att genomtränga och påverka den. /.../ Detta hjälper oss självfallet på intet sätt med mysteriet hur allting uppstått. Men den frågan /.../ ligger inom området för vår oundvikliga förvirrade undran. /.../ I detta ljus bör vi se oss själva som potentiella hjälpare eller hindrare av Anden i dess ofattbara verk. Och i detta ljus blir det vi gör eller underlåter att göra av yttersta betydelse."
SM
Kristendomen
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX333.HTML