Forskning om slagrutan
Slagrutan får idag anses vara en bevisad fysisk realitet.
Slagrutereaktionen är en spontan och omedveten reaktion i människokroppen. Den ger sig till känna som små och för det mesta omärkliga muskelrörelser men kan göras synlig med hjälp av ett föremål som rutgängaren håller i handen, t ex en träklyka.
I sin doktorsavhandling 1981 om karstområdet vid Lummelunds bruk på Gotland om grottbildningar och underjordiskt vatten nämner Leif Engh slagrutemetoden som en möjlighet att påvisa underjordiska vattenkanaler. Detta väckte en viss uppmärksamhet i massmedia med resultatet att han fick kontakt med cirka 85 personer som sade sig kunna gå med slagruta. Av dessa var 54 villiga att låta sig testas. De 30 första, som anmälde sitt intresse, valdes ut. Det var 14 kvinnor och 16 män i åldrarna 25-75 år. Försöken utfördes på Gotland under tiden 17-24/6 1982.
I ett av försöken fann 17 av 29 försökspersoner såväl läge som riktning av en vattenförande kanal som tidigare påvisats med georadar. Resultatet ger en mycket stark indikation på att grunt liggande karstvattenkanaler kan utpekas av rutgängare. Det blev samma resultat när försökspersonerna genomförde uppgiften med förbundna ögon.
Ett annat försök gav starka indikationer på att även djupt liggande karstvattenkanaler (19 meter) kan utpekas av rutgängare.
I båda dessa test arbetade rutgängarna fritt efter eget tycke över stora ytor. I några försök åtföljdes de av en protokollförande försöksledare, vilket upplevdes som en stressfaktor.
I ett försök kunde en grupp rutgängare entydigt påvisa underjordiska karstvattenkanaler i sex test av sju. Chansen att detta berodde på slumpen var mindre än en på 50 vid två av försöken och mindre än en på 100 vid två andra försök. Vid två ytterligare försök var slumpens chans ännu mindre, eftersom försökspersonerna förutom läge även angav riktning.
I sex försök var det en genomsnittlig träffsäkerhet på 35-40 %.
Slagrutereaktionen är en spontan och omedveten reaktion i människokroppen, skriver Leif Engh. Den ger sig till känna som små och för det mesta omärkliga muskelrörelser men kan göras synlig med hjälp av ett föremål som rutgängaren håller i händerna. Föremålet kan vara en träklyka, som hålls i ett instabilt läge, ur vilket det rubbas av de omedvetna muskelrörelserna. Oftast märker inte rutgängaren muskelrörelserna, utan upplever att slagrutan, eller pekaren, rör sig av egen kraft. Detta kan vara en orsak till att rutgängeri ibland har betecknats som magi och vidskepelse.
Slagrutereaktionen får idag anses vara en bevisad fysisk realitet, men vad som utlöser den är fortfarande höljt i dunkel, enligt Leif Engh, som berättar att det länge saknades objektiva bevis för slagrutan. Det var först i början av 1960-talet som konkreta bevis lades fram som resultat av laboratorieförsök, där rutgängare utsattes för förändringar i omgivande magnetfält. Detta har sedan bekräftats genom upprepade test både i fält och laboratorier. Som ett exempel kan nämnas ett test med 14 rutgängare i ett magnetiskt avskärmat rum, där ett artificiellt magnetfält slogs på och av med hjälp av en slumptalsgenerator. Där erhölls 95 % träffar vid 694 försök. Slumpen borde ha gett mindre än 1 % träffar. 1)
Vid ett test 1970 använde Z. V. Harvalick 300 försökspersoner; 80 % av dem fick utslag i en artificiell magnetiskt avvikande zon. 2) Ännu starkare resultat erhölls vid Utah State University, där 149 av 150 slumpvis utvalda personer fick utslag. 3)
I Sverige används mest en Y-formad klyka av trä. Klykan, som kallas slagruta, hålls i skänklarna, och händerna vrids så att instrumentet kommer i ett spänt, instabilt läge. Reaktionen består i att klykan slår nedåt (eller uppåt, men det är mindre vanligt).
I USA och på kontinenten anses klykan vara ett förlegat, alltför grovt instrument. I stället brukar man vid markundersökningar använda två L-formade metalltrådar, vars längsta delar i "neutralläge" pekar parallellt rakt fram från händerna. Vid utslag vrider de sig i sidled.
Andra instrument som används är pendel, raka spröt av olika material, spiralfjädrar och metallbågar. Instrumenten utgör enbart en förlängning av armarna, och utslagen är resultat av små omedvetna muskelreaktioner i kroppen. Detta är konstaterat vid magnetfältsförsök i laboratorier.
De mest känsliga personerna använder inga instrument. Slagrutereaktionen ger sig då till känna som skakningar i armar och/eller händer, en "stickande" känsla i kroppen, köldrysningar med "gåshud" och hårresning, främst på armarna, eller på annat sätt som har med muskelsammandragningar att göra.
Varifrån i kroppen, och hur, styrs dessa muskelsammandragningar? Försök indikerar att det i människokroppen finns två receptorer som är känsliga för förändringar i magnetfält, en i trakten av tallkottkörteln i hjärnan, och en i närheten av njurarna. 1980 rapporterade Presti och Prettigrew att det i muskulatur och hjärnvävnad, hos åtta djurarter med god förmåga att orientera sig, har påträffats kristaller av magnetit. 4) Detta har sammankopplats med det samband mellan magnetfält och slagrutereaktion, som har påvisats, samt med Bakers resultat från 1981 att människor tycks kunna orientera sig med hjälp av jordens magnetfält. 5)
För närvarande finns inga konkreta bevis för hur eller varför slagrutereaktionen utlöses i kroppen. Det enda som är klarlagt är att förändringar i storleken 5 - 10.000 gamma av magnetfält i laboratoriemiljö kan ge upphov till slagrutereaktion. Men detta skall inte tolkas så att alla reaktioner är orsakade av styrkeförändringar i magnetfält. Fältförsök visar att de flesta utslagen inte tycks ha något samband med magnetiska anomalier.
I slutet av 1920-talet och början av 1930-talet var debatten om olika förklarande hypoteser intensiv. Frågan var om slagrutereaktionen var av psykologisk, fysiologisk eller rent fysisk natur. Teoretiserandet är likartat idag.
Om förklaringen är fysisk, kan det vara så att människokroppen är känslig för förändringar i magnetfält eller att kroppen reagerar på hittills okända vågfunktioner.
Är förklaringen psykologisk, kan det röra sig om självsuggestion, omedvetna signaler till muskulaturen.
En möjlig parapsykologisk förklaring innebär utomsinnlig varseblivning (ESP).
Leif Engh skriver att map dowsing - man för en slagruta över en karta - idag är en vitt utbredd metod. Han har inte i någon vetenskapligt accepterad tidskrift påträffat någon redogörelse för vattenletning med hjälp av map dowsing, men han nämner att metoden rönt uppmärksamhet inom arkeologin. En sammanställning finns i boken "Psychic Archeology" av arkeologen Jeffrey Goodman. 6) Där refereras åtskilliga vetenskapliga artiklar om grävningar som vägletts av map dowsing. Goodman redovisar resultat från egna grävningar som bevis på metodens tillförlitlighet. Vare sig det gäller arkeologiska artefakter eller vatten är metoden av sådant slag att den måste hänföras till området utomsinnlig varseblivning, och därmed faller den inom parapsykologin. Vissa forskare anser att hela slagrutefenomenet är av parapsykologisk art.
Som en följd av undersökningen på Gotland bildades Svenska Slagrute-Förbundet, som idag har över 700 medlemmar. (Svenska Slagrute-Förbundet, c/o Lind, Blomstervägen 42, 691 42 Karlskoga.)
1. Harvalick, Z V. 1978. Anatomical localization of human detection of weak electromagnetic radiation: Experiments with dowsers (s 525-534). Physiol. Chem. & Physics, vol 10.
2. Harvalick, Z. V. 1970. A biophysical magnetometer-gradiometer. Virginia Journal of Science 21:59.
3. Chadwick, D. G. & Jensen, J. 1971. The detection of magnetic fields caused by groundwater (57 sid). Progress Report 78:1, Utah Water Research Laboratory, Utah State University, Logan.
4. Presti, D. & Prettigrew, J. D. 1980. Ferromagnetic coupling to muscle receptors as a basis for geomagnetic field sensitivity in animals (s 99-101). Nature vol. 285.
5. Baker, R. R. 1981. Human navigation and the sixth sense (138 sid). Hodder & Stoughton, London.
6. Goodman, J. 1978. Psychic Archeology (218 sid). Archeol. Research Ass., Arizona. ISBN 425-03757-6 Berkley Book, NY.
Artikelns källa: Detektering av underjordiska vattendrag - test av tre geofysiska metoder (slingram, VLF, georadar) samt biofysisk metod (slagruta) av Leif Engh, Lunds Universitets Naturgeografiska Institution, Lund 1983.
SM
Läs även om psi-spåret! Dan Mattssons hemsida Slagrutans hemsida
Till sidan 1!
www.sokaren.se.INDEX50.HTML
