Vilseledande och fördomsfullt (VoF)





På Leopard förlag har i år, 2005, utkommit en skeptisk antologi med titeln Vetenskap eller villfarelse. Redaktörer är Jesper Jerkert och Sven Ove Hansson, ledande i föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF).

Här är mina (SM) kommentarer till de olika uppsatserna i den ordning jag valt att läsa dem.


UFO
Skeptiska tankar om UFO redovisas i en uppsats av Dan Tilert, som är civilingenjör. Hans utgångspunkt är att alla UFO-rapporter kan förklaras "naturligt" och att det då gäller att visa att det inte rör sig om något utomjordiskt.

En stor del av framställningen tar upp UFO-iakttagelser på himlen, vilka han anser kan förklaras som Venus, meteorer, rymdskrot, ballonger m m. - Men dessa observationer tillhör inte de verkligt intressanta.

Tilert skriver bl a att det saknas fysiska UFO-bevis, men det finns flera fall med brännmärken på mark och vegetation och på människor. Det finns också en rad fall där en bilmotor stannat, när ett UFO varit i närheten; och flera fall där personer, som rapporterat att de bortförts till UFO, har fått oförklarade små föremål införda i kroppen, vilka sedan opererats bort av läkare. Föremålen är ännu oförklarade (R K Leir: "The Aliens and the Scalpel" och Läs på denna hemsida!

Tilert skriver två meningar om en rapport från en missionär på Nya Guinea 1959. "Rapportören säger sig ha sett ett UFO landa i närheten, och även sett och vinkat till rymdvarelser - varpå han går in och äter middag." - I verkligheten sågs aldrig UFOt landa, men det iakttogs, med vinkande varelser ombord, under flera timmar av prästen; och av flera infödda, vilka sedan oberoende av varandra ritade likartade skisser av luftfarkosten som de sett. Att vittnena efter ett tag gick in och åt, berodde på att de då trodde att det var en jordisk luftfarkost av okänd typ, som visade sig - så har vittnet fader Gill förklarat det.

Tilert skriver att UFO aldrig syns på radar. Men det finns sådana fall, bland annat i Condon-rapporten. I en not skriver Tilert att "avancerade avtryck i sädesfält" sedan många år är en uppklarad men vittspridd bluff, "ganska enkel att åstadkomma med ett par plankor och lite tålamod" - ett skrattretande påstående. Med kunskap om fenomenet är det lätt att se att de bästa piktogrammen inte kan ha åstadkommits av människor utrustade med plankor och tålamod.

(Så en allmän reflektion om UFO-fenomenet. Det anges ofta höga tal för antalet förklarade fall, ibland 98 procent. Men långt ifrån alltid rör det sig om övertygande förklaringar. Det finns säkra förklaringar, sannolika förklaringar och möjliga förklaringar. Många är av den senare sorten. Man bör titta kritiskt på "förklaringar". Då kanske t ex en del "Venus" faller bort. Men skeptikernas kritik brukar rikta sig åt ett enda håll, så även när det gäller UFO.)


Mirakel eller bedrägeri?
En av bokens redaktörer, filosofen Sven Ove Hansson, har ett tunt kapitel om påstådda mirakler, bl a ett litet stycke om Sai Baba och ett om Uri Geller.

Om Geller skriver Hansson att denne bara åstadkommer sådana fenomen som illusionister kan utföra. Men i boken "The Geller Papers" (red Charles Panati) där olika forskare och illusionister rapporterar om experiment med Geller och iattagelser av denne, finns en del som ligger utanför illusionisters förmåga; det är också vad några skickliga illusionister själva säger i boken.

Hansson skriver att Gellers metoder har avslöjats. Men det har aldrig skett. Däremot har illusionisten James Randi visat att han med trick delvis kan åstadkomma till synes samma fenomen som Uri Geller. Men Geller har aldrig direkt beslagits med fusk. Det finns till exempel inget bildbevis mot honom trots att filmkameror ofta har följt hans händer nära.

Om Turinsvepningen, som sägs visa Jesu anletsdrag, skriver Hansson att den är en förfalskning. "Det räcker att veta hur blod och svett sprider sig på tyg för att man ska kunna konstatera att den detaljrika bilden på detta tygstycke inte kan ha uppstått genom att det har använts som liksvepning." Enligt Hanssons mening har också skeptikern Joe Nickell demonstrerat att bilden är en förfalskning. "Man sträcker ett fuktat tyg över en staty eller eller planrelief föreställande en korsfäst man. När tyget torkat gnuggar man det med färgämne. På detta sätt får man en 'negativ' bild som saknar penselspår och som även i övrigt har Turindukens egenskaper." Men den bild som Nickell fick fram har bara en avlägsen likhet med bilden på den heliga svepningen.

Hansson nämner att med kol-14-metoden har tygstycket daterats till 1200-1300-talet. Det kan tyckas vara ett avgörande argument, men som läkaren Lennart Kjellson har visat i Sökaren nr 6, 2003, och på Sökarens hemsida, finns det trots allt en del som pekar på svepdukens äkthet. Så man skall nog inte utesluta att kol-14-metoden ibland kan vara grovt missvisande.


Kreationismen
Sverker Johansson, universitetslektor i fysik, bidrar med en kritisk granskning av kreationismen, dvs uppfattningen att mekaniska processer inte kan förklara universum, utan att det i stället rör sig om en intelligent design. Granskningen är upplagd så att motsatserna är (1) en ateistisk-mekanistisk-evolutionistisk förklaring till universum, där utvecklingen är blind, dvs saknar syfte och (2) en tro på en Skapare enligt religionerna, bl a kristendomen med dess bibliska skapelseberättelse enligt vilken jorden är cirka 6000 år gammal. Med detta upplägg gör Johansson det lätt för sig. I själva verket är det (1) mekaniska processer och (2) ett intelligent skapande som är alternativen. Man kan också säga: (1) intelligens eller (2) slump. Alltså: antingen är universum en idiot eller också har det en intelligens. (Om världsgrunden är mental, är den medveten och intelligent.)

När man menar att det finns en intelligent faktor i världen, bestrider man inte att en evolution äger rum. Det är rimligt att tänka sig en intelligent styrd (eller påverkad) evolution.

Men en intelligent skapelse kräver inte "en skapare". Den kräver en skaparkraft, som inte nödvändigt beskrivs som ett väsen i singularis.

Ateisterna har den metafysiska utgångspunkten att universum inte skall förklaras med ett intelligent målinriktat skapande, utan i stället med uteslutande mekaniska processer. Denna utgångspunkt är godtycklig. Att förklara den intelligenta designen hos människor, djur och växter genom mekaniska processer är knappast lyckat. Att exempelvis människokroppen är ett intelligent bygge framstår som näst intill självklart. Men det betyder inte att den har skapats fix och färdig. Skapelsen sker av allt att döma under mycket lång tid: evolutionen.

Johansson karakteriserar intelligens i universum som något "övernaturligt". Och något övernaturligt vill han inte tänka sig. Han kan inte se att intelligensen i världsalltet synes vara en del av dess natur.

Man läser ofta hos författare som pläderar för intelligent design att det i stort sett saknas fossil av övergångsformer, som visar en evolution. Men Johansson skriver att det faktiskt finns "oräkneliga fossil av övergångsformer". En R. J. Cuffey har en tabell med cirka 200 övergångsformer (tja, 200 kan man räkna till...). Johansson skriver att övergången från kräldjur till däggdjur visas genom en anmärkningsvärt komplett fossilkedja. Vad som är sanning om antalet existerande övergångsformer, vet jag inte.

Johansson har gjort det mycket lätt för sig, när han angriper den egendomliga tron att en evolution aldrig har funnits, utan att världen skapades för cirka 6000 år sedan. Han kunde i stället ha granskat begreppet intelligent design utan att koppla det till Bibelns skapelseberättelse. Ett gott argument för intelligent design är ett debattinlägg av Lennart Kjellson, som återges i nr 3, 2005 av Sökaren.


Pseudovetenskap vid universitet
Sven Ove Hansson har en uppsats om pseudovetenskap vid svenska universitet, ett ämne som ligger honom varmt om hjärtat. Bland annat beskriver han den positiva litteraturen om healing som pseudovetenskaplig och säger att det saknas belägg för att healing skulle vara effektivt. Men som vi visat i Sökaren finns en god mängd forskningsrapporter som redovisar positiva resultat av healing. Denna forskning underkänns av skeptikerna, eftersom de inte vill tro på sådant som healing och eftersom den mycket sällan har publicerats i de mest ansedda vetenskapliga publikationerna, ett argument som är av minst sagt tveksamt värde.

På ett ställe skriver Hansson att en student, som arbetade med en magisteruppsats om mediala kvinnor, borde ha fått hänvisnsing till "den moderna vetenskapliga litteraturen" om parapsykologi. Ja, men den litteraturen är ju skriven av parapsykologer, vars kompetens Hansson inte erkänner! Så troligen avser han skeptisk litteratur om parapsykologi av sådana som Alcock och Hyman, vilka inte är parapsykologer.

Jag delar Sven Ove Hanssons uppfattning om paret Hahns böcker om kontakt med andevärlden.

I förbigående nämner Hansson att bl a "sädescirklar" sedan länge har en naturlig förklaring, ett uttalande som är klart felaktigt men nog visar Hanssons benägenhet att göra svagt underbyggda uttalanden utifrån sitt eget önsketänkande.


Kvacksalveri och alternativmedicin
Dan Larhammar skriver i inledningen av sin uppsats om kvacksalveriet att svensk lag inte innebär att vi som patienter kan vara säkra på att inte behöva utsättas för overksamma eller direkt skadliga behandlingar av icke-legitimerade sjukvårdsutövare. Det är alltså tillåtet men kan vara farligt att gå till dem som inte har legitimation.

Men det kan sannerligen också vara farligt att gå till legitimerade läkare. De syntetiska (onaturliga) mediciner som läkare skriver ut ger biverkningar, inte sällan svåra sådana. Skolmedinen är nog i det avseendet farligare än alternativmedicinen. (Därmed inte sagt att inte syntetiska mediciner i svåra fall kan vara lämpliga eller nödvändiga.)

Larhammar skriver bl a att de behandlingar som ger alltför stora biverkningar eller medför alltför stora risker bör upphöra. Men det är ju just sådana risker och svåra biverkningar som är karakteristiska för skolmedicinens läkemedel! Han nämner också det välkända kravet att all behandling skall vara grundad på "vetenskap och beprövad erfarenhet". Det där är ju en märklig skrivning! Vem skall kunna skaffa sig ny erfarenhet, om endast beprövad erfarenhet får vara grunden för behandling? Får den vanlige läkaren inte alls göra experiment, inte skaffa sig ny kunskap på egen hand?

Det som kallas alternativmedicin eller komplementär medicin är inte baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet, påstår Larhammar. Men det är väl så att erfarenhet kan finnas fast den inte har erkänts av det (konservativa) medicinska etablissemanget.

I förbigående nämner Larhammar bl a böner som något som ännu inte visats ha några effekter. Men goda undersökningar visar bönens verkan, och det finns all anledning att ta dem på allvar.

Dan Larhammar tar särskilt upp homeopati, iridologi, massage, akupunktur och blodgruppsdiet. Han upplyser att forskning visat att behandling med homeopatisk medicin inte ger bättre resultat än placebo. (Samma kan väl sägas om åtskilliga av skolmedicinens läkemedel?)

Olika slag av alternativ behandling bör studeras vetenskapligt, tycker Dan Larhammar, och det sker ju också.


Eldgång
Sven Ove Hansson har en uppsats om eldgång (glödvandring) och liknande företeelser. Jag har ingen invändning. Det rör sig om ett naturligt fenomen.


Astrologi
Astronomen Curt Roslund bidrar med en uppsats "Astrologi - vår äldsta vidskepelse". Den innehåller läsvärda partier, men på ett ställe skriver han att astrologerna tror på "ett inflytande från stjärnorna". Men man kan höra från astrologer att det inte alls rör sig om en påverkan från stjärnhimlen, utan i stället om ett samband enligt principen att stjärnvärlden, som den syns från jorden, motsvarar förhållanden på den här planeten. Detta blir ju orimligt om man utgår från en mekanistisk förklaring av universum. Men en sådan förklaring är absurd; universum som det är förutsätter en Intelligens bakom. Och då kan man mycket väl tänka sig att Intelligensen har lagt in dessa överensstämmelser i världen enligt principen så som på himlen så ock på jorden.

Allt pekar på att astrologin saknar verklighetsunderlag, skriver Roslund. Men det är knappast riktigt sant. Jag har hört personer, som alls inte är några notoriska flummare, säga att astrologins personlighetsbeskrivningar stämmer bra på dem själva och deras närmaste. Själv tycker jag att det som sägs om personer födda i mitt stjärntecken stämmer riktigt bra på mig, medan andra stjärntecken inte är relevanta.

Ja, det är välkänt att många människor har lätt för att identifiera sig med sitt stjärntecken. Detta bör man ta på allvar och inte bara sopa undan med litet kreativ skepsis.

Utan att "tro" på astrologin är jag ändå inte beredd att avfärda den som orimlig. Jag tror det är möjligt att där finns en verklighet som ännu ingen har förstått, varken astrologer eller andra, och som inte har något alls att göra med påverkan från himlakroppar.

En intressant bok är "Astrologi. Vetenskap eller vidskepelse?" av H J Eysenck (professsor i psykologi) och D K B Nias.


Kan själen lämna kroppen?
Dan Larhammar skriver om ut ur kroppen-upplevelser (UKU). Det finns som bekant en rad rapporter om att människor (bland annat nära döden) har upplevt att medvetandet lämnat kroppen, sett den från en position ovanför den och även korrekt iakttagit vad som hänt med och kring kroppen, t ex upplivningsförsök. Dessa upplevelser, som synes trovärdiga (fastän inte vetenskapligt avgörande) vill Larhammar förklara bland annat neuro-fysiologiskt och gör för den skull en rad påståenden utifrån sitt eget skeptiska tänkande och några andra vetenskapares kritiska bedömningar. Utan att gå till källorna kan läsaren ofta inte avgöra värdet av informationerna. Något av kritiken kan ha en viss relevans, såsom när en undersökare kommit fram till att "orden yttrades i inledningen av operationen innan Reynolds var ordentligt sövd och nedkyld", men det betyder inte att upplevarens medvetande inte kan ha varit utanför kroppen. UKU kan ju ha inträffat just före nedsövningen.

Larhammar gör gällande att det i litteraturen finns förvånansvärt få väldokumenterade UKU-berättelser där unika detaljer kunnat kontrolleras på ett sätt som uppfyller vetenskapliga kriterier; frågan är om det finns någon enda. Andra bedömare, som Göran Grip (Sökaren 6, 2001) drar andra slutsatser. Grip skriver bland annat om Michael Saboms bok "Vi upplevde döden" att författaren har tio fall som är så väl dokumenterade som är möjligt. "I dessa tio fall stämmer samtliga de ungefär hundratalet uppgifter som det i efterhand gått att dokumentera med vad som verkligen inträffade." - "Fallet Maria", som Larhammar helt kort nämner, har Göran Grip ingående analyserat, och han har kommit fram till att de kritikiska undersökare som Larhammar åberopar inte har gjort ett övertygande arbete.

Jag menar att Grip är mer objektiv än Larhammar, som har en negativ inställning från början. Som brukligt är bland skeptiker litar Larhammar blint på vad andra skeptiker har skrivit, utan att ifrågasätta detta.

Om man ser till helheten av de många UKU-fall som beskrivits, blir det ytterst svårt att tro annat än att medvetandet under UKU faktiskt har befunnit sig utanför kroppen och gjort korrekta iakttagelser av omgivningen. Man skall också förstå att det inte bara är strikt vetenskaplig granskning som betyder något; även rapporter av till exempel journalistisk typ kan ha tyngd.

En sak för sig är upplevelserna av en annan värld, med bland annat ljusgestalter, som kan följa efter iakttagelsen av omgivningen; detta är det kanske omöjligt att bedöma.

Larhammar kommer i sammanhanget in på fall som tyder på reinkarnation och skriver att "noggranna efterforskningar har i några fall kunnat påvisa att berättelserna i själva verket härrör från specifika källor som böcker och visor vilka kommit att tolkas som autobiografiska händelser från tidigare liv". Men detta gäller en del fall där hypnos har använts för att föra en person tillbaka till tidigare liv, och inte fall där barn i tvåårsåldern spontant börjar prata om ett tidigare liv och där minnena blivit bekräftade; där har hypnos inte använts. Om fall av den senare typen skriver Larhammar att "noggrann granskning har visat att även dessa har påtagliga luckor". Utifrån några fall med påstådda "påtagliga luckor" generaliserar han felaktigt: "...även dessa...". Många av de fall som Ian Stevenson har undersökt torde inte kunna förklaras naturligt. (Stevenson är skeptisk till fall där hypnos har använts.)


Arkeologi och helig geometri
Arkeologen Jes Wienberg belyser hur flytande gränsen ibland kan vara mellan seriös arkeologi och pseudoarkeologi. En arkeolog med djärva idéer kan vara akademiskt accepterad, medan en amatör, som tänker på liknande sätt, kan betraktas som en oseriös pseudovetenskapare. Det är, hävdar Wienberg, inte alltid entydigt var en rimlig gräns går mellan vetenskap och pseudovetenskap.

Wienberg:

"Beteckningen 'hypotesernas utmarker' uppträder när nya forskningsresultat uppfattas som ytterst tvivelaktiga. Orden mer än antyder kritik. Men att något ligger ute i hypotesernas utmarker kunde också vara en hedersbetygelse, för det är här vid yttersta gränsen för det etablerade som ny kunskap kan erövras. Det är här nya frågor, perspektiv, metoder och källor kan undersökas för att godkännas eller förkastas. Utan överraskande hypoteser kommer forskningen blott att upprepa det välkända."

Wienberg påpekar också att vetenskapens resultat hela tiden är provisoriska och tillägger att just den oskolade amatören kan ha de bästa förutsättningarna för att se saker med friska ögon, för amatören är inte bunden av etablerade föreställningar. "Men samtidigt", skriver han, "fordrar kreativitet djup kunskap."

Wienbergs slutord är att vi behöver både visionärer och skeptiker, både teoretiker och empiriker.

Jes Wienberg visar en öppenhet som kan vara förebildlig och som akademiska skeptiker kunde ta intryck av.


Slagrutan
Jesper Jerkert, vilken såvitt bekant aldrig gjort några egna experiment med slagruta, tar upp slagrutan i en ganska omfattande uppsats med 87 källhänvisningar. Han inleder med en historisk översikt, som visar slagrutans goda anseende i gången tid, och övergår sedan till forskning.

Han berättar helt kort om en rad experiment med slagruta som alla gett slumpresultat.

Samtidigt finns det på andra håll en lång rad rapporterade fall där slagrutan sägs ha fungerat. Hur skall man förklara dessa motsatta bilder? Är de "anekdotiska" rapporterna värdelösa? Det är inte alls säkert.

Man kan i sammanhanget tänka på det fakum att det ibland inom den parapsykologiska forskningen har visat sig att skeptiker får negativa resultat vid experiment, medan mer förutsättningslösa forskare får positivt utfall vid exakt lika utförda experiment. (Man vet också att vissa experimentarorer inom parapsykologin sällan eller aldrig får positiva resultat, medan andra ofta får det. Detta kallas försöksledareffekten.) Med hänsyn till detta tycks det vara en god regel att vara skeptisk till experiment som leds av skeptiker. Dessa tycks negativt påverka känsliga paranormala fenomen, vilka har sin rot i det mänskliga sinnet.

Kan det alltså vara så att när skeptiskt inställda forskare är närvarande vid experiment med slagruta, så fungerar metoden inte? Det är en rimlig fråga, som skeptikerna naturligtvis avvisar.

Att slagrutan verkligen slår inser Jesper Jerkert. Men han tror inte att den visar någon kunskap; utslagen beror på omedvetna, betydelselösa muskelrörelser. För min del lutar jag åt att slagrutan verkligen kan fungera så som sägs; man kan dock notera att det inom stora områden finns vatten i marken nästan överallt.

Jerkert skriver helt kort om Jens Tellefsens och Nils-Olof Jacobsons (prisbelönade) test av det av Göte Andersson upptäckta "psi-spåret", som är ett tankespår. Han skriver att undersökningen håller mycket låg metodologisk kvalité och saknar vetenskapligt värde. Någon argumentering för detta omdöme redovisar han inte. Men jag har i skeptikernas tidskrift Folkvett tidigare läst hans åsikter, som hade mycket liten tyngd till skillnad från Göte Anderssons starka genmäle i Sökaren nr 3, 2004.

Den svenska undersökningen samt Göte Anderssons redovisning av egna upplevelser pekar mycket starkt på att psi-spåret är ett verkligt, och oerhört intressant, fenomen.


Fjärrsyn
I en uppsats skriver Jesper Jerkert om hur man bör undersöka kontroversiella fenomen. Som ett exempel på en bristfällig undersökning tar han upp Russell Targs och Harold Puthoffs tio experiment med paragnosten Pat Price, vilken skulle beskriva en plats där fyra personer befann sig utan att han visste var de var. Bedömare skulle sedan jämföra olika nedskrivna platsbeskrivningar och ta fram den som bäst beskrev målplatsen. Om det var paragnostens beskrivning som stämde bäst med verkligheten, hade experimentet fått ett positivt resultat. Jerkert finner en del att anmärka på, som han anser har gjort experimentet otillförlitligt, såsom att Price fick åka ut till målplatsen efter varje försök i stället för till alla i ett sammanhang, sedan försöksserien avslutats. Detta kunde hjälpa bedömarna. Men man skall veta att i flera experiment av denna typ har paragnoster ritat så träffande bilder av målplatserna att detta starkt pekar på att fenomenet fjärrsyn är verkligt.

Den kände kritikern av parapsykologin psykologen Ray Hyman tar i en uppsats i boken upp fjärrsynsexperiment och påpekar att flera försök i en serie inte görs oberoende av varandra utan i ett sammanhang, varför bedömarna utifrån tidigare experiment kan dra vissa slutsatser beträffande de senare. Invändningen kan vara relevant, men, som sagt, träffande teckningar av målplatsen pekar på fjärrsynsfenomenets verklighet.


Boken innehåller ytterligare några uppsatser, som jag inte tar upp här, eftersom de inte har varit intressanta för mig.


Jag anser att skeptikerena är fel ute. De tror på en helt igenom mekanisk värld, utan en inneboende inelligens och utan en andlig icke-materiell dimension. Det är ett grundläggande misstag. Men jag menar också att det är nödvändigt att det finns skeptiker som granskar olika företeelser från en tvivlande ståndpunkt. Fast vi behöver intelligenta skeptiker. Enligt min mening saknas i hög grad sådana i Sverige. Det är den fördomsfulla varianten av skeptiker vi har.


Till ovanstående kan tilläggas att många människor har egna upplevelser av det som skeptikerna dömer ut. Själv har jag haft upplevelser av telepati, förutvetande, healing och UFO. Det är lätt att inse att egna erfarenheter kan ha en avgörande betydelse och slå ut vetenskapliga bedömares tankar.

SM



Vilka är pseudovetenskapare?

På skeptikerföreningen Vetenskap och Folkbildnings hemsida finns en artikel av deras svenske chefsideolog professor Sven Ove Hansson: "Vad är pseudovetenskap?". Eftersom Hansson inte exemplifierar vad han menar är pseudovetenskap, finns kanske inte så mycket kritiskt att säga om hans text.

Han återger en definition från The Oxford English Dictionary: "låtsas- eller falsk vetenskap, en viss mängd samhöriga trosföreställningar om världen som felaktigt anses grundade på den vetenskapliga metoden eller ha den ställning som de vetenskapliga sanningarna nu har."

Pseudovetenskap är icke-vetenskap som framställer sig som vetenskap. Enligt en Brian Baigrie är "det anstötliga med dessa föreställningar att de uppträder som äkta vetenskapliga".

Pseudovetenskapare försöker skapa ett intryck av att det de håller på med är vetenskap.

Ja, ja, det finns många exempel på pseudovetenskap.

I antologin "Vetenskap eller villfarelse" exempelvis görs en lång rad påståenden där författarna vill ge intrycket att deras bedömningar har vetenskaplig grund. Men i själva verket är dessa ofta inte baserade på god vetenskap, utan istället många gånger på dålig kännedom och fördomar - de är alltså pseudovetenskapliga! När Dan Tilert och Sven Ove Hansson till exempel skriver i antologin att piktogrammen i sädesfält är förklarade, gör de anspråk på att detta är ett vetenskapligt grundat påstående. Men så är inte fallet. Någon förklaring till "cirklarna" finns ännu inte.

I flera sammanhang har Sven Ove Hansson sagt och skrivit att parapsykologin är en pseudovetenskap. Uttalandet är pseudovetenskapligt, eftersom det inte är grundat i god kännedom om psi-forskningen.

Dan Larhammars negativa uttalanden om ut ur kroppen-upplevelser är pseudovetenskapliga, eftersom de inte är grundade i god kännedom om belysande fall, utan på hans egna subjektiva åsikter.

På punkt efter punkt finner man att skeptikerna i "Vetenskap eller villfarelse?" sysslar med - pseudovetenskap.

Antologin gör betydande skada, vilken kan komma att bestå i årtionden - boken skall användas som kurslitteratur vid svenska högskolor! Pseudovetenskap som gör gällande att den är vetenskap, kan få ett starkt genomslag, när pseudovetenskaparna har en ställning i den akademiska världen, t ex som professorer.

Hansson, Jerkert & Co har tagit ett veritabelt strypgrepp på den vetenskapliga utforskningen av flera viktiga nutidsföreteelser.

De vill visa, förklarar de, vad vetenskapen säger om vissa olika företeelser. Det är ord som förpliktar men som de inte förstår att leva upp till.

Av riktig vetenskap fordras mycket mer än vad våra skeptiker brukar åstadkomma, när de kritiserar vad de betecknar som pseudovetenskap.


Vi får nu se om jag har lyckats reta upp någon skeptiker med denna kritik, eller - som en gudarnas gåva - fått dem att tänka till. Men svenska skeptiker brukar visa en trankil tystnad i förhållande till denna tidskrifts innehåll. Dan Larhammar har varit ett undantag.



Leopard förlag meddelar att "Vetenskap eller villfarelse" kommer att användas som kurslitteratur vid Stockholms Universitet, KTH och Luleå Tekniska Universitet. Man undrar: i vilka ämnen? Eftersom boken innehåller en rad allvarliga sakfel jämte redovisning av dåligt omdöme sida upp och sida ner vore det förödande för studenters kunskaper om hotet blir verklighet.



Skeptikerna är hårt bundna till en verklighetsbeskrivning där psi-fenomen inte ingår. Inför ett påstått fenomen av något slag, exempelvis fjärrsyn, har de i själva verket bara en tänkbar förklaring: fenomenet finns inte - varav följer att det är något fel i en undersökning som visar på feno-menets existens. Skeptikerna saknar frihet i sitt ställningstagande. Vi andra har alltid friheten att dra slutsatsen att det påstådda fenoment finns eller inte finns.



Sven Ove Hansson skriver i sin uppsats om pseudovetenskap vid svenska universitet att hans granskningsverksamhet bekräftar hur farligt det är att ersätta kritiskt och vetenskapligt tänkande med tilltro till vetenskapliga titlar och auktoriteter. Men karakteristiskt för skeptikerna själva är just att de gärna kritiklöst accepterar vad andra skeptiker har skrivit och ställer sig bakom etablissemangets auktoriteter. - Skeptikernas ifrågasättanden är alltför ensidigt riktade åt vissa håll.




Äkta skepsis och pseudoskepsis


Vad skiljer äkta skepsis från pseudoskepsis?

En äkta skeptiker ser till att vara välinformerad. En pseudoskeptiker håller till godo med fragmentarisk kunskap och läsning av meningsfränders skrifter.

En äkta skeptiker riktar primärt sin skepsis åt alla håll i en stridsfråga - en pseudoskeptiker åt endast ett håll.

En äkta skeptiker är förutsättningslös. En pseudoskeptiker har en tro av något slag.

En äkta skeptiker redovisar goda sakskäl. En pseudoskeptiker gör påståenden utifrån förment kunskap eller klokhet hos sig själv eller andra.

En äkta skeptiker är en sökare, medan en pseudoskeptiker anser sig redan sitta inne med svaren.

Pseudoskepsis är ingenting annat än en negativ inställning till vissa saker samtidigt som vissa andra påståenden kan godtas helt utan kritik.

Åtskilliga vetenskapsmän har en pseudoskeptisk inställning till paranormala fenomen. Det ideal av fullständig öppenhet och fördomsfrihet, som man väntar sig av vetenskapsmän, påträffas sällan i verkliga livet.




Till sidan 1!




www.sokaren.se/INDEX615.HTML