Hjälp från det okända
Det är säkert många av oss som haft märkliga upplevelser, vilka fått oss att undra om änglar, skyddsandar, Gud, det undermedvetna eller någon annan kraft ryckt till vår undsättning. Jag tvivlar på att det som jag här berättar om, ur mitt eget liv, kan vara bara tillfälligheter.
Smärtorna i benet
För några år sedan började jag få svåra nervsmärtor i vänster ben. De blev värre och värre. Till slut kom de tätt med ganska jämna mellanrum och varade några sekunder varje gång. De var mycket plågsamma. Vänster ben verkade vara försvagat, och jag haltade svårt.
Säkert var smärtorna en följd av att jag i ett jobb, som jag i några år hade vid sidan av arbetet med tidskriften, fick lyfta tungt och inte lyfte på rätt sätt. Jag tvingades sluta jobbet, men smärtorna fortsatte.
Naturligtvis uppsökte jag distriktsläkaren. Jag tog mig dit på cykel och satt i väntrummet med återkommande smärtor. Men läkaren kunde inte ge mig någon hjälp, endast förklara att det onda kom från ryggen. Jag fick smärtstillande tabletter med varningstriangel på förpackningen, men de hjälpte inte mycket.
Jag talade också med ett par andra läkare. Men läkarvetenskapen lämnade mig i sticket.
Jag var illa ute. Skulle jag få leva resten av mitt liv med ständiga - kanske ökande - smärtor?
Jag avsåg att uppsöka en akupunktör, men smärtorna var för svåra; jag kunde inte ta mig dit, så besöket sköts upp.
Så en dag, när jag ändå var ute på stan i några ärenden, kände jag för första gången smärtor i höger ben. Det var en minst sagt obehaglig upptäckt. Min livskris blev nu intensiv. Hur skulle det gå för mig? Svåra smärtor och ingen hjälp att få. I stället blev det bara värre. Skulle mitt liv bli en plåga?
Så tänkte jag, när en speciell tanke kom i mitt huvud - den verkade först obetydlig och ovidkommande: Jag skulle ställa undan hålfotsinläggen! Det var som en desperat idé, utan riktig verklighetsförankring. Jag trodde inte att denna åtgärd skulle hjälpa.
Men när jag kom hem, tog jag ut hålfotsinläggen ur skorna - och smärtorna försvann, både i vänster och höger ben. Jag minns inte idag om detta skedde fullständigt med en enda gång. Men jag blev snabbt kvitt smärtorna, och de har sedan inte återkommit.
När jag sedan förklarade för distriktsläkaren hur jag blivit bra, skrattade hon bort det. Det där var ingenting som passade in i hennes medicinska föreställningsvärld.
Troligen hade lyften i mitt andra jobb lett till en lätt förskjutning i ryggraden, så att nerver kommit i kläm. Hålfotsinläggen förvärrade förskjutningen. När jag inte använde inläggen längre, kom ryggraden i rätt läge så att trycket på känsliga nerver upphörde.
Inget annat än slopandet av hålfotsinläggen kan förklara att jag plötsligt blev bra.
Hur kom jag på lösningen? Ja, det var inte precis efter rationell reflexion. Var det mitt undermedvetna som hade kunskapen och sände upp den i mitt medvetande? Eller var det någon skyddsängel eller andlig guide som pratade in upplysningen i mitt sinne? Det är omöjligt för mig att tro att det var en ren tillfällighet.
Vilse i London
För några år sedan var jag i London med en grupp. Det var spännande, men jag hade ingen som helst resvana. Jag betecknade mig på den tiden som en av nutidens minst beresta svenskar! Jag hade aldrig varit utanför Skandinavien.
Vi var på väg till en new age-konferens i Coventry.
Tillsammans med två personer hade jag en eftermiddag varit på restaurang. De andra tänkte därefter gå på teater, men jag ville återvända till hotellet. De pekade hur jag skulle gå, en liten gata till höger, förbi en pub och sedan åt vänster och rakt fram...
Jag gick gata efter gata utan att hitta rätt. Jag hade inte tänkt på vad hotellet hette eller vilket namn gatan, där det låg, hade. Jag mindes hur huset såg ut och att det var vitt, men många hus var likadana, med pampig fasad. Jag var riktigt illa ute, vilse i en stor, främmande stad.
Kunde jag få tag på en polis och förklara min belägenhet - att jag skulle till ett hotell, som jag inte visste vad det hette och som låg på en gata med för mig okänt namn?
Plötsligt stod en av mina medresenärer, Jade Ekström, på gatan framför mig och sa att hon letade efter mig. Hon hade känt en inre maning att göra det. Det var oerhört skönt och mycket överraskande. Jag kände nätt och jämnt Jade. Men hon kom som en räddande ängel.
Var det ett rop från mitt omedvetna som Jade hade uppsnappat på en omedveten nivå?
Grön slang
1989 köpte jag en liten bil, den första jag ägt. Körkortet var gammalt, men erfarenheten av bilar nästan noll. Jag visste att min bil skulle ha bensin från grön slang för fordon med katalysator, men när jag första gången skulle fylla på bensin, ensam i bilen, hade jag glömt detta och tog tag i en svart slang. Just i det ögonblicket kom en man, som jobbade på bensinmacken, gående några meter från mig, tittade åt mitt håll och sa: Du skall ha bensin från grön slang!
Varför kom den mannen just då? Och varför uppmärksammade han vilken slang jag höll i handen? Aldrig har jag därefter, vad jag kan minnas, sett någon från macken befinna sig ute vid bensinpumparna. "Ängeln" räddade mig från en dyrbar fadäs.
Var det mitt undermedvetna som sände en impuls till en person i närheten att rycka in? Eller var det en skyddsängel?
Gaskranen
En dag, när jag var i tonåren och bodde hos mina föräldrar, slog det mig att luften i den lilla lägenheten var egendomligt gul. Fenomenet var knappt märkbart, men jag observerade det och undrade litet över det. Så gick jag ut i köket och tänkte säga till min far att luften såg så konstig ut - vad kunde det vara? Såg han det också? Då fann jag att gaskranen stod öppen och gas strömmade ut. Snabbt stängde jag kranen och öppnade fönstren.
"Gaskranen var öppen!" sa jag till min far, som låg på soffan och läste. "Luften var alldeles gul här inne!" Men han reagerade inte, hade ingenting märkt, och fortsatte att läsa tidningen.
Hur nära var det att vi hade gasats ihjäl?
Var det mitt undermedvetna, eller min fars, som sände mig en signal om faran?
SM
Läs även!
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX338.HTML