Intervjun gjordes 1976
Parapsykologin och döden
Den amerikanske parapsykologen William G. Roll har specialiserat sig på överlevnadsproblemet, alltså frågan om det mänskliga medvetandet lever vidare efter kroppens död.
Efter den parapsykologiska kongressen i Utrecht, Holland, i augusti 1976 besökte Roll Sverige. Jag fick en intervju med honom och frågade först om det finns något som pekar på att det individuella medvetandet överlever döden, och vad som i så fall starkast stöder överlevnadstanken. Bill Roll svarade att han inte var säker på att det finns något sådant som en självständig psykisk enhet.
- Vi tycker, i vårt vanliga medvetandetillstånd, att vi är från alla andra avgränsade personligheter: du är du, och jag är jag, och vi är inte samma. Men parapsykologins upptäckter (ESP etc) tyder på att vi är mer förbundna med varandra än vi tidigare trott. Det mänskliga medvetandet synes inte vara en avgränsad enhet, utan mera en del av ett psykiskt fält, som förbinder oss alla med varandra. Vid det vanliga vakenmedvetandet finns detta psykiska fält i det undermedvetna. Det kan hända att vi alla har del i varandras undermedvetande. Om det alltså visar sig att vi under livet inte är helt skilda individer, utan hänger ihop psykiskt med varandra, hur blir det då efter döden - om det finns ett liv efter döden - på vilket sätt hänger vi då ihop? Finns det då kvar några avgränsade individuella medvetanden?
Ger medier bevis?
- En av frågorna inom överlevnadsforskningen är om meddelanden genom "medier" ger bevis för fortlevnad efter döden. Jag går kanske till ett medium för att få kontakt med min döde farfar. Då ger mediet en del upplysningar som stämmer med hans liv. Mediet tycks förfoga över en samling minnen, som verkar att vara farfars minnen. Men man måste fråga sig: vad är här mediet, och vad är (eventuellt) farfar? Det är inte så lätt att skilja mediets medvetande från "farfars" därför att de ofta går in i varandra. Jag kan inte veta om någon farfar överhuvud taget är närvarande. Kanske har mediet bara tillgång till en minnesbunt, som en gång hörde till farfar.
- Det finns också ett annat problem: mediet kan använda ett psykometriskt föremål, dvs. något som har tillhört farfar och som på något sätt framkallar hans minnen. Vi vet att föremål kan "bära" på "minnen". På samma sätt som idéer är förbundna med varandra i medvetandet eller hjärnan genom vad vi kallar associationslagarna, tycks också fysiska föremål kunna vara förbundna med varandra - vilket gör att ett föremål liksom är knutet till minnen av andra föremål eller av händelser. Det här bordet, som vi sitter vid, kanske behåller "minnen" av vad som sker här och nu. Om ett medium efter någon tid kommer hit, kanske det kan förnimma något av det här samtalet, liksom av mycket annat som ägt rum vid det här bordet. Mediet kan kanske återge en del av vad jag säger, men betyder det att jag då skulle vara närvarande? Självfallet inte.
- Det syns som om händelser i det förflutna inte försvinner utan förblir förknippade med de föremål, där de ägt rum. Att medier liksom kan "avläsa" föremålen deras historia kallas psykometri. Och det är tänkbart att det finns en psykometrisk förklaring till sådana meddelanden genom medier som när "farfar" ger sig till känna och berättar om sitt liv. Även om ett medium kan gestalta en avliden genom personifikation och återge delar av dennes minnen, vet man inte om upplevelseförmågan fortsätter efter kroppens död, eller om det eventuellt bara rör sig om livlösa minnesfragment av händelser som mediet uppsnappar.
- Det finns också många paradoxer i de mediumistiska kommunikationerna. Det händer t ex att det kommer meddelanden från en "avliden", som vid kontroll visar sig fortfarande vara i livet, och att det kommer korrekta meddelanden från en "bortgången", fastän dessa hänför sig till fel person!
- Hur kan vi då bedriva överlevnadsforskning?
- Vi vet att om det mänskliga medvetandet fortsätter efter döden, så existerar detta medvetande också före döden. Man kan då ställa frågan: kan vi, medan vi lever i den jordiska kroppen, ha upplevelser av att vara skilda från kroppen, att kunna gå utanför den? Ja, man kan skilja mellan två slags erfarenheter av att befinna sig utanför kroppen. Den ena är s k utanförkroppslig upplevelse, "astral projektion", och den andra är upplevelse av medvetandets vidgning, t ex under meditation eller vid bruk av droger, då jaget inte finns på ett ställe utan liksom är utspritt över omgivningen. Men i båda dessa fall tycks medvetandet vara något utanför eller "större" än det kroppsliga medvetandet. Studium av dessa medvetandetillstånd kan ha en avgörande betydelse för vår uppfattning av vad som kanske fortlever efter döden.
- Vid vårt forskningscenter i Durham har vi gjort experiment för att undersöka utomkroppsliga fenomen, bl a sådana som är knutna till meditation. Vår bästa försöksperson är en student som heter Blue Harary. Han kan genom ett slags meditationsmetod komma i ett mentalt tillstånd då han tycker sig med sitt medvetande befinna sig utanför kroppen. Vi har fått indikationer på att Blue verkligen ibland är utanför sin kropp. I en experimentserie försökte han bl a att med sitt medvetande förflytta sig till ett laboratorium ungefär en kilometer därifrån. I laboratoriet fanns en kattunge, som tillhörde honom, i en särskild observationskammare, där vi kunde mäta dess aktivitet, såväl rörelser som ljud. Den experimentator som iakttog katten, visste inte när Blue försökte gå utanför kroppen och besöka djuret. Vanligen jamade och rörde sig katten en hel del. Men man kunde se att den blev lugn vid de tillfällen då Blue ansåg sig mentalt ha varit i dess närhet!
- Dessa fenomen säger oss att det kanske är möjligt för medvetandet att existera utanför kroppen, t o m när denna inte finns längre. Och kanske är då den individuella personligheten ännu mer sammanblandad med andra personligheter än under det jordiska livet, när kroppen ändå utgör en gräns mellan personligheterna.
- Detta, som du säger, att de individuella psykena hänger samman på den undermedvetna nivån, är det "det kollektiva undermedvetna" , som C G Jung talar om?
- Ja, det är nog samma tänkesätt. Men det som intresserar oss mest är om detta kollektiva undermedvetande, eller psi-fält, kan upplevas och om detta fält-medvetande fortsätter efter döden.
- Vi hänger ihop på botten av vårt väsen liksom trädens rötter kan hänga samman under marken!
- Ja, precis! Och denna "botten" kan komma upp i dagsmedvetandet. Det undermedvetna innehåller inte bara omedvetna, bortglömda minnen och inte blott känslor som vi undanträngt, utan undermedvetandet innehåller resten av världen! Mitt undermedvetande innehåller t ex vad som försiggår i huset där borta.
- Hur kan man nu få upp undermedvetandets innehåll till ytan, i dagsmedvetandet, där det upplevs?
- Det finns metoder att avtappa och att uppleva undermedvetandet. Psykoanalys, hypnos, drömmar, dagdrömmar, psykograf, automatisk skrift och ESP-gissningstest är metoder att avtappa undermedvetandet. Meditation är en metod att uppleva det undermedvetna.
- När man talar om detta psykiska fält, där vi alla skulle vara förenade på botten av vårt väsen, kommer man då inte att tänka på religionens idé om den allestädes närvarande Gud?
- Jo, men medan religionens påstående om Gud som allestädes närvarande är auktoritärt, så är idén om det psykiska fältet en vetenskaplig hypotes, som man kan arbeta empiriskt med.
Återfödelse?
- Vad anser du om professor Stevensons undersökningar av fall av reinkarnationstyp?
- Jag tycker att de hör till det mest intressanta inom överlevnadsforskningen. Självfallet synes det vara fråga om ett fortsatt liv, en återfödelse, när man påträffar sådana minnen av tidigare liv. Men man måste spörja: rör det sig verkligen om ett bestående, individuellt medvetande? Det finns en del problem här, en del intressanta omständigheter och paradoxer. Om en person, som är född i staden X och dör i staden Y, "återföds" i en ny människa, så är det mycket sannolikt att den nya personligheten blir född i den geografiska närheten av Y. Om man ser på Stevensons fall, finner man att det mycket ofta är ett sådant geografiskt samband mellan de två personligheterna. Detta påminner genast om psykometrin, där "minnesbilder", som fästs vid föremål, kan uppfattas av ett medium. Man får tänka sig att minnen av en personlighet som levt och dött på en plats, finns fästade vid föremål eller natur i den trakten, och kanske kan de sedan snappas upp av någon nyligen född människa, som uppfattar dessa minnesfragment som erinringar av ett eget, föregående liv.
- Men de "återfödda" minns sig ha varit en bestämd person, inte flera. Detta trycker Stevenson på och menar att det talar mot ESP - ty varför skulle en individ välja ut ESP-informationer som rör en enda person och inget annat?
- I något fall finns det ett slags blandning, där en del av minnena kommer från en person och en annan del från en annan person. I vilket fall som helst tror jag vi måste skilja mellan eventuell fortlevnad av hela personligheten och eventuell överlevnad av vissa personlighetsdrag. Om vi finner att vissa delar av personligheten, en minnesbunt, återkommer hos en ny individ i fall av reinkarnationstyp, så är det därmed inte säkert att det är fråga om hela personlighetens överlevnad.
- Vi tror att ett jag är nödvändigt för mentala upplevelser. Men det tycks inte vara så. Det kan finnas mentala upplevelser utan identifikation med ett speciellt jag. Så vi måste göra skillnad mellan en fullständig personlighets minnen, som t ex Bill Rolls eller Sven Magnussons, och en samling minnesfragment. Och den fullständiga personligheten uppstår genom att dess mentala liv skils från omvärlden genom kroppens gränser.
Forskaren påverkar försöken
- Man skall komma ihåg att parapsykologin är en vetenskap som ännu inte har funnit sin metodik. Vi har lånat metoder från andra vetenskaper, speciellt beteendevetenskaperna. Men något som blir mer och mer tydligt vid parapsykologiska undersökningar är att forskaren själv har ett inflytande på de experiment han gör. På det sättet är parapsykologin mer lik fysiken, speciellt kvantfysiken, än beteendevetenskaperna.
- Jag tror att vi parapsykologer måste arbeta mera med att få fram adekvata metoder och göra klart för oss att vårt mest betydelsefulla instrument är vi själva. Vi är inte bara experimentatorer utan även försökspersoner, och vi kan själva påverka resultaten av försöken.
- Jag har hört att vissa parapsykologer aldrig får några positiva resultat. Hänger detta samman med en påverkan på det paranormala skeendet från det undermedvetna planet?
- Parapsykologer har nu börjat studera vilket inflytande som experimentledaren har på försöken. Mycket tyder på att envar som deltar i ett parapsykologiskt experiment påverkar resultaten. Detta är en bekräftelse, ur ett nytt perspektiv, på idén om ett psi-fält.
- Vilka planer har du för framtiden?
- Våra studier av medvetandet vid Psychical Research Foundation tyder på att medvetandet kan sträcka sig utanför den fysiska organismen. Vårt nästa forskningssteg blir att undersöka tiden då medvetandet avskils från kroppen, dvs döendet och döden. Det finns en mängd litteratur, mest av anekdotisk karaktär, som antyder att döendet är vad parapsykologer kallar "a psi conducive state", dvs ett psi-främjande tillstånd, då utomsinnliga upplevelser kan äga rum. Det finns åtskilliga redogörelser för utanförkroppsliga och andra erfarenheter med ESP-upplevelser, t ex att den döende i en vision ser en person som avlidit tidigare, fastän han inte vet om att denne gått bort. Sådana syner är ibland förknippade med tillstånd av vidgat medvetande och upprymdhet.
- Vi planerar att studera döende människor för att se vilka förändringar som äger rum vid döden. Och det är vår önskan att detta skall bli till gagn för de döende själva, inte bara för forskningsprojektet. Utöver att iaktta psykiska och psykologiska upplevelser vill vi ge de döende informationer om upplevelser som andra människor haft i dödens närhet, och vi vill lära ut tekniker, t ex meditationsmetoder, som kan förhöja sådana upplevelser. Eftersom vi har ett parapsykologiskt sätt att närma oss problemen, kommer vi främst att intressera oss för upplevelser av utomsinnlig varseblivning, ESP, som kan verifieras. Detta minskar risken att upplevelserna kan vara illusioner som suggererats fram eller har sin grund i önsketänkande. Det planerade arbetssättet tror jag skall hjälpa oss att föra över överlevnadsfrågan från ett huvudsakligen intellektuellt plan, där den behandlas av några parapsykologer, till ett plan där det rör sig om verklig omsorg om de döende själva.
SM
Läs även!
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX349.HTML
