Alvar Ellegård betvivlar
att Bibelns Jesus har funnits
Det som Bibeln berättar om Jesus är bara en väv av legender. Verklighetens Jesus var annorlunda.
Levde "Jesus från Nasaret" i Palestina för cirka 2000 år sedan, så som det berättas i Bibeln? Predikade han, gjorde han underverk och korsfästes han slutligen och dog - med, enligt kristen tro, en följande uppståndelse? Eller är det där religiösa sagor?
Professorn i engelska vid Göteborgs universitet Alvar Ellegård har skrivit en bok, Myten om Jesus (Bonniers 1992) där han prövar hypotesen att kristendomens verklige upphovsman var Paulus och att de första kristna i själva verket var esséer. Ellegård menar att med den hypotesen faller många pusselbitar på plats.
I korthet är Ellegårds historieskrivning som följer:
Bland judarna fanns i början av första århundradet av vår tidräkning huvudsakligen tre religiösa riktningar; sadducéer, fariséer och esséer. Esséerna dyrkade - enligt skriftfynden i Qumran - en Rättfärdighetens lärare, som torde ha levt mer än hundra år tidigare och dödats. Denne har många drag gemensamma med Nya testamentets Jesus.
Saul var en nitisk och hänsynslös farisé, som förföljde esséerna. Under en resa såg Saul i en syn Rättfärdighetens lärare, och denne, "Jesus", frågade varför Saul förföljde honom. Från den händelsen var Saul omvänd till esséismen. Han var övertygad om att Jesus var Guds son och människornas frälsare, vilken hade dött för våra synder; genom hans offerdöd försonade sig Gud med sin skapelse. Efter omvändelsen bytte Saul namn och blev Paulus.
Paulus skapade kristendomen. Han gjorde en rad missionsresor och skrev flera brev till olika esséiska församlingar. I breven lägger han ut sina teologiska tankar - grundade på "uppenbarelser från Herren" - med Jesus som centralgestalt. Men Paulus har just inget att berätta om Jesus som person utom att denne blev korsfäst och uppstod från de döda. Han berättar inget om Jesu liv, inte ens om några underverk! Det är tydligt att han själv aldrig sett eller hört Jesus.
I sammanfattning lyder Paulus evangelium så här: Jesus har genom sin död på korset sonat människornas synder. Han har av Gud uppväckts från de döda och tagits upp till himmelen som Messias. Vid den omedelbart förestående yttersta domen skall han frälsa de utvalda, som tror på honom, till ett evigt liv.
Flera decennier efter Paulus Jesussyn på vägen till Damaskus sammanställdes de fyra Jesusbiografier som sedan kom att ingå i Bibeln. De består av legender om en frälsare och Guds son, som påstås ha levt i Palestina åren 0-33 ungefär. Författarna till dessa biografier utnyttjade berättelser om Jesus som fanns inom församlingarna vid den tiden. De biografiska texterna byggdes upp med utgångspunkt från episoder i Gamla testamentet, eftersom man ville visa att Jesus var den utlovade Messias, och med detaljer som var vanliga om stora religiösa gestalter på den tiden. Myten om en gud som dör och återuppstår fanns i flera religioner, liksom myter om undergörare.
Under den allra första tiden hade de Kristustroende inte känt något behov av en redogörelse för Jesu liv, eftersom de väntade att "tidens ände" skulle komma under deras livstid och Jesus återvända till jorden. När slutet på den gamla tidsåldern inte kom, uppstod en längtan att få höra om Jesu ord och gärningar.
En huvudpunkt i Ellegårds framställning är att Paulus brev är de äldsta dokumenten om kristen tro - och därom är nog alla eniga. Han anser att de skrevs 40-60, det vill säga 10-30 år efter Jesu påstådda korsfästelse. (Enligt Gösta Lindeskog i "Inledning till Nya testamentet" torde det äldsta av Paulus brev, Första brevet till tessalonikerna, ha skrivits omkring 50-51.) Religionshistoriker brukar anse att de fyra evangelierna i Bibeln har tillkommit ganska tidigt. Ellegård skriver att majoritetsuppfattningen är att Markusevangeliet tillkom omkring 70, Matteus och Lukas 80-90 och Johannes omkring 100. (Enligt Lindeskog torde Markus ha skrivits på 60-talet, Matteus och Lukas på 70-talet och Johannes omkring 90.) Ellegård ger evangelierna en betydligt senare datering. Det äldsta evangeliet, Markus, anser han torde ha tillkommit omkring år 100. Det finns inga säkra omnämnanden av evangelierna före år 140, skriver Ellegård. Ingen kristen text, som man kan tro skrivits före år 100, visar kännedom om evangelierna eller om någon tradition som skulle kunna ligga till grund för dem, trots att hänvisningar till dessa evangelier skulle ha stärkt framförda argument betydligt. Kyrkofadern Ignatius till exempel, som dog omkring 115 och hade en mycket central ställning i den tidiga kristna trosrörelsen som biskop i Antiokia, nämner inte evangelierna, som han tydligen inte känner till. Om nu Ignatius inget vet om evangelieberättelserna, är det så gott som säkert att dessa inte existerade då, anser Ellegård. (Dock skriver Ignatius att Jesus föddes av Maria, döptes av Johannes döparen och dömdes till döden av Pontius Pilatus - så dessa biografiska uppgifter om Jesus fanns bland de troende på hans tid, men Ignatius hänför dem inte till någon av de senare kända evangelierna.)
Bibelläsaren idag, som finner evangelierna placerade före breven i Nya testamentet, tror att Paulus och de övriga brevskrivarna, samt brevens mottagare, var väl förtrogna med Jesu historia så som den beskrivs i evangelierna, men i verkligheten, hävdar Ellegård, var evangeliernas innehåll okänt före år 100.
Paulus ger oss enligt Ellegård bilden av kristendomen så som den i början såg ut. Evangelierna representerar ett senare stadium. Jesu levnadshistoria, med berättelserna om Maria och Josef, jungfrufödelsen, de tre vise männen, Herodes barnamord, underverken, Jesu predikningar, intåget i Jerusalem på en åsna med mera har växt fram successivt genom tillägg och ändringar.
Ellegård påpekar att de antika judiska historieskrivarna Josefus och Justus, vilka var en eller två generationer yngre än Jesus, inte med säkerhet har något att berätta om Jesus och de kristna, trots att de behandlar den tid när Jesus och hans närmaste efterföljare skall ha verkat. Josefus skriver om det judiska upproret mot romarna 66-77 och tiden närmast före. Han tar upp de viktigaste religiösa rörelserna, sadducéerna, fariséerna och esséerna, liksom zeloterna, och han skriver om flera profeter som var verksamma på den tiden, men någon Jesus, som kan vara förebilden till Bibelns Jesus nämner han inte, och inga "kristna". I en senare bok av Josefus finns ett par korta omnämnanden av Jesus och de kristna, men dessa är troligen tillägg till Josefus text, gjorda av kristna avskrivare. (Ofta gjorde avskrivare kommentarer i kanten, och dessa kunde införas i texten av senare avskrivare.)
Hade Josefus (omkr 37-100) aldrig hört talas om de kristna och deras frälsare? Eller var dessa alltför obetydliga för att nämnas? Eller har, som Ellegård menar, ingen Jesus levt vid vår tidräknings början, och var de första kristna endast en gren av den esséiska rörelsen?
Med tanke på att Jesus enligt evangelierna hade en betydande framgång som predikant, är Josefus och Justus tystnad om honom egendomlig. Många tusen människor skall ha lyssnat på honom, han skall ha utfört åtskilliga spektakulära underverk, och han red in i Jerusalem som en triumfator.
Har evangelisterna överdrivit Jesu betydelse eller har Jesus, som Ellegård tror, inte alls funnits?
Ellegård påpekar att det saknas vittnesbörd om Jesus från folket i Palestina, där han sägs ha levt och verkat. Evangelierna liksom alla andra nytestamentliga skrifter är skrivna på grekiska av judar i förskingringen. Kristendomen spreds bland judar utanför Palestina. En församling fanns i Jerusalem, men den var grekiskspråkig.
Inte heller i de esséiska dödahavsrullarna (från Qumran) av vilka flera skrevs 0-68, finns Jesus eller de kristna nämnda. Däremot har de romerska historieskrivarna Tacitus och Suetonius några ord om Kristus och de kristna i Rom under kejsarna Claudius (41-54) och Nero (54-68). Det fanns alltså kristna i Rom åtminstone så tidigt som på 50-talet.
Men har inte aposteln Petrus, en av Jesu tolv närmaste lärjungar, funnits? Man har ju påträffat hans grav i Rom! Ellegård menar att ingenting i Paulus brev tyder på något annat än att Petrus och andra namngivna Jesu efterföljare hade sett Jesus på samma sätt som Paulus själv hade gjort det: i syner. De hade aldrig levt tillsammans med Jesus. Paulus träffade ett par av dem i Jerusalem, men han nämner ingenting som de berättat för honom om Jesus. Detta blir begripligt endast om man förutsätter att de aldrig träffat Jesus.
Teologer brukar anse att Paulus och de övriga nytestamentliga brevskrivarnas tystnad om Jesus som person beror på att församlingarna redan visste allt om Jesus och att detta därför inte behövde upprepas i breven. Men Ellegård menar att breven inte innehåller något om Jesus därför att esséismens kultgestalt, Rättfärdighetens lärare, redan var välbekant för esséerna.
Alvar Ellegård gör alltså stor affär av att Paulus inte skriver något om personen Jesus. Fast denna tystnad bevisar inte att Paulus ingenting visste om Jesus. Ellegård diskuterar de bevarade Paulusbreven och ställer frågan: Vad har stått i icke bevarade brev från Paulus? Finns där lösningen på apostelns tystnad om personen Jesus?
Ellegård övertygar inte riktigt i sin plädering för hypotesen att Jesus i verkligheten var esséernas Rättfärdighetens lärare, som torde ha levt omkring 100 år före var tidräknings början. Men han visar att det finns viktiga frågetecken kring Jesus och kristendomens uppkomst. Att Paulus i de bevarade breven inte nämner något om Jesu person och lära, är anmärkningsvärt. Det finns också ett stort svalg mellan Jesu undervisning enligt evangelierna och Paulus undervisning enligt hans brev. De har inte mycket med varandra att göra. Det ligger naturligtvis nära till hands att tro att Paulus ingenting visste om sådana händelser som evangelierna innehåller och att dessa har börjat berättas senare. Men det är också fullt tänkbart att Paulus inte alls intresserade sig för Jesu jordiska liv. Ja, jag tror att den förklaringen är lika rimlig som någon annan. Man behöver inte, som Ellegård, gå tillbaka 100 år i tiden för att i Rättfärdighetens lärare finna förebilden till evangeliernas Jesus, och man behöver inte heller, som G. A. Wells, tänka sig att Jesus aldrig har funnits, utan bara är en väv av legender. Man kan lika gärna anta att Paulus i sin egocentricitet var helt ointresserad av vad han fick veta om Jesus från bland andra Petrus. Han hade ju själv upplevt en direkt kontakt med Jesus i sin uppenbarelse. Att andra brevskrivare, som fått sina epistlar upptagna i "Guds ord", inte heller har några biografiska uppgifter om Jesus och att tidiga kyrkofäder tydligen inte känner till något om evangelierna, kan mycket väl bero på att de fått sin kristna tro direkt eller indirekt från Paulus och därför inget visste om den jordiske Jesus, eftersom Paulus aldrig berättat om honom.
Till Kristendomens upprinnelse!
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX81.HTML
